Alice Walker: Därför är  jag med Frihetsflottan till Gaza
25 juni 2011 Den amerikanska skribenten och vinnaren av Pulitzer priset Alice Walker finns ombord på den internationella Frihetsflottan med båtar som seglar till Gaza för att utmana den israeliska blockaden. Här berättar hon varför.

Varför jag går ombord på Frihetsflottan II till Gaza? Det är något jag själv frågar mig, även om svaret vore: Vad skulle jag annars göra? Jag är på mitt 67  år och har redan levt ett långt och fruktbart liv, ett som jag är nöjd med.

För mig är det under denna tid av åldrande fint att skörda frukterna av den förståelse man äger från det som är viktigt, och dela den, särskilt med de yngre. Hur ska de annars kunna lära sig?

Vår båt, ‘Audacity of Hope’, har med sig brev till människor i Gaza. Brev som uttrycker solidaritet och kärlek. Det är allt lasten ska innehålla. Ifall den israeliska militären attackerar oss, blir det som att attackera brevbäraren. Det här ska framstå som något festligt i historiens annaler. Men om de insisterar på att attackera oss, skada oss och även mörda oss, som de gjorde med en del aktivister på den förra flottan, Frihetsflottan I, vad skulle man kunna göra?

Det finns en scen i filmen Gandhi, som för mig är mycket rörande: Det är när de obeväpnade protesterande indierna ställer sig på led för att gå emot det brittiska imperiets väpnade styrkor. Utan vidare blev de misshandlade av soldaterna, men indierna lyfte försiktigt bort sina döda, brutna och sönderslitna, och fortsatte röra sig framåt.

Tillsammans med denna bild av Gandhis modiga följeslagare finns för mig bilden av medvetenheten att betala av sin skuld till de judiska medborgarrätts-aktivister som fått stå inför döden vid sidan av de svarta i den amerikanska södern under vår tids nöd.  Jag står i särskilt skuld till Michael Schwerner och Andrew Goodman, som hörde våra rop på hjälp – när vår regering  då som nu är iskallt långsam med att erbjuda skydd till ickevåldsliga protester – och att stå på vår sida.

Det gick så långt som till batonger och kulor från några av de ”gamla goa’ killarna’” i Neshobatrakten, Mississippi och bli slagen och skjuten till döds tillsammans med James Chaney, en ung svart man med ett enormt mod, som dog tillsammans med dessa. För även om vår båt kallas ‘The Audacity of Hope’, kommer den att bära den flagga i mitt eget hjärta som Goodman, Chaney och Schwerner bar.

Och vad gäller de palestinska barnen, som blev ignorerade i vår presidents senaste tal om Israel och Palestina, och vars utarmade, terroriserade, segregerade existens som nyligen bespottats med stående ovationer av USAs Kongress till Israels  premiärminister?

Jag ser barnen, all barn, som mänsklighetens mest dyrbara resurs, för det är alltid till dessa vi överlämnar omsorgen av vår planet. Ett barn får aldrig stå utöver ett annat, även i vardagliga samtal, för att inte nämna de samtal som cirklar runt globen

Som vuxna måste vi slå fast, oupphörligen, att det arabiska barnet, det muslimska barnet, det palestinska barnet, det afrikanska barnet, det judiska barnet, det kristna barnet, det amerikanska barnet, det kinesiska barnet, det israeliska barnet, den amerikanska ursprungsbefolkningens barn, etc alla är jämlika de andra på planeten. Vi måste göra allt i vår makt för att upphöra med det som överallt får barn att känna sig rädda.

En gång frågade jag min bästa vän och make under segregationstiden, han som var en lika trovärdig försvarare av de svartas mänskliga rättigheter, som dessa jag någonsin mött: hur fann du vägen till oss, till de svarta människor som behöver dig så väl? Vilken kraft formade ditt svar på den stora orättvisa som färgade människor vid denna tid har stått inför?

Jag trodde att han skulle säga talen, marcherna, Martin Luther Kings exempel, eller andra i rörelsen med ett mod som gett avtryck i rörelsen. Men nej. Då han tänkte tillbaka erinrade han sig en episod från barndomen, som oundvikligt fick honom till vår kamp.

Han var en liten pojke på väg hem från ‘yeshiva’, den judiska skola han gick i efter vanliga skolan. Hans mor var bibliotikarie och arbetade ännu; han var ensam. Han brukade ständigt trakasseras av de äldre pojkarna från den vanliga skolan, och en dag snappade två av pojkarna åt sig hans yarmulke (hätta), och retade honom, sprang iväg med den och slängde den till slut över ett staket.

Två svarta pojkar dök upp, såg hans tårar, bedömde situationen och satte iväg efter de pojkar som tagit hans yarmulke. De hann ifatt pojkarna och tog tag i dom, fick dom att klättra över staketet, tog tillbaka och dammade av yarmulken och placerade den respektfullt tillbaka på hans huvud.

Det är en rättvisa och respekt som jag vill att världen ska damma av och utan väntan – kärleksfullt sätta den tillbaka på de palestinska barnens huvuden. Det blir ingen perfekt rättvisa eftersom orättvisan och bristen på respekt varit så allvarlig.

Men jag tror vi gör det rätta att försöka. Därför seglar  jag dit.

övers Ingrid Ternert

av Gunnar Olofsson

Människor runt världen kan ställa sig frågan varför denna oändliga följetongen Israel Palestina inte någon gång kan bli löst.  

Det hela gäller alltså israeliska områden på palestinsk mark. Det är särskilt aktuellt nu, då palestinierna verkligen visat sig öppna för en hållbar lösning. 

Varför kan inte Israel i så fall erkänna Palestina? En ny palestinsk försoningsregering har ju bildats. Vägen ligger öppen till en rättvis fred och en överenskommelse med Israel.

Men EU och den svenska regeringen tvekar att kontakta denna nya regering och talar om att medlemmarna i Hamas först måste ”erkänna Israel”.  Hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel är det frågan om, inom vilka gränser?

Och framför allt, vem bryr sig egentligen?

Frågan kan ha ett visst intresse, såvida det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är inte fallet. Det är den palestinska befrielseorganisationen PLO under ledning av president Mahmoud Abbas som i denna fråga representerar alla palestinier och är palestiniernas part i alla förhandlingar.

Det är något även Hamas anser. Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som av olika skäl inte vill att det ska bli någon verklig och rättvis fred i Palestina.

På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat eller är beredd att erkänna någon sådan. Lieberman är Israels utrikesminister och förordar  istället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer – det vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar.

Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har hittills uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan bara för det av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska området av den typ den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.

Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering och EU att man skall göra detta? Och vad spelar det i övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinskt område.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser. Det vore konstigt om inte frågan då varit uppe.

Till och med USApresidenten Barack Obama har ju, nu trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna . Även om han försöker låta som han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt.

Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman och hans eventuella palestinska motsvarigheter säger. Man måste med hot om bojkott och sanktioner sätta press på Israel, så att de genast monterar ner eller överger olagliga bosättningar på Västbanken och kallar hem sin militär.

I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige tillhöra de stater som likt en majoritet av FNs stater helhjärtat röstar för ett sådant beslut.

Gunnar Olofsson är ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Gunnar Olofsson, Ostgatan 20, 412 75 Göteborg, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

02/03/2011 av Juan Cole

Det borde erinras om att Egyptens elit av multi-miljonärer har kommit att tjäna enormt på korrupta affärsuppgörelser med USA och Israel och att  upprätta en undantagstillstånds-regim som avvisar arbetares krav och beska kritiker av de mänskliga rättigheterna.

Det är inte att undra på att för att försvara sina miljarder och dessa av hans kumpaner, var Hosni Mubarak fullständigt villig att beordra tusentals av sina säkerhetsgangster in i Tahrir Torget till att klå upp och jaga bort  demonstranterna och att lämna sju döda och över 800 sårade, 200 av dessa just på torsdag morgon.

Tahrir Square 3 feb 2011
Det kan verka överraskande att Mubarak var så villig att trotsa Obamaadministrationens klara vink om att han snabbt borde lämna över makten.

Faktum är att Mubaraks slag i ansiktet på president Obama inte kommer att straffas och är heller inte något nytt. Det visar återigen en amerikansk tandlöshet och svaghet i Mellanöstern och uppmuntrar USAs fiender till att behandla amerikanarna med samma förakt.

Svansen har länge nog viftat på hunden i USAs Mellanösternpolitik. Det moderna Mellanösterns ruttna ordning är grundad på lömska lokala eliter som stjäl sin väg fram till miljarderna, alltmedan de mottagit all den hjälp de kunnat få från Förenta Staterna, även då de biter den hand som föder dom.

Först rättfärdigat genom det antydda hotet om Internationell Kommunism (som i realiteten bara själv har lyckats samla dammet av Hadramawt i SydJemen och mangygetterna bökande runt nerfallna afghanska byar).

Mer närliggande som täckmantel för vad som blivit det tänkta hotet av radikal Islam, vilket är en liten frans på fenomenet i det mesta av Mellanöstern som till viss del följde av det stöd USA gav extremisterna under det Kalla kriget, till skydd mot fantombilden av den Internationella Kommunismen.

Och så finns det en rad myter runt Israel, att det är nödvändigt för all världens judars välgång, om det är en tillgång för USAs egen säkerhet, att detta är ett stort etiskt företag– av vilket allt är fullständigt falskt.

På sådana altare finns arbetande aktivister, ungdomliga idealister, mänskliga rättighets-arbetare, där förespråkare för demokrati i Egypten har offrats med silverdolken av skitiga pengar.

Mubarak får sina antydda oförskämdheter från den yttersta högerns regering under den israeliska premiärministern Binyamin Netanyahu, som börjat med vanan i Mellanösternern att förödmjuka president Barack Obama utan förskoning.

Obama kom till makten med att till slut klokt röra sig fram till en tvåstats-lösning på Israel-Palestina-konflikten. Netanyahus regering hade inte den ringaste avsikt att låta en palestinsk stat uppstå.

Israel grundades på den första synden att köra ut hundratusentals palestinier (närmare en miljon) från sina hem i vad som nu är Israel, och därefter överse med och hålla tyst om att ha hållit dom statslösa, hjälplösa och svaga alltsedan dess.

De som flytt från Irgun-terroristernas maskingevär till Västbanken och Gaza, var dom som bodde i snuskiga flyktingläger och blev förfärade av att se israelerna komma efter dom 1967 och ockupera dom och ytterligare ta detta ifrån dom.

Detta långsamma folkmord mot en befolkning hade en beteckning av klass A.

FNs mandat för att en gång bli en självständig statsbildning är bland de värsta pågående brott i världen av ett folk mot ett annat folk. Många regeringar är giriga att få regera över folk som inte är villiga att regeras över. Men ingen annan regering utom Israels håller miljoner människor statslösa, medan man stjäl deras lands resurser eller håller dom i ett läge av ekonomisk blockad och osäker tillgång till mat.

övers Ingrid Ternert

av Jonatan Stanczak – Judar för israelisk-palestinsk fred SvD Brännpunkt 24 jan 2011

En bomb har släppts. Palestinas egen Wikileaks har slagit ned med oförutsägbara konsekvenser för regionens framtid. En fråga som oundvikligen uppkommer är vad Israel egentligen vill? 

Enligt ett dokument läckt via Wikileaks ska den palestinske presidenten Mahmoud Abbas 2008 ha gjort eftergifter åt Israel vad gäller bosättningar i Jerusalem. En hög palestinsk representant ska under ett möte med företrädare för USA och Israel bl.a ha föreslagit att Israel införlivar alla utom en av bosättningarna i Jerusalem, som del i en fredsöverenskommelse

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet varit villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare har trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklus stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett illegala.

Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procenten av det ursprungliga Palestina.

Om inte Israel var villig att acceptera detta, vad är de då ute efter? Det verkar mera troligt att Israels egentliga agenda är,  något enbart vissa inom den israeliska regeringens högerflanker vågat yttra; att isolera större delen av den palestinska befolkningen i slutna enklaver och fördriva resten till Jordanien medan det mesta av Västbanken blir annekterat till Israel.

Detta stämmer väl in med den israeliska regeringens politik fram till idag, vilken de facto punkterat alla förutsättningar för en självständig palestinsk stat.

Denna politik inkluderar en pågående etnisk rensning av delar av Västbanken där expanderande och nya bosättningar tar allt mer mark i anspråk. Den separationsbarriär som Israel byggt djupt inne på palestinskt område, men hävdat är temporär, har visat sig vara en permanent struktur. Den etniska rensningen av de arabiska kvarteren i östra Jerusalem passar in i samma pussel liksom blockaden av Gaza.

Många har tidigare varnat för detta och nu finns oemotsägliga bevis för att det är sant. Israel har inget intresse av en fredlig lösning, fredsprocesserna har hela tiden varit en maskerad för fortsatt utbyggnad av bosättningar och annektering av ytterligare mark. Under tiden har omvärlden tittat på och hjälpt Israel i allt mer omfattande former och samtidigt övergett det palestinska folket.

Israel ingår idag i EUs samtliga samarbetsprojekt och är i praktiken en fullvärdig medlem av EU. Sverige har samtidigt med Israel obehindrat brutit mot folkrätten, utvecklat nya och allt mer omfattande samarbeten med ockupationsstaten vad gäller forskning, handel, kultur, sport och till och med militärt och säkerhets samarbete.

Nyligen reste en högprofil delegation med representanter för det svenska näringslivet till Israel med Marcus Wallenberg i spetsen och med statliga representanter. 

Detta efter att bland andra Ewa Björling, Anders Borg och institutioner såsom Exportrådet, Tillväxtverket och Näringslivets Internationella Råd öppnat dörrarna för dem.

Dessa besök går inte till förhandlingsbord, utan till möten för att utveckla samarbetet mellan Sverige och israeliska folkrätts- haverister, misstänkta krigsförbrytare och högerextrema ministrar och israeliska företag på ockuperat område. Carl Bildts utrikespolitik vad avser Israel-Palestinakonflikten är ett totalhaveri och idag står den naken som kejsaren i hans nya kläder inför folket.

Det är dags att Sverige slutar belöna Israel och omedelbart avbryter alla samarbeten med den israeliska staten fram till dess Israel upphör med ockupationen av det palestinska området.

av Gunnar Olofsson
Händelserna i Tunisien har gjort att de väststödda diktatorerna i Mellanöstern börjar bäva och känna marken gunga under sina fötter.

Men medan medias intresse riktas mot länder som Algeriet och Egypten ökar trycket mot den palestinska befolkningen i de ockuperade områdena.

Bara under en vecka i januari dödade den israeliska armén en och skadade sex palestinier. Man utförde 54 raider in i palestinska byar och arresterade 27 personer. Fyra fiskare, därav två barn, blev arresterade.

Klartecken gavs för nya bosättningar – 32 hus i Jerusalem som ett led i den etniska rensningen av staden. Blockaden av Gaza fortsätter.

Israel – uppdaterad demokrati men förtrycket fortsätter, skriver Gunnar Olofsson

EU och Sverige oroar sig gärna för politiska fångar i arabvärlden. Men vare sig vår demokratiminister eller någon annan på regeringsnivå har någonsin sagt ett ord om de idag minst 8000 politiska fångarna i Israel, om de fängslade valda representanterna för det palestinska folket, om dessa som hålls kvar i ”administrativt förvar” utan rättegång eller dom, som är barn arresterade för stenkastning, torterade och tvingade att skriva under ”erkännanden” på ett språk som de inte förstår

Om”försvinnanden” och utomrättsliga avrättningar av oppositionella.

Det som för en del svenska vänner till Israel utgör den högsta formen av demokrati i Mellanöstern, är för palestinierna en brutal militärdiktatur som kontrollerar de ockuperade områdena med undantagslagar, murar, stängsel, checkpoints och systematiska kränkningar och diskriminering även av sin egen icke-judiska befolkning.

Det finns idag regeringsmedlemmar i Israel som vill tvinga palestinierna att svära in en ”trohetsed” mot Israel som ”judisk stat”, utvisa palestinier, införa dödsstraff för att ha kontakter med det palestinska motståndet och förbjuda bojkottaktioner mot Israel.

Situationen i Mellanöstern blir alltmer explosiv. Människor som länge levt under förtryck har börjat tröttna.

Hittills har den svenska regeringen och EU hållit en rad förtryckare om ryggen, men måste någon gång vakna upp och ändra sin politik. Det är hög tid för demokrati i Mellanöstern och allra mest i Israel.

Händelserna i Tunisien gör nu att de väststödda diktatorerna i Mellanöstern börjar bäva och känna marken gunga under sina fötter. Men när medieintresset riktas mot länder som Algeriet och Egypten ökar trycket mot det palestinska folket i de ockuperade områdena.

Enbart under en vecka i januari dödade den israeliska armén en palestinier och skadade sex stycken. Man utförde 54 raider in i palestinska byar och arresterade 27 människor. Klartecken gavs för nya bosättningar – inklusive 32 hus i Jerusalem som ett led i sin etniska rensning av staden. Blockaden av Gaza fortsätter.

av Michel Chossudovsky 8 jan 2009

‘År 2008 ägde förhandlingar rum mellan British Gas och officiella israeliska myndigheter endast några månader före inledningen till

de israeliska bombningarna av Gaza den 27 december. 
I november 2008 instruerade det israeliska ministeriet för finans-och infrastruktur ‘Israeli Electric Company’  att starta förhandlingar med British Gas, för inköp av naturgas från dess offshore-rättigheter i Gaza. (Globes, 13 nov 2008).

Det israeliska beslutet i november att snabba på förhandlingarna med British Gasgruppen sammanfaller i kronologisk ordning med dess planer på invasion av Gaza, vilken började i juni. Det visade sig då att Israel varit angelägen om att innan dess nå en överenskommelse med BG Gruppen, vars planering redan då hade uppnått ett avancerat stadium.

Vad mera är, dessa förhandlingar med British Gas fördes genom Ehud Olmerts regering med vetskap om att en militär invasion vid det laget låg på ritbordet. Mest sannolikt höll man på att förbereda ett ”efterkrigs” politiskt territoriellt arrangemang, vilket Israels regering också hade övervägt för Gazaremsan…    
I själva verket skedde överläggningar i oktober 2008 mellan Brittish Gas och israeliska tjänstemän, 2-3 månader före de bombningar som man startade den 27 december. 

Gaza och energins geopolitik.
Den militära ockupationen av Gaza syftar till att överföra gasfält som dessa ute till havs till israelisk egendom i strid med internationell lag. Vad annat kunde man vänta sig komma ut av den invasionen?

…En total konfiskation av palestinska gasfält och en ensidig deklaration om Israels beslutanderätt över Gazas maritima områden? Om det kommer att ske, blir Gazas oljefält integrerade med Israels offshore-installationer vid Gazaremsan.  De israeliska styrkornas militära invasion av Gaza bygger på denna direkta koppling till kontroll och ägarskap över Gazas strategiska gasreserver.

Detta är ett erövringskrig. Det ligger omfattande gasreserver utanför själva Gazaremsans kust och de upptäcktes år 2000. Brittisk Gas (BG Gruppen) och dess partner, den Atenbaserade Consolidated Contractors International Company (CCC) som de libanesiska Sabbagh- och Koury familjerna äger, blev nov -99 försäkrade rättigheterna för olja-och gasexploatering genom ett 25-årigt kontrakt med den palestinska myndigheten.

Exploateringsrättigheterna för gasfälten offshore tillhörde enligt Haaretz 21 okt 2007 British Gas (60%), Consolidated Contractors (30%) och Investment Fond för den Palestinska Myndigheten (10%) . PA-BG-CCC överenskommelsen inkluderar utveckling av fälten och konstruktion av gasledningen enligt ‘Middle East Economic Digest’ 5 jan 2001).

British Gas licenserna täcker hela Gazas marina land offshore, som gränsar till flera av Israels maritima  gasanläggningar. Värt att notera är, att minst 60 procent av gasreserverna längs Gaza-Israels kuststräcka tillhör Palestina.  BG Gruppen hade borrat två hål år 2000: Gaza Marine-1 och Gaza Marine-2. Reserverna uppskattas av  British Gas till runt 1.4 triljoner kubikfot till ett värde av ungefär 4 miljarder dollar. Detta är British Gas’ offentliga siffror.

Storleken på Palestinas gasreserver skulle kunna vara mycket större. Vilka är då ägare till Gasfälten? Frågan är kritisk om suveräniteten över Gazas gasfält. Ur laglig ståndpunkt tillhör dessa gasreserver Palestina.

Det som hjälpte Israel att etablera en de facto kontroll över Gazas gas-offshore-reserver var Yasser Arafats död, valet av Hamas’ regering och den palestinska myndighetens ruin.

Brittisk Gas (BG Group) förhandlade med Tel Avivregeringen. I gengäld gick man förbi Hamasregeringen vad gäller rättigheter för exploatering och utveckling av gasfälten.

Valet år 2001 av premiärminister Ariel Sharon utgjorde en stark vändpunkt. I den israeliska Högsta Domstolen utmanades den palestinska suveräniteten över gasfälten offshore. Sharon la otvetydigt fast att ”Israel borde aldrig ha köpt gas av Palestina”, en antydan om att  dessa Gazas offshoregasreserver skulle ha tillhört Israel.

År 2003, la Ariel Sharon in sitt veto mot en första uppgörelse, som skulle tillåta British Gas att förse Israel med naturgas från Gazas offshorefyndigheter. (The Independent, 19 aug 2003). Hamas seger år 2006 överlät detta till den palestinska myndigheten, begränsad till Västbanken under proxyn Mahmoud Abbas. 

År 2006 var British Gas dock ”nära att underteckna en uppgörelse för upp-pumpning av gas till Egypten.” (Times, 23 maj 2007). Enligt rapporteringen ingrep den brittiske premiärministern Tony Blair för Israels räkning med tanken på att sluta avtal med Egypten.

Följande år i maj 2007, antog den israeliska ministären ett förslag från premiärminister Ehud Olmert ”att köpa gas från den palestinska myndigheten.” Det föreslagna kontraktet låg på $4 miljarder, med en vinst i storleksordningen $2 miljarder, där en miljard var avsedd för palestinerna.

Tel Aviv hade emellertid ingen avsikt att dela vinsten med Palestina.  Den  istraeliska ministären upprättade ett israeliskt förhandlingsteam för att utverka ett utkast till uppgörelse med BG Gruppen, över huvudet på både Hamasregeringen och den Palestinska Myndigheten.  

Man sa med eftertryck att: ”Israels försvarsmakt vill att palestinierna betalas med varor och tjänster och insisterar på att inga pengar ska gå till den Hamas- kontrollerade regeringen.” Målet var att i grunden nollställa det kontrakt som hade undertecknats år 1999 mellan BG-Gruppen och den palestinska myndigheten under Yasser Arafat.

Under den föreslagna överenskommelsen med BG-Gruppen år 2007, skulle den palestinska gasen från offshorekällorna i Gaza forslas via en pipeline under havet till den israeliska hamnen i Ashkelon och därmed överföra kontrollen av försäljningen av naturgas till Israel.

Uppgörelsen gick igenom. Men överläggningarna sköts upp. ”Mossads chef Meir Dagan opponerade sig mot kontraktet på grund av säkerhetsskäl, att det kunde gå till finansiering av terror”…Israels avsikt var att hindra möjligheten för royalties att utbetalas till palestinierna. I december 2007 drog sig BGgruppen ur förhandlingarna med Israel och januari 2008 stängde man sitt kontor i Israel.

Den 1 mars 2006 gick israeliska Knessetmedlemmen Gilad Erdan ut med en skrivelse till Knesset med titeln ”Biträdande premiärminister Ehud Olmerts avsikt att inhandla gas från palestinierna, då betalningen kommer att tjäna Hamas,” enligt ett citat från avgående generallöjtnant Moshe Yaalon, ‘Does the Prospective Purchase of British Gas from Gaza’s Coastal Waters Threaten Israel’s National Security?  Jerusalem Center for Public Affairs, okt 2007

….Gaza och Energigeopolitiken

Den militära ockupationen av Gaza avser att överföra suveräniteten över gasfälten till Israel, i brott mot internationell lag. Vad kan vi vänta oss i bakvattnet av den invasionen?

Vad är Israels avsikt då det gäller Palestinas Naturgasreserver?
Ett nytt territoriellt arrangemang, med stationering av israeliska och/eller ”fredssbevarande” trupper? 
Militarisering av den del av Gazas kustlinje, som är strategisk för Israel?
En regelrätt konfiskering av palestinska gasfält och den unilaterala deklarationen av israelisk suveränitet över Gazas maritima områden? 

Om detta skulle inträffa, blev Gazas gasfält integrerade med Israels offshore-installationer, vilka gränsar till Gazaremsan.
Dessa skulle också vara kopplade till Israels energitransport-korridor, vilken sträcker sig från Eilats hamn, en oljepipeline- terminal vid Röda Havet till hamnen, pipelineterminalen i Ashkelon och norrut till Haifa, slutligen uppkopplad till en föreslagen israelisk-turkisk pipeline till den turkiska hamnen Ceyhan.

Ceyhan är terminalen för Baku, Tblisi, Ceyhan Trans-kaspiska-pipeline. ”Det som man avser är att anknyta BTC-ledningen till den trans-israeliska Eilat-Ashkelonledningen, också känd som Israels Tipline

övers Ingrid Ternert

Pakistan har friat talibanernas högsta befälhavare i Afghanistan, Mullah Abdul Ghani Baradar, så att han skulle kunna spela en nyckelroll i deras inledande samtal med Washington via Pakistans armé, erfar Asia Times.

Frisläppandet av Baradar, som i februari blev arresterad i Pakistans hamnstad Karachi i landets södra del, bekräftades av en äldre pakistansk kontraterrorism-anställd. Han tillade att Förenta Staterna hade varit fullt medveten om utvecklingen, även om han inte nämnde något om amerikanarnas reaktion.

En äldre talibanledare som i torsdags talade med tidningen inifrån den södra AfPakregionen, bekräftade dessutom att Baradar ”hade satt sig i säkerhet hos sitt folk”. Innebörden av detta är att han är tillbaka hos talibanledaren Mullah Omar.

Baradar har representerat Mullah Omar i tidigare fredssamtal med Washington, då Saudiarabien varit medlare.

När nyheten kom ut om Baradars arrestering i en räd utförd av pakistanska och amerikanska underrättelse-officerare, betraktades detta vida omkring som en stor seger i krigets Afghanistan, då givet hans topposition.

Vid en intervju under denna tid, anförtrodde en amerikansk tjänsteman hur Baradar plockats upp av en ren tur, eftersom underrättelse-officerarna inte hade känt till att han befunnit sig i närheten, i och med att de jagat andra misstänkta. 

”Den pakistanska arméns mentala blockering om de afghanska talibanerna existerar fortfarande. Ännu betraktar man dessa som sina kontakter i Afghanistan. Mullah Baradars arrestering var inte avsiktlig, det var ett misstag,” sa den USA-anställde till Asia Times.

Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) var medveten om Baradars och andra taliban- figurers närvaro i Karachi, men avlyssnade dem aldrig, eftersom de inte ansågs utgöra något hot mot landets inre säkerhet. Militären ville inte bråka med dem, för man var övertygad om, att när väl man dragit sig ur Afghanistan, skulle talibanerna på ett eller annat sätt vara en del av den politiska uppställningen.

”Vid tiden för Baradars arrestering var alla pakistanska bossar i Bryssel [chefen för arméstaben och generaldirektören för ISI] . Vi fick ett tips om att någon mycket viktig person lurade i Karachi.

Vi informerade dom [pakistanerna] och vi åkte dit tillsammans. Vid tiden för arresteringen var vare sig vi eller pakistanerna medvetna om att de fångat upp Baradar,” sa tjänstemannen till Asia Times efter arresteringen.

Efter dennes gripande gjorde USA sitt bästa- för att lägga vantarna på honom via den afghanska regeringen, som då hade pressat Pakistan till att utvisa sin medborgare, så att han kunde ställas inför en afghansk domstol.

Men skvadronledaren Khalid Khawaja, en tidigare ISIanställd, blev i år dödad av pakistanska militanter på grund av sin framgångsrika framställan att få stanna i Lahores Högsta Domstol inför Baradars utvisning. Baradar blev då dömd i ett mycket komfortabelt och säkert hus i huvudstaden Islamabad.

Flera dagar efter hans arrestering fick amerikanarna träffa honom, och enligt USAs tjänstemän delgav han en viss värdefull information. Emellertid hade läget på marken hunnit ändras redan innan dess.

Baradars frigivning sammanfaller med en kungörelse som USAstyrkornas stabschef, amiral Mike Mullen kommit med, att Pakistan hade lovat utföra militära operationer i norra Waziristans klanområden för att rensa ut al-Qaida och det mäktiga Haqqani nätverket, vilka är aktiva i Afghanistan. Pakistan har i månader dragit fötterna efter sig för att gå in i detta instabila område.

Försoningen med talibanerna skulle fortsätta parallellt. Före uttalandet hade Pakistans arméchef general Ashfaq Parvez Kiani åkt runt i Norra Waziristan och träffat medlemmar av den militär som blivit stationerad där.

Som kompromiss kunde Pakistan genomföra begränsade kirurgiska anfall mot staden Mir Ali och Datta Khel området,  vilket tillhör al-Qaidas hemtrakter, och spara områdena Miranshah och Dand-e-Darpa Khel, vilka utgör basen för Haqqaninätverket med dess allierade Hafiz Gul Bahadur.

Pakistan la sig till med denna syn i södra Waziristan, då man sparade Moulvi Nazeer, ledare för det största talibannätverket i Paktikaregionen där över gränsen. Militären träffade verkligen Makeen och Ladha, hemtrakt för Mehsudklanen, vilken varit fientlig mot Pakistan och haft en liten roll i talibanernas kamp i Afghanistan.

Det verkar därför som en militär operation vore oundviklig, även vid sådana kritiska val av en ny samtalskanal med talibanerna. Dessa innehåller förtroendeskapande åtgärder gentemot Pakistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten, vilket syftar till att så småningom få USA och talibanerna att infinna sig vid förhandlingsbordet. 

Baradars chans att arresteras, hans komfortabla isolering, hans vägran att låta sig överlämnas till Afghanistan, hans hemliga frisläppande – allt detta visar än en gång, att de verkliga korten ligger hos den pakistanska militären. Och att han  skulle kunna spela ut ett ess, om han så ville.

övers Ingrid Ternert

 Karzai utmanar Obamas dristighet

Asia Times 28 augusti, 2010
av M K Bhadrakuma
Offentlig korruption i Afghanistan tar sig mer och mer underliga vändningar.

Ett irriterande val uppkommer: Att bedra  sitt land till en utländsk underrättelsetjänst – är det en akt av korruption?

Enligt moralisk och etisk standard verkar det vara så. Av  legal standard är det ingen tvekan om att detta är den högsta formen av korruption som förtjänar maximalt straff.

De anklagade förgås vanligtvis i en lång, oändlig fångenskap i ensamcell - eller bleknar bort i glömska efter ett spionutbyte. I den senare kategorin fortsätter de ofta som alkoholister, när de väl vandrar in i livets solnedgång och korruptionens skuld börjar äta sig in i det livsviktiga i deras samvete, vilket kunde betraktas som den högsta formen av Guds vrede.

Nåväl, i Afghanistan där det bisarra kan vara ordningen för dagen, upprätthåller Förenta Staterna den yttersta makten med både en korruption som ynglar av sig och går igenom straffets alla vändningar.

Man kan tycka att detta måtte vara en av de högsta former av självspäkning som mänskligheten har känt till – utanför Shiismen (anm- då under en viss shia-högtid halvnakna män marscherar fram under trummors dån  piskande sig själva blodiga på ryggen).

Karzai sporrar tuff kärlek
För att ta det utbrända fallet med Mohammed Zia Salehi, chefen för det Nationella Säkerhetsrådets administration, ledd av president Hamid Karzai.

—Salehi hade som väntat tränats upp av amerikanarna med det upphöjda syftet av det som blivit känt som ”kapacitets-byggande” av den afghanska statens organ. Salehi har under många långa år uppenbarligen arbetat som CIAagent, med att antingen bedra funktionärerna i presidentkontoret eller korrumpera Karzais politik genom att injicera noggranna doser av amerikanskt tänkande i dessa tider, gång efter annan, och på det viset oskadliggöra en ovärderlig service till det USA-ledda kriget samt Washingtons – och regionens strategier.

Inte bara detta. CIA utnyttjade honom också som en sorts kassör, vilken spred sina pengar till andra agenter i Afghanistan. Salehis fall har nu blivit ett celebert exempel i vits-kriget mellan Karzai och Barack Obamas administration, där det närmar sig en ny kvalitativ nivå av blodtörstighet. Det sker i en sådan utsträckning, att man vid en punkt hotat Karzai med att upplösa hela den USA-tränade anti-korruptionsstyrkan och återvändsgränden, vilket riskerat knäcka  ut botten på Obama administra-tionens AfPak-strategi.

Det hela fick till och med Washington att snabbt skicka en av nyckelfigurerna till Kabul. Det var en av USAs utrikes-och säkerhetspolitiska etablisssimangs höjdare, John Kerry, i många långa år ordförande i senatens utrikesrelations-kommitte’.

Washington har låtit meddela genom medialäckor att Kerrys mission i Kabul skulle innebära att ha några ”tuffa samtal” med Karzai, vilket verkligen har skett med alarmerande frekvens under senare år, som en del av USAs ”tuffa-kärleks” närmanden till denna otämjda afghanska ledare. Han som börjat föra sin politik med en allt orubbligare politisk grund, något som riskerar urvattna det amerikanska chefsskapet över själva kriget.

Men tuff kärlek är en komplicerad akt att genomföra. Vad vi inte känner till, det är vad som svettats ut mellan Karzai och Kerry i presidentens palats i förra veckan. Det kunde ha varit mer än en version av detta rendezvous där de båda, också enligt amerikansk mediarapportering, är stora vänner och kommer utmärkt väl överens.

I vilket fall hade Kerry knappt hunnit lämna Kabul vid slutet av missionen, förrän Karzai meddelat media och synbarligen rivit i det amerikanska fallet om Salehi och hela den tarvliga affären om den afghanska korruptionen.

Karzai la fram tre punkter. För det första hade Salehi behandlats sjaskigt av den USA-tränade insatsstyrkan, och deras anklagelser var helt utan proportioner i förhållande till de anklagelser som hade riktats mot honom, nämligen påstås han ha accepterat en gåva av en 10 000 dollarbil till sin son för att utföra vissa tjänster.

Säkerligen var det en blygsam gåva, då den endast kunde varit basmodellen av en mycket liten bil, som den statusmedvetna afghanska eliten inte brukar ha. Kanske en återupprustad Nissan Micra importerad från Dubai?

Det är ett proxykrig, ett ställföreträdande krig, men det är inte vad detta handlar om. Karzai har påpekat att det förmodligen funnits mycket större hajar i den afghanska dammen, så det USA-ledda drevet väljer att statuera ett hemskt exampel utifrån Salehi, för idén var inte så mycket att racka ner på själva korruptionen, som för att diskreditera själva presidentpalatset.

Det verkade som om anti-korruptionsanställda i förra månaden tagit sig in i Salehis hus under morgontimmarna, handfängslat honom och försökt få iväg honom. Det värsta var att han blev behandlad som en småtjuv, handfängslad framför ögonen på sina familjemedlemmar och grannar, något som för var afghan med hög social status är en fruktansvärd förödmjukelse.

För det andra har Karzai utmanat den USA-ledda anti-korruptionscentralen och beordrat den att hålla sig inom de afghanska lagarna och att de borde bli en ”självständig” afghansk enhet. Kort sagt visade Karzai amerikanarna dörren och sa att han avsåg utöva sin rättighet som president och vald ledare av ett självständigt land, och att USA inte kan uppföra sig som om Afghanistan vore en lydstat.

Karzai har under tiden gett ut ett dekret om att afghanska privatmiliser maskerade som ”säkerhetstjänster”, vilka USA och andra västländer finansierat och engagerat genom att ‘out-sourcea’ delar av kriget, vilket under året måste lösas genom att gå ihop med de afghanska säkerhetsstyrkorna under InrikesMinisteriet.

Dessa säkerhetsbyråer står till tjänst med vakter eller eskorttjänster, samlar in underrättelser på fältet och genomför även de kontroversiella ärenden som ligger utöver lagens bokstav.

Karzai träffade effektivt amerikanarna under bältet. Faktum återstår att amerikanarna engagerats i en lustig form av krigande i Hindu Kush genom att utöka krigets underkontrakterade med amerikanska kontraktsanställda. Ingen talar om detta, men det har oundvikligen lett till en massiv korruption som Pentagon överlåter till sin favorit bland de amerikanska kontrakterade, och där råkar allt vara fläsk.

Som i fallet med Irakkriget, stinker också kriget i Afghanistan av korruption och USAs Kongress undersöker till slut hur biljoner dollar lagts ut av USA i Hindu Kush sedan invasionen 2001. Karzai förstår perfekt väl att det nuvarande ”anti-korruptions”drevet av USAs AfPaktjänstemän är ett skickligt drag som serveras den afghanska sidan och beskyller dem för allt det kollossala slöseri med finansiella resurser till kriget, som de amerikanska skattebetalarna har lagt ut.

Då Kongressen kommer med sin rapport får detta håret att resa sig.

Karzai är icke oväntat ovillig att bli det svarta fåret. En tredje punkt som han därför tagit upp, det var att han inte heller hade hand om det saftiga tåg som kör genom Hindu Kush. Afghanska tjänstemän har påpekat att bara en liten del – mindre än 20% -av det internationella flödet av bistånd till Afghanistan går genom Kabuls regering, medan återstående 80% lämnas över direkt av givarländerna.

Denna fränhet som gäller den som håller i trådarna ifråga om biståndet, den är egentligen lika gammalt som gatan. Amerikanarna har aldrig ifrågasatt sanningen i Karzais påstående, vilket också har backats upp av FN- anställda. Men varför for han ut med en sådan vildsinthet?

I själva verket ser Karzai ut att misstänka ett försåtligt försök av USA att ersätta honom. Han har säkert  noterat att New York Times nyligen ägnat en helsidesartikel om Afghanistankriget, där en viktig del var att synbarligen kräva, att Obamaadministrationen borde ha tänkt över Karzais fortsatta ämbetstid. Karzai är en sofistikerad politiker och vet vad USA gjorde i Vietnam, då man väl stod inför nederlaget. USA bytte helt enkelt ut sin sydvietnamesiske allierade i Saigons presidentpalats.

Karzai var själv ett politiskt hinder för USA. Han är alltför självsäker för att kunna bli en trogen allierad och man vet inte säkert, om han skulle kunna mogna till en Nuri al-Maliki, Iraks premiärminister.

Det allra viktigaste det är att sträva efter en politisk uppgörelse och bli mer villig att skapa en regional överenskommelse inbegripet Iran, Ryssland, Indien och andra stater. Med det skulle han ha kunnat hota USAs krigsmonopol och fredsprocess. Kort sagt, Karzai har insett att USA och Pakistan har arbetat tillsammans för att strypa hans initiativ till att skapa kontakt med moderata talibaner, som är öppna för försoning.

New York Times nya avslöjanden om ”tillfångatagandet” av Mullah Baradar i den pakistanska staden Karachi i januari vittnar om det faktum, att det hade varit en förenad CIA och pakistansk ISI-operation (Inter-Service Intelligence). Och det bästa påstående amerikanarna kunde lägga fram om sin uppfattning, det var en befängd förklaring om att de smarta pakistanerna utnyttjat de dumma kreaturen som en dörrmatta.

Och att man inte kunde få någon ledtråd om vad som förelåg, då man slagit till mot Quetta shuras rådslag nr 2 och haffat denne i hans gömställe.

Karzai tror inte att CIA består av sådana imbecilla som inte vet vem de har att göra med, då man kollaborerar med Pakistans formidabla ISI i en större fältoperation. Vad mer olycksbådande är, det hemliga möte som USA-tjänstemän hållit i Bonn förra månaden. Detta hölls med några av Karzais allierade från i första hand den Norra Alliansen, genom dubbelspel att först lirka bort dessa från sina politiska bindningar med den afghanska ledaren.

För att sedan kort sagt riva sönder den väv av politiska överenskommelser som Karzai trotsigt breddat. Och att fördjupa stödet vid det tillfälle, då han själv sitter ner ansikte mot ansikte med talibanerna.

Den högsta ironin är, att USA har sporrat Karzais allierade inom den Norra Alliansen, de som inte tillhör pashtunska etniska grupper, genom att porträttera den afghanska ledaren som en som ställer in sig hos talibanerna och då lyssnar in deras instinktiva rädsla för att talibanerna kunde ta sig över Afghanistan.

Karzai har skäl att misstänka att det spel som USAs AfPakanställda spelat är extremt oärligt, då något sådant har inträffar just innan det afghanska parlamentsvalen 8 september. Karzai sätter sitt hopp till ett parlamentsval som han skulle kunna arbeta i harmoni med, olikt tidigare lagstiftare som stått under inflytande av den amerikanska ambassaden i Kabul.

Kan Obama tygla Pentagon?
Karzai räknar med att han måste få parlamentet med sig att representera det afghanska folkets allmänna opinion i varje politiskt avgörande. Om Karzais plan för parlamentsvalen skulle lyckas, tack vare sin breda allians med icke-pashtunska grupper, och han får ett parlament med vilket han kan arbeta för att uppnå nationell konsensus, då kunde det helt komma att förstöra USAs strategi att kontrollera och fastställa ramarna för varje afghansk uppgörelse.

Kärnfrågan är, vilken New York Times och Washington Post i förra veckan påpekat, att alla indikationer visar, att USA inte har för avsikt att utrymma sin militära närvaro i Afghanistan och CentralAsien under den omedelbara framtiden. Och det är bara genom en smidig regim i Kabul som Pentagon kan hoppas få förhandla fram ett fördelaktigt ‘status of forces’ avtal.

Frågan är av fundamental vikt för USAs regionala ‘inringnings strategi’ av Kina, Iran och Ryssland och man tillåter inte något slag av kompromiss.

Selig Harrison som är en välkänd intellektuell, skribent i Foreign Policy och författare till ‘Ut ur Afghanistan’, har snuddat vid detta väldiga politiska dilemma som Obama står inför – hur lämna Afghanistan utan att ”förlora”. Han påpekade att det enbart var genom att USA sluter sig till ett ”neutralt” Afghanistan som kriget skulle kunna komma till sitt slutliga avgörande.

Men Harrison kan framför sig se hur Obama kommer att få en tuff strid å sin sida inom det egna lägret i Washington, då han drar till sig ett politiskt avgörande i Afghanistan. Han har skrivit att det största hindret mot överenskommelsen troligen inte kommer från Pakistan, utan från ett tänkande inom Pentagon där projektionen av USAs makt ses som ett önskvärt slut i sig själv. Några av de 84 USAbaserna i Afghanistan, inklusive flygfälten, utformades enbart för kontramotstånds operationer och skulle kunna utvidgas till en neutraliserande uppgörelse.

Men de enorma flygfälten vid Bagram och Kandahar har projekterats till att växa åren framöver- det är projekt med nya ambitiösa konstruktioner vilka fortsätter växa upp inom baser, trots Obamas uppmaning att till sommaren 2011dra bort trupper från landet. Dessutom överväger Kongressen en finansiering av efterfrågan på nya baser för totalt $300 miljoner dollar, för att etableras vid Camp Dwyer och Shindand, som ligger nära den iranska gränsen och Mazar-i-Sharif, vid CentralAsien och Ryssland.

Väl medveten om den afghanska oppositionen mot ”permanenta baser”, talar Pentagons och Vita Husets tjänstemän idag om ”permanent tillgång”, vilket kunnat garantera utnyttjandet av dessa baser för övervakning.  Med andra ord, fördelen kunde med tvekan ges till Obama för att han vare sig är böjd för Pentagon tänkande eller ”ännu inte beredd att förklara” framtiden vad gäller USAs baser i Afghanistan och CentralAsien. Harrison verkar tro att det senare är fallet.

I vilket fall är det Obama som slutligen ska  bestämma huruvida Pentagon fortfarande ska komma att utnyttja Afghanistan till att ”driva målen för sin globala makt långt efter det att talibanerna och al-Qaida blivit ett avlägset minne”, anser Harrison med sin djupa känsla för den 30-åriga afghanska konflikten.

Som summering kan man säga, att Karzai har en episk strid framför sig. Han vare sig minskar sina afghanska känslor av stolthet, självrespekt och stridbart oberoende och ingår en överenskommelse av Fausts modell, eller trampar på i Pentagons globala strategi. Det vore ett fatalt val, vilken väg han än skulle ha tagit.

Ironiskt nog är det bästa hoppet för Karzai att Obama vägrar bli en ”etablissimangets president” och leva upp till det löfte han gav vid tiden för sin valkampanj. Men retoriken från 2008 är idag historia. Det som spelar roll i det politiska tumultet är ”här” och ”nu”.

Resultatet av USAs Kongressval i november skulle kunna bli en vattendelare i Karzais tumultartade politiska karriär, och då lika mycket som det kunde bli för Obamas meteorlika uppenbarelse på världsscenen – som en fredlig man.
 

övers Ingrid Ternert

av Clayton Jones  6 augusti 2010

En indikation på om Israel snart kommer att attackera Irans kärnenergianläggningar är om Kina tror det.

Utifrån vad som nyliga hänt gör dom det inte.

Kinas vice premiärminister, Li Keqiang, berättade i fredags för Irans oljeminister som då var på besök, att handeln mellan de båda länderna uppnått “lyckade resultat.”

Lyckade, ja verkligen. Kinas investerare och handlare fyller nu ett vacuum i Iran i och med att handeln från andra länder, särskilt de inom Europa, idag drar sig ur i enlighet med FNs Säkerhetsråds senaste uppmaning att införa sanktioner mot Iran. Kina röstade för resolutionen men har i huvudsak ignorerat den.

Kinas trots irriterar USA så till den grad att amerikanska tjänstemän nu öppet kritiserar Peking. Kanske USA vet något om Israels intentioner om anfall mot Iran, som inte Kina vet.

Ett utmärkt tillfälle för Israel att anfalla Iran borde vara nu, på slutet strax före USAvalen, då politikerna är mer benägna att stödja Israel, trots det landets aktioner.

I Israels ögon behövs sanktioner för att störta den iraniska regimen eller tvinga den att avsluta eller trappa ner sitt kärnenergiprogram. Kina hävdar dock att sanktioner inte skadar de översta ledarna, bara den allmänna ekonomin, en distinktion som kan bli svår att uppnå.

Sanktioner brukar få ett blandat resultat i världspolitiken. I Irans fall har de senaste sanktionerna bara börjat inverka på  ekonomins mest känsliga punkt – oljeimporten. Liknande tuffa åtgärder har inte kunnat skada diktatorerna i Burma och NordKorea; de kan lättare hålla sig kvar vid makten genom en självvald isolering.

Förespråkarna av sanktioner som diplomatiskt verktyg i stället för krig kan ha uppnått några få framgångar.

Libyen ville nyligen komma ifrån Västs sanktioner och gjorde några avböner för begångna synder.

Sanktioner gentemot den vita regimen i Sydafrika under1980talet hjälpte för att uppnå en jämlik regim.

Ett fall som skribenten personligen känner till är det USA-ledda handelsembargot mot Vietnam under 1980talet, efter det att Vietnam invaderat Kambodja. Vid mitten av 1980talet hade Hanois kommunistledare mist sin legitimitet i landet, då den inte lyckats uppnå någon högre ekonomisk standard – utan 1988 fick landet uppleva hungersnöd.

Man frågade utländska journalister som honom själv, hur man skulle uppnå USAs godkännande.

Vietnam drog sig inte ur Kambodja 1989, utan öppnade upp sin socialistiska ekonomi mot kapitalismen och arbetade hårt med USA för att leta upp kvarlevorna från kriget av saknade amerikanska soldater. Under mitten av-1990talet började USA och Vietnam att närma sig varandra. Idag är man t.o.m kamrater nog att gemensamt kunna kritisera Kinas aktioner.

Kina är på väg att temporärt förlora sin tredje största oljeimportkälla ifall Israel bombar Iran. Det skulle kunna störa den kinesiska ekonomin, vilket Pekings ledare inte skulle ha råd med. Deras kyla inför sanktioner mot Iran kanske är den bästa barometern på det som därefter skulle kunna inträffa. Sanktioner är knepiga affärer.

Ja vad är viktigt för människor?

Lyckoforskare visar att vi inte är lyckligare här än vad människor är i Afghanistan.  Joar Vittsjö hänvisar till en rapport från lyckoforskning i Afghanistan som bygger på en intervju av 2 000 afghaner. Resultatet visar att afghanerna inte är olyckligare än andra folk, tvärtom är de t o m något lyckligare. Det fanns heller ingen större skillnad mellan kvinnor och män.

övers Ingrid Ternert