Fredskoalitionen Göteborg

 Karzai utmanar Obamas dristighet

Asia Times 28 augusti, 2010
av M K Bhadrakuma
Offentlig korruption i Afghanistan tar sig mer och mer underliga vändningar.

Ett irriterande val uppkommer: Att bedra  sitt land till en utländsk underrättelsetjänst – är det en akt av korruption?

Enligt moralisk och etisk standard verkar det vara så. Av  legal standard är det ingen tvekan om att detta är den högsta formen av korruption som förtjänar maximalt straff.

De anklagade förgås vanligtvis i en lång, oändlig fångenskap i ensamcell - eller bleknar bort i glömska efter ett spionutbyte. I den senare kategorin fortsätter de ofta som alkoholister, när de väl vandrar in i livets solnedgång och korruptionens skuld börjar äta sig in i det livsviktiga i deras samvete, vilket kunde betraktas som den högsta formen av Guds vrede.

Nåväl, i Afghanistan där det bisarra kan vara ordningen för dagen, upprätthåller Förenta Staterna den yttersta makten med både en korruption som ynglar av sig och går igenom straffets alla vändningar.

Man kan tycka att detta måtte vara en av de högsta former av självspäkning som mänskligheten har känt till – utanför Shiismen (anm- då under en viss shia-högtid halvnakna män marscherar fram under trummors dån  piskande sig själva blodiga på ryggen).

Karzai sporrar tuff kärlek
För att ta det utbrända fallet med Mohammed Zia Salehi, chefen för det Nationella Säkerhetsrådets administration, ledd av president Hamid Karzai.

—Salehi hade som väntat tränats upp av amerikanarna med det upphöjda syftet av det som blivit känt som ”kapacitets-byggande” av den afghanska statens organ. Salehi har under många långa år uppenbarligen arbetat som CIAagent, med att antingen bedra funktionärerna i presidentkontoret eller korrumpera Karzais politik genom att injicera noggranna doser av amerikanskt tänkande i dessa tider, gång efter annan, och på det viset oskadliggöra en ovärderlig service till det USA-ledda kriget samt Washingtons – och regionens strategier.

Inte bara detta. CIA utnyttjade honom också som en sorts kassör, vilken spred sina pengar till andra agenter i Afghanistan. Salehis fall har nu blivit ett celebert exempel i vits-kriget mellan Karzai och Barack Obamas administration, där det närmar sig en ny kvalitativ nivå av blodtörstighet. Det sker i en sådan utsträckning, att man vid en punkt hotat Karzai med att upplösa hela den USA-tränade anti-korruptionsstyrkan och återvändsgränden, vilket riskerat knäcka  ut botten på Obama administra-tionens AfPak-strategi.

Det hela fick till och med Washington att snabbt skicka en av nyckelfigurerna till Kabul. Det var en av USAs utrikes-och säkerhetspolitiska etablisssimangs höjdare, John Kerry, i många långa år ordförande i senatens utrikesrelations-kommitte’.

Washington har låtit meddela genom medialäckor att Kerrys mission i Kabul skulle innebära att ha några ”tuffa samtal” med Karzai, vilket verkligen har skett med alarmerande frekvens under senare år, som en del av USAs ”tuffa-kärleks” närmanden till denna otämjda afghanska ledare. Han som börjat föra sin politik med en allt orubbligare politisk grund, något som riskerar urvattna det amerikanska chefsskapet över själva kriget.

Men tuff kärlek är en komplicerad akt att genomföra. Vad vi inte känner till, det är vad som svettats ut mellan Karzai och Kerry i presidentens palats i förra veckan. Det kunde ha varit mer än en version av detta rendezvous där de båda, också enligt amerikansk mediarapportering, är stora vänner och kommer utmärkt väl överens.

I vilket fall hade Kerry knappt hunnit lämna Kabul vid slutet av missionen, förrän Karzai meddelat media och synbarligen rivit i det amerikanska fallet om Salehi och hela den tarvliga affären om den afghanska korruptionen.

Karzai la fram tre punkter. För det första hade Salehi behandlats sjaskigt av den USA-tränade insatsstyrkan, och deras anklagelser var helt utan proportioner i förhållande till de anklagelser som hade riktats mot honom, nämligen påstås han ha accepterat en gåva av en 10 000 dollarbil till sin son för att utföra vissa tjänster.

Säkerligen var det en blygsam gåva, då den endast kunde varit basmodellen av en mycket liten bil, som den statusmedvetna afghanska eliten inte brukar ha. Kanske en återupprustad Nissan Micra importerad från Dubai?

Det är ett proxykrig, ett ställföreträdande krig, men det är inte vad detta handlar om. Karzai har påpekat att det förmodligen funnits mycket större hajar i den afghanska dammen, så det USA-ledda drevet väljer att statuera ett hemskt exampel utifrån Salehi, för idén var inte så mycket att racka ner på själva korruptionen, som för att diskreditera själva presidentpalatset.

Det verkade som om anti-korruptionsanställda i förra månaden tagit sig in i Salehis hus under morgontimmarna, handfängslat honom och försökt få iväg honom. Det värsta var att han blev behandlad som en småtjuv, handfängslad framför ögonen på sina familjemedlemmar och grannar, något som för var afghan med hög social status är en fruktansvärd förödmjukelse.

För det andra har Karzai utmanat den USA-ledda anti-korruptionscentralen och beordrat den att hålla sig inom de afghanska lagarna och att de borde bli en ”självständig” afghansk enhet. Kort sagt visade Karzai amerikanarna dörren och sa att han avsåg utöva sin rättighet som president och vald ledare av ett självständigt land, och att USA inte kan uppföra sig som om Afghanistan vore en lydstat.

Karzai har under tiden gett ut ett dekret om att afghanska privatmiliser maskerade som ”säkerhetstjänster”, vilka USA och andra västländer finansierat och engagerat genom att ‘out-sourcea’ delar av kriget, vilket under året måste lösas genom att gå ihop med de afghanska säkerhetsstyrkorna under InrikesMinisteriet.

Dessa säkerhetsbyråer står till tjänst med vakter eller eskorttjänster, samlar in underrättelser på fältet och genomför även de kontroversiella ärenden som ligger utöver lagens bokstav.

Karzai träffade effektivt amerikanarna under bältet. Faktum återstår att amerikanarna engagerats i en lustig form av krigande i Hindu Kush genom att utöka krigets underkontrakterade med amerikanska kontraktsanställda. Ingen talar om detta, men det har oundvikligen lett till en massiv korruption som Pentagon överlåter till sin favorit bland de amerikanska kontrakterade, och där råkar allt vara fläsk.

Som i fallet med Irakkriget, stinker också kriget i Afghanistan av korruption och USAs Kongress undersöker till slut hur biljoner dollar lagts ut av USA i Hindu Kush sedan invasionen 2001. Karzai förstår perfekt väl att det nuvarande ”anti-korruptions”drevet av USAs AfPaktjänstemän är ett skickligt drag som serveras den afghanska sidan och beskyller dem för allt det kollossala slöseri med finansiella resurser till kriget, som de amerikanska skattebetalarna har lagt ut.

Då Kongressen kommer med sin rapport får detta håret att resa sig.

Karzai är icke oväntat ovillig att bli det svarta fåret. En tredje punkt som han därför tagit upp, det var att han inte heller hade hand om det saftiga tåg som kör genom Hindu Kush. Afghanska tjänstemän har påpekat att bara en liten del – mindre än 20% -av det internationella flödet av bistånd till Afghanistan går genom Kabuls regering, medan återstående 80% lämnas över direkt av givarländerna.

Denna fränhet som gäller den som håller i trådarna ifråga om biståndet, den är egentligen lika gammalt som gatan. Amerikanarna har aldrig ifrågasatt sanningen i Karzais påstående, vilket också har backats upp av FN- anställda. Men varför for han ut med en sådan vildsinthet?

I själva verket ser Karzai ut att misstänka ett försåtligt försök av USA att ersätta honom. Han har säkert  noterat att New York Times nyligen ägnat en helsidesartikel om Afghanistankriget, där en viktig del var att synbarligen kräva, att Obamaadministrationen borde ha tänkt över Karzais fortsatta ämbetstid. Karzai är en sofistikerad politiker och vet vad USA gjorde i Vietnam, då man väl stod inför nederlaget. USA bytte helt enkelt ut sin sydvietnamesiske allierade i Saigons presidentpalats.

Karzai var själv ett politiskt hinder för USA. Han är alltför självsäker för att kunna bli en trogen allierad och man vet inte säkert, om han skulle kunna mogna till en Nuri al-Maliki, Iraks premiärminister.

Det allra viktigaste det är att sträva efter en politisk uppgörelse och bli mer villig att skapa en regional överenskommelse inbegripet Iran, Ryssland, Indien och andra stater. Med det skulle han ha kunnat hota USAs krigsmonopol och fredsprocess. Kort sagt, Karzai har insett att USA och Pakistan har arbetat tillsammans för att strypa hans initiativ till att skapa kontakt med moderata talibaner, som är öppna för försoning.

New York Times nya avslöjanden om ”tillfångatagandet” av Mullah Baradar i den pakistanska staden Karachi i januari vittnar om det faktum, att det hade varit en förenad CIA och pakistansk ISI-operation (Inter-Service Intelligence). Och det bästa påstående amerikanarna kunde lägga fram om sin uppfattning, det var en befängd förklaring om att de smarta pakistanerna utnyttjat de dumma kreaturen som en dörrmatta.

Och att man inte kunde få någon ledtråd om vad som förelåg, då man slagit till mot Quetta shuras rådslag nr 2 och haffat denne i hans gömställe.

Karzai tror inte att CIA består av sådana imbecilla som inte vet vem de har att göra med, då man kollaborerar med Pakistans formidabla ISI i en större fältoperation. Vad mer olycksbådande är, det hemliga möte som USA-tjänstemän hållit i Bonn förra månaden. Detta hölls med några av Karzais allierade från i första hand den Norra Alliansen, genom dubbelspel att först lirka bort dessa från sina politiska bindningar med den afghanska ledaren.

För att sedan kort sagt riva sönder den väv av politiska överenskommelser som Karzai trotsigt breddat. Och att fördjupa stödet vid det tillfälle, då han själv sitter ner ansikte mot ansikte med talibanerna.

Den högsta ironin är, att USA har sporrat Karzais allierade inom den Norra Alliansen, de som inte tillhör pashtunska etniska grupper, genom att porträttera den afghanska ledaren som en som ställer in sig hos talibanerna och då lyssnar in deras instinktiva rädsla för att talibanerna kunde ta sig över Afghanistan.

Karzai har skäl att misstänka att det spel som USAs AfPakanställda spelat är extremt oärligt, då något sådant har inträffar just innan det afghanska parlamentsvalen 8 september. Karzai sätter sitt hopp till ett parlamentsval som han skulle kunna arbeta i harmoni med, olikt tidigare lagstiftare som stått under inflytande av den amerikanska ambassaden i Kabul.

Kan Obama tygla Pentagon?
Karzai räknar med att han måste få parlamentet med sig att representera det afghanska folkets allmänna opinion i varje politiskt avgörande. Om Karzais plan för parlamentsvalen skulle lyckas, tack vare sin breda allians med icke-pashtunska grupper, och han får ett parlament med vilket han kan arbeta för att uppnå nationell konsensus, då kunde det helt komma att förstöra USAs strategi att kontrollera och fastställa ramarna för varje afghansk uppgörelse.

Kärnfrågan är, vilken New York Times och Washington Post i förra veckan påpekat, att alla indikationer visar, att USA inte har för avsikt att utrymma sin militära närvaro i Afghanistan och CentralAsien under den omedelbara framtiden. Och det är bara genom en smidig regim i Kabul som Pentagon kan hoppas få förhandla fram ett fördelaktigt ‘status of forces’ avtal.

Frågan är av fundamental vikt för USAs regionala ‘inringnings strategi’ av Kina, Iran och Ryssland och man tillåter inte något slag av kompromiss.

Selig Harrison som är en välkänd intellektuell, skribent i Foreign Policy och författare till ‘Ut ur Afghanistan’, har snuddat vid detta väldiga politiska dilemma som Obama står inför – hur lämna Afghanistan utan att ”förlora”. Han påpekade att det enbart var genom att USA sluter sig till ett ”neutralt” Afghanistan som kriget skulle kunna komma till sitt slutliga avgörande.

Men Harrison kan framför sig se hur Obama kommer att få en tuff strid å sin sida inom det egna lägret i Washington, då han drar till sig ett politiskt avgörande i Afghanistan. Han har skrivit att det största hindret mot överenskommelsen troligen inte kommer från Pakistan, utan från ett tänkande inom Pentagon där projektionen av USAs makt ses som ett önskvärt slut i sig själv. Några av de 84 USAbaserna i Afghanistan, inklusive flygfälten, utformades enbart för kontramotstånds operationer och skulle kunna utvidgas till en neutraliserande uppgörelse.

Men de enorma flygfälten vid Bagram och Kandahar har projekterats till att växa åren framöver- det är projekt med nya ambitiösa konstruktioner vilka fortsätter växa upp inom baser, trots Obamas uppmaning att till sommaren 2011dra bort trupper från landet. Dessutom överväger Kongressen en finansiering av efterfrågan på nya baser för totalt $300 miljoner dollar, för att etableras vid Camp Dwyer och Shindand, som ligger nära den iranska gränsen och Mazar-i-Sharif, vid CentralAsien och Ryssland.

Väl medveten om den afghanska oppositionen mot ”permanenta baser”, talar Pentagons och Vita Husets tjänstemän idag om ”permanent tillgång”, vilket kunnat garantera utnyttjandet av dessa baser för övervakning.  Med andra ord, fördelen kunde med tvekan ges till Obama för att han vare sig är böjd för Pentagon tänkande eller ”ännu inte beredd att förklara” framtiden vad gäller USAs baser i Afghanistan och CentralAsien. Harrison verkar tro att det senare är fallet.

I vilket fall är det Obama som slutligen ska  bestämma huruvida Pentagon fortfarande ska komma att utnyttja Afghanistan till att ”driva målen för sin globala makt långt efter det att talibanerna och al-Qaida blivit ett avlägset minne”, anser Harrison med sin djupa känsla för den 30-åriga afghanska konflikten.

Som summering kan man säga, att Karzai har en episk strid framför sig. Han vare sig minskar sina afghanska känslor av stolthet, självrespekt och stridbart oberoende och ingår en överenskommelse av Fausts modell, eller trampar på i Pentagons globala strategi. Det vore ett fatalt val, vilken väg han än skulle ha tagit.

Ironiskt nog är det bästa hoppet för Karzai att Obama vägrar bli en ”etablissimangets president” och leva upp till det löfte han gav vid tiden för sin valkampanj. Men retoriken från 2008 är idag historia. Det som spelar roll i det politiska tumultet är ”här” och ”nu”.

Resultatet av USAs Kongressval i november skulle kunna bli en vattendelare i Karzais tumultartade politiska karriär, och då lika mycket som det kunde bli för Obamas meteorlika uppenbarelse på världsscenen – som en fredlig man.
 

övers Ingrid Ternert