Fredskoalitionen Göteborg

26 februari, 2010

Iran har fått sin man

Sparat under: Afghanistan, Indien, Iran, Pakistan, krig, nya, religion, terrorism — ingrid @ 18:07

av Syed Saleem Shahzad
För ett tag sedan kom Iran att triumfera, då man gick ut med sin arrestering av Abdulmalik Rigi. Den 31-årige ledaren för Jundullah, ‘Guds soldater’.

Alltså den sunniterrorgrupp som den iranska shia-regeringen anklagat för att ligga bakom de terrorattacker, som skett runtom i  landet och kommit att offra mängder av liv under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi har beskrivit fängslandet av landets mest efterlysta brottsling som ett ”stort nederlag” för Förenta Staterna, Storbritannien och Israel, vilka anklagats för att stödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi har samarbetat med underrättelsetjänsterna i Usa, Israel och Storbritannien ,” sa Moslehi.

I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig händelse,  där Jundallah med sina starka rötter bland etniska balocher i Pakistan blivit starkare sedan sitt uppenbara bakslag i egenskap av radikal anti-shiamedlem av Jundallah, vilken idag är kopplad till al-Qaida, och fortsätter utan Rigi.

För det mesta genomför Jundallah operationer mot den iranska shia-regimen i Irans sydöstra provins Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan. Men dess största bas ligger i Pakistans Balochistanprovins.

Jundallah förklarar att man inte vill bryta sig ut ur Iran för att forma en autonom separat Balochistanregion; utan hellre kämpar för Balochistans folk, mot den diskriminering och brist på engagemang man möter där.

Jundallah ansågs i år ha genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska underrättelsetjänsten kommit att spela en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som man anser vara ”en balochisk rebell, allierad med al-Qaida”.

Det är möjligt att Pakistan fruktar att Jundallah kan komma att attackera iranska energianläggningar. Det skulle i så fall kunna få effekter på det mycket försenade men viktiga pipelineprojektet Pakistan-Iran .

Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai i Förenade ArabEmiraten, då iranska myndigheter tvingat ner planet att landa i Iran.

Balochiska klaner i pakistanska Taftanområdet säger att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter överlämnats till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen kom att visa upp var Rigi i handklovar, eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.

Var än sanningen ligger, existerar detta faktum att Pakistan verkar ha övergett en av de sina, en strategiskt förbunden till Iran. Detta följer nära inpå arresteringar i Pakistan av ett flertal dylika strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i pakistanska Islamabad gick  med i Usas ”krig mot terrorn” efter 11 september 2001, kom en av de mest aktiva och framgångsrika av ISIs underrättelseoperationer i  regionen att dramatiskt förändras.

Före 9/11 stod pakistanska underrättelsetjänsten ISI bakom motståndet i den indiska delen av Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom att man också backade upp det mäktiga kriminella syndikat i Mumbai, som Dawood Ibrahims D-Byrå stod bakom.

Nepals rojalistiska regim hade då vänt ett blint öga mot pakistanska ISIs aktiviteter, alltmedan denna och Bangladeshs underrättelsetjänst kom att samarbeta till stöd för de sydindiska motståndsrörelse-nätverken Huji och Harkatul Jihad-e-Islami.

Och genom stödet till den talibanska regimen i Kabul, blev bildligt talat Afghanistan den femte provinsen i Pakistan som i realiteten styrdes av en ISI-brigadör. Med detta nätverk kunde ISI kontrollera proxy-operationer genom hela Centralasian och mot Iran. Rigis ‘Baloch Liberation Organization’ ingick i en av dessa nätverk.

Den år 2001 USA-ledda invasion i Afghanistan vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot Pakistan, kom att tvinga den pakistanska militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots det blev det bakslag.

De undangömda ISI-sponsrade militanterna fick en alltmer radikal utrustning och man ändrade lojaliteten från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Som till exempel då HUJI började attackera pakistanska säkerhetsstyrkor.

Samtidigt förblev man aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien att förblöda och därmed starta  ett krig mellan Indien och Pakistan, utan istället att neutralisera det pakistanska stödet till USAs krig i Afghanistan.

Rigi stod i en liknande situation. Han var inte längre i kontakt med det pakistanska militära establissimanget och betalningen torkade in.  Hans svar på detta var att grunda Jundallah med stöd från Pakistans anti-shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi, vilken höll dem med pengar och frivilliga.

Detta i sin tur kom att leda Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser, och förra året låtit honom utföra betydande attacker i Iran. Dessa inkluderade bombningen i Pisheen i södra Iran, vilken kom att döda 42 människor inklusive fem av Irans ledande Revolutionsgardister.

I gengäld fick al-Qaida hjälp av Rigi till att förflytta sina män fram och tillbaka från Pakistan genom Iran till Mellanöstern och Turkiet. Med påspädning från andra militanta grupper och al-Qaida, anses Jundallah ha ökat sitt medlemsantal till ungefär 2000 aktivister, de flesta av dem baserade i pakistanska Balochistan. Däremot är medlemmarna i Lashkar-e-Jhangvis ursprungligen från Karachis slumområden.

Jundallahs toppmän har redan kommit att domineras av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk spred sig över själva Pakistan. Med arresteringen av Rigi blir förmodligen gruppens inflytande ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man kommer förmodligen också att få se sitt eget högkvarter flytta över till de till pakistanska klanområdena i norra Waziristan, då med ett Jundallah som har utvecklats från att vara en ISIproxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

Asia Times 25 feb 2010
Iran gets its man – Iran får sin man
http://www.atimes.com/atimes/South_Asia/LB25Df02.html

av Syed Saleem Shahzad
För några dagar sedan triumferade Iran då man gick ut med att Abdulmalik Rigi hade arresterats. Han är den 31-åriga ledaren för

Jundullah, ‘Guds soldater’, alltså den sunni-terrorgrupp som av Irans regering blivit anklagad för att stå bakom de terrorattacker, som

ägt rum runtom i landet där mängder av liv offrats under de senaste fem åren.
 

Irans säkerhetsminister Heydar Moslehi beskrev infångandet av deras mest efterlysta brottsling som ”stort nederlag” för Förenta

Staterna, Storbritannien och Israel, vilka blivit anklagade för att understödja gruppen. ”Vi har klara dokument som visar att Rigi

samarbetade med amerikanska, israeliska och brittiska underrättelsetjänster,” sa Moslehi.
I vilket fall är tillfångatagandet av Rigi en verklig tilldragelse där Jundallah, som har starka rötter bland etniska balocher i Pakistan, har

kunnat komma ut ännu starkare från detta uppenbara bakslag som radikal anti-Shia medlem av Jundallah, idag kopplad till al-Qaida,

nu är i läge att fortsätta utan honom.
Jundallah genomför för det mesta sina operations mot den iranska shia-regimen i den sydöstra provinsen av iranska

Sistan-Balochistan, där gränserna möts mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men den största bas ligger i Pakistans Balochistan-

provins. Jundallah har förklarat att man inte vill bryta sig ut från Iran till att forma en autonom separat Balochistanregion; utan säger

man hellre kämpar för det balochiska folket gentemot diskriminering och brist på engagemang.
Jundallah har i år ansetts genomfört en serie attacker mot Iran. Pakistanska säkerhetsofficerare säger att den pakistanska

underrättelsetjänsten spelat en stor roll i tillfångatagandet av Rigi, som sägs vara ”en balochisk rebell som allierats med al-Qaida”. Det

är möjligt att Pakistan fruktat att Jundallah skulle komma att attackera iranska energiinstallationer. Det skulle i så fall kunna få effekter

på det mycket försenade men viktiga Pakistan-Iran pipeline-projektet.
Omständigheterna kring Rigis arrestering är oklara. Iranska tjänstemän förklarar att han hade flugit ett litet plan från Pakistan till Dubai

i Förenade ArabEmiraten där iranska myndigheter tvingade planet att landa i Iran. Balochiska klaner i Taftanområdet i Pakistan säger

att Rigi arresterats inne i Pakistan och därefter lämnats över till iranierna. Allt den iraninska statstelevisionen visat var en Rigi i

handklovar eskorterad av fyra maskerade kommandosoldater ur ett litet flygplan.
Vad som än är sant, finns det faktum att Pakistan ser ut att ha övergett en av sina strategiskt förbundna gentemot Iran. Detta följer

nära inpå de arresteringar som skett i Pakistan av ett flertal sådana strategiska kontakter bland afghanska talibaner.

Militanter byter kurs
Då regeringen i Islamabad gick in i Usa’s ”krig mot terrorn” efter den 11september 2001 – kom lyckan att ändras dramatiskt för 

denna mest aktiva och framgångsrika underrättelsetjänst i regionen (ISI).
Innan 9/11 var det ISI som stod bakom motståndet i det indiskt-administrerade Kashmir, vilket fått Indien att förblöda, förutom 

uppbackningen av Dawood Ibrahims D-Byrås mäktiga organiserade kriminella syndikat i Mumbai. Nepals rojalistiska regim vände vid

tillfället ett blint öga mot ISIs aktiviteter, alltmedan Bangladeshs underrättelsetjänst och ISI samarbetade till stöd för SydIndiens

motståndsrörelse och Harkatul Jihad-e-Islamis nätverk Huji.
Och genom stödet till talibanernas regim i Kabul, kom bildligt talat Afghanistan att utgöra den femte provinsen i Pakistan, vilken i

realiteten leds av en ISI-brigadör. Med detta nätverk har ISI kunnat kontrollera proxy-operationer igenom hela Centralasian och mot

Iran. Rigis organisation ‘Baloch Liberation Organisation’ ingick i ett av dessa nätverk.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan år 2001, vilken störtade talibanerna från makten och därmed också USAs tryck mot

Pakistan, kom att tvinga militären och ISI att skära ner betydligt på sina proxy-operationer. Trots detta kom bakslagen. De avskydda

ISI-sponsrade militanta banden blev alltmer radikala och ändrade sin lojalitet från det pakistanska etablissimanget till al-Qaida. Så

startade till exempel HUJI att attackera pakistanska säkerhetsstyrkor. Man förblev aktiv i Indien, trots att målet inte var att få Indien

att förblöda utan starta ett krig mellan Indien och Pakistan för att neutralisera Pakistans stöd till det amerikanska kriget i Afghanistan.
Rigi stod inför en liknande situation. Han hade avskilts från Pakistans militära etablissimang och tillgångarna torkat in. Svaret blev

istället att med stöd av Pakistans anti-Shia organisationer, sådana som Lashkar-e-Jhangvi forma Jundallah, vilken kunde erbjuda både

rekryter och pengar. Dessa kontakter ledde i sin tur Rigi till al-Qaida, som också försett honom med pengar och resurser för att året

innan iscensätta ordentliga attacker i Iran. Dessa bestod i bombning i Pisheen inne i sydöstra Iran, vilket resulterade i att 42

människor dödades inklusive fem ledande medlemmar av det iranska Revolutionsgardet.
Genom tillskottet av militanta grupper och al-Qaida ansågs Jundallahs medlemsantal ha vuxit till runt 2 000 aktivister, de flesta av dem

baserade i pakistanska Balochistan. Medlemmarna inom Lashkar-e-Jhangvis ifrån Balochistan har från början kommit från Lyaris

slum i Karachi.

Jundallahs toppmän domineras redan av Lashkar-e-Jhangvi, vars nätverk är spritt runt Pakistan. Genom Rigis arrestering kommer gruppens inflytande troligen bli ännu starkare, särskilt bland medlemmar med band till al-Qaida. Man har fått se sitt högkvarter flytta till Norra Waziristan, i det pakistanska klanområde där Jundallah utvecklats från ISI- proxy till en ideologiskt motiverad organisation med lång räckvidd.

övers Ingrid Ternert

13 december, 2009

Obamadoktrinen: Ett evigt krig för en ofullkomlig mänsklighet

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, dollar, krig, religion, terrorism — ingrid @ 1:46

banksy-fallen-angel

av Rick Rozoff  ‘Stop NATO’ 10 dec 09 

Presidenten tillika överbefälhavaren för USas väpnade styrkor, Barack Obama, har levererat sitt fredspristal vid Nobelfestligheterna i Oslo den 10 dec, vilket omedelbart lett till diskussion i media om en Obamadoktrin.

 

Då med en obligatorisk syftning på Martin Luther King Jr och Mohathma Gandhi (denne blev enbart refererad till med sitt efternamn) men inte till någon annan amerikansk president än Ronald Reagan, Richard Nixon och John F Kennedy.

 

Alltmedan andra fredspristagare som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter inte ens nämndes – talade USAs statshuvud med självsäkerheten hos en ohotad världsledare och vid tillfälle även med en profets och klärvojants självrättfärdighet.

 

Som med den tyska filosofen Friedrich von Schlegels ord, ‘en profet som såg tillbaka’. Med en visionär blick och rösten sänkt i oratoriskt allvar innehöll hans kommentarer en försäkran om att ”krig i en eller annan form har uppstått med den första människan.”

 

Såvida detta hans substanslösa yttrande hänsyftade på Genesiskapitlet i den hebreiska bibeln där Kain mördade sin bror Abel, kan det knappast symbolisera krig i någon av ordet fattbar mening (det är också oklart om det som källan förtäljer, att Kain utförde det första mordet, såvida Obama inte är övertygad om att krig är liktydigt med detta mord som en ingående del av mänskligheten.

 

Paleontologer spårar i vanliga fall den moderna människans, homo sapiens, ursprung till 200 000 år tillbaka i tiden, så de första skrivna berättelserna är knappast mer än 2400 år gamla.

 

Obama och hans talskrivare har ändå lyckats fylla detta 197 600 år gamla gap till att bevisa att krigets praktik är lika gammal som mänskligheten själv och följaktligen är en oskiljbar del av vårt mänskliga natur. Detta är en fråga den praktiserande reportern hade kunnat tillåta sig ställa vid presidentens nästa presskonferens. Eventuellt är svaret vanföreställningar om ett allvetande.

 

Oslotalet var fyllt av referenser och tilllämpliga attribut till en gudomlighet. Och till en historisk och antropologisk fatalism; ett djupt pessimistiskt koncept av Guds försyn. Obama försäkrade att ”Inget heligt krig kan någonsin vara ett rättvist krig. För om man verkligen tror att man uppfyller en helig vilja, då finns det inga behov av begränsningar.”

 

För att strax efteråt hålla fram- ”Låt oss sträva efter den värld som borde ha funnits – den gnista av gudomlighet som fortfarande finns inom våra själar.” Alltså en motståndares anropande av det gudomliga är ett falskt, kätterskt våldförande; men det Washington säger det är sant, utan fel och tillräckligt för att rättfärdiga varje aktion, hur våldsam och dödlig den än är. Detta som en ren illustration till den sekulära upplysning man kan finna i den moderna världen.

 

I egenskap av den första levande amerikanska president som på nittio år fått Nobels fredspris, erkände Obama i början av sitt tal att ”kanske den mest grundläggande frågan runt mitt mottagande av detta pris är det faktum att jag är militär överbefälhavare för en nation mitt uppe i två krig.”

 

Förståeligt nog gjorde han inga försök att rättfärdiga dessa två krig som det i Irak, men signerade och gjorde utfästelser för en fortsättning på det andra, det i Afghanistan och i ökad grad i Pakistan – alltmedan han i övrigt talade nedsättande om de europeiska korstågen under sen medeltid.

 

Vare sig Nobelkommittén eller dess honoratiores verkade ovanligt eller alls besvärade av denna exempellösa belöning av det prestigefyllda och generösa ($1.4 miljoner) fredspriset till en överbefälhavare med ansvar för två samtidiga krig långt ifrån sitt lands stränder och i länder vars regeringar och folk aldrig på något sätt hotat det.

 

I ett språkbruk som aldrig tidigare blivit hört under ett fredspris-tacktal, tillade Obama - ”Vi är i krig och jag är ansvarig för tusentals unga amerikaner som kämpar i ett avlägset land. Vissa kommer att döda, och vissa att bli dödade.”

 

Utan antydan om nationellt självmedvetande, balans eller ironi, förlöjligade han också det faktum att ”modern teknologi tillåter några få små män med överdrivet raseri att mörda oskyldiga i en fruktansvärd skala,” samtidigt som han själv ger order om att obemannade flygande farkoster uppkopplade till rymdsatelliter ska avfyra dödliga missilattacker inne i Afghanistan och Pakistan.

 

Det centrala temat i Obamas tal är att återknyta till USAs politik under decennier med kriget mot Jugoslavien 1999 utan FNmandat eller där man ens till namnet gjorde något försök att uppnå något alls; att USA och dess västliga militära allierade kan bestämma individuellt och kollektivt när, i vilken grad, var och för vilket ändamål man utnyttjar sin militära styrka överallt runt hela världen.

 

Och den gudomliga rätten att utnyttja militär makt utanför sina nationella gränser har exklusivt blivit reserverad för Förenta Staterna, dess NATOmedlemmar och utvalda militära skyddslingar utanför den Euro-Atlantiska zonen sådan som Colombia, Etiopien, Georgien, Israel och sedan gammalt även Saudiarabien.

 

Vad som anförts som skäl till att vara något unikt i samband med Obama, är att man rakt på sak återigen fått bekraftat denna doktrin av internationell laglöshet. Utdrag längs den linje som är kantad med naiva meritvärden och dekorativt kamoflage innehåller:

 

-”Vi måste börja erkänna denna hårda sanning: Vi kommer inte att få bukt med våldsamma konflikter under vår livstid. Det stundar tider då nationer – individuellt eller i grupp – kommer att betrakta utnyttjandet av våld inte bara som en nödvändighet utan också som moraliskt försvarbart.”

 

Han erbjöd ett argument som en Vita Hus forskare kunde ha plockat från Wikipedia. ”I egenskap av statschef insvuren att försvara och skydda min nation, kan jag inte enbart ledsagas av deras exempel[Gandhis och Kings]. Jag ser världen som den är, och förmår inte stå sysslolös med tanke på hoten mot det amerikanska folket. För gör inga misstag: Ondska finns i världen.”

 

”Jag – som varje statshuvud – reserverar rätten att om nödvändigt själv agera i försvaret av min nation.” Ondska, som ett egennamn snarare än en egenskap, blev två gånger utnyttjat i talet, uttryckt i en kvasi-teologisk ton, alternerande mellan kalla och även okänsligt pragmatiska uttalanden.

 

Symptomatiskt för denna andra kategori är kommentarer som den här-”Krigsinstrumenten har en roll att fylla i bevarande av  freden.”

”En ickevåldsrörelse skulle inte ha kunnat hindra Hitlers arméer.”

”Förhandlingar kan inte övertyga al Qaidas ledare att lägga ner sina vapen.”

”Att säga att en militär styrka ibland kan vara nödvändig är inte att uppmana till cynicism…”

”Jag reser denna fråga, jag börjar med den för i många länder finns idag en djup ambivalens om militärt handlande oavsett anledning. Och vid vissa tillfällen är den kopplad till en reflexartad misstänksamhet gentemot Amerika, världens enda militära supermakt.”

 

Det är orimligt att jämföra en liten handfull al-Qaida personligheter med Hitlers Wehrmacht. Vad än de förra är i övrigt, äger de knappast några vapen att tala om. Men Obama har ändå världens största och mest dödliga arsenal av konventionella vapen tillika kärnvapen.

 

övers

Ingrid Ternert

1 december, 2009

Det palestinska maktspelet hettar till

Sparat under: Gaza, Israel, Mänskliga Rättigheter, Palestina, nya, religion — ingrid @ 0:41

vampire-singer.Bush

 

Palestinian power play heats up

Asia Times Dec 1, 2009  

av Sami Moubayed

Spekulationen gror att Israel planerar släppa ut den palestinska nationalistveteranen Marwan Barghouti från fängelset- tillsammans med 400 fängslade – i utbyte mot Gilad Shalit, den soldat i den israeliska försvarsstyrkan som har hållits fängslad sedan år 2006.

I somras släppte Israel en libanesisk militant, Samir Qantar, känd som ”dean” för arabiska fångar i israeliska fängelser, vilken med blod på händerna arresterats då han 1979 utfört en militäroperation inne på israeliskt mark. Denna Operation Naser ledde till fem dödade israeler och en israelisk domstol dömde honom till 542 år i fängelse (99 år för varje offer) och 47 år för att han attackerat en israelisk polis under ett förhör.

Följaktligen har israeliska premiärministrar lovat att aldrig släppa Qantar fri, bara för att i juli förra året ha släppt honom fri tillsammans med kvarlevorna av nära 200 araber, i utbyte mot kvarlevorna av två israeliska soldaters kroppar fångade av Hizbollah under sommaren 2006. Utlämningen av Qantar kom att bryta en psykologisk barriär inom det israeliska samhället. Om han hade blivit förlåten, då kunde kanske någon annan släppas fri från israeliska fängelser, även Barghouti.

Barghouti, 50, är Fatahrörelsen på Västbankens karismatiska ledare. Han blev dömd 2002 för att ha dödat fem israeler och blev dömd till 165 år i fängelse (fem konsekutiva livstidsstraff och en ytterligare på 40 år). Tanken med uppgörelsen – Barghouti i utbyte mot Shalit – hade börjat så långt tillbaka som år 2007.

Historien började ta mera form allt eftersom månaderna släpade sig fram för den palestinske president Mahmoud Abbas, vilket visat att han var helt oförmögen att skapa fred eller bygga upp en stat inne på palestinskt territorium, beroende på hans permanent sårade relation till Hamas.

Abbas’ oförmåga att tidigt i Gaza under kriget 2008 ställa krav på ett vapenstillestånd, och hans reaktion på Goldstone-rapporten i september, förstörde hans sympatier i en enda, aldrig tidigare skådad omfattning – den lägsta popularitets-siffran någonsin för en palestinsk ledare alltsedan 1948. Affischer föreställande honom började dyka upp i hans eget hertigdöme på Västbanken och inte bara i Gaza, där det stod: ”Ner i historiens sopbinge, din förrädare!”

I förra månaden uttalade den åldrande Abbas att han inte skulle ställa upp i en andra presidentperiod, då han hade misslyckats med att vare sig bringa lag och ordning eller fred och enighet till palestinierna. 

Det som fällde Abbas – bättre känd under sitt krigarnamn Abu Mazen – var president Barack Obamas ouppfyllda löften.. Abu Mazen hade räknat dagarna tills president George W Bush skulle lämna Vita Huset, i väl vetskap om att han inte kunde få någon ändring till stånd för sitt folk, så länge de nykonservativa var vid makten i Amerika – särskilt efter kriget mot Gaza i december 2008.

Vid ett väl känt tillfälle har han sagt till en palestinsk veteranjournalist: ”Säg till amerikanarna att sluta duscha mig inför publik med lovord. Ju mer de gör detta, desto mer generar det mig, generar mig inför mitt folk.” Abu Mazen sa sedan till palestinierna att de skulle lita på Obama, som lovat att ta upp frågan om fred i Mellanöstern och rättvisa åt palestinierna.

Under hans 4 junital i Kairo, refererade Obama två gånger till den heliga Koranen och anmärkte sedan, ”Det går heller inte att förneka att palestinska folket – muslimer och kristna – har lidit i sin strävan efter ett hemland…De lider under den dagliga förnedring – stor eller liten – som följer på ockupationen.

Det är utan någon tvekan så: att situationen för det palestinska folket är oacceptabel. Amerika kommer inte att vända våra ryggar mot den palestinska legitima längtan efter värdighet, möjligheter och en egen stat.” Han tillade, ”Förenta Staterna accepterar inte förekomsten av fortsatta israeliska bosättningar.”

Fem månader därefter hävdar palestinierna att inget av detta har uppnåtts. Inte enbart det att amerikanarna tycks ha ändrat kurs då det gäller bosättningarna, eftersom utrikesminister Hillary Clinton nyligen sagt att detta att avsluta bosättningarna inte längre var en förutsättning för att återuppta fredssamtalen.

Enligt toppförhandlaren Saeb Erekat har det blivit en 28% ökning av koloniseringen på Västbanken under Obama och 37% av ökningen kan man finna i det ockuperade Jerusalem. Enligt källor nära Abu Mazen är den palestinska presidenten trött på detta och då med rätta.

Obama hade då allt kom omkring lämnat Abu Mazen med väldigt lite manöverutrymme. Han vill ha honom till att regera i de palestinska områdena, men kunde ändå inte sätta tillräckligt med press på Israel till att förmå premiärminister Benjamin Netanyahu att ändra kurs vis-a-vis en fred med palestinierna. Abu Mazen sa under ett statsbesök i Argentina att han ville anklaga Obama för att inte göra någonting för att återuppta fredssamtalen i regionen.

Om nu Abbas försöker underteckna en uppgörelse som inte levereras på rätt sätt av USA, utan istället gick emot palestiniernas önskningar, kommer utan tvekan radikaler på den palestinska sidan att döda honom. Historien om den förre president Anwar Sadat av Egypten talar i stora volymer, om hur militanter agerar gentemot en ledare som undertecknar impopulära fredsavtal med Israel: Sadat blev mördad 1981.

Till skillnad från Abbas, som alltid har förlöjligats av militanterna vilka ser ner på honom, är Barghouti mycket populär bland unga män på Gazas gator i och på Västbanken. Han har gott om krigsmedaljer på sin uniform och man påminns om Yasser Arafats palestinier under dennes glans dagar, och hade han undertecknat ett fredsavtal skulle ingen ha anklagat honom för förräderi eller ifrågasatt hans nationalistiska vitsord. Barghouti är en Saladin – den största islamska krigaren – jämfört med Abbas eller Fatahs åldrande korrupta ledare.

Utan tvekan är Barghouti en enande kraft för palestiniernas sak och är mycket nödvändig under veckorna framöver. Ändå skulle många bland Ramallahs höjdare velat ha honom där inom den högre maktbasen och många skulle viljat se honom fängslad – åtminstone idag – för hade han skulle han ha frisläppts, hade han utan tvekan ställt upp i nästa palestinska presidentval, vinna lätt och därmed begrava hoppet för Fatahs och Hamas’ förhoppningsfulla palestinier.

Det kan förklara varför, efter att ha propsat på val den 24 januari, ändrade Abbas kurs sent i november, sköt upp valen till ett senare datum, vilket nu återstår att bestämma. Fördröjningen hade för palestinska saken kunnat bli katastrofal, med tanke på att de fortfarande är skarpt uppdelade mellan den Hamasstyrda regeringen på Gazaremsan och den Fatahledda på VästBanken. Det kunde leda till ett obeskrivligt konstitutionellt vacuum, eftersom mandaten för både Abbas och hans parlament skulle ha upphört och gett laglösheten fritt spelrum i palestinska områden.

Under tiden har Hamas förvånat observatörerna genom att efterlysa en ”direkt och öppen” dialog med USA. Detta annonserades ut av Hamas’ premiärminister Ismail Haniyya, vars regering betraktas som illegitim av Abbas’ administration på Västbanken, som sagt att Hamas varit villig att sitta ner för direkta samtal med Obamas administration. Denna, noterade han, förebådar en ny positiv stämning i arabvärlden och är nu tid för fredssamtal med Mellanöstern.

Alla som är införstådda i Hamas historia inser hur banbrytande detta uttalande var - för man hade signalerat ett uttåg från de radikala dagar, då Hamas vägrat allt som var mindre än 1948 års palestinska gränser, och ville helt och hållet förstöra staten Israel. Haniyya, som inte hade haft några tidigare kontakter med USA, såg ut att berätta för Obama:

”Mahmoud Abbas dagar är räknade. Han är oförmögen att skapa vare sig fred eller krig – vi som är Hamas kan leverera.”
Efter att i två decennier blivit kallad för terrorist, hade även Hamas kunnat svälja sin stolthet och föra en konstruktiv dialog med sitt eget ledarskap. Hamas önskar se sig själv som en alternativ medlare mellan Abbas och Fatah.

 Situationen kokar nu ihop till två grundstenar: Hamas är villig att engagera sig i freden med USA och Abbas har förlorat tilltron till USA. Det är mycket osannolikt att Obama kommer att starta någon seriös dialog med Hamas – även om han så skulle önska – beroende på en besvärlig USAKongress och en rosenrasande israelisk publik.

Kanske har israelerna  ändå bestämt sig till slut för att släppa Barghouti fri genom resonemanget, att det är mycket bättre att ha en president som kan leverera än en hjälplös man som Abbas – eller måhända kan USA komma att göra med en medlem av Hamas i presidentpalatset i Ramallah – om än inte i omedelbar framtid.

 
 
 övers Ingrid Ternert

12 november, 2009

Det stora farliga spelet om Kirkuks olja

Sparat under: Irak, Irak, Miljö, ekonomi, olja, religion — ingrid @ 8:20

3vån-mesopotamia_krigsfigurdekor

 

av Wajdi Anwar Mardan

Vet ni att Israels kommando-och operationscenter för målinriktade avrättningar finns i Kirkuk och vet förresten irakerna att israelerna idag är snabba att köpa upp egendom i Kirkuk?

Svaret på frågan i tidningen ‘Jordanian Daily Al-Dustur’ för någon vecka sedan skrevs av journalisten HayatHAttiyah och började med: Israeliska judar av irakiskt ursprung återvänder i stora skaror till Irak och slår sig särskilt ner i Kirkuk, där de köper upp all möjlig egendom. Journalisten ställer nu frågan-

Varför just Kirkuk?

Författaren Wajdi Anwar Mardan säger: Innan vi svarar på journalistens fråga, behöver vi informera läsarna om att detta INTE är någon information.

Han fortsätter med att säga: Efter 9 April 2003, dagen för ockupationen av Baghdad, anlände ett stort antal israeliska Mossadagenter till Irak under flera pseudoföretag, varav det största hette The Rafidain Company.

 

I den första omgången kom 900 sraeliska spioner. De ansvarade för att sätta upp särskilda enheter för riktade avrättningar av irakiska kadrer, politiska personer och militär personal såväl som irakiska vetenskapsmän och akademiker. Bara på ett år blev tex 1000 irakiska vetenskapsmän mördade.

 

Av de 950 israeliska agenterna flyttade 450 från Baghdad till Kirkuk. För närvarande är de inrättade i ett hus i förorterna till staden. Bland dessa agenter fanns en grupp kurder som tränats av CIA. De hade 1996 flugits  från Norra Irak till ön Guam för militär träning.

 

De flesta av dessa agenter talar flytande engelska och arabiska med irakisk accent. Sedan början av 2009 köpte de in egendom i Kirkuk med omgivningar: land, jordbruksmark, hus och kontorsbyggnader.

 

Förutom detta och mer ändå har denna grupp fortsatt med riktade avrättningar av turkmenska och arabiska personligheter, inklusive vissa kurder, plus bombningen av Kirkuk och det norra Irak.

 

Norra Irak – De hemliga israeliska operationerna håller för övrigt fortfarande på, där och i Babel. (Alltså vid sidan om de hemliga iranska operationerna)

 

Författaren W.A.Mardan ställer därefter frågan: Varför Kirkuk? Han ger mer än en förklaring…

 

1) Först en historielektion: Under babylonsk tid förstörde Nebudkadnessar år 576 BC den hebreiska staden i söder (Judén/Jerusalem) och tog 50 000 judar tillfånga upp till Babylon.

 

På sin väg dit passerade han Kirkuk, som då var en strategisk väg, samma som den persiska kung Darius och hans armé som blev besegrad av makedonska Alexander i slaget i Erbil- vilket är ett gammalt assyriskt ord för fyra portar- alltså inget kurdiskt med det namnet.

 

När Nebudkadnessarr hade anlänt till Kirkuk, som hette Karkuk under mesopotamsk tid, såg han tre kullar på den östra stranden av floden, ganska nära varandra. Nedbudkadnessar bad då sina fångar att hämta sand och stenar från omgivningarna att  fylla igen gapen emellan dessa tre kullar för att göra en stor höjd, och han befallde dem att bygga ett stort fort – därmed namnet Kirkuk eller Kar-Kuk.

 

När väl byggnaden var klar, beordrade han bygget av en underjordisk källare ungefär 300 meter från fortets huvudingång, den så kallade Tob Qabu, kyrkokällare på arabiska. Därefter säger författaren, att av respekt för de hebreiska profeterna byggde man under Abbasidtiden en moské ovanför denna kyrkokällaren eller ‘hemliga gång’.

 

Denna moské fick namnet ‘Maqam al Anbiya’ – profeternas höga plats – idag känt som Kirkuk, som profeten Daniels Moske’ eller det turkmenska ‘Daniel Beghmebir Jamii’. Moskén finns än idag som det historiska förkroppsligandet av staden och allt vad som hände där.

 

Moske’n är känd för att vara en plats med ett gott omen som skänker välstånd till sina besökare. Före färden till Palestina år 1956 besökte också de irakiska judarna Kirkuks moske’ för att fira Yom Al-Kabeer eller Yom Kippur med imamen i moskéns välsignelser- för att visa den religiösa tolerans som då fanns i Kirkuk.

 

Författaren säger att han påminner sig en annan händelse som barn då Kirkuks judar brukade samlads i denna moské och där sörja tillsammans. Han frågade då sin farmor varför, och hon sa att detta är det tillfälle då man brukade minnas staden Jerusalems förstörelse och fängslandet av deras profet Daniel i profeten Daniels Moské.

 

Författaren sammanfattar för sin del; att detta är historien om Judar och Kirkuk, så som de äldre i denna stad sedan decennier tillbaka återberättat den för honom. Det kunde mycket väl ha gjorts mer historisk och arkeologisk forskning på plats, i vilket fall är moskéns Serdab/Qabu/källare bevis nog eftersom det är där de tre hebreiska profeterna ligger begravda..och ger den historiska förklaringen.

Nu till det andra skälet…

2) Resurser: Enligt det som redan är känt har Kirkuk 60% av Iraks oljereserver och en av de bästa kvalitéerna på sin råolja. Och enligt den förra regimens beräkningar skulle Kirkuk behöva en investering på 8 miljarder dollar för att utvinna 5 miljonr fat olja per dag. Kirkuk hade behövt en investering på 8 miljarder dollar i oljeproduktion, fält/teknik.
 

Författaren tillägger eftersom korruptionen och oljesmugglingen nu är norm i det ockuperade Irak, går beräkningarna på mellan 16 – 24 miljarder dollar idag. Därför köper israeliska judar upp så mycket land de bara kan i Kirkuk med målet att förvandla detta till Mellanösterns Las Vegas.

Det tredje skälet…

3) Strategiskt & Säkerhetsmässigt: Israel har gett garantier till de båda kurdiska ledarna Talibani och Barazani som skydd åt den federala autonoma regionen Kurdistan från varje hot internt från Irak, eller externt från Turkiet, Syrien eller Iran. Turkiet söker ett aktivt politiskt genombrott i att återuppta sina kurdiska och turkiska vänskapliga förbindelser med de kurdiska ledarna i Irak.

 

Det var efter besöket av den turkiska utrikesministern i Erbil i norr, där Turkiet snart öppnar en konsulär sektion, efter att man redan gjort detta i Basra (också rik på olja) i söder.

 

Författaren tillägger att enligt den amerikansk-israeliska planen, kommer Kirkuk att bli ”Kurdistans” huvudstad. Följaktligen är den judisk/israeliska närvaron i Kirkuk av kritiskt strategiskt värde, i Turkiets, Syriens och Irans närhet.

 

Sammanfattningsvis var den amerikanska invasionen och ockupationen av Irak i huvudsak till för att skydda Israel och säkra att denna förblir regionens enda stormakt. Att amerikanarnas plan hänger på att stärka sin nickedocksregering i Baghdad och dess fortsatta ansträngning att få bort Iraks arabiska och islamska identitet och avkläda Irak dess gamla och nuvarande civilisations historia, roll och kulturarv.

 

Uppdatering till Anwar
Tillägg från en person med rötter i Kirkuk
”Sedan april 2003 då Peshmergas (kurdiska miliser) invaderade och tog kontroll över Kirkuk har kurderna köpt upp egendom och land i Kirkuk. Vi vet detta från våra egna turkmenska släktingar som bor i Kirkuk.

 

De verkliga invånare i staden har inte längre råd att köpa ett hus eller ett stycke land i sin egen stad. De unga som skall gifta sig tvingas flytta ur staden och göra plats för kurder utanför Kirkuk, men också kurder ifrån Iran, Syrien,Turkiet, alla IMPORTERADE och FINANSIERADE av kurdiska krigsherrar.

Kirkuk är nu under kontroll av den kurdiska maffian och Mossad. Vilket är en mycket farlig situation för det framtida Irak. ”

 

 

övers Ingrid Ternert

4 oktober, 2009

Gore Vidal om det amerikanska presidentskapet

Sparat under: Sverige, USA, nya, religion — ingrid @ 0:21

CHINA/Gore Vidal: ‘Vi kommer snart ha diktatur i USA’

Vidal var från början pro-Obama.
 
Det var för att  han hade vuxit upp i en ´svart stad´, alltså Washington. Han var då imponerad av Obamas intelligens. 
 
‘Men Obama tror på generalerna. Till och med Bush visste att för att vinna över en general skall man ge honom ännu en stjärna. Obama tror att det Republikanska partiet är ett parti, när det i själva verket är ett sätt att tänka – ungefär som Hitler Jugend baserat på hat — religiöst hat, rasistiskt hat.’
 
 
Då ni utlänningar hör ordet ‘konservativ’ tänker ni på vänliga gamla män som jagar räv. Det är de inte. De är fascister.’ Ett annat  uppmärksammat misstag Obama har gjort är hälsovårdsreformen. ‘Han förstörde det hela. Jag förstår inte hur, för landet ville ju ha det.
 
 
Vi kommer aldrig att se den gå i lås. Som med en av hans större visioner. Han har kanske ingen, därmed inte sagt att han är en bluff. Han älskar att citera Lincoln och det finns ett känt Lincolncitat från ett brev han skrivit till en av sina generaler i Södern efter Inbördeskriget.

 

‘Jag är Förenta Staternas president. Jag har fullständig makt och det glömmer jag aldrig, för jag skall utnyttja den.’ Det är vad Obama behöver -lite av Lincolns kyla. Om han har mött Obama? “Nej” säger han lugnt, “Jag har haft min tid med presidenter.”

 

Vidal för upp fingrarna som ett vapen och muttrar: “Bang bang.” Han hänvisar till möjligheten att Obama kan bli dödad. “Just bara en mystisk ensam vapenman lurande bland huvudstadens skuggor,” säger han på ett torrt, drömmande sätt.
 
Men för honom är det liten skillnad mellan partierna. “Kom ihåg kuppen år 2000, då högsta domstolen fixade urvalet, inte valet, av den dummaste mannen i landet, Mr Bush.”…Idag har religiös mani infekterat det politiska blodflödet och Amerika korroderat till isolationister, säger han.
Han tror nu som tidigare att Hillary skulle ha blivit en bättre president. “Hillary vet mer om världen och vad man gör med generalerna. Historien har visat att när flickor involveras, då är de bra på det. Elizabeth I visste att Raleigh skulle vara en bra man att skänka ett skepp till.Republikanerna kommer att vinna nästa val tror Vidal; 
 
Fråga en amerikan vad han vet om Sverige och han skulle säga ‘De har det bra, men är alla alkoholister’. Faktum är att det skandinaviska systemet skulle ha gynnat oss många gånger om. Istället har inte Amerika någon “intellektuell klass” och ruttnar bort i begravningstakt. Vi får snart en militärdiktatur, för ingen annan kan hålla samman allt detta.
Obama skulle ha det bättre om han fokuserat på att undervisa det amerikanska folket. Hans problem är att vara överutbildad. Han begriper inte hur okunniga och dumma i huvet hans publik är. Benjamin Franklin sa, att om systemet skulle misslyckas beror det på förruttnelse hos befolkningen och det är vad som hänt under Bush.
 
Vidal tillägger elakt: “Gör aldrig det misstag med människor som jag har gjort, det att tro vi letar efter hjältar. Det finns inga, och om så vore skulle de omedelbart ha blivit dödade. Jag överraskas aldrig av dåligt uppförande. Det är vad jag väntar mig…Om jag är lycklig?
Vilken fråga. Han suckar och ler därefter lite illmarigt.´Jag skulle vilja svara med en rad från Aiskylos, ‘kalla ingen lycklig förrän han är död’.
övers Ingrid Ternert

28 september, 2009

Muntazar och den irakiska katastrofen

Sparat under: Fred, Irak, Iran, Israel, Mänskliga Rättigheter, USA, nya, olja, religion — ingrid @ 20:33

 Irak-Barn-nära-valstation

An Arab Woman blues 28 sept

- Jag vill uppmärksamma er på den mening skobombaren Muntazar Al-Zaidi använt för att beskriva sina torterare, det vill säga den irakiska nickedocksregeringens säkerhetsapparat. Alltså de irakiska sionisterna med hänvisning till Al-Maliki och hans beskyddare.

För detta behöver jag rikta er uppmärksamhet mot det faktum han beskrivit i sin senaste Al-Jazeeraintervju i Bagdad.

Jag kan till 100% försäkra er att Muntazar Al-Zaidi fortfarande är min hjälte, och att han bara kunde säga det han sa då han blev frisläppt,  på grund av att han hade fått hjälp från ett annat inflytelserikt irakiskt parti.

Han vägrade nämna detta under intervjun och tryckte från första stund på just det, men något säger mig att sadristerna backat upp Al-Zaidi. Vad mera är, sägs den TVkanal han jobbade för i Bagdad vara finansierad av Sadres uppbackare.

Alltså av detta väluppfostrade namn på ‘Borrarna i Bagdad’. De avskum som är lojala till Muqtada Al-Sadr, den där sektaristbastarden, som fortfarande studerar till Ayatolla och gömmer sig i Iran.

Jag upprepar att det inte gör Muntazar Al-Zaidi mindre hjälte i mina ögon. Om jag vore i hans skor skulle jag till och med ha accepterat hjälp från jävulen själv. Vilket han gjort.

Varför berättar jag det här?? Helt enkelt för jag hoppas att ni tänker längre än så, att om en fånge inte kan få hjälp från shiapartiet kommer han att få ruttna i fängelset och mest troligt dö.

Och det är därför mina damer och herrar som ickeshiaarabiska irakier i tusentals fortfarande ruttnar bort i fängelser utan rättegång och bara har fängslats på grund av sin tro – vilken för det mesta är sunni.

Det säger er att shia-sektarism är rådande i Irak, vid sidan av kurdisk chauvinism. Och jag kan redan i förväg säga er att det inte går få till någon nationell försoning. För inneboende i statens nya struktur finns en djup sekterism som till sin natur är rasistisk och chauvinistisk.

För det andra är Irak en förlorad stat. Den är ett totalt misslyckande och då jag säger den är totalt misslyckad, så överdriver jag inte en sekund.

Korruptionen kallas idag ”motståndskamp” i Irak. Korruption råder dessutom efter sekteristiska linjer. Vilket betyder att ju högre upp i rangordningen man är, i allt från ”statsapparat” till partier, till ministerier, till polis och de sk irakiska styrkorna, går sekterismen och korruptionen hand i hand. Det finns INGA LAGLIGA RÄTTIGHETER eftersom domstolarna själva och deras domare så in i märgen är lika sekteristiska och korrupta .

Situationen är inte bättre i det så-kallade Kurdistan. Då behöver jag åter påminna er om att den föraktliga, skamlösa arabiska vänstern har stött ett oberoende Kurdistan, alltså stött en delning av Irak.

I motsvarande landområde som det kurderna kallar Kurdistan råder dessutom korruption samtidigt med terror mot dem som talar emot krigsherrarna Talabani och Barazani och deras respektive klaner. Chauvinism av det sionistiska slaget känns av över hela Irak, om det så är i kurdiska eller ickekurdiska regioner.

I provinsen Nineveh och i Kirkuk har situationen försämrats så till den grad, att en  intervjuperson berättade att  ”det har aldrig varit så illa på 20 år. Det här är är det värsta vi någonsin har upplevt.”

I dessa två regioner finns INGEN SERVICE ALLS. Den av kurdiska sionister framtvingade fördrivningen har idag blivit norm, uppbackad av de så kallade irakiska styrkorna och de kriminella amerikanarna.

Idag kan en irakier som inte är kurd inte köra upp till Erbil eller Sulaymaniya utan att få visa sitt pass. Han  behöver något  förbannat visum. Också den så-kallade Irakiska Armén har inte tillträde till de ”kurdiska” områdena utan att ha ett godkännande från Peshmerga-trupperna. För att inte tala om den mycket påtagliga ISRAELISKA närvaron i det så kallede Kurdistan. En sko mot den föraktliga vänstern!

I Bagdad och i söder är arbetslösheten och fattigdomen hög och till och med matransonerna kontrolleras av shiapartierna, så att de kan handla med dem och göra profit på alla de nödlidande. Det är total kollaps i bas-försörjningen — folk får fortfarande 2 timmars elektricitet om dagen men är utan NÅGOT drickvatten alls. Jordbruksområdena och hela jordbruksindustrin har slutat fungera och ersatts av ett starkt importberoende.

Ett beroenda av ALLT, i huvudsak från IRAN

För det mesta från Iran, eftersom de som driver handel OCKSÅ är shiapartimedlemmar, där handelsministeriet dessutom styrs av en shiaperson. Liksom utbildningsministeriet och planering-och energiförsörjningen och hälsovården och oljan…

Med andra ord, om man vare sig är shia eller kurd i Irak, då har man ingen plats.

Man har då två val, antingen tar man till dig shiatänkandet av Irans politiska slag och inväntar deras Mahdi tillsammans med dem, alltså deras återuppståndna profet, eller så stängs dörrarna i ansiktet på en. Man får gå utan anställning eller vad värre är, sitta fängslad utan orsak såvida man inte är shiareligiös.

Så för mig som irakier är detta detsamma som att skåda en irakisk sionism, en produkt av den amerikanska ockupationen. Det är så uppenbart. Irak upplever samtidigt iranska shiareligiösa och judiska israeler — Båda en slags sionism.

Trots detta  är omgivningens tystnad bedövande om den sionistisk-israeliska och shia-iranska införlivningen och hur man beslagtagit Irak…

 

 

övers Ingrid Ternert

25 augusti, 2009

Det är dags att lämna Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya, religion, terrorism — ingrid @ 19:21

 

PAKISTAN-VIOLENCE_swatvalley-flicka-skördDags att lämna Afghanistan – Quittin’ Time in Afghanistan –

Eric Margolis 23 augusti, 2009 ”Toronto Sun”

Ett val som hållits under väpnad utländsk ockupation kan inte kallas för demokratiskt och legitimt.

Veckans afghanska val-skådespel med kandidate som västmakterna har valt ut kan inte bidra till vare sig fred eller lugn i en härjad nation som denna, vilken lidit under 30 år av krig. 

Talibanerna och deras nationella allierade har slagit ifrån sig valet som ett bedrägeri, avsett att legitimera en fortsatt utländsk ockupation och bana väg för Västs olja- och gasledningar.

Talibanerna som är en röst för många ur den pashtunska afghanska majoriteten i Afghanistan, har sagt att man enbart skulle kunna ingå i en nationell regering, såvida USAs och NATOs trupper drog sig tillbaka

Då väl allt kommer omkring har vi nu kommit ut genom samma dörr som vi kom in genom efter allt hopplala och agitation före det afghanska valet.

Den älskvärda ledare som USA installerat, Hamid Karzai,  får nu  maktlös  stanna kvar i sitt ämbete. Ändå kräver Washington av denna dess frontfigur, att han lyckas uppnå saker som han helt enkelt inte förmår.  Under tiden har Karzais regim varit uppslukad av korruption och droghandel.

Den verkliga makten står de tajikiska och uzbekiska minoriteter för, de lokala droghandlarna och de krigsherrar bland klanerna som Washington betalar för att låtsas som om de stöder Karzai. Bakom tajiker och uzbeker finns deras beskyddare, Ryssland, Indien och Iran.

De afghanska pashtunska klanerna, vilka omfattar 55% av befolkningen, har i stort sett exkluderats från makten. De har fungerat som Västs närmaste allierade och fotsoldater (”frihetskämpar”) under 1980-talets krig mot Sovjetunionen.

Talibanerna kom fram under det kaotiska inbördeskriget på tidigt 1990-tal och var en pashtunsk religiös rörelse ute på landsbygden, som ville stoppa den utbredda våldtäkten av kvinnor, införa ordning och bekämpa de droghandlande afghanska kommunisterna.

Den så-kallade ”terroristiska talibanrörelsen” fick stöd från USA ända fram till fyra månader innan  9/11. Washington skar av hjälpen efter att talibanerna gjort det fatala misstaget att ge ett stort oljekontrakt till Argentina hellre än till de  amerikanska oljebolag, som Hamid Karzai en gång arbetat för som konsult.

Oljeledningar
Dagens krig i Afghanistan handlar inte om demokrati, kvinnors rättigheter, utbildning eller nationsbyggande. Den andra ursäkten, al-Qaida, existerar knappt längre. Dess handfull medlemmar har för länge sedan flyttat över till Pakistan. Kriget handlar i realiteten om oljepipelines och västlig dominans över det energirika Kaspiska Bäckenet.

Afghanistan är en trebenad etnisk pall. Ta bort det pashtunska benet och det blir omöjligt att uppnå stabilitet. Det kan vare sig bli fred eller stabilitet i Afghanistan förrän alla etniska grupper har kommit överens. Väst måste sluta  upp med att ge sitt stöd till den tajikiska och uzbekiska minoriteten gentemot den pashtunska majoriteten – vilken förtjänar sin rättmätiga del av makt och inflytande.

Lösningen på detta onödiga krig är inte mer av bluffval utan en omfattande fredsuppgörelse mellan etniska fraktioner som i stora drag kan återställa den jämvikt som rått  innan 1970 års sovjetiska invasion. Detta skulle betyda en svag centralregering i Kabul (Karzai är perfekt för det jobbet) och en hög grad av autonomi i regioner med självständigt styrda pashtuner, tajiker, uzbeker och hazarer.

Regeringen borde återgå till det gamla systemet med ”loya jirga” som klanerna kan samlas ikring, där besluten tas med konsensus, ofta efter ett långvarigt tragglande. Det är den i samhället traditionellt afghanska och islamska vägen
till beslut.

Alla utländska soldater måste dra sig tillbaka. Skapa en diplomatisk ”skyddszon” runt de afghanska gränserna och låt landet kunna gå tillbaka till sin  traditionella roll som neutral buffertstat.

Stormakterna rör nu om i den afghanska grytan — USA, NATO, Indien, Iran, Ryssland, stater i Centralasien–alla måste de sluta upp med att blanda sig i. De har blivit en del av det afghanska problemet. Man måste låta afghanerna sakta få lösa sina egna  meningsskiljaktigheter på ett traditionellt afghanskt vis, även om det till en början med betyder blod.  Det är oundvikligt.

Det enda sättet att få slut på den smittsamma droghandeln är att stänga av gränsen till Pakistan och de centralasiatiska staterna. Men nationernas höga tjänstemän har korrumperats av pengar från droghandeln, varför de kommer att vara emot.

Det går inte att lösa Afghanistans sociala eller politiska problem genom att skapa ett grymt och synbarligen ämdlöst krig. En äldre brittisk general har just varnat för att hans trupper riskerar få stanna i fyrtio år till. (Efter det drog han sig tillbaka). Västmakter som även Canada har bidragit till denna blodbesudlade afghanska röra. Det är dags nu att åka hem.

 

 
övers Ingrid Ternert

11 augusti, 2009

Talibaner intar Logar norr om Kabul – och vill förhindra valet

Sparat under: Afghanistan, NATO, USA, religion, terrorism — ingrid @ 23:18

from-PAKISTAN-afghan-REFUGEES (Juan Cole 11 aug 2009) Shabakah-i-Ittila-Rasani i Afghanistan rapporterade i måndags på persiska, att en grupp talibaner hade tagit över den stora regeringsbyggnaden i Pul-i Alam, huvudort i Logarprovinsen strax söder om Kabul (några mil bort).

Man började med självmordsbombningar och fyrade därefter av raketer och störtade in i borgmästarens, polischefens och valförrättarens kontor. Detta enligt den talibanska talesmannen Zabihullah Mujahid.

Afghanska news.net säger att den afghanska armén och US/NATOs trupper har stormat in i staden och återtagit regeringskontoret i den hårda kamp som då ledde till att  två afghanska soldader och fyra talibaner dödades.

Reuters rapporterar från en persisk källa att det förekommit ett högre antal dödade och framhöll att guvernören och hans vice blivit sårad och ungefär något par dussin kämpar ockuperar regeringsbyggnaderna i huvudstaden och den provins som på valnatten direkt vetter mot Kabul i söder. Det är som om al-Qaida skulle ta över Richmond i Virginia sent i oktober under ett valår.

Gerillan kunde besegras enbart på grund av att Piul-i Alams polis och militär dunstade iväg hellre än att bekämpa dem. Endast den afghanska armén och ISAFs enheter från huvudstaden lyckades bemästra detta. Logarprovinsen har en befolkning på ungefär 60 procent pashtuner och en stor del minoriteter bestående av såväl tajiker (sunni) och hazarer (shia).

Detta är presidentkandidat Asheraf Ghanis födelseplats. Under sovjetperioden kallades stället ”Jihads ingång”, eftersom den låg på vägen från Pakistan norr om Kabul korsad av sådana mujahedin som Gulbuddin Hekmatyar, som en gång varit CIAs favorit och heliga krigare, men numera är ledare för en militant grupp som attackerar amerikanska trupper och Kabuls regering.

Det är förmodligen den här sortens förhållanden som fått general Stanley mcChrystal att förklara att talibanernas makt växer (även om han inte har sagt att de har övertaget, vilket han nu gör.)

Under tiden kommer flygattacker och drabbningar mellan Usa/Natotrupper och gerilla i södra Afghanistan vilka i måndags dödade 12.

Och Wsj rapporterar att Usa och Kabuls regering rekryterar klanledare för att bekämpa talibanerna och skydda valstugorna under valet den 20 augusti. Jag är inte säker på att de flesta afghanska klanmedlemmar är tillräckligt icke-upproriska för att bli bra vakter för dessa valboxar…

Usas regeringscenter för öppna källor har från en jihad-webbsida översatt kravet från ‘det islamska emiratet i Afghanistan’, dvs talibanerna, att införa en afghansk bojkott av kommande val enligt Sawr al-Jihad.

..Afghanerna och allt folk i världen vet att varje val eller steg som tas under ockupationen och på order av amerikanarna och dess allierade inte för med sig något gott för afghanerna och deras intressen.

Valet kommer inte att producera någon regering som är acceptabel för det afghanska folket. Det afghanska folket har tidigare upplevt hur valprocedurerna gått till i det val för fyra årsedan som Kabulregeringens medhjälpare höll.

30 miljoner människors röster ändrades och ersattes av röster från några människor av tvång och då med metoder som innehöll fusk och bedrägeri, vilket var godkänt av Amerika.

Som resultat av föregående val kom en korrupt regim och administration till makten och arbetade som spion för de amerikanska styrkorna. Beroende på denna agentregering har tusentals oskyldiga civila blivit mördade och torterade.

Afghanska byar och hus har bombats, fängelser fyllts, afghanska traditioner förnedrats och fattigdomen stigit, korruptionen spritt sig, ockupationsstyrkor anlänt till Afghanistan och alla metoder använts för att bedra och förstöra nästa afghanska generation – och så håller det på…

‘Nu slänger amerikanarna skräp i ögonen på afghanerna, vilket man gjort tidigare. Återigen försöker man placera sina tränade agenter vid makten för att styra över det afghanska folket och försätta afghanerna i en virvel av bedrägerier och problem för åratal framöver!!

”Som det islamska Emirate i Afghanistan- Anser Taliban att den sk presidentvalskampanjens följetong är en förolämpning och ett underkuvande av religiösa och traditionella afghanska principer. Vi uppmanar det afghanska folket att inte från detta antiislamska amerikanska projekt förvänta sig något gott för sig själva, sitt land eller sin tro.

”Det afghanisk-talibanska emiratet uppmanar det afghanska folket att konfrontera detta amerikanska projekt så mycket det kan, förhindra sina familjer och släktingar från att delta, inte stödja de otrogna och korrupta med sina röster och inte gå till valförrättningscenter, vilka då kommer att bli måltavlor för mujahidins anfall.’

 

 

övers Ingrid Ternert

30 juli, 2009

AfPak och Kashmir: Ground zero i ett globalt jihad

Sparat under: Afghanistan, Fred, Indien, Mänskliga Rättigheter, Pakistan, USA, nya, religion — ingrid @ 7:45

100 civila bombade

av Pepe Escobar Asia Times 26 juli

Arif Jamal är en oomtvistad ledande pakistansk expert på jihad i Kashmir. Han är författare till Shadow War: The Untold Story of Jihad in Kashmir.

Det är ett banbrytande översiktligt verk om denna oavbrutna nyckelkonflikt mellan Indien och Pakistan. Den baseras på intervjuer under årens lopp av hundratals militanter

 Boken är värdefull läsning för att bl.a förstå hur den USAvänliga pakistanska armén har tränat upp nära en halv miljon islamister; hur amerikanska CIAs pengar har finansiera jihad i Kashmir och hur nära situationen i Kashmir är den ändlösa oron i Afghanistan och globala jihad.

Tillsammans med andra utländska korrespondenter från USA, Frankrike och Kanada har han nyss fått del av Jamals kunskaper inom området det Pakistan-administrerade Kashmir såväl som Pakistans pashtunska klanområden. Han är välkänd i den amerikanska universitetsvärlden.

I en större intervju diskuterar han ursprunget till jihad, från subversion till gerrillakrig och ‘privatisering’ och hur Pakistans armé har stöttat islamisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan även efter 11 septemberattackerna 2001 mot USA. Han sprider ljus över vad som verkligen hände vid de nya operationerna i Pakistan mot militanter.

Något som fångat rubrikerna runt om i världen är de pakistanska ‘kapitlen’ om al-Qaida; och han drar en skarp linje mellan den ”historiska” al-Qaida och den nya, Pakistan-dominerade ‘Jihad International Inc’.

Han undersöker också de komplicerade myriader av kopplingar och länkar – och ödesdigra slutsatser – som gäller för Afghanistan och Kashmir, något som västliga media sällan berör (”de bådas jihad har alltid varit två sidor av samma mynt”). Hans analyser ger garanterat USAs president Obamas afghansk-pakistanska planerare oräkneliga vita nätter.

Pepe Escobar: Pakistans arméledare har alltsedan1980-talet blivit mästare i detta dubbelspel. Skulle du vilja beskriva översiktligt hur de grupperar sina styrkor? Deras osynlighet? Arif Jamal: I realiteten  är strategin av dubbelspel lika gammal som det land de lever i.

Då brittiska Indien 1947 delades upp i två områden där Pakistan mötte fienden Indien, som var flera gånger större, mer befolkad, resursstarkare och den viktigaste och mest betydande militärmakten.

Det visade inte på något särskilt gott omdöme att ta sig an en vida mäktigare fiende på ett konventionellt militärt sätt. Den pakistanska militärstrategen överste Akbar Khan övervägde konceptet med jihad för att uppväga bristen på militär balans mellan de båda blivande fienderna.

Akbar Khans koncept av jihad var inget annat än en omstörtande verksamhet i fiendeland, men det inbäddades i jihad-termer. Han tog själv över det stolt klingande namnet muslim-erövraren som stridsnamn.

Från den tiden och framöver fick de pakistanska militära ledarna upp ångan på den lokala muslimska befolkningen i den Indienkontrollerade staten Jammu och Kashmir till att delta i subversiv verksamhet och vände detta till gerrillakrig ända fram till år1980, då de beslutade inleda en verklig jihad i Afghanistan [mot ryssarna]. Under samma tid hade Pakistan aldrig övergett det diplomatiska sättet att lösa sina konflikter med Indien.

Pakistans armé stödde en fullskalig antisovjetisk jihad eller ett subversivt gerillakrig i Afghanistan. Pakistan förnekade varje öppet stöd till den afghanska mujahedeen. Den enda gång man erkände sig ansvarig för subversiv verksamhet i det närbelägna landet var 1989, då den sovjetiska armén höll på att dra sig ur Afghanistan. Detta innebar en seger för jihadpolitiken.

Pakistan intensifierade sitt militära och finansiella stöd till Kashmirs jihadister vid slutet av1980 talet. Man fortsatte stödja afghanska mujahedeen även efter att de sovjetiska truppernas dragit sig tillbaka, men erkände det aldrig. Pakistan fortsatte samma politik även efter 9/11 terroristattackerna i USA.

Å ena sidan anslöt man sig till den USAledda antiterrorist koalitionen och å andra sidan fortsatte man sitt stöd till jihadisterna i Kashmir och talibanerna i Afghanistan. Detta höll på som bäst under president general Pervez Musharrafs selektiva aktioner i Pakistan.

PE: Var operationen i år i pakistanska Swat Valley inget annat än en stor show som armén genomförde till förmån för Washington – naturligtvis med alla de oskyldigt dödade ”collateral damage” det innebar att förflytta 3.4 miljoner människor?

AJ: Detta uppenbarar sig alltmer med tiden. Till en början verkade de vara seriösa med att utrota områdets terrorister. Men medvetet eller omedvetet gav de tillräcklig med tid för ledande terrorister som Sufi Mohammad och Maulana Fazlullah och deras efterföljare att komma undan. Som resultat försvann terroristerna från Swat Valley men återkom på andra platser.

Delar av Swat Valley och andra områden som TNSM, den förbjudna pro-talibanska rörelsen för ‘Införande av Islamsk Lag’, tagit kontroll över kan ha gått tillbaka till det militära. Men terroristerna kan alltid återkomma. Swat Valley ligger inte i klanområden. Det hade varit mycket bra om man försiktigt kunnat omringa Swat Valleys klanområden före operationen, så att ingen skulle kunna undkomma.

Swatoperationen skapade ett sådant stort flyktingproblem att det skulle kunna motverka varje allvarligt försök att krossa terrorismen. Jag vet inte om militären skapat denna kris i vetskap om sitt dubbelspel, eller om den beror på dålig strategi i kontraterrorism. Om de utan att veta det låtit detta ske, vore det ännu farligare. Det skulle i så fall betyda att man inte är kapabel att utföra några antiterroristoperationer, även om man skulle vilja.

PE: Kan du berätta mer om den strategiska betydelse Swatområdet har som korridor för att förbinda Pakistan, Kashmir och Afghanistan?

AJ: Swatdalens strategiska vikt är att den ligger någonstans mellan Afghanistan och Kashmir. Om ”talibanerna” förskansar sig här, kan de därifrån sprida sig i varje riktning och slutgiltigt länka samman Afghanistan och Kashmir genom en eller flera korridorer. Terroristerna från Kashmir och Afghanistan skulle kunna röra sig fritt mellan de båda.

Skillnaden mellan jihadisterna i Afghanistan och de i Kashmir skulle försvinna och man kunde  enas under ett enda jihadkommando. Muslimska extremister skulle kunna bli mycket starkare som resultat. Talibanerna och al-Qaida i Afghanistan kunde etablera nya fristäder i Himalaya, varifrån västliga styrkor i Afghanistan och på andra håll kunde attackeras. Det skulle vara mycket svårare att bekämpa och få bort dessa från Himalaya än från Afghanistan.

PE: Vem det än är som bar ansvar för den senaste bombningen av en ISI-anläggning i Lahore hade en mycket god uppfattning om ISI (Inter-Services-Intelligence). Inte att förvåna sig över med tanke på att talibanerna ”uppfanns” av ISI under 1990talets början.

Det har spekulerats om bombningen hade planerats och finansierats av al-Qaida med logistiskt stöd från Kashmirs gerrilla och med pakistanske talibanledaren Baitullah Mehsuds TTPgrupp [Tehrik-i-Taliban Pakistan], vilkem bidragit med självmordsbombare. Det ser ut som ett av CIAs fantasiscenario. Ligger det någon sanning där?

forts följer och är än mer komplicerad

27 juli, 2009

Det stora spelet i repris (7 sid)

Sparat under: Fred, Iran, Israel, Kärnvapen, religion — ingrid @ 21:05

banksynukeNEW GREAT GAME REVISITED – av Pepe Escobar Asia Times 22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som förra veckan under fredagsbönen i Teheran, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Delvis har han fått sin förmögenhet från ‘Irongate’-1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorat striden i toppen, mera än i presidentvalet, till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘ död åt Amerika’ – medan de pragmatiska konservativa för första gången kom upp med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan dessa porträtteras som Irans fiender?

Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat sedan 1990-talet? Alltså denna kända person som är så helt uppslukad av EuroAsien och har president Obamas odelade öra. Han säger det är viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte att såväl Ryssland som Kina och Iran är starka förespråkare för att få ett slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft fräckheten nog att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien? Förresten är den ganska snygg, myntad i Belgien och visar G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland- oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget. Iran är på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från år 2008.

Så om Iran någonsin skulle ha valt en mer öppen relation till Usa, hade deras big oil övertagit Irans energiinkomster från Kaspiska Havet. Det betyder oavsett retoriken att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regim i stil med de nuvarande mullornas militära diktatur.

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress