För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.
18 januari, 2012
Förre CIA underrättelseofficeren Michael Scheuer om bin Laden och muslimska världens syn på Usa
Kommentering avstängd
27 december, 2011
Den vite mannen – Inkarnationen av helvetet
Layla Anwar at 23.10.11
Jag måste medge jag letat efter denna enda detalj, den enda bild som hade kunnat förklara detta…
Och jag fann den.
Bilderna var för mig bekanta på något sätt, det var som om jag sett dom förut, som ett déjà vu. Ja det hade skett i Libyen, men med den kusliga likheten med vad som hänt i Irak.
Det är som om filmen återigen spelas upp med en otrevlig taktisk precision och nästan kuslig att se med dess slående paralleller.
Även orden som använts – råtthål, avfall, avlopp, rör, spindelhål… överlagringen av liknande bilder – Saddam Husseins söners nakna kroppar, bilden på Muhammed Khadaffis söner som visas offentligt, genom sökningen.
Khadaffis och Saddam Husseins torterade kroppar, före och efter deras död, märkta av skador, rivsår, blåmärken, sparkar, blod… också tillgängliga för offentlighetens blickar, som ett sista foto taget som souvenir för familjealbumet.
Det finns också någon slags infångning – amerikanerna bombade och fångade in Saddam i en ”spindelhåla”, NATO bombade staden Sirte och Khadaffi blev kvar i ett ”råtthål”.
Det har kommi en annan version – där NATOtrupper fångat in Khadaffi på två dagar och förhört/ torterat honom och därefter lämnat över honom till klan-rebellerna. USAs trupper hade fångat in Saddam Hussein och förhört/ torterat honom och sedan lämnat över honom till shia-miliserna.
Det verkar som om Hillary Clinton på sitt fina besök i Libyen gett order om att Khadaffi skulle dödas. Två dagar senare lynchades han. Försäkrad om att inte ha haft ”lyxen” av mobbens tribun som Saddam hade. Det här var mer av en expeditions-domstol, mer brådska i mordet på Khadaffi. Kanske hade hemligheterna en större tyngd och måste snabbt bli begravda.
Bilder på nakna kroppar med kläderna borttagna sin värdighet är också ett vanligt tema hos Saddam Hussein och Khadaffi. Kroppar undersöks, munnar, ögon, bröst, lägre delar… Ett annat vanligt tema är förolämpningar och den ”islamska”smaken för just detta.
Shiamiliser ropande Allah Akbar – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Saddams fall. Rebellmiliser skanderande ‘Allah Akbar’ – Gud är stor, och ‘Dra åt helvete’ i Khadaffis fall.
Samma reaktion vid båda ledarna. Den ena sa ”Vet ni vad ridderlighet och manlighet är?!” och den andre sa ‘Vet ni vad rätt och fel är?’ Sedan naturligtvis – dansandet, festandet runt kroppen både i Saddams och Khadaffis fall, poserande för foton och ha undan kroppen som en trofé och med det fördröja en laglig begravning.
Men det kommer mera. På ytan hade man kunnat säga- det är normala reaktioner av firande från ett folk som varit ”förtryckt under en så lång tid inför de mest känslokalla tyrannier”. Och det kan ligga en viss sanning i det. I vilket fall utgör det långt ifrån den sanna och fullständiga bilden.
Detta är kött för er egen personliga konsumtion, för att ge er ett gott, rent samvete, att ni gjort ert jobb vad gäller en Humanitär ImperialistFrälsare för Frihetens sak, ‘Värdighet och Frihet’. Bilden är vida större än dessa slagord och clichéer som man håller så kära till sitt hjärta och kostat oss förstörelsen av självständiga länder och förlusten av tusentals liv.
Bilden rör inte enbart Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi som sådana. Bilden har funnits på andra ställen… i de små detaljer som brukar saknas eller förbises, de små detaljer som man vägrar erkänna…
Saddam Hussein och Muhammed Khadaffi har med alla sina svagheter delat samma öde – inte för att de varit tyranner, utan för att de sa NEJ till er. Ja, ja, jag vet de sa JA då och då, men deras långsiktiga plan var ett NEJ och det vet också ni.
Så därför måste de gå.
De var inte några plågande Mubaraks från Egypten eller Alis från Tunisien. Lätt ersatta av en annan klick, som ni skulle garantera makten.
Saddam Hussein och Muammed Khadaffi måste få en våldsam död, eftersom de visste allt om ERT våld och de kände till hur man behärskade det och slog tillbaka.
På sina egna sätt, var de Motståndare till er. De visste det, ni visste det. Därför måste de inte bara lynchas utan också nedvärderas, förödmjukas, finnas gömda i rått-och spindelhålor. Ni gjorde förresten samma sak med Che Guevara. Gå och se efter i er historia.
Men historien slutar inte heller här …för planen är bra mycket mer diabolisk än så att bara demonisera och baktala två självständiga ledare. Symboliken och budskapet glittrar alltför mycket och går inte att förbise.
Förutom rått- och spindelhålen, där suveräna ledare skall ha tagit skydd för att undkomma er dödliga makt uppe från luften, elden från himlen, den vite gudens vrede, från Bush till Obama till Sarkozy till Berlusconi till Cameron …den vite gudens vrede från dessa rena himlar sänder sin dödsängel Hillary Clinton med order att döda – ”Vi kom, vi såg, han dog ”vred hon sig i skratt…men då ni är en vit Gud och inte smutsar era händer… gör ni det annorlunda… banar väg för det.
Ni banar inte bara väg till att döda våra självständiga ledare, som inte har förblivit vid er bibel, men så banar ni också väg för de många Sodom och Gomorras förstörelse, era sinnes babylonier … ni måste se dom bli slitna i stycken, hur skulle ni annars försvara er existens som en mäktig, allsmäktig vit Gud på jorden – ni inkarnationen av er Goliats gudainspirerade dråpare.
Lik en Gud söker ni elden från ovan, åska och blixtar….era jetplans överlägsenhet gentemot små nationers … så i den sista bilden före gardinen sluts, ger ni den ett slutligt slag, det ack så nödvändiga slaget — ni kastar en oformlig del kött till de skällande rabiessmittade hundarna, till gamar och hyenor att frossa på till sin sista suck — till åkallan av Allah Akbar och recitationer ur Koranen.
Ni hoppas slå ner fler fåglar med ett enda klot av eld. För det första, att förgöra dom som går emot er. För det andra, att lämna de nergjorda, förödmjukade, avklädda sin makt till sina miliser och rebeller som verkat älska att ropa på Allah. För det tredje, att bereda mark för mer blodspillan genom sekteristisk strid, som överlämnade Saddam Hussein till att lynchas av shia-miliser, som då ni överlämnade Khadaffi till att lynchas av Misratas klaner.
Condi Rice, en annan av era dödsänglar med namnet ‘Konceptet för ett Kreativt Kaos’. Och just som i Irak, går Libyen igenom samma helvete… Men inte heller här stoppar bilden.
För att inte smutsa era fina vita händer lämnar ni över detta smutsiga jobb till den brune mannen, medan ni själva glor på porrfilm på era smartphones och säkrar så vissa av klippen blir som ett virus, som kan ses av miljoner. Det tjänar också ett syfte.
Se på dessa skäggiga män, kolla de här muslimerna, se hur vilda de är, se vilket barbari, det här är deras Gud, deras religion, deras Allah. Och det här är budskapet ni söker, det ultimata budskap ni vill förmedla, som den enda sanna vita Guden vill ni vare sig bli förknippad med dessa partner eller att de tillskrivs er. För en verklig Inkarnation av Helvetet, det är vad ni är.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
26 september, 2011
Interventionister redo för en MediaLynchning av Ron Paul
Attackerna mot Ron Paul är och kommer att bli
Nykonservativas verk liksom medborgare i Israel- Usa och AIPACs
första femtekolonnare och de som kontrollerar Kongressens Media- Akademi.
av Michael Scheuer 19 sept 2011 ”Lew Rockwell”
Under de tio dagar som förflutit har jag sett en rusning av inlägg på Google News som fördömer Kongressman Ron Paul för att “skylla” på Amerika för 9/11 attackerna.
Detta är precis starten på det som ska bli en ännu större skräll och lögnaktiga attacker mot Ron Paul så länge det är och kommer att vara de nykonsevativas verk, främst Israel- amerikanska medborgares femtekolonnare och AIPAC och dessa de kontrollerar i Kongressen, media och akademin.
Ron Paul har naturligtvis aldrig gett sig på Förenta Staterna för det krig islamister startar eller startats av islamister mot Förenta Staterna. Det han gjort säger i själva verket det som är sant utöver varje tänkbart tvivel: Vårt växande antal islamistfienders motiv för att attackera oss, beror på vad den amerikanska regeringen gör i den muslimska världen.
Och inte på grund av hur amerikanarna lever och tänker här hemma.
Ron Paul meddelar modigt och klart detta grundläggande budskap till USAs röstande, och så länge han talar denna sanning, kommer han i gengäld motta bitterhet och förtal av ovan nämnda människor och organisationer.
Och det räcker inte ens med det, den 1 och 2 september 2011 hade publikationen ‘Commentary Magazine’, som länge var Israels främsta flaggskepp, identifierat Ron Pauls sanningssägelser vad gäller Israels påverkan på USAs utrikespolitik i den islamska världen som ett “bisarrt och vrickat antal händelser”.
OchIsrael beskrev honom och hans supportrar, som att ta Osama bin Ladens uttalanden som sin bibel. Kommentaren fortsatte med att fördöma Ron Paul och hans supportrar enligt följande:“[Kongressman] Paul verkar ha som avsikt att beskylla Amerika för det brinnande [islamist]hat som riktas mot oss.
Så till den grad att han måste omskapa historien för att rättfärdiga detta. Det hade varit en konstig medborgare som kunnat ta Kongressledamot Pauls skadliga ideologi för given.
Men den smutsiga lilla hemlighet vad gäller Ron Paul, råkar vara vanhedrande. För mig verkar det som om konservativa, i namn av att nå ut till dessa som utgör några bråkdelar av den liberala rörelsen, inte borde låtsas något annat.”
Om det låter bekant, beror det på att detta precis är den sortens attack som använts mot organisationen Amerika. Först försökte den försvara Amerika från att gå in i det krig i Europa som hade börjat i september 1939. Interventionister i båda partier; det mesta av media; högre medlemmar av Roosevelts Administration; ledare för britternas pro-interventionisters hemliga program i Förenta Staterna; och talesmän för judisk-amerikanska organisationer, baktalade alla AmerikaFrämstmedlemmar, som illojala medborgare som inte känt till världen.
Tillsammans har dessa grupper blivit missledda att uppfatta de framstående amerikaner som använt Konstitutionens första tillägg om rätten till försvar, vilket man ansåg vara i USAs intresse, som förrädare, galningar, nazisympatisörer och antisemiter. Vad de själva säger denna vecka är, att artiklarna i Commentary och annorstädes identifierat Dr Paul och miljonerna bakom honom som “konstiga” medborgare (“förrädare”); galningar (“enslingar”); och bin Ladensympatisörer.
Ifall Ron Paul fortsätter att säga sanningen och stödet för honom växer, kommer nästa steg för Israel-Framförallt vara att börja smäda honom som antisemit, precis som Charles Lindbergh och andra Amerika-Främst ledare på falska grunder under sent 1930tal identifierats, av den sortens människor vi nu har beskrivit.
Dylika attacker mot Ron Paul skulle antagligen bli elakare än mot Lindbergh et al. Vissa av dom som opponerat sig mot Amerika-Främst t.ex ledde en skarp men ärlig debatt om en klart substansiell och legitim fråga: “Är NaziTyskland ett hot mot något genuint amerikanskt nationellt intresse?”
Idag vet emellertid de som attackerar Ron Paul, att de saknar legitimitet i något försvarbart ämne vad gäller denna debatt och kommer enbart med sin nedgörande önskan, att se Amerika bekämpa all Islam å Israels vägnar. I själva verket vet de, att i stora drag Förenta Staterna och dess intressen hotas och attackeras av islamister, på grund av Usa-regimens obevekliga och icke ifrågasatta intervention å Israels vägnar.
Ändå finns kombinationen Ron Pauls ord med en dragning åt vissa amerikaner och Israel-Främsts position som bygger på lösan sand – då det finns ett klart icke-amerikanskt intresse av nuvarande Usa-israeliska relationer, vilket betyder att de som attackerar Ron Paul utnyttjar vart och vartenda slag av skvaller till att smutskasta honom och bedyra, att Förenta Staterna kämpar för att skydda Israel mot resningen av den okontrollerade tidvattenvågen av antiisraeliska stämningar, som kommer med den sk arabiska våren.
Det här spåret ger i referatet en beskrivning av Ron Pauls “skadliga ideologi” som ett första steg, vilket förmodligen leder till ett systematiskt Israel-Främst försök, att anklaga Ron Paul och de som stöder honom som antisemiter, då han i själva verket inte vill se Amerikas soldatbarn dö i strid för ett onödigt religionskrig mellan Israel och muslimer, där inga genuina amerikanska intressen står på spel.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
14 augusti, 2011
Varför syriska regimen inte faller
Why the Syrian regime won’t fall
av Pepe Escobar
Antag att detta krig var ett manus till en Hollywoodkonferens och du beskrev din manusidé med 10 ord eller mindre. Det är en film om Syrien. Såvida Kathryn Hurt Locker Bigelows film om räden mot Osama bin Laden hade beskrivits som att de ”fina killarna tar bort Osama i Pakistan”, skulle den syriska titeln betecknas som ”Sunni och shia strider för den arabiska republiken”.
Än en gång handlar det om denna fiktion, ”Shias stjärna” om att isolera Iran och om sunnis prejudikat gentemot shia. Sunni-wahabbisterna i Huset Sauds regim- har i ännu en skenhelig uppvisning och i sitt hat mot den sekulära arabiska republiken – betecknat Syriens Bashar al-Assad-kontrollerade Baath regim som en ”dödsmaskin”.
Helt visst, Assads blodtörstiga säkerhetsapparat hjälper inte – efter att ha dödat över 2400 människor sedan oroligheterna bröt ut i mars. Det råkar vara mycket mer än vad överste Muhammed Khadaffis styrkor dödat i Libyen, då FNresolution 1973 kastats in för att tillåta utländska interventioner.
Diogenes ‘Den Cyniska’ motsvarar denna ”var är FN” diskrepans, vilket innebär att till skillnad från Libyen sitter inte Syrien på enorma olje- och gasfyndigheter. Assads regim i Syrien kommer från den alawitiska trosriktningen. För Huset Saud betyder detta att sunnitrogna dödas. Av en regim lierad med det shiatrogna Iran, för att nu strö ytterligare salt i såren.
Med Huset Sauds fördömande, följt av skyddslingarna i Gulfstaternas SamarbetsOrganisation, också kända som Gulf Contrarevolutionary Club (GCC), plus det tandlösa Saudimanipulerade ArabFörbundet. På toppen av den mer onjutbara strand av syriska protester – finansieras aktivt denna nebulosa av det radikaliserade Muslimska Brödraskapets fundamentalist/salafister.
Som kontrast till detta var de enda pro-demokratiska protester som Bahrain fått från Huset Saud och GulfStaternas SamarbetsOrganisation en invasion, och en regelrätt repression. Men nu är det Turkiet som skjuter. Dess position är långt mer nyanserad. Det regerande Rättvise och UtvecklingsPartiet (AKP) är till största delen sunni. De spelar inför det regionala Sunnigalleriet. Men AKP borde vara medveten om att åtminstone 20% av turkarna är shia bland alawiterna, och de har mycket empati med Syriens allawiter
Turkiska Utrikesministern Ahmet Davutoglu – den akademiska fadern till det hyllade ”noll problem med våra grannar” politiken – tillbringade denna vecka med att inte mindre än sex timmar tala med Assad ansikte-mot-ansikte i Damaskus. Han har varit djupt mystisk på sin presskonferens. Och han framhåller att Assadregimen avslutar sina åtgärder och möter demonstranternas krav var en ”process”. Assad kunde svara att han redan startat ”processen”, då sådant som fria och hederliga val kommer att äga rum.
Davutoglu sa uttryckligen; ”Eftersom vi alltid understrukit att vårt huvudkriterium är att inriktningen på processen enbart ska reflektera det syriska folkets vilja.” För tillfället, som regimen skulle säga, verkar majoriteten av det syriska folket stå bakom regeringen.
Davutoglus ord verkar också mena att det inte finns något skäl för Turkiet att interkräkta på Syrien så länge som Damaskus är resonabel och stoppar dödandet av folk (Assad medgav att ”misstag” gjorts) och introducera reformer. Så intrycket är kvar att Davutoglu gått emot turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan, som tydligt framhållit för Turkiet att ”lösa”den syriska röran.
Det skulle vara Erdogans sätt att bevisa för SaudiArabien och Khatar att den turkiska modellen är den väg Arabvärlden ska gå – och skulle se och Khatar bereder väg för Erdogan att framstå som den Stora Befriaren av sunnis i Syrien och finansiera en turkisk arméframryckning över Assads styrkor. Det låter i sanning mycket mer långsökt nu än det gjorde för några dagar sedan.
Assads regim har gjort sin matte och insett att den inte faller så länge protesterna inte når huvudstaden Damaskus och den stora staden Aleppo – vilket betyder, skakar den urbana medelklassen. Säkerhets/Militärapparaten ligger helt bakom Assad. Alla syriska religiösa minoriteter består till åtminstone 25% av befolkningen; de är extremt ängsliga för sunnifundamentalister.
Sekulära sunnis för sin del är rädda att regimen förändras, vilket kunde leda till antingen ett
islamistiskt övertagande eller kaos. Så det ligger något i att säga att majoriteten syrier verkligen står bakom sin regering – hur oförmögen och hårdhänt den än må vara.
Vad mera år så känner Assads regim till att villkoren inte är mogna än för en NATO-bombkampanj som i Syrien. Det blir inte ens en röst för en FN resolution – vilket Ryssland och Kina redan gjort klart.
Europa smälter- och kommer knappast skriva under på någon mer dåligt planerad äventyrlighet.
Särskilt efter det uppfordrande spektaklet med de krumbuktande typerna i Libyens övergångsråd som dödar sina militära ledare och helt öppet kämpar sina klanstrider – tillsammans med ett skrattretande brittiskt drag att erkänna ”rebellerna” samma dag som de dödat och bränt sin ”befälhavares” kropp.
Det finns inget skäl för en västlig ”humanitär intervention” under R2P (”Responsibility To Protect”, ansvar att skydda) för det finns ingen humanitär kris; faktum är att då Somalia idag ligger på topp vad gäller humanitära kriser, leder till en rädsla för att Washington i själva verket försöker ”invadera” eller åtminstone kontrollera Somalia strategiskt.
Så Barack Obamas idé att USA-administrationen säger åt Assad att packa iväg och gå är död redan vid ankomsten som spelförändring. Men om Assad stannar? Kommer Washington då att bomba honom till döds – under premissen av R2P, dvs ansvar att skydda? Nåväl, Pentagon kan alltid försöka nosa upp honom med ett obemannat Falcon Hypersoniskt- Teknologiskt Fordon-2 – den nya leksak ”som svarar upp mot hoten runt globen”, i Pentagons språkbruk. Men oops, det finns en hake; den hypersoniska glidarens prototyp försvann visst över Stilla Havet.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
8 augusti, 2011
AlQaida kommer inte ha något uppehåll i sin jihad
17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.
Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.
av Murad Batal al-Shishani
Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.
Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.
Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].
Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.
För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.
Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.
Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.
År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.
Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.
Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”
Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.
Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’ (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.
Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.
Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)
Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).
Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.
Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.
Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.
I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.
Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.
Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.
Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”
Han uppmanade därefter potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.
Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”
Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.
Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.
Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
5 juli, 2011
Irans kris nära klimax?
2 juli 2011 av Victor Kotsev m.fl
del 1 Tel Aviv – Medan dödläget mellan Iran, Förenta Staterna och deras allierade intensifieras, minskar gradvis det antal möjligheter man har framför sig. Någon slags kompromiss ser ut att bli oundviklig längs vägen, men huruvida våldet kommer innan dess, och vem exakt det är som är kvar till förhandling, det förblir ett mysterium.
Väpnade konflikter kan dessutom anta flera former, och är inte ömsesidigt uteslutande. Den lösning Väst föredrar är, då den iranska regimen störtas inifrån; samtidigt som krigshotet avstannar, i vilket fall alltmedan den Islamska Republiken Iran för en omorganisering i egen smak, då man skickligt manövrerar ut vapen regionalt.
De senaste dagarna och veckorna, har de båda sidorna spänt sina militära muskler och kastat fram dolda hot. I veckan startade Iran en massiv 10-dagars militärövning, kodnamn ”Great Prophet 6″. Man testade ett nytt radarsystem, nya befästa underjordiska missilsilos och land-till-land missiler som kan nå alla delar av MellanÖstern, tillsammans med andra teknolog iska framsteg.
Västdiplomaters svar var alarmerande. ”Iran har också utfört hemliga ballistiska missiltester genom uppskjutna raketer, inklusive missiltester för att kunna leverera en kärnvapenlast i strid med FNs resolution 1929,” sa brittiske utrikesministern William Hague till BBC. Iran förnekade prompt anklagelsen, men Hague’s meddelande är betecknande, särskilt då det kommer i hälarna på ett iranskt meddelande, att man vid slutet av året ska öka sitt lager anrikat uran tre gånger till 20% U-235.
”Även om uran anrikat till denna grad mestadels är avsett som bränsle till Teherans lilla kärnenergi forskningsreaktor, vilken producerar medicinska isotoper,” förklarar den israeliska analytikern Yossi Melman, ”underlättar det också kunskapen hos Irans kärnenergiexperter och deras förmåga att kontrollera alla stadier av anrikning – inklusive upp till 93%, som får fram en produktion av fissilt material som kan utnyttjas till kärnvapen.”
Enligt Melman, är den största faran, att den iranska presidenten Mahmud Ahmadinejad och några få andra viktiga iranska tjänstemän är hemfallna åt en messiansk tro, att bestämmelsen för den kommande Mahdin (Messias i ShiaIslam) vilar på ”att en enorm del av världens befolkning förintas i ett stort krig”. Kärnvapen hade varit kyligt väl anpassade till att användas som verktyg för att rädda världen ur detta scenario.
Argumentet verkar dock extremt, också alarmistiskt, och en majoritet av Västs analytiker anser att den iranska regimen är ytterst rationell. Somliga har till och med pekat på att iransk politik i MellanÖstern blivit mer koherent under det sista decenniet, än vad den var under Förenta Staternas. Som Chatham House’ berömda rapport förklarade det under 2006, ”medan USA har spelat poker i regionen, har Iran spelat schack.”
Även på det schacklika realpolitiska fältet ökar ständigt spänningarna, och Iran utgör ett stort strategiskt hot mot Förenta Staternas politik och dess allierades. Det tidigare förhållandet kom upp genom Irans tillkännagivande förra månaden, att man inte delgett ryssarna information om de två avancerade ‘drönare’, obemannade luftfarkoster, som man påstod sig ha skjutit ner tidigare under året. Medan det inte på något sätt är överraskande med själva händelsen, håller man vanligtvis tyst om ett sådant samarbete och tillkännagivandet kom vid en känslig tidpunkt, skenbart som ett hotande budskap.
Vissa spekulerar att Iran kanske är beredd att svara militärt på varje Västintervention i sina inre problem med dess syriska allierade. Ifall en sådan intervention ska ske, kommer den antagligen inom närmsta veckor eller månader. Andra, sådana som Asia Times Onlines M K Bhadrakumar, pekar på Irans nyliga overtyr med Pakistan och Afghanistan och beskriver en nylig topp-”konferens om terrorism” mellan dessa tre statsöverhuvuden:
Vid det här laget gör graden av antipati gentemot USA som man upplevde från Pakistan och Afghanistan å ena sidan och Irans ingrodda återvändsgränd med USA å den andra, att den ilskan får de tre grannländerna att närma sig varandra …
Pakistan är ett större sunni-land och Irans intresse ligger i försäkran om att man inte blir en del av en Saudi-ledd allians mot shia-landet Iran i MellanÖstern. Iran kan visa upp sin vänskap med Pakistan för att visa hur den saudiska kampanjen piskar upp fobin om en shia-sunni schism i dagens MellanÖstern genom att föra fram iranska Teheran som ledare för shialägret och demonstrera den sunni-arabiska opinionen.
Ändå tycks Irak toppa listan över amerikanska bekymmer. Som då tidsgränsen för tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna från Irak närmar sig, växer inflytandet från Iran. Ett antal analytiker, inklusive Stratfor, har varnat att den långa termin det skulle ta hade kunnat destabilisera den viktiga USAallierade Saudiarabien. Iran, å sin sida, är orolig för att USA skulle utsträcka sin närvaro i Irak, och gör sitt bästa för att snabba på det amerikanska tillbakadragandet.
Enligt ett antal rapporter orkestrerar Iran en nylig ökning av våld i landet genom följande budskap till amerikanarna: ”Stanna inte. Överväg detta på nytt.” Situationen kan lätt spinna ur kontroll och uppgå i ett fullskaligt krig, särskilt med tanke på att alla andra fronter mellan dessa båda sidor också hettas upp. Proxy-attacker mot USA-styrkor skulle lätt kunna bevisas, och lätt kunna tjäna som ett casus belli mot Iran.
del 2 i översättning kommer här inom kort
Libysk biskop fördömer NATOs bombkampanj
Libyens mest prominente katolska prelat, en ständig kritiker av Västs intervention i Libyen, har gått ut med det hittills starkaste fördömandet av NATOs bombkampanj.
“Bombning är alltid en omoralisk handling,” sa biskop Giovanni Martinelli, Tripolis apostoliska präst. “Med respekt för NATO, men jag måste också deklarera, att krig är omoraliskt.”
Biskop Martinelli uttryckte också sin oro över att den nuvarande regimens fall kan komma att skapa mer problem för Libyens religiösa minoriteter . “Khadaffi gav oss kyrklig frihet, sa han. Med anledning av de kristnas lidanden i Irak efter ett decennium av krig, ville han poängtera: “De förstörde Saddam Hussein, men efter det blev det mycket svårt att klara livet i landet .”
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
26 juni, 2011
Varför hon är med frihetsflottan till Gaza
Alice Walker: Därför är jag med Frihetsflottan till Gaza
25 juni 2011 Den amerikanska skribenten och vinnaren av Pulitzer priset Alice Walker finns ombord på den internationella Frihetsflottan med båtar som seglar till Gaza för att utmana den israeliska blockaden. Här berättar hon varför.
Varför jag går ombord på Frihetsflottan II till Gaza? Det är något jag själv frågar mig, även om svaret vore: Vad skulle jag annars göra? Jag är på mitt 67 år och har redan levt ett långt och fruktbart liv, ett som jag är nöjd med.
För mig är det under denna tid av åldrande fint att skörda frukterna av den förståelse man äger från det som är viktigt, och dela den, särskilt med de yngre. Hur ska de annars kunna lära sig?
Vår båt, ‘Audacity of Hope’, har med sig brev till människor i Gaza. Brev som uttrycker solidaritet och kärlek. Det är allt lasten ska innehålla. Ifall den israeliska militären attackerar oss, blir det som att attackera brevbäraren. Det här ska framstå som något festligt i historiens annaler. Men om de insisterar på att attackera oss, skada oss och även mörda oss, som de gjorde med en del aktivister på den förra flottan, Frihetsflottan I, vad skulle man kunna göra?
Det finns en scen i filmen Gandhi, som för mig är mycket rörande: Det är när de obeväpnade protesterande indierna ställer sig på led för att gå emot det brittiska imperiets väpnade styrkor. Utan vidare blev de misshandlade av soldaterna, men indierna lyfte försiktigt bort sina döda, brutna och sönderslitna, och fortsatte röra sig framåt.
Tillsammans med denna bild av Gandhis modiga följeslagare finns för mig bilden av medvetenheten att betala av sin skuld till de judiska medborgarrätts-aktivister som fått stå inför döden vid sidan av de svarta i den amerikanska södern under vår tids nöd. Jag står i särskilt skuld till Michael Schwerner och Andrew Goodman, som hörde våra rop på hjälp – när vår regering då som nu är iskallt långsam med att erbjuda skydd till ickevåldsliga protester – och att stå på vår sida.
Det gick så långt som till batonger och kulor från några av de ”gamla goa’ killarna’” i Neshobatrakten, Mississippi och bli slagen och skjuten till döds tillsammans med James Chaney, en ung svart man med ett enormt mod, som dog tillsammans med dessa. För även om vår båt kallas ‘The Audacity of Hope’, kommer den att bära den flagga i mitt eget hjärta som Goodman, Chaney och Schwerner bar.
Och vad gäller de palestinska barnen, som blev ignorerade i vår presidents senaste tal om Israel och Palestina, och vars utarmade, terroriserade, segregerade existens som nyligen bespottats med stående ovationer av USAs Kongress till Israels premiärminister?
Jag ser barnen, all barn, som mänsklighetens mest dyrbara resurs, för det är alltid till dessa vi överlämnar omsorgen av vår planet. Ett barn får aldrig stå utöver ett annat, även i vardagliga samtal, för att inte nämna de samtal som cirklar runt globen
Som vuxna måste vi slå fast, oupphörligen, att det arabiska barnet, det muslimska barnet, det palestinska barnet, det afrikanska barnet, det judiska barnet, det kristna barnet, det amerikanska barnet, det kinesiska barnet, det israeliska barnet, den amerikanska ursprungsbefolkningens barn, etc alla är jämlika de andra på planeten. Vi måste göra allt i vår makt för att upphöra med det som överallt får barn att känna sig rädda.
En gång frågade jag min bästa vän och make under segregationstiden, han som var en lika trovärdig försvarare av de svartas mänskliga rättigheter, som dessa jag någonsin mött: hur fann du vägen till oss, till de svarta människor som behöver dig så väl? Vilken kraft formade ditt svar på den stora orättvisa som färgade människor vid denna tid har stått inför?
Jag trodde att han skulle säga talen, marcherna, Martin Luther Kings exempel, eller andra i rörelsen med ett mod som gett avtryck i rörelsen. Men nej. Då han tänkte tillbaka erinrade han sig en episod från barndomen, som oundvikligt fick honom till vår kamp.
Han var en liten pojke på väg hem från ‘yeshiva’, den judiska skola han gick i efter vanliga skolan. Hans mor var bibliotikarie och arbetade ännu; han var ensam. Han brukade ständigt trakasseras av de äldre pojkarna från den vanliga skolan, och en dag snappade två av pojkarna åt sig hans yarmulke (hätta), och retade honom, sprang iväg med den och slängde den till slut över ett staket.
Två svarta pojkar dök upp, såg hans tårar, bedömde situationen och satte iväg efter de pojkar som tagit hans yarmulke. De hann ifatt pojkarna och tog tag i dom, fick dom att klättra över staketet, tog tillbaka och dammade av yarmulken och placerade den respektfullt tillbaka på hans huvud.
Det är en rättvisa och respekt som jag vill att världen ska damma av och utan väntan – kärleksfullt sätta den tillbaka på de palestinska barnens huvuden. Det blir ingen perfekt rättvisa eftersom orättvisan och bristen på respekt varit så allvarlig.
Men jag tror vi gör det rätta att försöka. Därför seglar jag dit.
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
2 juni, 2011
Stridigheter inom dagens arabiska vår
Struggles in the Arab Spring Today 06/02/2011 av Juan Cole
Den Arabiska Våren började med fredliga protester i Tunis, Kairo, Alexandria och andra platser i regionen där massornas demonstrationer gav eliterna valet att göra sig av med diktatorerna i landet, om man inte vill slå ner demonstrationerna.
I Tunisien och Egypten har militären i allmänhet vägrat slå ner på fredliga ickestridande, och därmed tvingas diktatorn avgå.
Men i Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain visade sig regimerna villiga att utnyttja brutala metoder. Libyens Khadaffi har dödat och sårat tusentals. Syriska trupper har förmodligen dödat runt 1000 personer. I Jemen kan det handla om nära 200. Säkerhetsstyrkorna i Bahrain dödade knappt 30 stycken.
Striderna fortsatte under onsdagen och torsdagen. I Jemen var man i huvudstaden Sanaa på gång att få ett inbördeskrig mellan de säkerhetsstyrkor som är lojala mot president Ali Abdullah Saleh och medlemmar av Hashed klanen som är lojala mot oppositionsledaren Sadiq al-Ahmar. Explosioner och skottlossning skakade staden, medan andra urbana områden, särskilt Taizz, där regeringsstyrkorna skjutit mot demonstranter, fortsatt att göra motstånd.
Aljazeera rapporterar:
Jemen är viktig för Väst eftersom man har ett dominerande läge vid inloppet till Röda Havet (10 procent av världshandeln går genom Suezkanalen). Och dess regering har varit med i kampen mot al-Qaida på arabiska halvön med sina omkring 300 stridande i Jemens södra Marib Provins. Säkerheten i Jemen påverkar också grannen Saudiarabien, som producerar 11 procent av världens dagliga oljeförsörjning.
Proteströrelsen mot Saleh har i vissa instanser en muslimsk inriktning, men den största delen är regional, klanmässig eller ålders-baserad (som överallt annars är ungdomen viktig). Det har framkommit att syriska säkerhetsstyrkor på tisdagen dödat 41 personer i Rastans centrum genom att beskjuta dom inför ögonen på demonstranterna…..
Syrien är viktig för USA som ett av östra Medelhavets större länder, jämsides med det NATOallierade Turkiet, såväl som det till NATO ickeallierade Jordanien och Israel. Man delar också gräns med Libanon och Irak. Dessutom är man centrum för Palestina-Israel-konflikten och har utgjort en del av den förhoppning som Turkiet har hyst om en utvidgning av den regionala handeln i Mellanöstern.
Regimen i Damaskus är allierad med Iran, man befinner sig då enligt USA på fel sida av den geopolitiska delningen i regionen gentemot Israel och Saudiarabien. Det auktoritära Baath Partiet har under decennier regerat med järnhand.
I Libyen har oljeministern Shukri Ghanems avgått från Khadaffis regim i Tripoli flera dagar efter att högre militära officerare gjort detsamma. Strider i västra förstaden till Misrata har dämpats ner, då fria libyska styrkor kommit att behålla kontrollen över denna västliga storstad.
Striderna fortsatte i närliggande Zlitan, som ligger mellan Misrata och huvudstaden, och i den västra bergsregionen där libyska befrielsestyrkor sagt att de intagit en provinsstad med det regionala elkraftverket. En av NATOs och Arabförbundets FN-godkända flygkontingent utvidgade sina bombningar och hade under onsdagen åter träffats i huvudstaden Tripoli .
Det var då regimen fortsatt ignorera Säkerhetsrådets order om att avbryta attackerna mot befolkningen. Under tiden fann en FNkommission att den libyska regimen genomfört krigsförbrytelser och attackerat civila icke-stridande. Man fann också tecken på krigsbrott på rebellernas sida, om än inte några attacker mot icke-stridande.
Khadaffis styrkor misstänks för bilbombning av ett hotell fullt med utlänningar i Benghazi, något som emellertid inte hade resulterat i några dödade: Medan nödsituationen var avslutad i Bahrain, hölls en liten demonstration i den shiareligiösa byn Diraz nära sin av kungens trupper delade huvudstad, och man utnyttjade tårgas. Det är inte klart varför demonstranterna inte tilläts demonstrera fredligt i Diraz, såvida det inte gällde en nödsituation.
Det lilla ö-kungadömet Bahrain med en stadsbefolkning på ungefär 600 000 invånare, producerar endast en liten del olja men utgör USAs Femte Flottas högkvarter. Stadens befolkning består av ungefär 60 procent shiatroende, även om det kunde ha varit fler medborgare, såvida inte medborgare i Bahrain kört ut tiotusentals utländska sunnitroende.
Den regerande Al Khalifa har nu ‘något’ vad gäller shiareligiösa och anser proteströrelsen som vill ha fler friheter, där dessutom små sunnipartier ingår, vara en ren iransk konspiration (vilket nu inte stämmer).
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
23 maj, 2011
Varför kan ännu inte Israel erkänna Palestina?
av Gunnar Olofsson
Människor runt världen kan ställa sig frågan varför denna oändliga följetongen Israel Palestina inte någon gång kan bli löst.
Det hela gäller alltså israeliska områden på palestinsk mark. Det är särskilt aktuellt nu, då palestinierna verkligen visat sig öppna för en hållbar lösning.
Varför kan inte Israel i så fall erkänna Palestina? En ny palestinsk försoningsregering har ju bildats. Vägen ligger öppen till en rättvis fred och en överenskommelse med Israel.
Men EU och den svenska regeringen tvekar att kontakta denna nya regering och talar om att medlemmarna i Hamas först måste ”erkänna Israel”. Hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel är det frågan om, inom vilka gränser?
Och framför allt, vem bryr sig egentligen?
Frågan kan ha ett visst intresse, såvida det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är inte fallet. Det är den palestinska befrielseorganisationen PLO under ledning av president Mahmoud Abbas som i denna fråga representerar alla palestinier och är palestiniernas part i alla förhandlingar.
Det är något även Hamas anser. Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som av olika skäl inte vill att det ska bli någon verklig och rättvis fred i Palestina.
På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat eller är beredd att erkänna någon sådan. Lieberman är Israels utrikesminister och förordar istället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer – det vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar.
Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har hittills uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan bara för det av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska området av den typ den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.
Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering och EU att man skall göra detta? Och vad spelar det i övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinskt område.
Statsminister Fredrik Reinfeldt var nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser. Det vore konstigt om inte frågan då varit uppe.
Till och med USApresidenten Barack Obama har ju, nu trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna . Även om han försöker låta som han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt.
Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman och hans eventuella palestinska motsvarigheter säger. Man måste med hot om bojkott och sanktioner sätta press på Israel, så att de genast monterar ner eller överger olagliga bosättningar på Västbanken och kallar hem sin militär.
I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige tillhöra de stater som likt en majoritet av FNs stater helhjärtat röstar för ett sådant beslut.
Gunnar Olofsson är ordförande i Göteborgs Palestinagrupp
Gunnar Olofsson, Ostgatan 20, 412 75 Göteborg, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com
Kommentering avstängd
22 maj, 2011
Prästerskapet i Libyen ser stor roll för Islam efter Khadaffi
av Mohammed Abbas, Reuters, 22 maj Benghazi Libyen - Ett islamskt uppvaknande sker i östra Libyens rebellfäste efter decennier av hårt motstånd mot religiös tillbedjan från Muhammed Khadaffis sida, men prästerskapet säger det inte blir den nya källa till religiös extremism som Väst befarar.
Alltsedan anti-Khadaffis motståndare tagit över, har restriktioner mot islamsk religiositet blivit historia nu i den östra delen av denna nordafrikanska arabstat, och prästerskapet i landet förutser en än större roll för Islam idag, ifall Khadaffi slutgiltigt drivs bort från makten.
Under den enväldiga Khadaffis märkliga blandning av kollektiv socialism på toppen av Islam, har tillbedjan varit noga reglerad och varje uppenbar manifestation av politisk eller militant Islam lett till hårda nedslag mot säkerheten.
Ändå förblev det libyska samhället religiöst konservativt till sin natur och ett nytt rebellfäste i öst. Som tecken på en större muslimsk fromhet lät en del rebeller skäggen växa, visa upp sig i offentlig bön med bra försäljning av religiösa böcker och fler nya studiecenrum i sharia- eller den Islamska lagen-allt det som under Khadaffi kunnat leda till arrestering och fängslande.
”Situationen i det fria Libyen kommer att återvända till sitt ursprungliga stadium — alltså på det vanliga sätt i livet som man praktiserat sin religion, i folkets moral, seder, återgången till moskéer,” sa Osama al-Salaaby, välkänd präst och lärare i sharialagen i Benghazi, rebellernas egentliga huvudstad.
Trots NATOs flyganfall mot trupper och pansar, kunde rebellkrigarna inte göra några märkbara intrång i Khadaffis västra maktbas efter att ha misslyckats med att ge honom det slutliga slag man hade hoppats på alltsedan revoltens början.
Medelväg – Rebellernas långsamma framgång på slagfältet har gynnat den islamska saken i Libyen, sa Salem Jaber, högsta religiöse representant i öst och ledare för moskéns hela verksamhet.
”Vi är uppblandade och islamisterna och sekularisterna har kommit tillsammans för att skapa en medelväg,” sa Jaber. Hans planer på fler shariaskolor, populariteten att ha långt skägg och offentliga uppmaningar till jihad, heligt krig, mot Khadaffi kan få Väst att bäva, där jihad och islamska madrasas, heliga skolor, förknippas med religiös militans.
En amerikansk NATObefälhavare sa i förra månaden att underrättelsekällor upptäckt ”fickor” av al Qaida bland rebellerna. Jaber sa att Väst inte hade något att oroa sig för, men tog fram det som kan tyckas vara ett märkligt stöd för sin försäkran.
”Se på SaudiArabien. Folket här vill att Islam närmar sig den som de har i SaudiArabien,” sa han och syftade på saudiernas betoning på en sträng wahabbi-Islam, vilken bl.a förbjuder kvinnor att köra bil och i vissa fall hugger av handen på tjuvar.
Om saudisk Islam påverkar politiken? Nej. ”Har den lyckats eller misslyckats i den moderna världen?” ”Den har lyckats”, sa Jaber. Islamska experter säger att den radikala tolkningen av Islam som al Qaidas ledare framför är mindre inspirerad av Wahhabi Islam än de puritanska salafisternas doktriner. Wahhabi-shejker i SaudiArabien har sagt att självmordsattacker är emot Islam.
Det har funnits sparsamma tecken på salafism i Khadaffis Libyen, mindre än i närbelägna Egypten eller Marocko, och al Qaidas nordafrikanska gren har ingen känd närvaro i Libyen. Salaaby sa att fler shariaskolor kunnat minska möjligheten till extremism. ”När skriftlärda får en roll i folkets utbildning, i dess förståelse av religionen, kommer det inte längre att finnas någon extremism, terrorism eller några perverterade idéer”, förklarade han.
Att åter behöva definiera Islams roll i ett nytt Libyen kommer att bli knepigt, givet de skilda nivåer befolkningens religiösa medvetenhet ligger på och kunskapen om religiös extremism därhemma och utomlands. Religion eller varje annan filosofi som kunnat få libyerna att vända sig bort från Khadaffis ledning har strikt begränsats efter det att Khadaffi tagit över makten år 1969. Islamister var bland de främsta offren för hans absoluta regeringsmakt.
Säkerhetsstyrkor dödade år 1996 mer än 1000 fångar vid Abu Salim-fängelset i Tripoli, regeringens största internerings-centrum för misstänkta militanta islamister, i vad som troligen utgjort den blodigaste akt av repression under Khadaffis tid vid makten. Långa skägg bevuxna på heliga män och även vanliga moskébesök hade kunnat utmynna i problem. ”Han har inskränkt folkets tillbedjan till något slagordsmässigt. Men Gud finns bara i moskén. Som för världen utanför, behövde det inte finnas någon annan plats än för honom själv, annars skulle man hamna i fängelse,” sa Salaaby.
Konstitutionell Islam – Rebellernas slutliga plan är att skriva en ny konstitution som ersätter Khadaffis styrande principer. Medlemmar av rebellernas Nationella ÖvergångsRåd har sagt att de önskar ett demokratiskt, sekulärt system med fria val, något som passat bra för de Västmakter som tryckt på för en utländsk militär intervention mot Khadaffis styrkor.
Men Salaaby och Jaber insisterar på att islamsk sharialag kommer att spela en stor roll i det libyska samhället efter Khadaffi.
”Det kommer inte att finnas någon lag som går emot sharia. Det betyder inte att det blir ett (strikt) religiöst land,” sa Salaaby. Debatten har redan börjat mellan mer hårdföra muslimer och moderata över Islams roll i post-Khadaffis Libyen, sa han, men hittills har det inte resulterat i några spänningar eller stridigheter.
”Det finns inga spänningar. De här är normala skillnader. Det är första gången vi har haft denna debatt. Vad det är som gäller i den här situationen? Folket”, sa Salaaby. Jaber sa också att det var upp till libyerna själva att bestämma.”Konstitutionen skall reflektera folket. Och folket är muslimer, så vi efterfrågar sharia som en grund för konstitutionen”, sa han. ”Då kommer folk att rösta på den. Och skulle de vilja ändra den, då är det upp till dom.”
övers Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
