Ryssland « Fredskoalitionen Göteborg

5 september, 2010

Flyget till Kirgistan, Inspektörerna och Ryssland

Sparat under: NATO, Ryssland, krig — ingrid @ 05:28

Inspectors miss the flight to Kirgistan
av M K Bhadrakumar 2 sept Asia Times

Nollställningen av USAs relationer med Ryssland blir för första gången satt på prov. Kirgistan utgör en tuff utmaning: Kan nollställningen verkligen fungera, då spelets insatser är så höga att båda sidors vitala intressen skiljer sig åt så starkt?

Till skillnad från sanktionerna mot Iran, finns där inget utrymme för förställning. Samarbete i realtid krävs för att lindra de sår som öppnades i juni månad i södra Kirgistan och som nu riskerar vara sig till kallbrand.

USAs dristiga CentralAsien politik hade vackert kryssat omkring under föregående månader, men plötsligt träffat ett gupp i Kirgistan. Vare sig det orsakats av ett farthinder – eller en bogserlina av nylon – betyder i realiteten detta att USAs diplomati hunnit vända om helt och inte kunnat mobilisera.

De tredagars konsultationerna i Moskva av USAs biträdande utrikesminister Robert Blake har alltsedan i onsdags understrukit att den amerikanska politiken enbart kan räddas med hjälp av uppriktig rysk hjälp.

‘Nollställning ‘ innebär allt annat än ingenting
Men Ryssland ligger och ruvar. Utrikesminister Sergei Lavrov mumlade om den USA-ryska nollställningen samma dag som Blake hade landat i Moskva.

Bland de anmärkningar han gjorde var: att Moskva förväntar sig klarhet i sina relationer med ‘North Atlantic Treaty Organization’, NATO. ”Jag tycker denna organisation har balanserat mellan det förflutna och framtiden alldeles för länge.”

NATOs nya Strategiska koncept, som ersätter 1999 års koncept, ”kan knappast ses som ett strategiskt svar på ryska säkerhetsinitiativ.”

NATO skulle ”ta del av ett ömsesidigt samarbete inom ett nätverk med andra spelare, inklusive Ryssland, och den Kollektiva SäkerhetsAvtals Organisationen (CSTO).”

”Problemet med Iran är systembetingat. Det har att göra med en brist i den nuvarande ickespridningspolitiken. Icke-spridning bör baseras på internationell lag.”

”Sanktioner mot Iran ska vara effektiva. Vi kommer att nå en kompromiss, det spelar ingen roll hur svårt det än blir. Det är omöjligt att isolera Iran utan konsekvenser för hela regionen.”

USAs Nationella SäkerhetStrategi släpptes i maj och ”innehåller en hel del gamla, traditionella element av USAs utrikespolitik, som är allt annat än förlegade”.

Lavrov sammanfattade genom en presentation av de ryska förväntningarna om en nollställning: Världens största makter kommer inte alltid att vara överens om allting.

Men man är villig att lyssna på varandra och att komma fram till gemensam förståelse på det nuvarande stadiet i vår globala utveckling, vilket är den sorts värld vi önskar få leva i och vart än den går, hade det kunnat hjälpa oss att insupa mer harmoni på en nivå av praktisk politik och dessutom kunna lösa våra särskilda internationella problem.

Berättelsen hittills har varit att Kirgistan är ett bra exampel på nollställning; om hur Washington och Moskva har koordinerat projektet för stabilisering av ett känsligt land i Centralasien. Moskva har aldrig ifrågasatt historien.

Så, USA har pressat på för idén om en observatörsmission – kombinerat med politiska rådgivare – för Organisationen För Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE, till Kirgistans södra regioner som Osh och Jalalabad till att ha kvar freden mellan de etniska uzbekiska och kirgisiska kommuniteterna.

Trots att minskningen av OSSEs Balkanmission fortfarande lever kvar i minnet, och givet att OSSE inte riktigt passat in, kunde det handla om en ren tidsfråga, innan NATO uppenbarat sig i södra Kirgistan i en fredsbevarande roll, men ändå kunde Moskva hålla sig lugn.

Det är inte svårt att förstå att en kirgisisk kris och en afghansk slutstrid hör ihop. Förresten biffar USA upp sina militärbaser i Afghanistan, bygger en ny bas i Mazar-i-Sharif och knyter upp militära utposter i de Centralasiatiska länder, som har en roll framför sig att spela för NATO i regionen.

Ryssland utmanövrerad
Men sedan kom ”Steppe Eagle 2010″, den största internationella övning som någonsin involverat NATOs länder och Kazakstan och slutade i Kazakstan förra söndagen. NATO envoyén Robert Simmons har sedan dess annonserat att ”alla nödvändiga dokument rivits upp” för en kontingent från Kazakstan vid sidan av NATOs i Afghanistan.

Under tiden planerar man ”Exercise Peace Mission 2010″ under översyn av ShanghaiSamarbetsOrganisationen (SCO) i Kazakstan 9-25 september med ett rejält ryskt deltagande (över 1000 trupper, omkring 130 bepansrade fordon, 10 flygplan och helikoptrar). Med syfte att testa SCOs ”interoperabilitet i väpnade styrkor. Med syfte att ställa upp för en medlemsstat involverad i en intern väpnad konflikt”.

I onsdags kommenterade den inflytelserika ‘Nezavisimaya Gazeta’ torrt att Ryssland skulle ”gå in i en period av geopolitisk kamp med NATO och Förenta Staterna för kontroll av det som tidigare varit SovjetUnionen och närliggande länder… Rysslands geopolitiska intressen är nu i fara.

Utmanövrerad vid varje drag, då de internationella strukturerna etablerade sig i regionen – varför CIS, CSTO och SCO har blivit överflödiga… Det verkar inte ha funnits någon särskild anledning att rusa till en [Exercise Peace Mission 2010] övning som ska sparas till det blir nödvändigt att visa upp, att SCO fortfarande finns kvar.”

För att vara säker, talade USAs diplomati med stora bokstäver om CSTOs oförmåga att intervenera i Kirgistan. Tashkent har blockerat CSTOs intervention, men i dessa dagar är Tashkent starkt ”pro-västlig”. Den uzbekska presidenten Islam Karimov har inte dykt upp vid CSTO-mötet i Yerevan i förra månaden, där man satt Kirgisistan högt på agendan.

Ryske presidenten Dmitry Medvedev gav offentligt luft åt Moskvas frustration. Han sa att Ryssland ska försöka få till en ändring i alliansens styrdokument – ”så organisationen kan få en mer effektiv inverkan på den [kirgisiska] krisen”.
——-
Moskva, som är värd för nästa CSTO möte i december, såg med beredvillighet på då USA med OSSEprojekt stigit in i det kirgisiska tomrummet, och bestämt sig för att inte gå emot det.

I en uppvisning i taktfullhet erbjöd sig Kreml att gå in i OSSEs mission i Kirgistan genom att sätta in sju ryska poliser till att tjänstgöra med personal från Turkiet, Serbien, Lettland, Bulgarien, Slovakien, Litauen, Sverige och Finland.

I vilket fall kunde Moskva medan man gjort detta, inte vara omedveten om att en väldig våg av den allmänna opinionen kommit att byggas upp i Kirgistan mot OSSEs mission. Intressant nog fanns bland de kirgisiska ‘anti-OSSE’ kampanjmakarna prominenta polititiker kända för att stå Moskva nära.

Vad gäller balansen, misslyckades i första hand USAs diplomati. Den har allvarligt felat då man gett efter för uzbekiska etniska intressen i södra Kirgistan. Washington har kalkylerat att samarbetet med Uzbekistan över den kirgisiska krisen kunde ha varit användbart då det gäller att riva upp sitt strategiska partnerskap med Tashkent.

USA samarbetade med Tashkent under kriget i Afghanistan genom att förse dessa med lukrativa möjligheter till affärer och framhålla utsikten till uppbygge av Navoi som transit-transportpunkt och att sammanknyta Asien med Europa.

Men USA underskattade denna hemska backlash av kirgisisk nationalism. Amosfären inom lägre ansvariga politiker under kirgisiska parlamentvalen i oktober, var sådan att starka politiker funnit det lönande att rida på den nationalistiska våg som uppkommit i samband med de etniska upploppen i juni.

Dörren kanske aldrig öppnas
Nationalisterna började spy galla på OSCE missionen och agitatorerna identifierade USA som orättfärdig ”pro-Uzbek”. Skuggor av serbisk nationalism..

I själva verket har USAmedia redan börjat demonisera borgmästaren i Osh, Melis Myrzakmatov, som förutsåg vågen av nationalism genom att trotsa president Roza Otunbayevas önskan att sparka honom som en kirgisisk variant av Radovan Karadzic.

Det är inte svårt att se varför där finns skyttegravar av opposition bland kirgiserna gentemot idén om en internationell utredning (som Karimov från början först tystat ner och fått direkt stöd av Washington).

Kirgiserna ser detta som en ploj av Washington och Tashkent för att sätta den uzbekiska separatismen i södra Kirgistan i brand, vilket skulle ha resulterat i en delning av deras land.

Då USA insisterar på en internationell utredning har det också fått alarmklockorna att ringa hos det kirgisiska säkerhets-etablissimanget. Sett som ett listigt försök att diskreditera och paralysera dessa. Där inom det kirgisiska säkerhets-etablissimanget finns en vida spridd sympati för den nationalistiska saken.

En expert vid det Ryska Strategiska forskningsinstitutet, Vladimir Karyakin, skrev i den prestigfyllda militära tidskriften Nezavisimoye Voyennoye Obozrenie: Pentagon tänker placera ut sina specialstyrkor i Centralasiatiska länder under förevändning av att bekämpa terrorismen …

Den 3e SpecialOperationsGruppen baserad i Fort Bragg (Nord Carolina) ska utföra den missionen. Alltedan 2002 hade gruppen deltagit i militäroperationer i Afghanistan. För närvarande består den 3e Gruppen av fyra bataljoner som ersätter varandra i Centralasien samtidigt med USAs rotation av sina amerikanska styrkor i Afghanistan.

Karyakin hade förmodligen tillgång till militära underrättelser:
ett annat steg till utvidgning av USAs militära närvaro i Central Asien är USAs planer för sitt militärflyg som försöker sig på att utföra flighter till Afghanistan via NordPolen och Kazakstan.

USA väntar sig att Almaty flygplats erbjuder mark för nödlandning för militärflygplan. Ur säkerhetssympunkt, erbjuder den Norra Rutten för USAs militärflyg ett möjligt hot mot både Ryssland och Kina, eftersom detta skulle göra det möjligt för USAs militär att genomföra flygspaning över de båda ländernas territorium, särskilt för att övervaka ‘’skjutande på marken” lokaliserat i Kazakstan och västra Kina.

Dessutom, om USA beslutar leverera en attack mot ryska militärindustriella anläggningar från USAs arktiska korridorer, kommer USAs militärflyg att kunna skicka upp sina bevingade raketer mot mål i Uralbergen, Västra Sibirien, Kazakstan och Kina.

Kommer Washington att lyckas implementera sina planer för att skapa en zon av militär-politisk och ekonomisk påverkan i CentralAsien? Det beror i stora drag på Ryssland som till sitt förfogande har sådana kraftfulla instrument för regional politisk integration som SCO och CSTO.

Lavrov kom inte ifrån sammanhanget. PremiärministerVladimir Putin valde att också ta chansen att passa bedömningen om USA-Rysslands nollställning i en intervju med dagstidningen Kommersant på måndagen. Enligt hans berömda tal för fyra år sedan vid säkerhetkonferensen i Munchen februari 2007, där han hade läxat upp USAsglobala hegemoni, då Putin hade påmint om att Väst ”bedragit” Moskva genom att dra sig ur en tidigare utfästelse om icke-expansion österut.

Putin tillade: ”Jag tror verkligen att tesen om Munchentalet återfår sin betydelse idag … Jag förstår verkligen att USAs administration försöker öka sina relationer med Ryssland, men där finns också andra nyanser … Det intryck jag får är att [USAs president Barack] Obama menar allvar. Jag vet inte vad det är han kan åtstadkomma och vad som ligger över honom …”

Det kirgisiska kapitlet om en USA-rysk återställning ska bli en absorberande historia om rysk pragmatism. Ifall ”provästliga” Tashkent hade hindrat det ryska draget om intervention av CSTO i den kirgisiska krisen, skulle de ”pro-ryska” kirgisiska nationalisterna ha omintetgjort USAs projekt att sätta in OSSE missionen.

Det kanske kan se ut som ett nederlag. Men det behöver inte vara så. Moskva kommer att fortsätta, och har sett att dess inflytande fortfarande räknas som ett helvete i de långväga regioner som man en gång själv har styrt. Vad är inflytandet värt då det inte kan inkasseras?

OSSE inspektörer skulle kanske bara behöva hänga i kaffebarerna lite längre i Wiens Schwechat flygplats före man går ombord på flighten till Bishkek – vilken går via Moskva, till skillnad från direktflyget till Sarajevo och Pristina.

övers Ingrid Ternert

The Audacity of Cynicism
By Elise Hendrick
Barack Obama’s Iraktal – är en imponerande ingång i krigspropagandan. In it, he glosses over a criminal war as ‘a remarkable chapter’ in US history, och creates the false impression that the occupation of Iraq is over. Han placerar ansvaret för återupbyggnaden av ett samhälle ut ur de spillror som vi lagt uppå det irakiska folkets axlar.

John Pilger 2 sept

utdrag
False reality The last US combat troops have left Irak”as promised, on schedule”, according to President Barack Obama. The TV news has blivit filled with cinematic images of the ”last US soldiers”, silhouetted against the dawn light, crossing the gräns into Kuwait.

Fact They have not left. At least 50,000 troops will continue to operate from 94 bases. American air assaults are unchanged, as are special forces’ assassinations. The number of ”military contractors” is 100,000 och rising. Most irakiska oil is now under direct utrikes kontroll.

False reality BBC presenters have described the departing US troops as a ”sort of victorious army” that has achieved ”a remarkable change in [Iraq's] fortunes”. Their commander, General David Petraeus, is a ”celebrity”,”charming”, ”savvy” och ”remarkable”.

Fact There is no victory of any sort. There is a catastrophic disaster, och attempts to present it as otherwise are a model of Bernays’s campaign to ”rebrand” the slaughter of the First World War as ”necessary” och ”noble”.

In 1980, Ronald Reagan, running for president, rebranded the invasion of Vietnam, in which up to three million people died, as a ”noble cause”, a theme taken up enthusiastically by Hollywood. Today’s Irakwar movies have a similar purging theme: the invader as both idealist och victim.

False reality It is not known how mångairakiskas have died. They are ”countless”, or maybe ”in the tens of thousands”.

Fact As a direct consequence of the Anglo-American-led invasion, a million irakiers have died. This figure, from Opinion forskning Business, follows peer-reviewed forskning av Johns Hopkins University in Washington, DC, whose methods were i hemlighet fastställded som ”best practice” och ”robust” by the Blair government’s chief scientific rådgivare. This is rarely reported or presented to ”charming” American generals.

Neither is the dispossession of four million irakiers, the malnourishment of most irakiska children, the epidemic of mental illness, or the poisoning of the environment. False reality The British economy has a deficit of billions which must be reduced with cuts in public services och regressive taxation, in a spirit of ”we’re all in this together”.

Fact We are not in this together. What is remarkable about this PR triumph is that only 18 months ago, the diametric opposite filled TV screens och front pages. Then, in a state of shock, truth became unavoidable, if briefly. The Wall Street och City of London trough was on full view for the first time, along with the venality of once-celebrated snouts. Billions in public money went to inept och crooked organisations known som banks, which were spared debt liability by their Labour government sponsors.

Within a year, record profits och personal bonuses were posted och the ”svart hål” was no longer the responsibility of the banks, whose debt is to be paid by those not in any way ansvarig: the public. The received media wisdom of this ”nödvändighet” är nu en korus, frånthe BBC to the Sun. A masterstroke, Bernays would surely say.

Falsk reality Ed Miliband offers a ”genuint alternativ” som ledare för Labour partiet. Fact Miliband, som sin bror och nästan alla dessa standing for the Labour leadership, is immersed in the effluent of New Labour. som a New Labour MP och minister, he did not refuse to serve under Blair or to speak out against Labour’s ihärdiga krigmongering. He now calls the invasion of Irak som ett ”profoundmistake”.

Calling it a mistake insults the memory och the dead. It var a crime, of which the evidence is voluminous. He has nothing new to say about the other colonial krigs, none of them mistakes. Neither has he demanded basic social justice – that those who caused the recession clear up the mess och that Britain’s fabulously rich corporate minority be taxed seriously, starting with Rupert Murdoch.

The good news is that false realities often fail when the public trusts its own critical intelligence. Two classified documents recently released by WikiLeaks express the CIA’s concern that the populations of European countries, which oppose their regerings’ krig policies, are not succumbing to the usual propaganda spun through the media.

For the rulers of the world, this is a conundrum tankenötter, because their unaccountable oansvariga makt vilar på en falsk verklighetsbild reality that no popular resistance works. och it does.
…….

USA tillåter de rättsvårdande myndigheterna att snoka igenom invånares ägodelar och placera en GPS på taket av bilen skriver Dememocracy Now ! 2 sept 2010

Kommentering avstängd

1 september, 2010

Putin ser hur Väst lurat Ryssland

Sparat under: Kärnvapen, Ryssland, USA, nedrustning, nya — ingrid @ 00:21

Ryska Informationsbyrån Novosti
30 augusti 2010

Putin smiskar till Väst för att ha lurat Ryssland

Moskva- Den ryska premiärministern Vladimir Putin anklagade länder i Väst för att utnyttja orättfärdiga politiska metoder inklusive bedrägeri och brutna löften i avsikt att lägga hinder i vägen för den process som ska ”nollställa” relationerna mellan Ryssland och Väst.

I en intervju i dagstidningen Kommersant sa Putin i sitt tal vid 2007 års Säkerhetskonferens i Munchen, där flera västpolitiker ansåg att en deklaration om att återuppliva det Kalla Kriget fortfarande kunde vara relevant, i och med att många Västländer spelar ojust då de har att göra med Ryssland.

”NATOs generalsekreterare har vid tiden för bortdragandet från Östeuropa lovat att Sovjetunionen kunde känna sig tryggt förvissad om, att NATO inte skulle komma att expandera över sina nuvarande gränser,” sa Putin.

”Och var är dom? Jag har frågat dom om det [NATOtjänstemän]. Och de hade inget att säga. De har lurat oss på det oförskämdaste vis.”

Ryssland-USAs relationer står inför en mängd problem, sa Putin. ”Vi hade just kommit överens om att det inte skulle vara några missiler där i Polen [NATOs missilförsvarssystem] … så plötsligt förklarade man att samma utplacering som detta missilförsvarssystem hade planerats för andra europeiska länder.”

”Jag tror det [Munchentalet] var nyttigt. För jag sa sanningen… De [Västländerna] sa en sak till oss men gjorde något helt annat. De lurade oss i denna världs fulla mening,” sa premiärministern.

Putin hänvisade till fallet med Konstantin Yaroshenko, en rysk pilot arresterad i Liberia anklagad för drogsmuggling, och citerade ett utdrag från Förenta Staterna i maj 2010.

”Hans [Yaroshenkos]advokat gick ut med ett skarpt uttalande- En rysk medborgare i ett afrikanskt land har anklagats för drogsmuggling. Var är kommer USAs statsintressen in i bilden? Ingen har kunnat säga det exakt!

De tog en utländsk medborgare och flyttade i hemlighet ut honom. Vad är nu detta?”

”I det avseendet är allt som jag talade om i Munchen relevant,” sa Putin. USAs president Barack Obama gav ett intryck av att mena allvar med sina intentioner att öka våra relationer, sa Putin. ”Jag skulle vilja se om han ska klara det eller ej, men det gör han. Jag har en känsla av att det är hans verkliga ståndpunkt,” sa Putin.

De rysk-amerikanska relationerna förbättrades efter att Obama år 2009 kom till makten och därefter besökt Ryssland i april 2010, då Obama och den ryske president Dmitry Medvedev hade undertecknat ett START 1-avtal,´Nedrustningsavtalet för begränsning av strategiska vapen´, det som gick ut den 5 december 2009. Det nya avtalet anses vara en viktig del i ansträngningarna att nollställa relationerna mellan de båda länderna….

The Gathering Storm
How NATO’s ever expanding reach threatens global security

Den upptornande stormen
Hur NATOs ständigt expanderande grepp hotar global säkerhet
av Antony C. Black
29 aug 2010

Det sker en illavarslande uppbyggnad av militär makt runt globen, och det äger rum nästan helt bortanför allmänhetens kännedom.

Ändå verkar det ultimata strategiska målet för denna massiva uppbyggnad av militär makt, då man lagt alla rosafärgade glasögon åt sidan, att ‘inringa’ Kina, världens spirande nya ekonomiska makt, där det mer omedelbara taktiska målet helt klart är Iran.

Alltsedan år 2005 har man åstadkommit en storskalig upplagring och utplacering av avancerade vapensystem över de territorier och hav som omger Ryssland, Kina och Iran. Dessa inkluderar, som en ren uppräkning: större amerikanska vapentransporter till Israel, SaudiArabien, Gulf Staterna och Indien; USAs Patriotmissiler i Polen; ett tidigt missil-varningssystem i Tjeckiska Republiken; nya amerikanska miliärbaser och trupplaceringar i Georgien, Balkanstaterna, Östeuropa och CentralAsien; USAs flottutplacering i Svarta Havet; nya USA och NATO vapensystem placerade i Japan, Taiwan, Filippinerna, Thailand, Indonesien och Australien; en formidabel ny flottarmada, inklusive kärnvapen-bärande israeliska U-båtar i Persiska Viken;

Och slutligen en grupp nya amerikanska luft- och fartygs-baserade anti-ballistiska missilsystem utplacerade på USAs flottor i Medelhavet, Japanska Sjön, Taiwan och Sydkinesiska Sjön.

Förutom dessa förordade utplaceringar, har Förenta Staterna och NATO inte bara ingått otaliga bilaterala och multilaterala militära uppgörelser och allianser runt globen, utan även de gångna två åren dramatiskt trappat upp sina krigsspel och militärövningar i FjärranÖsten.

Just lika signifikanta som uppladdningarna och de strategiska manövrarna är de nya, helt integrerade och ‘interoperabla kommandostrukturer och vapensystem, som de 28 NATOnationerna och deras 47 NATO‘partner’ ingår i. Då är detta den största, den mest sofistikerade, den bäst organiserade krigsmaskin världen någonsin sett. Och naturligtvis är allt till din fördel… Allt handlar ju om global säkerhet. Så du kan sova lugnare i natt.

Världen är nu en säkrare plats.

Eller?

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

18 augusti, 2010

Brzezinski om varför USA krigar i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Kärnvapen, Ryssland, krig, terrorism — ingrid @ 12:32

Nummer 1

Nummer 2

Nummer 3

Nummer 4 Zbigniew Brzezinski om talibanerna, Pakistan och Afghanistan

Nummer 5

Kommentering avstängd

5 augusti, 2010

Centralasien nära kaos!

Sparat under: Afghanistan, Kina, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, terrorism — ingrid @ 19:50

4 aug Global Research Rysk Tv RT

Centralasien nära kaos: ”USA destabiliserar CentralAsien genom drogtrafficking, delning av Kirgisstan och press på Iran, säger Semyon Bagdasarov, medlem av den ryska Statsdumans Kommitté för Internationella Affärer.

RT: USA och Storbritannien säger att de inom ett år ska börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, trots de närmast dagliga rapporter man hör om attacker och ökat antal offer. Tror du Karzais regering kan kontrollera situationen utan utländskt stöd?

SB: Det är uppenbart att Karzaiadministrationen är en nickedockregering styrd av ockupations-makter. Denna administration är korrupt och har inget stöd hos den lokala befolkningen. Då det gäller trupptillbakadragande, så har man satt två datum, juli 2011 och slutet av 2014.

Från början bestämde man dessa datum efter det att president Obamas så kallade afghanska strategiska politik har fastlagts. Den innehöll flera punkter, som att

I Afghanistan öka närvaron av USAs och de allierades väpnade styrkor, som Storbritannien, att införa program för att vinna över talibaner till sin sida och att bygga upp afghanska styrkor.

Idag ser vi emellertid att dessa program inte fungerar. Talibanrörelsen har tagit över en större kontroll över territoriet och afghanska arméstyrkor förblir ineffektiva. Amerikanska och allierade styrkor förlorar alltmer manskap. Vi undrar nu om politiken över huvud taget kan resultera i en stabilisering av situationen.

Hur påverkar situationen i Afghanskaistan stabiliteten i Centralasien?

SB: Det finns två faktorer som starkt påverkar situationen i regionen: droghandel och terrorism. Ett antal politiker i Väst och Ryssland har tills nyligen allvarligt trott att närvaron av USA med allierades trupper i Afghanistan är bra, även för Ryssland, emedan Förenta Staterna med allierade bekämpar drogtrafficking och terrorism. Jag föredrar alltid att ge konkreta fakta.

I oktober 2009 klargjorde FN i en mycket bra och omfattande professionell rapport helt klart, att innan USAs trupper hade kommit till Afghanistan, odlade man inga droger i det taliban- kontrollerade området. Ett absolut rekord vad gäller detta, 8200 ton [opium], odlades år 2007 efter att USAs trupper kommit till Afghanistan. Fler kommentarer överflödiga.

För det andra, i rapporten sa Luiz Carlos da Costa, FNs generalsekreterares vicerepresentant, som också är chef för FNs byrå för droger och kriminalitet, att droger inte var det största problemet.

Kan ni tänka er, att givet det faktum att 30 000 eller 40 000 ryssar årligen dött av drogmissbruk. Jag tror att siffrorna idag är mycket högre. Det finns också ett högt antal döda i droger ute i Europa.

Terrorism, nåja innan USAs trupper kom till Afghanistan hade vi absolut ingen trovärdig information om talibanernas deltagande i räder mot stater i Centralasien: Kirgistan år 1999 och Uzbekistan år 2000.

Tvärtom vet vi att dessa militanter var infiltrerade från Tajikistans territorium, varifrån de kommit in i norra Afghanistan som vid dea tiden kontrollerades av Norra Alliansen – en allierad till USA mot talibanregimen.

RT: Då ett annat centralasiatiskt land, Kirgistan, drabbades av massiva etniska sammandrabbningar med hundratals döda. Finns det risk för att vi får se detta återupprepas?

SB: Det är så, att redan i april varnade jag för detta slag av scenario i södra Kirgistan. För situationen i södra Kirgistan har kraftigt destabiliserats. För det andra, är inter-etniska spänningar också stora i regionen.

De södra regionerna av Kirgistan är öppna mot de delar av Tajikistan som gränsar till Afghanistan. Och den gränsen är alltså öppen. Så de som önskar sätta igång provokationer och hetta upp stämningen kan lätt dra till sig alla sorters militanter. Där fanns alla förutsättningar för ett våldsutbrott.

Men världssamfundet har varit ganska passivt. Nu talar vi om ett dödstal på 2 000 och ett stort antal sårade. 70% av husen i huvudstaden Osh har blivit förstörda.

Det värsta är att förutsättningarna för vidare spänningar finns kvar, de har inte försvunnit. Den inre etniska spänningen återstår. Och där finns fortfarande människor som är intresserade av att få den att flamma upp. Dessa förutsättningar måste bort.

Det finns nu planer på att skicka 52 OSCE poliser till Kirgistan, som skulle göra något där. Men vad kan 52 obeväpnade män göra? Kirgistan är inte Kosovo. Om någonting händer dessa OSCE poliser, kommer order om att ta in väpnade enheter till Kirgistan.

Vem kommer att skicka dit militära enheter? Naturligtvis blir det NATO.

Det finns en amerikansk militärbas i Manas, en fransk flygbas i Dushanbe, en kontingent på 154000 NATO militärer i Afghanistan. Vad är problemet? Om det händer, kommer vi att få bevittna en mycket intressant situation som liknar den i Kosovo.

På tal om detta har USAs Senat hållit utfrågningar om situationen i Centralasien.

Paragraf 5 i rapporten beskriver Kirgistan som en skurkstat som kan komma att falla sönder. Och hotet om en aktiv västlig inblandning med tanke på Kosovoscenariot är realistiskt.

Men många i Kirgistan vill inte att det ska hända. De skulle gladeligen välkomna ryska trupper och möta dom med bröd och salt, men inte på något sätt dessa från Väst. Detta är en mycket allvarlig motsättning , som slulle kunna leda till farliga konsekvenser.

RT: Bara dagar tidigare läckte tusentals av Pentagons militära dokument ut till offentligheten. Varför skedde det?

SB: Uppenbarligen finns det politiska grupper som reser frågan om USAtruppernas bristande effektivitet, underrättelser och annan service i Afghanistan.

Och just nu dröjer man medvetet att i detalj gå in på Afghanistan-kriget och förklarar det oanvändbart. Hittills har man lagt ut över 400 miljarder dollar. En enda amerikansk soldat kostar en miljon dollar om året. Man lägger alltså $100 miljarder bara på soldater förutom andra utlägg som också de är höga.

Och resultatet är– noll. Det är därför man börjat resa dessa frågor och publicerat olika dokument som berör frågan.

Fråga: Det visar sig att amerikanska hemliga enheter förmodligen känner till var Osama Bin Laden befinner sig. Om så är fallet – varför har han inte fångats in eller dödats?

Svar: Vem är Bin Laden? Han är en person som vet mycket. Han arbetade nära CIA, med den saudiarabiska underrättelsetjänsten. Han var släkt med chefen för den saudiska underrättelsetjänsten etc. Han har stor kunskap om många kontakter. Pakistans underrättelsetjänst ISI har arbetat nära USAs.

Kanske kunde någon vara intresserad av hans närvaro på en särskild plats. USA säger att de kämpar mot Al-Qaida i Pakistan och Afghanistan. Men FN rapporterar att i Afghanistan finns mindre än 300 Al-Qaidamedlemmar jämfört med 154 000 väpnade USAstyrkor.

Och enligt vår information finns där inte mer än 100 AQmänniskor eller till och med mindre. Du förstår vad det betyder när det är 100 eller 300 terrorister mot en armé på 154 000. Men man vill att denna symbol skall finnas kvar. Annars skulle frågan komma upp -“Vad gör dom där?”

RT: Världsekonomin återhämtar sig sakta och mest beror det på Asiens ekonomiska tillväxt, särskilt Kinas. Hur stor är Pekings roll i dagens globala politik?

SB: Man säger att Kina blir lokomotivet i världsekonomin. För att det är mycket som beror på Kina. Vi borde ge kineserna en eloge för att under sista decennierna ha skapat en kraftfull ekonomi, som förutom allt annat bara ligger runt hörnet från där vi finns.

Politiskt tror jag att kineserna kunde stärka sin ekonomiska makt. Överallt driver de en aggressiv ekonomisk politik – CentralAsien, Afrika och Gud vet var – även i Afghanistan. Det handlar om en expansion riktad mot råmaterialresurser.

Kina bygger upp sin maktbas, även dess armé. Förmodligen äger de 100 kärnvapen, mer än vad man trott. Det är en kraftfull armé. Troligen är det en mycket farlig expansionistisk stat. Allt detta pekar på möjligheten av att de förr eller senare tar sig an en politik av aktiv expansion.

Det är också farligt för oss. Vi säger att Kina är vår strategiska partner och man är en av dom. Men i relation till denna partner borde vi också ha egna mäktiga väpnade styrkor, en kraftfull ekonomi och vara beredd på att också uppvisa styrka.

På din fråga om att många ryssar och européer oroar sig för hur trolig chansen är om en visum-fri politik mellan vissa centalasiatiska stater, där hotet kommer från droger och terrorism. Det är därför dom är oroliga i Europa, men i grunden skulle vi naturligtvis vilja se en visum-fri regim. Det är realistiskt, men hur realistiskt på kort sikt, det är upp till envar att gissa.

Övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 augusti, 2010

Vad sa USA om Afghanistan för knappa ett år sedan?

Sparat under: Afghanistan, Kina, Mänskliga Rättigheter, NATO, Ryssland, Storbritannien, USA, krig, terrorism — ingrid @ 01:23

Europa böjer sig då det gäller att slå uzbekerna skrev M K Bhadrakumar i Asia Times 30 okt 2009

Han menade att talibanerna vid den tiden hade stärkt sin närvaro i norra Afghanistan och att det bara var en tidsfråga innan de hade hotat staterna i Centralasien som hämnd för deras samarbete med USA.

Man såg Tajikistan och Uzbekistan som särskilt sårbara, eftersom deras inblandning i kriget varit mycket mer direkt och omfattande än Turkmenistans, som hållit sig utanför med en diskret, politisk fasad.

Både Tajikistan och Uzbekistan har kunnat betrakta resultatet av sina militära operationer i Centralasien med de hundratals islamististkrigare som dykt upp i Waziristan med starka band till al-Qaida. Krigarna är också de tuffaste och mest krigserfarna ‘utländska krigare’ som varit med i kriget.

Det återstår då att nysta upp huruvida den 28000 man starka pakistanska arméenheten kan besegra de ungefär 10000 -15000 talibanska militanterna i Waziristan. Experter beräknar att Pakistan behöver en 10 gånger större styrka än vad den har för att lyckas med att få kontroll.

Centralasiaterna korsade sina fingrar under några fler oroliga veckor innan vintern satte in, eftersom den pakistanska armén inte ens hade klarat av det dåvarande läget för sina operationer.

Medan man tillsammans med den pakistanska armén driver ut de ”utländska krigarna” ur Waziristan, kan militanterna röra sig norrut. Tajikistan hade tidigare året innan skickat trupper norröver till den dal som gränsar till Afghanistan, enligt de rapporter som säger att militanterna färdats norröver genom Tajikistan mot Ferghandalen, som historiskt sett alltid varit ett stridsområde med radikala islamister och motståndsmän.

General David Petraeus, då chef för CENTCOM, erkände när han besökte den tajikiska huvudstaden Dushanbe, att det fanns så kallade problem och sa- ”Låt mig först av allt säga att vi är mycket känsliga för det extremisterna gör som svar på vår operation. Ett skäl till detta är att vi norr om Afghanistan får hjälp av alla länder vid deras gränser och vid tullen, samt av specialstyrkor för att vara säkra på, att det finns nog kapacitet till att bekämpa extremismen.”

Det stora spelet om Mellanöstern omgav Petraeus’ samtal med den tajikiska presidenten och militären, då USAambassaden sa att diskussionerna hade rört ”ömsesidiga operationer för att förbättra stabiliteten i Afghanistan och bekämpa smuggling av droger, förhinra terrorism och…öka gränssäkerheten”, samt utverka transitavtal för NATOs transporter till Afghanistan.

EU hoppades få spela en aktiv roll i detta scenario. Petraeus’ visit hos den tajikiska presidenten ägde rum under endast f yra dagar efter Rakhmons visit till Moskva, vilken av Kreml betecknats som ett ”särskilt tillfälle”. Den gemensamma Deklaration som Moskva utgav, hade uttryckt att ”Ryssland och Tajikistan uppfattar den svåra situationen i Afghanistan på exakt samma sätt utifrån de hot som det afghanska landskapet utgör.”

Deklarationen identifierade ”specifika steg för att stärka det militära samarbetet mellan de båda länderna inom de militära och militärtekniska sfärerna”.

Vad gäller att få slut på kriget, skulle Washington vara nöjd med att Moskva hade varit beredd att förbättra säkerheten vid den tajik-afghanska gränsen. Men det motsatta verkar dock inträffa. USA tycks föredra att välja bland de de ryska erbjudandena om hjälp- ”En transitrutt för NATOs försörjning genom ryskt territorium?” ”Ja, det skulle passa bra.”

”Att avstå från avgifter för att utnyttja ryskt luftrum [en beräknad avgift på $1.2 miljarder årligen]?” ”Ja naturligtvis.”

”Att Ryssland erbjuder träning och utrustning för den afghanska armén [som är van vid rysk standard och vapen]?” ”Kanske, vi får diskutera det.”

”Men då det gäller ‘Kollektiva SäkerhetsAvtalsOrganisationen’ [CSTO] under kriget?”

Smaka på ordet.

”En koordinerad krigsansträngning mellan NATO och CSTO?” Inte en knappnål hördes falla. Enligt rapporteringen hade USA under tiden placerat ut specialtrupper i CentralAsien.

Rökridå

Centralasiaterna förstår vad som pågår. Man vet att medan USA håller Ryssland ute, kommer NATO aldrig att kunna ha samma förmåga vid placering i Afghanistan som Röda Armén hade under 1980-talet. Man vet väl, att upprättandet av en ”afghaniserad” armé - just bara är tomt prat. Istället ser man för sig en evig västlig militär närvaro i Afghanistan som enda väg ut, men i de europeiska huvudstäderna saknas den politiska vilja som skulle krävas, för att detta skulle kunna inträffa.

I vilket fall är det ett dilemma för eliten i Tashkent och Dushanbe, samtidigt som man accepterar Moskvas allvarliga bekymmer över det upptrappade hotet från Afghanistan mot säkerheten i regionen. Då kanske man tvingas söka ryskt skydd, men om de hade fått välja, skulle de helst inte vilja göra det.

Då den afghanska president Hamid Karzai ville märka ut ett ”kulturellt gap till USA”, hade han samtidigt ansett det viktigt att distansera sig från Ryssland och stärka sina positioner som nationell ledare och ”god muslim” till stöd vid en möjlig talibansk seger.

På samma gång skulle vid en verklig analys man också ha sinnesnärvaro nog att se detta som en verklig möjlighet, på gränsen till troligt, att vare sig USA eller Ryssland, såvida det legat i deras intressen, någonsin skulle ha tvekat att gå med på en uppgörelse med talibanerna och lämna sina medresenärer och vapenbröder åt sidan.

För att citera en av Centralasiens intelligensia- ”Alltmer ber de, eliten i Tashkent eller Dushanbek, att de inte ska lämnas ute i kylan, eller de demonstrerar sitt stöd för oberoende, både av Ryssland och länder i Väst, som för att försäkra sig om stöd inom landet och möjligen bland just de islamister, vilka de antog vara engagerade i kriget.”

Helt klart slutar ingen historia just vid Centralasiens stepper. Det finns för det mesta mer än en underintrig. Det är mot denna komplexa bakgrund som det unika med Uzbekistan behöver förstås – alltså den islamska kulturens och civilisationens vagga. Väst har lärt sig den hårda vägen, att en nödvändig förutsättning för ett effektivt engagemang i CentralAsien är att ha en fullfjädrad relation med Uzbekistans regim.

övers Ingrid Ternert

24 okt 2009 RickRozoff i Stop Nato

‘President Barack Obama är inte stark nog att stå upp mot militärens krav på att skicka fler soldater till Afghanistan’, säger Pat Buchanan, fd rådgivare till presidenterna Nixon, Ford och Reagan.

Buchanan, numera konservativ politisk analytiker, säger att Obama kommer att gräva ner sig och att Washingtons mål inte längre är att segra, utan att i grunden undvika en utrikespolitisk katastrof.

Kommentering avstängd

30 juli, 2010

Ett viktigt persiskt budskap till Obama – om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Iran, NATO, Pakistan, Ryssland, USA, nya, terrorism — ingrid @ 23:33

A Persian message for Obama 31 juli 2010
av M K Bhadrakumar

Säsongen för diplomati rörande Irans kärnenergi är åter här.

Ännu en hård vinter har passerat. Retoriken har snuddat punkten för ett minskat antal upprepningar.

Den logiska slutsatsen utifrån FNs Säkerhetsråds sanktioner mot Iran borde för Europeiska Unionen såväl som för Persiska Vikens militära upprustning genomföras under inspektion av iranska båtar. Men det är en fruktad åtgärd med farliga konsekvenser ifall Teheran skulle slå tillbaka.

Under tiden har Teheran erbjudit USA en stege att klättra ner från den höga häst man har bestigit - med anledning av det erbjudande man vill tala om angående ett nukleärt utbyte ”utan villkor”. Washington gjorde rätt i att acceptera overtyren från Iran och Europas makter verkar synbart lättade.

Talesmannen i Förenta Staternas StatsDepartment Philip Crowley satte i onsdags bollen i rullning genom att säga, ”Vi är uppenbart fullt beredda att göra en uppföljning med Iran i vissa frågor rörande vårt ursprungliga förslag rörande Teherans forskningsreaktor… såväl som, ni vet, bredare frågor om att fullt ut försöka sätta oss in i innebörden i Irans kärnenergi-program. Vi hoppas under kommande veckor ha samma slags möten som vi hade i oktober.”

Det ”inledande förslaget” Crowley nämnde syftar på en plan att förse en forskningsreaktor i Teheran med bränsle i utbyte mot låganrikat uran. Planen fastställdes på ett möte i Geneve i oktober mellan Iran och ”Iran Six” – USA, Storbritannien, Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Så plötsligt dök på flera ställen ”pipande” upp på den diplomatiska radarskärmen. Den spred ut att det fanns påhittade historier om ett ”presumtivt möte” bestående av USA och Iran mellan Catherine Ashton, Europeiska Unionens högsta representant, och Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister, 20 juli vid sidan om den internationella konferensen om Afghanistan.

Sex dagar efter mötet i Kabul sände Teheran iväg ett meddelande till Internationella Atom Energi Organisationen att man var redo att förhandla om de detaljer som rörde en utväxling av 1200 kilo av sitt eget 3% anrikat uran och 265 pund 20% anrikat uran. Återigen la den ryske utrikesministern fram tre försonande uttalanden mellan tisdag och onsdag och drog helt robust tillbaka föregående månaders hållning rörande Irans kärnenergifråga.

Viktigast är att den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglu sedan dess avslöjat att Teheran gett Ankara en försäkran om att man kommer att stoppa anrikningen av uran vid 20%, ifall utbytet blev beviljat. Mottaki kom under sitt besök i Turkiet i förra veckan med ett annat viktigt budskap, då han sa att ifall uppgörelsen med Teheran blev undertecknad och Iran förses med nödvändigt bränsle till sina forskningsaktiviteter, ” så kommer man inte [Iran] att fortsätta anrika uran till 20%”.

Den stora frågan idag handlar inte om överläggningarna mellan USA-Iran kommer att avslutas, utan hur stort utrymme de får. EUs Ashton har uttryckt åsikten, att samtalen enbart borde fokusera Irans kärnenergiprogram och kunde starta igen, så fort som möjligt.

Men för det krävs en utredande agenda som är i stånd att täcka hela spektrat av oro över säkerheten, vilket ligger bakom uppehållet i samtalen mellan USA och Iran.

Som det BBC fick kunskap om i förra veckan. ”Iranierna förklarar att man lever i ett tufft område omgiven av kärnvapenstater: Ryssland, Pakistan och Israel. Det pågår också två större krig vid deras gränser…

Vilken sorts säkerhetsatmosfär vill iranierna se hos sina grannar, Irak och Afghanistan? Vilka möjligheter finns till gemensamma överenskommelser om stabilisering av båda länder?”

Alldeles särskilt borde USA sträva efter att tillsammans med Iran aktivt engagera sig ifråga om Afghanistan. Faktum kvarstår att det mest framträdande draget utifrån WikiLeaks visar att USA har fångats i Afghanistan genom sitt väldiga beroende av den pakistanska militären.

Mycket av detta vansinne har sitt ursprung i de begränsningar Obamas administration lagt i den afghanska strategin genom dödläget mellan USA och Iran. Förutam hans olika slag av korrigering av kursen gentemot Afghanistan. Bredare förhandlingar kommer nu inte att bli lätt.

Hur skulle det amerikansk-iranska engagementet kunna förändra förutsättningarna för den afghansk-pakistanska strategin?

För det första, om historien kunde vara till hjälp har under de veckor som följt på 9/11, Teheran otvetydigt visat sin vilja att arbeta med Washington under USAs invasion av Afghanistan år 2001, då man väntade sig att detta gemensamma företag kunde lugna ner Washingtons fientlighet mot den iranska regimen.

Om inte detta begränsade projekt, som varat fram till Bonnkonferensen i december 2001, hade blomstrat på det sätt som Teheran hade förväntat sig, skulle felet helt och hållet ha legat i George W Bushs administrations närsynta utblick.

För det andra, skiljer sig Irans långvariga bekymmer med talibanerna i realiteten inte från Obamaadministrationens. Iran delar i sin syn avskyn för talibanernas upprepade uppror som en betydande kraft i den afghanska politiken.

I själva verket går Iran ett steg längre och betraktar talibanernas wahhabist-ideologi och de band till talibanerna som det sk Haqqani-nätverket besitter, som ett fördärvligt verktyg för Pakistans och Saudiarabiens inflytande i Afghanistan.

Teheran kommer att vara lika ängslig som Washington för ett regelrätt talibanskt övertagande av Kabul, när väl USA har minskat ner sina styrkor.

För det tredje, Iran har som totalt mål att avlägsna de sista spåren av al-Qaida från regionen.

För det fjärde, det finns en gemensan mötespunkt mellan Irans och USAs positioner rörande ”återintegrering” av de upprorsmän som inte tillhör al-Qaida.

För det femte, har vare sig Iran eller USA envisats med en maktuppdelning i Kabul som kunde reflektera landets uppdelade samhälle.

För det sjätte, borde Teherans försök att utveckla multipla allianser inom Afghanistan, beroende på behovet av regional balans inom varje afghansk bosättning, också förekomma inom Obamas administration.

Karzais ”försonings”strategi håller redan på att slå tillbaka mot icke-pashtunska bosättningar, som också råkar vara Irans allierade i Afghanistan. Strategin kan därför inte utgöra något användbart sätt att hålla tillbaka dessa grupper och samtidigt förfina den, då man ”ger tillbaka” mot de återvändande talibanerna. Med andra ord, Iran kan bli USA behjälplig i strategin att minska risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan.

Teheran inser att den utländska ockupationen skapar förbittring bland stora delar av den afghanska befolkningen och att detta enbart utgör en fördel för talibanerna. Men man kan också säga att Teheran och Washington borde ha ett gemensamt intresse av att utveckla en ”utträdesstrategi” inom en definierbar tidsgräns.

På det hela taget finns ett enormt tillfälle för de amerikanska och iranska strategierna i Afghanistan att komplettera varandra. Uppgiften för de kommande överläggningarna borde vara att överbrygga den brist på tilltro som existerar mellan de båda sidorna.

Teheran uppfattar Washington som fientlig gentemot sina egna intressen och skulle därför göra sitt yttersta för att se till att USA inte använder sin militära närvaro i Afghanistan till att bli attackerad, att få sin regering och sitt politiska system underminerat genom hemliga operationer eller att förstärka Irans regionala rivaler.

Det är överflödigt säga, att efter en lovande start har Obamaadministrationen systematiskt övergett sitt eget nya tänkande om Iran. Under rådande omständigheter behöver därför USA gå de extra milen för att att ännu en gång övertyga Iran om ett samarbete med Förenta Staterna i Afghanistan. Det finns inga andra alternativ för USA än att rikta sig mot Teherans långvariga bekymmer med talibanerna, den regionala maktbalansen och USAs avsikter beträffande Iran.

I sin första öppna reaktion gentemot WikiLeaks sa Obama, ”Faktum är att dessa dokument inte avslöjar några frågor som inte redan varit uppe i vår offentliga debatt om Afghanistan.” (med eftertryck) I vilket fall är det ibland snarare uppfattningar än fakta, där kriget i Afghanistan inte enbart är en fråga för USA; utan detta krig angår samtidigt folket i Afghanistan.

De uppfattningar det afghanska folket dragit från WikiLeaks ser ut att vara extremt onjutbara, minst sagt. Helt säkert kommer afghanerna att skratta livet ur sig hur en mumlande supermakt blivit behandlad av de smarta pakistanska generalerna. Det är viktigt att det möte Obama kallat till i Vita Husets ‘Situation Room’ ska kunna höra detta höga ringande över dalar och berg i Hindu Kush.

Förtroendet för USA har blivit allvarligt skadat och kommer att vara särskilt svårt att återvinna i Hindu Kush. Objektivt sett är en amerikansk-iransk stor uppgörelse idag av nöden, för att undvika det som ligger livsfarligt nära ett strategiskt misslyckande i Afghanistan.

övers

Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

28 juli, 2010

Det stora spelet i repris – om Asiens svarta guld

Sparat under: Afghanistan, Iran, Kina, Ryssland, USA, dollar, nya, olja — ingrid @ 03:21

av Pepe Escobar Asia Times
22 juli

Saker och ting blir bara märkligare och märkligare i det iranska underlandet. Som det som hände under fredagsbönen i Teheran i förra veckan, personligen ledd av fd president-ayatollah Hashemi Rafsanjani, ‘hajen’ kallad och Irans rikaste man. Som delvis fått sin förmögenhet från ‘Irongate’ – 1980talets hemliga vapenkontrakt med Usa och Israel.

Lika väl känt är att Rafsanjani ligger bakom ayatollah Khatamis pragmatiska konservativa fraktion, den som nyligen förlorade striden i toppen – mer än i presidentvalet – till den ultrahårda fraktion som står under Khameini – Ahmadinejad – Irans RevolutionsGarde. Under bönen skrek delar av den regerande fraktionen som vanligt ‘död åt Amerika’ medan de pragmatiska konservativa för första gången kom med ‘död åt Ryssland’ och ‘död åt Kina’.

Oops. Till skillnad från Europa kom Kina nästan omedelbart att acceptera valet av president Ahmadinejad. Kan man då porträtteras som Irans fiende? Eller har de pragmatiska konservativa inte informerats om vidden av vad Zbig Brzezinski predikat alltsedan 1990-talet? Alltså den kända person som var så helt uppslukad av EuroAsien och hade president Obamas odelade öra. Denne anser det vara viktigt att bryta sönder axeln Teheran, Moskva och Peking och skjuta samarbetsorganisationen SCO i sank.

Slutligen vet man heller inte om att såväl Ryssland som Kina och Iran starkt förespråkar ett slut på dollarn som global reservvaluta till fördel för en multipolär valutakorg, en gemensam valuta där Rysslands president Medvedev haft nog fräckhet att presentera en prototyp på G8-mötet i Italien. Den är förresten ganska snygg, myntad i Belgien med G8-ledarnas ansikten med mottot ‘enighet i olikhet’.

Det är inte direkt vad Obamaadministrationen haft i tankarna då det gäller Iran och Ryssland – oavsett triljoner bytes i luftig retorik. För att börja med energiläget så ligger Iran på andra plats vad gäller kända oljereserver (11%) och gasreserver (16%) enligt GPS statistik från 2008.

Om alltså Iran någon gång skulle vilja välja en mer öppen relation till Usa, skulle dess big oil ha tagit över de iranska energiinkomsterna från Kaspiska Havet. Vilket oavsett retorik betyder att ingen Usa-administration någonsin vill ha att göra med en hyper-nationalistisk iransk regering i stil med nuvarande mullors militärdiktatur.

Det som alltifrån Bush till Obama ordentligt skrämmer Usa är utsikten om en rysk- venezuelansk- iransk axel. Tillsammans har Iran och Ryssland nära 18% av världens kända oljereserver.

Persiska Gulfens petromonarkier äger 45%. Ryssland, Iran och Venezuela kontrollerar 25%. Om vi därtill lägger 3% från Kazakstan och 10% från Afrika, utgör denna axel en än effektivare motvikt till USAs hegemoni över det arabiska Mellanöstern. Samma gäller gasen.

Lägger man dessutom till Centralasiens alla ‘-stan stater’, kommer man upp till 30% av världens hela gasproduktion. Som en jämförelse kan nämnas att enbart Mellanöstern inklusive Iran producerar 12% av världsbehovet.

Allt rör sig om Pipelinestan
Ett Iran med kärnkraft skulle oundvikligen komma att hetta upp den blivande multipolära världen Iran och Ryssland gentemot både Kina och Indien. Det är alltså inte helt säkert att Usa kan lägga under sig merparten av oljan i det arabiska Mellanöstern. Alla spelarna är mycket väl medvetna om att Irak förblir ockuperat och att Washingtons är besatt av privatisering av Iraks enorma oljerikedomar.

Det som de kinesiska intellektuella gärna vill betona, är hur dagens fyra uppåtstigande makter – Ryssland, Kina, Iran och Indien utgör strategiska- och civilisationspoler. Där tre av dem var och en utgör en fristad i egenskap av kärnvapenmakt. Idag ser vi hur Iran med tillförsikt och beslutsamhet är på väg att behärska hela kärnenergicykeln.

Till Washingtons huvudvärk ökar dessutom Irans och Rysslands relativa vikt i Europa och Asien. Inte bara inom energiområdet utan också som förespråkare för ett multipolärt monitärt system. Detta är redan på gång. Alltsedan 2008 har iranska officiella betonat att då förr -eller senare- Iran och Ryssland handlar med rubel, skulle Gazprom vara villig att ta betalt i denna valuta- och inte i dollar. Man har inom Opecs sekretariat redan läst skriften på väggen och medger, att Opec planerar handla med Euro före år 2020.

Det gäller inte bara axeln Moskva-Teheran- Kaukasus utan t.ex även Qatar och Norge. Och förr eller senare är alla ArabEmiraten redo att byta ut sina petrodollar. Det sker utan att för den skull vara slutet för den – och är något som naturligtvis inte skulle ske i morgon dag – utan betyder slutet för dollarn som världsvaluta; slutet på att världen tvingas betala Usas väldiga budgetunderskott. Och slutet på den angloamerikanska finansvärldens strupgrepp över globen, vilket fortgått alltsedan 1800-talets senare hälft.

Energiekvationen mellan Iran och Ryssland är än mer komplicerad, vilket gör dessa båda till två skorpioner i en flaska. Ett Teheran isolerad från Väst saknar de utländska investeringar man kunde behöva för att uppgradera sina 1970-tals energianläggningar. Det är därför Iran inte fullt ut kan utnyttja sitt kaspiska energi-välstånd.

Här är det fråga om ett Pipelinestan på topp – alltsedan USA, som då fortfarande låg i topp – under 1990talet bestämt sig för att satsa fullt ut på det kaspiska området med stöd till pipelinen Baku – Tblis – Ceyhan (BTC) och den pipeline som går mellan Baku – Tblis – Supsa (BTS).

För Gazprom är Iran en veritabel guldgruva. I september 2008 gick den ryske giganten ut med att man hade tänkt exploatera det stora oljefältet i norra Azadegan liksom tre andra fält. Ryska Lukoil har också ökat den prospektering där Tatneft skulle ingå. Man trodde att George W Bushs administration hade försvagat ryssarna och isolerat Iran i Centralasien. Alltså fel, den har istället skyndat på deras strategiska energisamarbete.

Putins maktspel
1995 skulle Ryssland ha avslutat bygget av kärnkraftsreaktorn i Bushehr. Projektet hade först startats av USAs egenprokla-merade Gulf-gendarm – shahen av Iran, som 1974 engagerade det tyska KWU. Men projektet avstannade 1979 genom den islamska revolutionen och blev 1988-89 hårt träffat av Saddan Husseins bomber. Ryssarna kom slutligen in i bilden och föreslog att projektet skulle slutföras för $800 miljarder.

År 2001 började Ryssland sälja missiler till Iran. Att erbjuda Bushehr skydd var alltså ett bombsäkert sätt att tjäna pengar. Bushehr utgör en källa till eviga kontroverser i Iran. Projektet skulle ha avslutats år 2000. Iranska officiella anser att ryssarna aldrig visat något större intresse för att avsluta det. Där fanns tekniska skäl, som att den ryska reaktorn var för stor för den byggnad KWW redan uppfört, och dessutom led man brist på tillräckligt många iranska kärnenergi-ingenjörer.

Men mest av allt handlade det om geopolitik. Rysslands förre president Vladimir Putin använde Busher som ett viktigt diplomatiskt drag i sitt schackspel med Väst och Iran. Det var Putin som föreslog att det iranska uranet skulle anrikas i Ryssland i ett tal om strategiska tillgångar för att klara en global kärnenergikris. Ahmadinejad och de flesta iranska ledare gav honom ett blankt nej.

Samtidigt år 2006 blev det i Moskva klart att ett möjligt israeliskt anfall kunde medföra att man skulle förlorar en vinstgivande kärnenergikund på toppen av ett diplomatiskt sammanbrott. Medvedev drev samma tudelade strategi – att trycka på amerikanarna och européerna om att Ryssland inte vill ha någon kärnvapenspridning i Mellanöstern och samtidigt understryka för Iran att man behöver Ryssland mer än någonsin.

Ett annat drag i det ryska schackspelet var att ha kvar samarbetet med Iran för att inte låta Kina ta över hela projektet, utan att för den skull reta Usa. Så länge det iranska kärnenergi- programmet inte blev avslutat, kunde Ryssland alltid spela en klok och modererande roll mellan Iran och Väst. Att bygga upp ett civilt kärnkraftsprogram i Iran är bra för ryska affärer och för Ryssland av andra skäl.

För det första är både Iran och Ryssland omringade. Iran av strategiska skäl med Usa i Turkiet, Irak, Saudiarabien, Bahrain, Pakistan och Afghanistan samt av Usas sjöstridskrafter i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Ryssland har sett hur Nato tar för sig i de baltiska staterna och hotar ‘annektera’ Georgien och Ukraina; Nato ligger i krig i Afghanistan och Usa håller fortfarande på att glufsa i sig Centralasien.

Iran och Ryssland delar samma strategi vad gäller Kaspiska Havet. Man står i praktiken i opposition till de nya kaspiska staterna Kazakstan, Turkmenistan och Azerbaian. Iran och Ryssland ser också ett hot från den hårda kärnan av sunni-islam. De har sagts att t.ex Teheran aldrig har gjort något för att hjälpa Tjetjenien. Och dessutom finns det frågan om Armenien.

Från rysk sida går allt tillbaka till ‘axeln’ – Teheran – armenska Erevan – New Delhi,vilken egentligen fungerat som motkraft till den Usa-stödda ‘oljeaxeln’ Ankara – Tblis – TelAviv – Baku, något som starkt kommit att irritera amerikanarna. Iran har under det senaste decenniet också blivit största importör av ryska vapen efter Kina och Indien. I detta ingår anti-missilsystemet ‘Tor m-1′ till försvar för Irans kärninstallationer.

Ankara-Tblisi-TelAviv-Baku axeln

Det sker dock en omfattande debatt om detta även bland den ryska eliten. Det gamla gardet med förre premiärminister Primakov tror att Ryssland är tillbaka som stormakt genom att odla sina arabiska klientstater såväl som Iran, men i det fallet anser de sk ‘västerlänningarna’ bland dessa, att Iran snarare utgör ett handikapp.

De må ha en poäng. Nyckeln till denna Moskva -Teheran axel är opportunism – oppositionen mot USAs hegemoniska design. Är Obama – via sin ”utsträckta hand” politik lömsk nog att försöka vända allt upp och ner; eller kommer han av Israellobbyn och det militärindustriella komplexet att slutligen tvingas slå till mot en regim som är allmänt föraktad i hela den västliga världen?

Ryssland – och Iran – är helt inställda på en multipolär värld. Den nya militärdiktaturen hos mullornas Teheran vet, att man inte har råd att bli isolerad; så för att komma fram i ljuset måhända vägen måste gå via Moskva. Detta förklarar varför Iran gör så många försök att gå med i SCO.

Lika mycket som Västs progressiva må stödja Irans pragmatiska konservativa – vilka långt ifrån är några reformister – återstår det faktum att Iran är en viktig livegen för Ryssland för att uppehålla kontakten med Usa och Europa. Glöm otrevliga övertoner då nu alla tecken tyder på att ”stabilitet” råder i denna viktiga pulsåder i hjärtat av det Stora Spelet.

HONG KONG – Betyder det något att tala om en Peking-Teheran axel? Uppenbarligen inte, då man vet att Irans ansökan om medlemskap i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) blivit blankt avvisat 2008 på mötet i Tajikistan.

Uppenbarligen ja, då man ser hur mullornas diktatur i Teheran och det kollektiva ledarskapet i Peking behandlat sina senaste kontrovers om ”gröna revolutionen” i Teheran och Uigurerna upplopp – vilket väckte upp den spökliga myten i Väst om en ‘asiatisk despotism’.

Den Iran-kinesiska vänskapen är som kinesiska askar. Mitt i turbulensen, fantastisk eller skrämmande, med sin snarlika milenniumhistora, ser en av dem en islamsk republik, avslöjad som en militariserad islamsk teokrati, där saker och ting inte är som de synes vara.

Sak samma om det som hänt i Iran nyligen. Genom att befästa axeln Khamenei- Ahmadinejad- IRGCs makt, kommer deras relation att fortsätta utvecklas inom ramen för en sammandrabbning mellan denna och en Usastormakt i dalande, samt en aspirerande kinesisk stormakt allierad med en återuppstånden rysk sådan.

På väg
Iran och Kina handlar helt och hållet om den Nya Sidenvägen – eller vägar – i Eurasien. Dessa båda är bland de mest ärade och antika av vännerna på vägen. Den första sammandrabbningen mellan det persiska imperiet och Handynastin skedde år 140 före Kristus, då Zhang Qian sändes ut till Baktria, dagens Afghanistan, för att göra upp med dess nomadbefolkning.

Detta ledde till en kinesisk expansion i Centralasien och Indien, där handeln exploderade över den mytiska Sidenvägen. Siden, porslin, hästar, ambra, elfenben, oljor. Som resenär på Sidenvägen genom åren lärde jag mig hur perserna kom att kontrollera Sidenvägen genom att behärska konsten att plantera oaser och blev därmed mellanhänder för Kina, Indien och Väst.

Parallellt med landvägen fanns alltid en sjöväg – från Persiska Gulfen till Kanton (dagens Guangzlt). Och naturligtvis fanns det en religiös rutt – med perser som översättare av buddistiska texter och persiska bybor i öknen som mellanhänder gentemot kinesiska pilgrimer på besök i Indien.

Stjärnbildsastronomi – den officiella religionen i det Sassanidiska imperiet – importerades till Kina av perserna vid slutet av det sjätte århundradet före Kristus och manichaeism under det sjunde. Diplomati följde: sonen till den siste Sassanid kejsaren flydde araberna under 670- talet och fann en tillflykt vid Tanghovet. Under den mongolska perioden spred sig Islam till Kina.

Iran har aldrig varit koloniserad. Men det var en priviligerad scen i det stora spelet mellan det brittiska imperiet och Ryssland under 1800 talet och därefter under det kalla kriget mellan Usa och Sovjetunionen. Den islamska revolutionen kom att innebära Khomeinis officiella politik av ”vare sig Öst eller Väst”. I själva verket drömmer Iran om att överbrygga dessa båda.

Detta för oss till Irans kärna, dess obrutna geopolitiska roll i Eurasiasiens mittpunkt. Den Nya Sidenvägen innebär en energikorridor – Asian Energy Security Grid – i vilket Kaspiska Havet är en viktig nod, länkad till Persiaska Gulfen, varifrån olja transporteras till Asien. Och då det gäller gas kallas orådet Pipelineistan – som den nyligen överenskomna Iran-Pakistan (IP) pipeline och dess koppling mellan Iran och Kina.

Det finns också en hyperambitiös, så kallad ”Nord-Syd korridor” – en projekterad väg – och tågförbindelse mellan Europa och Indien genom Ryssland, CentralAsen, Iran och Persiska Gulfen. Och den ultimata drömmen om den nya Sidenvägen – en faktisk landväg mellan Kina och Persiska Viken via Centralasien (Afghanistan, Tajikistan och Uzbekistan).

Cirkelns storlek
Som en bastion för den shiitiska religionen, omringad av sunnitrogna, behöver Iran än mer desperat bryta sig ur sin isolering. Tala om turbulent omgivning: Irak är fortfarande under Usa-ockupation i Väst, det ultrainstabila Kaukasus i nordost, det ömtåliga Centralasien med sina ‘-stan’ i nordöst, Afghanistan och Pakistan i öst, för att inte tala om kärnans omgivning -Israel, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien.

Teknologiska framsteg betyder för Iran att fullt ut behärska ett civilt kärnenergiprogram – som innehåller fördelen av att kunna omvandla sig till en helgedom via möjligheten att bygga en kärnanläggning. Officiellt har Teheran deklarerat att de inte tänker skaffa sig en ”oislamsk” bomb för all evighet. Detta bestämmer den ömtåliga position Teheran befinner sig i och stöder dess rätt till att fredligt utnyttja kärnenergi.

Kinas regering skulle älska att se Iran anamma den plan som Ryssland föreslagit både Iran, Usa och Västeuropa. Genom att noga ha värderat sina livsviktiga energi- och säkerhetsintressen, skulle att se Washington åter knyta näven vara det sista Peking vill, .

Vad hände med George W Bushs deklarerade post-9/11 ”globala krig mot terrorn”, idag återskapad av Obama som ”Overseas Contingency Operations”, GWOT, vars sjaskiga mål för Washington varit att stadigt sätta ner flaggan i den Centralasiatiska marken.Till de nykonservativas besvikelse, där Kina utgör den ultimata geopolitiska fienden, skulle ingenting ha varit mer lockande för dessa än att bussa en hoper asiatiska stater mot Kina. Men det är lättare sagt än gjort.

Kinas motdrag blev att vända spelet i Centralasien med Iran som nyckelspelare. Peking grabbade snabbt tag i frågon om att det för Iran handlar om den egna nationella säkerheten och att trygga sitt väldiga energibehov. Naturligtvis har Kina också behov av Ryssland i ett energi-teknologiskt syfte. Det diskutabla beror mera av de omständigheter som följt på de mål SCO satt upp – än något långvarigt strategiskt partnertskap

Ryssland åberopar en samling geopolitiska skäl och betraktar sin relation med Iran som odelbar. Kina å sin sida säger ’sakta i backarna, vi är också med i bilden’. Och då Iran samtidigt står under press på olika nivåer, både från Usa och Ryssland, vem vore då en bättre ‘räddare i nöden’ än Kina?

Entré Pipelineistan.Vid en första anblick verkar iransk energi och kinesisk teknologi som en gudabenådad matchning. Men det är mer komplicerat än så. Fortfarande ett offer för Usas sanktioner vände sig Iran till Kina för en modernisering. Som tidigare under åren med Bush/ Cheney och invasionen av Irak, sände det ett omisskännligt budskap till Pekings kollektiva ledarskap.

Trycket att få kontroll över den irakiska oljan plus dess trupper i Afghanistans ett stenkast ifrån Kaspiska havet, tillsammans med Pentagons egen definierade ”båge av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien, var nog för att Kina skulle förstå budskapet: ju mindre beroende man blev av den Usa-kontrollerade arabiska energin i Mellanöstern desto bättre.

Den arabiska delen brukar uppgå till 50% av Kinas oljeimport från Mellanöstern. Snart skulle Kina komma att bli den näst största importören av iransk olja efter Japan. Och efter det ödestyngda 2003 har Kina också kommit att behärska hela cykeln prospektering-exploatering -raffinering, varför kinesiska företag kraftigt investerar i Irans oljesektor vars raffineringskapacitet till exempel ökar.

Utan brådskande investeringar kan enligt vissa förutsägelser Iran tvingas avbryta sin oljeexport till 2020. Iran behöver också allt det andra som Kina kan erbjuda inom områden som transportsystem, telecom, electricitet och fartygskonstruktion. Iran behöver Kina för att kunna utveckla sin egen gasproduktion i det gigantiska norra och södra Pars fälten i Persiska Gulfen – vilket man delar med Qatar. Så inte undra på att ett ”stabilt” Iran skulle bli en fråga gällande kinesisk nationell säkerhet.

Multipolära vi går
Varför då detta dödläge i SCO? Eftersom Kina alltid är minutiös med att bättra på sin globala trovärdighet, har man tvingats överväga de för-och nackdelar som följer med att låta Iran ingå och för vilken SCO är oerhört värdefull med sitt ömsesidiga samarbete för stabilitet i Centralasien och fördelar för ekonomi och säkerhet.

SCO bekämpar islamsk terrorism och ”separatism” i allmänhet – men har nu också utvecklat en ekonomidel med tillhörande utvecklingsfond och ett multilateralt ekonomiskt råd. Hela tanken är att förhindra Usas inflytande i Centralasien.

Iran har varit observatör där alltsedan år 2005. Nästa år kan bli kritiskt. Då gäller det hinna ifatt klockan innan ett desperat israeliskt anfall, för att bli accepterad av SCO, alltmedan man förhandla om en slags stabilitetspakt med Obamaadministrationen.

Men för att allt detta ska kunna gå i lås någorlunda smärtfritt behöver Iran Kina – vilket innebär att sälja så mycket olja och gas som Kina behöver och samtidigt godkänna kinesiska- och ryska- investeringar för att exploatera och utvinna den kaspiska oljan.

Under tiden uppvaktar Iran Indien. Både Iran och Indien har fokuserat på Centralasien. I Afghanistan finansierar Indien uppbygget av en 250 miljoner dollar väg mellan Zaranj vid den iranska gränsen och Delaram – och befinner sig då i det afghanska vägnät som förbinder Kabul med Kandahar, Herat och Mazar-i-Sharif.

Indien/New Delhi ser i Iran en mycket viktig marknad. Indien är aktivt involverad i konstruktionen av en djupvattenhamn i Chabahar – som då blir tvillinghamn till den som Kina har byggt i södra Balochistan och kunde bli till stor hjälp för det tillslutna Afghanistan (och befria det från störningar från Pakistan).

Iran behöver också dörrarna mot norr – Kaukasus och Turkiet – för att leda sin energiproduktion till Europa. Det är en strävan i motvind. Iran måste kämpa en grym regional kamp i Kaukasus; med den Usa-turkiska alliansen inramad av Nato; det ständiga Usa-ryska kalla kriget i regionen och sist men inte minst, Rysslands egen energipolitik som helt enkelt inte avser dela Europas energimarknad med Iran.

Men energiöverenskommelser med Turkiet är en del av bilden – efter det att AKPs moderata islamister år 2002 övertagit makten i Ankara. Idag är det inte särskilt långsökt att tänka sig möjligheten att Iran i en nära framtid erbjuder en mycket behövlig gas till den enormt dyra, Usastödda Nabucco pipeline som går från Turkiet till Österrike.

Men faktum kvarstår, att för både Teheran och Peking är det uteslutet med den amerikanska framstöten i ”bågen av instabilitet” från Mellanöstern till Centralasien. De är båda mot USAs hegemoni och självtillräcklighet. Bush/Cheney stilen.

Som uppstigande makter är båda för en multipolär ordning. Och eftersom de inte är några västinfluerade liberala demokratier blir denna inlevelse än starkare. Få har undgått att se de stora likheter som existerar i graden av repression under den ”gröna revolutionen” i Teheran och hos uighurerna i Xinjiang.

För Kina handlar en strategisk allians med Iran helt och hållet om Pipelineistan, det asiatiska säkerhetsnätet och den nya Sidenvägen. För Kina kunde en fredlig lösning i förhållande till den iranska nukleära frågan bli ett utropstecken. Den skulle komma att helt öppna upp Iran för ivriga europeska investeringar.

Washington må motvilligt erkänna det, men i det Nya Stora Spelet om Eurasien, spelar Teheran-Peking axeln upp sin framtida multipolaritet.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

19 juni, 2010

Sjudande oroligheter i Kirgistan

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, krig, terrorism — ingrid @ 05:32

av Eric Walberg 18 juni

Sjudande oroligheter alltsedan Kirgistans interimregering kom till makten 7 april, då 81 stycken av de som protesterat blev dödade av polisen och presidenten Kurmanbek Bakiyev flydde huvudstaden till sitt hem i söder.

Den nya regeringen etablerade snabbt sin kontroll över huvudstaden och den norra delen av landet. Men inte i Bakiyevs södra del av Ferghana-dalen, där kirgiser, uzbeker och tajiker sedan århundraden har kunnat leva sida vid sida.

Stalin delade under 1920talet upp dalen i etniska republiker och därmed skapades en bas för dagens problem. I realiteten är etnicitet en täckmantel för underliggande skillnader mellan bosättare och nomader, där uzbekerna varit rikare, mer affärsinriktade och marknadsorienterade, medan dagens kirgiser lever i en mer pastoral miljö.

Universitetet för folkens vänskap, Friendship University, raserades för att det hade bekostats av en välbärgad uzbekisk affärsman. Washingtons diskreta tystnad förutom fördömanden av våldet ger en fingervisning om att man förstår, att detta att höja rösten enbart skulle göra saken och ting värre. Så länge USAbasen tillåts fungera, kommer man att hålla sig i bakgrunden.

USAs bas är vida impopulär hos lokalbefolkningen, och den förbittring och instabilitet denna åstadkommit fick från början Otunbayeva att stänga den av “säkerhetsskäl”, men genom ett intensivt tryck från USAs sida kom kontraktet för basens att förnyas för ännu ett år.

Kirgisiska myndigheter blockerade den kontrakterade Mina Corps bränsleaffärer, vilka var knutna till Maksim Bakiyev, son till den vanärade presidenten, anklagad för att ha förskingrat miljoner i “hyra” och annan service till USAbasen, men operationerna togs åter upp, trots att landet har förenats.

I april startade USAs Kongress’ underkommitte’ för nationella och utländska affärer en undersökning av den Gilbraltar-registrerade ‘Mina Corps’. Den kirgisiska regeringen startade också en undersökning av sex företag ägda av Maksim Bakiyev: Manas Fuel Services, Kyrgyz Aviation, Central Asia Fuel, Aviation Fuel Service, Aircraft Petrol Ltd och Central Asia Trade Group. Man förespår att det kommer att gå illa för de båda Bakiyevs, och för dessa är det nuvarande arbetet utan tvekan ett välkommet avbrott.

Det är lite kirgiser kan göra för att sätta stopp för amerikanarna att driva sin bas som en synbart suverän enhet. Och det innebär en politisk kris då Obama ärligt kan säga “inte jag”. Men ändå är USA den som verkligen orsakat de nuvarande oroligheterna, då man drog in Kirgistan och tre andra centralasiatiska stater i NATOs Partnerskap För Fred program 1994, och gjorde sig kvitt de demokrati-förespråkande NGOs under gångna två decennier.

Tulpan-revolutionen 2005 var koordinerad från USAs ambassad. Det var då man slängde ut den respekterade president Askar Akayev (han kom att stå för nära Kina och Ryssland) för att dödligt riva upp varje tro på den fria oberoende staten. Så finns det den väldiga USAbasen och de många problem som den skapat och fortfarande skapar, allt från mord, droger och prostitution till spionage, terror och korruption.

Den långvariga etniska brytningen dämpades under Akayev, men förvärrades under de fem åren av Bakiyevs Tulpan Revolution, då han gjorde Kirgistan till sin egen grupps härskardöme och lämnade de relativt blomstrande uzbekerna utan egen politisk makt. Uzbekerna representerar 15 procent av befolkningen och nära hälften i söder. Dessa gläder sig verkligen åt hans nedgång. Men sedan dess har detta kommit att gälla även en majoritet av kirgiserna.

Den värsta diskrimineringen har förvärrats genom de återvändande migrerande arbetare som förlorat sina jobb under Rysslands nuvarande recession. Denna giftiga brygd har resulterat i en återupprepning av 1990talets våldsamma etniska sammandrabbningar i Osh, vilka kom att lämna hundratals döda och lugnade ner sig först efter att den sovjetiska regeringen skickat in trupper.

Interimpresident Roza Otunbayevas regering hoppades på ett val för att godkänna en ny konstitution den 27 juni, men sannolikheten är liten för att det ska kunna ske. Det kan ta all energi för interims-regeringen, en stor del hjälp från Rysslands sida och viktigast av allt, stängning av Manasbasen för att få landet till något som liknar normalitet.

Att Otunbayeva inte är den korrupta, hämndlystna pashaliknande figur som Bakiyev förvandlats till, detta står klart för alla. Förre premiärminister Felix Kulov, som inte tillhör interimregimen, bildade en grupp med slogan “Ni som värderar fred — Förena er!” Men det mest bekymmersamma med den raserade myndigheten är dess närmaste grannar. Bristen på lag och ordning gör att Kirgistan får den islamska rörelsen, den uzbekiska rörelsen och andra fristående grupper att vilja störta den antimuslimske uzbek-presidenten där intill.

Uzbekistan är en polisstat, vilken brutalt förtrycker religiösa uzbeker och regimen har goda skäl för att frukta följderna av en stat i sönderfall ‘failed state’ som granne. Tajikistan har genomlidit ett plågsamt inbördeskrig mellan islamister i öster och reformvänner i väster med 1990talets regeringsvänliga styrkor och dess nuvarande fred, som i bästa fall kan betecknas som skör.
Kinas Xinjiangregion delar en 530-miles gräns med Kirgistan.Vitt spridda upplopp har ägt rum under just förra året av dess muslimska uigurer, vilka längtar efter sin egen oberoende stat liksom deras “lyckosamma” kirgisiska bröder.

Kina oroar sig förståeligt nog över denna väldiga amerikanska militärbas just där bredvid, fylld med CIAanställda Plus den idag genomsläppliga gräns, där det enligt analytikern Nick Amies genomförs “hemliga destabiliserande operationer in i den strategiskt vitala och politiskt känsliga provinsen.”

Ryssland gränsar inte till Kirgistan, men liksom Kina har man geopolitiska intressen. Washingtons framgångar med att utöka NATOs närvaro över regionen, vilka krönts av den väldiga Manasbasen, rättfärdigat av dess “krig mot terrorn”, men USAs verkliga mål är politisk och ekonomisk hegemoni. Då allt kommer omkring har det varit USA som betalat, tränat och fallskärmshoppat med de islamska militanter som nu har rest in i Eurasien.

Detta sker enligt principen: skapa problem, erbjud lösning. Finns det något skäl till att tro USA om att ha förändrat sitt modus operandi? Särskilt idag, då man så enkelt fått tillträde till regionen?

Då det gäller Afghanistan, är NATOs försörjningsleder genom Pakistan nästan obrukbara, vilket gör Manasbasen till en viktig länk i nuvarande striders ’svallvåg’. Förra veckan förstörde militanter 50 NATOlastbilar med förnödenheter och talibanerna dödade 31 NATOsoldater. General Stanley McChrystal, Natotruppernas befälhavare, skröt om att ha tillfångatagit/dödat 120 talibanledare under de gångna 90 dagarna, men “det räcker inte”, säger tjänstemän, alltmedan ännu mer “gräs” gror för var dag som går i Afghanistans obarmhärtiga klimat.

övers Ingrid Ternert
Eric Walberg som skriver för Al-Ahram Weekly

Kommentering avstängd

17 juni, 2010

‘Moskva och Washington fruktar instabilitet i regionen’

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, Ryssland, USA, krig, nya, terrorism — ingrid @ 04:09

14 juni 2010
Kirgisiska spänningar är rotade i klass, inte i etnicitet, säger experter – av Andrew E. Kramer

Moskva — Det våld som offrat mängder av liv i Kirgistanin har ständigt beskrivits som etniska spänningar, men regionala experter säger att förhållandena är mer komplexa än så.

“Jag tror inte på historian om gamla etniska spänningar,” sa i en telefonintervju Alexander A Cooley, som är professor vid Columbia University Harriman Institute och auktoritet ifråga om Centralasien.

För det är verkligen så, att etniska skillnader mellan uzbeker och kirgiser är så obetydliga att de knappast går att urskilja, säger professor Cooley och andra. ‘Båda är företrädesvis muslimer och de talar ett ömsesidigt förståeligt turkiskt språk’.

Den mest märkbara distinktionen, den som mest har legat bakom den animositet som lett till det nya våldet, det är ekonomin enligt centralasiatiska experter: Kirgiser är traditionellt nomader, medan uzbeker är bönder.

Delningen har idag gått över till en bred klasskillnad, då uzbekerna blomstrat och nu äger många av de företag som finns i södra Kirgistan, vilket då skapat förbittring.

Bland de första byggnader som under veckoslutet brunnit i upploppen var “Universitetet för folkförbrödring,” som uppenbarligen byggts av donationer från välbärgade uzbekiska affärsmän.

Etniska kirgiser i söder har förblivit mycket lojala till den president som kom i april, Kurmanbek S. Bakiyev, medan etniska uzbeker understödde den nya interimregeringen. Herr Bakiyev, som nu befinner sig i exil, nekar till att ha någon roll i upploppen.

Uzbeker utgör omkring 15 procent av den kirgisiska befolkningen, men de är en märkbar del av befolkningen i söder och har bestått av omkring hälften av invånarna i landets näst största stad Osh, innanvåldet kom att avfolka de uzbekiska grannskapen.

Sergei Mikheyev, en CentralAsienexpert vid Center för politiska teknologiers forskningsgrupp i Moskva, sa att den grundläggande delningen mellan grupperna fortfarande inte räckt till för att ge en förklaring till upploppen. Herr Mikheyev skyllde istället det hela på ett nytt politiskt kaos.

Eurasiengruppens analytiker Ana Jelenkovic sa till kanal 4 Nyheter att det låg i Rysslands och Förenta Staternas intresse, då båda har militärbaser i Kirgistan, att få situationen under kontroll.

”Helt säkert ser Ryssland till att det här inte kommer att destabilisera situationen för några av länderna i regionen,” sa hon. Men ”Moskva fruktar absolut att situationen i regionen kan komma att bli mer instabil. En förlängning av laglösheten i Kirgistan skulle ur Moskvas synvinkel så småningom kunna erbjuda en säker fristad för islamska militanter.

”Om Ryssland känner sig tvingad att agera, kommer det att bli av uppenbara humanitära skäl. Om våldet fortsätter, skulle ett misslyckande att agera komma att exponera Moskva för internationell kritik. Men Ryssland har blivit försiktig – det önskar inte skynda på med en intervention.”

Ifall våldet fortsätter, då ökar sannolikheten för en rysk insats – så länge den blir begränsat och ser ut att vara av humanitär karaktär. Vad gäller USAs intresse i regionen, förklarade Ana Jelenkovic att ”USA inte önskar se oroligheter i området.”

Dess bas i Manas bildar en kritisk del av transportmöjligheterna i Afghanistan. ”Kort sagt, USA har också intresse av stabilitet i regionen, givet att det gränsar till Afghanistan, med möjlighet till att omvälvningarna spiller över till konflikten i Afghanistan.”USAbasen är en symbol för Förenta Staternas relation till regionen. Man har då menat, att en evakuering av basen inte skulle ha gett dem någon god och långvarig relation med Kirgistans regering.”

——–

Kirgistan: CentralAsiens bekymmer ömmar
När Ferghanadalen brinner – som under de senaste fyra dagarna i städerna Osh och Jalalabad – oroar sig dess grannar, men hoppas kanske att dessa helt ska försvinna från kartan, skriver kanal 4 Nyheters utländska korrespondent Nick Paton-Walsh.

Det är Centralasiens bekymmersamma sår. Ett område lika fattigt som förtryckt; där alla regionala regeringar tror att militanta extremister går fria; och där en stapplande brist på närvaro av regering och hjälp till utveckling samtidigt betyder att våldet kan växa obehindrat.

De regionala tungviktarna som Uzbekistan har länge talat om den oroande extremismen i Ferghanadalen. Denna retorik har ofta mest tjänat som ursäkt för att drämma till politiska dissidenter i området, än för en genuin post 9/11 anti-terrorövning. Misstänkta torterades, kokades även levande, vilket fick temperaturen att stiga mot denna repressiva regim.

Sedan kom Andijan massakern 2005, vilken verkade vara en fängelseutbrytning av ursinniga lokala invånare vilket utvecklades till en vida spridd protest i staden och därefter slutade i kollaps och brutal massaker av uzbekiska trupper, vilka anklagats för att ha skjutit de sårade i huvudet medan de låg döende.

Uzbekistan kommer inte att ta några risker med denna nya period av oro: tankarna på de tiotusentals uzbekska flyktingar som kom strömmande okontrollerat över gränserna från Kirgistan, där det anses att många av deras militanta fiender har sökt en fristad, gör dessa extremt nervösa. Och det redan innan man tänker på en humanitär katastrof i ett extremt fattigt område, med ett plötsligt inflöde av tusentals man får att göra med.

Kina kommer också att vara djupt oroad. Dess problem i Xinjiang – varifrån militanterna påstås söka skydd i Kirgistan – är kopplade till Kirgistans öde, och dess regionala inflytande växer, om än inte i den främsta positionen. Ryssland har också sedan länge haft besvär i dalen med den islamska militansens rötter, som i omkring ett decennium nu har besvärat dess säkerhetsservice’ förmåga att skydda området mot diverse påstådda terrorister .

Beslutet att inte skicka in trupper visar var gränsen går för dess regionala räckvidd och dess resurser och undviker de ofta röriga styrkorna, ofta inblandade i en serie upplopp och plundring i ett oroligt område. Mycket har gjorts på grund av rivalitet mellan Ryssland och Amerika, vilka båda äger militärbaser i regionen.

Men alltsedan den breda ententen mellan Washington och Moskva över kriget i Afghanistan, har Kirgistan fallit in i kategorin länder som de båda vill se sammanhållna: den stat som faller samman i centrum av det instabila Centralasien är inte något man vill ha att göra med.

Kort sagt, ingen regional makt kommer att vilja bli involverad i denna potentiellt ändlösa röra. Allt detta betyder att enbart Uzbekistan eventuellt känner sig tvingad att intervenera, ifall det ytterligare hotar dess stabilitet, en åtgärd som liknar invasion. Vi bör alla hoppas på att detta aldrig ska få hända.

Övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

11 juni, 2010

Varför flyttar man inte till Sibirien?

Sparat under: Israel, Ryssland — ingrid @ 14:51

av Alfonso Daniels 11 juni

Birobidzan är den autonoma judiska region i östra Ryssland som haft en jiddisktalande befolkning innan Stalin gick emot detta.

Flyktingar från Israel återvänder
Varför vill en del judar hellre bo i Sibirien än i Israel? Birobidzan är den autonoma judiska region långt bort i sydöstra Ryssland som dragit till sig jiddisktalande judar, men det var före Stalin vände sig emot det.

Idag börjar flyktingar återvända från Israel. Det finns ett nytt judiskt samhällskomplex i centrum av Birobidzan, inklusive den synagoga som fått ersätta den som brunnit ner under 1950talet.

För 75 år sedan skapade Stalin där långt borta i öster denna autonoma judiska region som alternativ till det israeliska sionistiska projektet. Så många som 18 000 judar flyttade dit på den tiden.

I början blomstrade det överallt med jiddiska teatrar, skolor och tidningar.

Men snart tog Stalin och sopade bort det mesta av eliten. De av judarna som kunde fly gjorde det. Birobidzans sista synagoga brann ner under 1950talet, och idag anses bara 6 000 av regionens 200 000 invånare vara judar. Men den judiska drömmen i Sibirien lever fortfarande kvar. Och idag upplever regionen en liten pånyttfödelse tack vare de judar som anlänt dit från Israel.

Invid det trista centrala judiska samhällskomplexet som innefattar en synagoga byggd för fem år sedan, förklarar Oleg Oroshko varför han återvänt hem. Han är en 60-årig byggnadsarbetare som tillbringat ett decennium i Israel.

”Ryssland var en enda röra och vi såg ingen framtid för våra barn, men där borta kom vi att känna oss helt främmande. Det här är vårt hem.” Optimismen nu får bränsle av en blomstrande jordbruks- och råvaruexport till det närbelägna Kina. Men den judiska återkomsten är fortfarande känslig.( I Israel står ryssarna längst ner på samhällsstegen bland emigranterna).

En judisk person som har återvänt är onekligen Boris Kotlerman, professor vid Bar-Ilanuniversitetet i Israel, som i två års tid drivit ett jiddiskt sommarprogram här för lärare, innan det kom att ebba ut förra sommaren. ”Den judiska republiken har en god potential för ett verkligt återvändande, men myndigheterna står för status quo. De är egentligen inte särskilt intresserade av att driva på det hela”, sa Kotlerman i telefon från Israel.

Tidigare har Ryssland försökt få in sina regioner med etniska minoriteter i större ryssdominerade sådana. Ändå säger Koman Lider, ledare för det judiska samhället, att 80 familjer rest iväg förra året, medan 120 andra anlänt. Han tillägger att fler skulle ha återvänt, om bara de haft råd.

”För ett decennium sedan skulle jag ha sagt att det här var ett misslyckat experiment, men inte nu längre. Den judiska återinflyttningen är tydlig. I framtiden skulle vi kunna bli ett centrum i världen för jiddish, vem vet?

Tidigare, innan Stalin dök upp, kom judar från hela världen och samtalade med varandra på ett språk, jiddish, säger den kände historikern Josef Brenner.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

Äldre inlägg »