Tolkningen vid slutet av det Kalla Kriget, då en stark partner försvunnit från världsarenan, var utifrån sin egen uppfattning det reformerade SovjetUnionen, och försvagningen av Ryssland kom också att inverka negativt på utvecklingen i Europa. Parisavtalet för ett Nytt Europa undertecknades år 1990 av europeiska nationer, Förenta Staterna samt Kanada och var en blåkopia av den nya säkerhetsarkitekturen, reglerad in i minsta detalj om det gemensamma europeiska hemmet.

Förenta Staterna och dess allierade beslutade istället att utvidga NATO österut och få sin militära allians att närma sig de ryska gränserna, medan man erbjöd dem en paneuropeisk roll och dessutom att bli världspolis. Detta kom att undergräva Förenta Nationernas roll och fick på det viset den försvagad.

Under tidigt 1990tal beslutade man också att skynda på den Europeiska Unionens utvidgning österut. Trots EUs verkliga framsteg  gav resultatet av expansionen ett tvetydigt resultat, då de sista månaderna stod klart om Europas oförutsedda finansiella och ekonomiska kris.  
 
Förväntningarna om att hela vår kontinents problem skulle lösas genom att bygga ett Europa från Väst till Öst gick inte att infria, och  faktum var att allt detta var dömt att misslyckas. Ett sant demokratiskt Europa  kan inte bara byggas från Väst utan också från Öst inklusive Ryssland. Jag tänker ofta på min konversation med  Påven John Paul II i efterdyningarna av 1989. Som en man med djup och allsidig syn på världen utan benägenhet till triumfartad eufori, såg han på Perestrojkan som ett verkligt viktigt framsteg för frihet och demokrati såväl som ett tillfälle att bygga ett sant förenat Europa. På tal om Öst och Väst, sa han att ‘Europa bör andas med två lungor’. Men efter SovjetUnionen försvunnit, väljer västliga ledare en annan väg.

Som resultat har Europas roll och vikt i världens affärer blivit mycket mindre än dess potential. Nya skiljelinjer uppstod på vår kontinent, nu mycket närmare ryska gränsen och en andra gång sedan 1990talet i forna Jugoslavien  har den forna Sovjetrepubliken Georgiens konflikter  under 2008 lett till blodbad”.  Kort sagt har världen utan SovjetUnionen inte blivit säkrare, mer rättvis eller stabil. Istället för en ny världsordning med tillräcklig global styrning för att få bort det farliga och oberäkneliga i de internationella affärerna, har vi fått en global oro, en värld som driver in på okänt vatten. Den globala ekonomiska krisen som brutit ut under 2008 gjorde detta tillräckligt klart.

Väst måste genomföra en kritisk genomgång av allt som föregick denna plågsamma kris. Den är mer än just en global finansiell kris eller till och med en krisartad ekonomisk modell baserad på tävling efter största möjliga profit och en obehindrad konsumtion som undergräver jordens och naturens resurser. Krisen har vuxit fram ur ‘det kollektiva Västs’ arroganta övertygelse om att stå för receptet att lösa alla problem och att det inte fanns något alternativ till ‘Washington Consensus’, som påstods ‘tjäna alla länder’ lika bra.

Krisen, vars slut inte är i sikte, verkar ha fått en del världsledare att nyktra till och begära att få fram en kollektiv lösning på de globala  utmaningarna . Men hittills har det varit tunt med resultaten. Internationella organisationer, särskilt Förenta Nationerna, stapplar  under  Förenta Staternas unilateralism och NATO fungerar heller inte och har inte förmåga att uppfylla sin uppgift om konfliktlösning. G-8 är inte tillräckligt representativt för den globala samfälligheten och G-20 har inte lyckats bli någon effektiv mekanism.

Politiker och politiska tänkare är fortfarande militariserade. Det gäller särskilt i Förenta Staterna, som inte avsagt sig metoder av förtryck och avskräckning. Varje gång man utnyttjar väpnad styrka mot ickekärnvapenstater, blir länder som Iran mer beslutsamma att införskaffa egna kärnvapen.

Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet utgör Usas militära budget nära hälften av hela världens militärutgifter. En för sitt land så överväldigande militär överlägsenhet gör att målet om en kärnvapenfri värld blir omöjligt att uppnå. Att döma av Förenta Staternas vapenprogram och ett antal andra länders, har man ny vapenkapplöpning i sikte.

Det får mig att undra, om det under varje tidsålder då en kris eller konflikt uppstår, varenda ledare försöker lösa detta med maktmilitära medel.  I så fall är det enda sättet att bryta denna fruktansvärda cirkel att åter ta upp de gemensamma säkerhetsprinciper som för mer än tjugo år sedan formade kärnan i vårt nya politiska tänkande .

* * *
Slutligen finns där det post-sovjetiska Ryssland och dess roll i världen. Under den period som följt på SovjetUnionens delning, hade Förenta Staterna och Europeiska Unionen kvar sina relationer med Ryssland i ett tillstånd av osäkerhet. Å ena sidan finns otaliga deklarationer om samarbete och även strategiska partnerskap. Å andra sidan finns post-sovjetiska Rysslands gemenskap och globala ekonomi. Det ser ut att medan Ryssland mottar sporadiska klappar på ryggen, blir det fortfarande behandlat som en outsider och inte som en seriös och konstruktiv kraft i världens affärer.

Samtidigt minns det ryska folket hur Väst under 1990talet starkt rekommenderat och applåderat ‘chockterapin’, som de radikala reformer vilka resulterade i den ryska ekonomins kollaps, då tiotals miljoner av dess medborgare blev utslängda i fattigdom. I många ryssars ögon betydde det, att Väst inte önskat se ett återupplivat Ryssland utan ett Ryssland enbart i rollen som leverantör av resurser och ’vet sin plats’.

Perioder av rysk svaghet har inträffat före detta och var alltid temporära. På senare tid har Usas och Eus politik gentemot Ryssland reflekterat förståelse för just detta faktum. Trots skillnader har politiken om att återställa relationerna med Ryssland, det president Barack Obama inlett, visat klara resultatet som det Nya Strategiska VapenNedrustningsAvtalet, vilket undertecknades år 2010 . Trots denna ‘reset’ har för mäktiga fiender i Washington (och Moskva) det varit ett betydelsefullt amerikanskt erkännande, att Ryssland förblir en seriös spelare i världspolitiken och att dess partnerskap är oumbärligt.

Jag är övertygad om att det är dags nu att återvända till den väg vi tillsammans bestämde, då vi avslutade det Kalla Kriget. Än en gång är världen i behov av ett nytt tänkande, inte enbart baserat på erkännanden av universella intressen och globala beroenden, utan också på en särskild moralisk grund. Idag hör man ofta att politik är en smutsig affär och inte har med moral att göra. Nej, politik blir smutsigt och ett nollsumme-spel, ett mycket löst spel, enbart då det saknas moralisk grund. Det är måhända denna lärdom man kan dra från de tidigare två decennierna.

övers Ingrid Ternert

av Mikhail Gorbachev

Synbart alla amerikanska kommentarer säger om det som gäller slutet på SovjetUnionens existens,  det man ansåg Väst tjänat på vad gäller denna historiska händelse. På den tjugonde årsdagen av delningen, presenterar tidskriften The Nation tre författare som istället fokuserar på det som kan ha gått förlorat. Mikhail Gorbachev, SovjetUnionens siste ledare och första konstitutionella president, argumenterar om att chansen till en mer säker och rättvis världsordning har gått förlorad.

Stephen F. Cohen, historiker som sedan länge bidragit till the Nation, påminner läsare om de politiska, ekonomiska och sociala kostnaderna för ryssarna själva. Och Vadim Nikitin, Usa-utbildad rysk journalist, presenterar en ny översättning av pro-sovjetisk nostalgi.

Den 29 januari 2012 ”The Nation” — Alltsedan SovjetUnionens delning för tjugo år sedan har Väst-kommentatorer ofta firat detta som om landet försvunnit från världsarenan. December 1991 handlade det om gamla SovjetUnionen, Stalins och Brezhnevs USSR, snarare än perestrojkans reformering av SovjetUnionen.

Vad mera är har diskussionen om dess konsekvenser mest fokuserat på utvecklingar inne i Ryssland. Lika viktigt har emellertid följderna varit för internationella relationer, alldeles särskilt om förlorade alternativ för en sant ny världsordning som öppnats upp vid slutet av Kalla kriget.

Efter att ha valts till KommunistPartiets generalsekreterare i mars 1985, formulerade det sovjetiska ledarskapet en ny utrikespolitisk agenda. En av de vilktigaste idéerna i våra reformer, eller perestroika, var ett nytt politiskt tänkande, baserat på erkännandet av världens samman-länkning och ömsesidiga beroende.

Den högsta prioriteten var att avvärja hotet från ett kärnvapenkrig. Våra omedelbara internationella mål inkl att få slut på kärnvapenkapp-löpningen, minska de konventionella väpnade styrkorna, lösa de otaliga regionala konflikterna inklusive SovjetUnionen och Förenta Staterna och ersätta delningen av den europeiska kontinenten till fientliga läger, med vad jag brukade kalla det gemensamma europeiska hemmet.

Vi förstod att detta bara kunde genomföras genom att arbeta tillsammans med Förenta Staterna. Våra båda nationer har tillsammans hållit 95 procent av världens kärnvapenarsenal. Därför var det av enorm vikt att vid mitt första möte med president Ronald Reagan, vilket hölls i Geneve i november 1985, där vi fastslog att “kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och aldrig får inträffa”. Vi höll också med om att USSR och Förenta Staterna inte skulle söka militär överlägsenhet över varandra.

Vid vårt nästa möte i Reykjavik år 1986 fortsatte Reagan och jag att diskutera specifika vägar till att nå en värld utan kärnvapen. Konkreta steg i den riktningen följde snart. I december 1987 undertecknade president Reagan och jag i Washington INFT Internationella Kärnvapen Styrke Fördraget—den första och fortfarande den enda överenskommelsen om eliminering av två slag av massförstörelsevapen, medeldistans och- kortdistansmissiler.

Under 1991 signalerade president George H.W. Bush och jag i Moskva det första STARTavtalet, minskade de strategiska kärnvapnen med hälften, och i slutet av samma år gick vi med på att båda sidor ska eliminera de flesta taktiska kärnvapnen.

Vägen till dessa överenskommelser var svår, men resultatet blev ett ömsesidigt förtroende, vilket fick mig och president Bush att på Maltamötet i december 1989 uttrycka, att våra båda nationer inte längre betraktadt varandra som fiender. Det betydde att Kalla Kriget var över.

Detta öppnade vägen till samarbete med att få slut på de regionala konflikter, som hade rasat under decennier i olika delar av världen och att trycka tillbaka Saddam Husseins aggression mot Kuwait under 1990, och viktigast av allt, att leda till en fredlig förändring i Central- och Östeuropa under 1989–91, baserat på dess folks fria val.

Denna process kulminerade i Tysklands återförening.
Förhållanden var nu sådana att det var dags att återuppliva Förenta Nationerna som det huvudsakliga verktyget för internationell konfliktlösning och skydd. Vad hände efter SovjetUnionens upphävande år 1991? Varför blev möjligheterna att bygga det påve John Paul II kallat en mer stabil, mer just och mer human världsordning inte uppnådd? För att ge svar på denna fråga behöver vi blicka tillbaka på de händelser som är associerade med SovjetUnionens upplösning och reaktionen på detta från Väst.

Upplösningen av SovjetUnionen hindrade perestroikan—ett försök att genomföra en evolutionär övergång från ett totalitärt styre till demokrati i ett vidsträckt land från 1985 till 1991. Perestroikans landvinningar var många och reella. Den medförde frihet, inklusive åsiktsfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, fri rörlighet, politisk pluralism och fria val. Vi startade en övergång till marknadsekonomi. Men vi agerade för sent för att reformera KommunistPartiet och transformera om SovjetUnionen till en ny, decentraliserad union av suveräna republiker.

Tvärtemot det som ibland påstås, hade inte SovjetUnionen blivit förstört av någon utländsl makt, utan som resultat av interna utvecklingar. För det första, i augusti 1991 organiserade sig de konservativa anti-perestroika styrkorna till en kupp mot mitt ledarskap, vilket gick i stöpet men försvagade min position. Sedan den 8 dec, var det att utmana folkets vilja, vilket stödde en förnyelse av unionen i ett val i mars 1991. Då de tre sovjetrepublikernas ledare—den ryske presidenten Boris Yeltsin och Ukrainas och Vitrysslands ledare— haft möte och upphävt Unionen.

Denna händelse ledde till eufori och ett “vinnar’ komplex” bland den amerikanska politiska eliten. Förenta Staterna har inte kunnat motstå frestelsen att annonsera sin “seger” under Kalla Kriget. Den “enda återstående supermakten” med anspråk på monopolledarskap i världens affärer. Det och utjämningen av uppbrottet från SovjetUnionen vid slutet av det Kalla kriget, vilket i realiteten hade slutat två år tidigare, har fått långsiktiga konsekvenser. I det avseendet finns rötterna till många misstag som fått in världen i dess nuvarande besvärliga läge.

Jag brukade säga till mina förhandlingapartner, Reagan, Bush och andra västliga ledare, att vi alla skulle behöva ändra vårt tänkande—inte bara SovjetUnionen utan Väst likaså—eftersom de snabba förändringar som är på gång i världen lämnar oss alla utan något annat val. Men så länge som Väst insisterat på sin understödda seger i Kalla Kriget, betydde det att ingen förändring hade utkrävts i det gamla Kalla Kriget krigstänkande och att de gamla metoderna, sådant som att använda militär styrka och ett politiskt och ekonomiskt tryck för att införa en modell till var och en, skulle fortfarande användas.

Inom en sådan matrix, hade Förenta Nationerna och dess SäkerhetsRåd blivit en förbrukningsvara eller som bäst en black om foten, medan internationell lag betraktas som ett tyngande arv från det förgångna. Det var den attityd som Förenta Staterna och dess supportrar intog i det forna Jugoslavien under 1990talet och i Irak under 2003. Amerikanska pundhuvuden började prata om Förenta Staterna som mer än just bara en supermakt, och kallade den en “hypermakt” kapabel att skapa “ett nytt slags imperium”.
Forts i del 2

övers Ingrid Ternert

Förenta Staterna har inte stått och sett på händelserna i Libyen utan att ta full kontroll över Natos operation, sa ryske utrikesministern Sergei Lavrov.

På onsdagen vid ett tal under en presskonferens sa Lavrov- “Nu då de amerikanska politiska vetenskapsmännen företräder konceptet ”ledning ifrån bakgrunden”, som ett andra klassens ledarskap bakifrån”.

”Första gång konceptet nämndes, det var under Libyen-händelserna. Termen tänktes första gången ut för att beskriva Europas och Natos medlemmars mer aktiva roll än Usas.” “Men Usa var inte någon åskådare, för under de första anfallsdagarna utnyttjade man sin fulla potential, när Libyens luftförsvar blev ställt ur funktion, genom att leverera underrättelse- information till sina europeiska allierade och erbjuda eldunderstöd, inklusive från obemannade flygplan.

Helt klart tog amerikanarna full kontroll – vi har analyserat detta. Jag tror den amerikanska reaktionen på vårt förslag att i Fn göra en undersökning av civila dödade inklusive barn under Natos anfall, blev villkorat av detta faktum”, poängterade Lavrov.

“Vi är bekymrade över försöken att upprepa Libyenscenariot i Syrien. Vi påpekar allvarligt för våra amerikanska och europeiska partner om detta, genom att varna för en upprepning av varje försök att utnyttja våld, vare sig från vem eller varifrån det kommer”, sa han.

“Ifall vi talar om arabvärlden i allmänhet, förstår vi naturligtvis att Usa liksom andra stora stater har vidsträckta intressen… Våra gemensamma intressen är att bidra till genomförande av framgångsrika reformer och förhindra störningar. Det är därför vi föredrar en bred nationsöverskridande dialog utan några yttre störningar”, påpekade den ryske ministern.

övers Ingrid Ternert

http://www.presstv.ir/detail/213838.html

Ryssarna har gått och röstat i viktiga parlamentsval för det regerande Vladimir Putins parti Enade Ryssland, som man tror ska vinna vida omkring och då blir den ende ledaren

Sju politiska partier med 3000 kandidater tävlar om de 450 platserna i parlamentets lägre kammare. Valen anses vara en stor test för Putin och hans parti Enade Ryssland för att stanna kvar vid makten och han förbereder sig nu på presidentvalet i mars. Press TV har genomfört en intervju med Vyacheslav Matuzov, politisk analytiker för att ta del av hans syn.

Press TV: Först av allt, är man säker i Ryssland på en fortsatt regering med partiet Förenade Ryssland där där premiärminister
Vladimir Putin är ordförande?

Matuzov: Ja naturligtvis. Jag och ingen annan i Ryssland tvekar om svaret på den frågan, eftersom Förenade Rysslands regerings-
parti absolut säkert blir den enda vinnaren i valet, efterspm de åtnjuter störst stöd av den ryska befolkningen. Frågan är bara hur stor procent de ska få, för det beror mycket på lagen framöver, om de får mer än hälften av rösterna under denna dag. Frågan är bara vilka gränser det ryska folket ställer för det arbete som ska utföras, och den ryska befolkningen riktar mot dom.

Press TV:Låt oss diskutera hur rätt räkningarna utförs. Det finns anklagelser om brott mot vallagar då övervakningsgruppen Golos fått till sig mer än 5000 klagomål, som redan många parlamentariker i Duman utmanat.

Matuzov: Ja naturligtvis uppstår i alla val klagomål från oppositionspartier, en oundviklig ställning då sju partier deltar i detta val, för enligt rysk lag, har alla partier rätt att delta i valet, som officiellt finns med på listan med registrerade partier. Vi har sju partier som deltar och fyra av dem arbetar nu i parlamentet. Det är Förenade partiet, Kommunistpartiet, Liberaldemokratiska partiet och Lag o Rättvisepartiet.

Jag kan säga att bara två partier har verkligt skilda synsätt. Det är kommunisterna som får chansen att öka sin närvaro i parlamentet och det regerande partiet. Alla andra är i princip inte lika viktiga och tre andra partier som idag inte deltar i parlamentet stöds i huvudsak av folk från Väst, politiskt, moraliskt och jag utesluter inte heller finansiellt. Det är min privata åsikt om högerpartiet, Yablika, en slags uppgörelse åt höger, eller någon åt vänster, en liten vänsterorganisation.

Så alla påståenden om felaktigheter diskrediterar det regerande partiet, för de kommer vinna, ingen tvekan om det. Ingen tvekan alls eftersom Putin i Ryssland med rysk stabilitet, ekonomiskt, politiskt och en särskild politisk kurs i världen, den världspolitik som Putin demonstrerat under förra året har fått ett ganska stort stöd bland befolkningen.

Han är mycket smart, formulerar sin ställning mot förhandlingar med Förenta Staterna. Han sätter sin tyngd på att stödja Syrien, som till exampel just nu i förhållande till hoten från NATO, så Tyskland tycker om denna utveckling, eller det regerande partiet. Jag menar de kommer att få en mängd röster.

Press TV: Och låt oss inte glömma presidentvalet som ska hållas den fjärde mars nästa år, då Vladimir Putin redan planeras göra comeback. Ser ni dessa val som preludiet till presidentröstningen?

Matuzov: Det finns ingen rivalitet mot honom då det gäller presidentskapet, eftersom andra partier inte har någon möjlighet att trycka på någon figur som kan hjälpa upp alla delar av denna ryska federation. Putin är en absolut dominerande figur i dagens Ryssland och och nu kommer det regerande partiet ägna större och större uppmärksamhet åt Putins tyngd som politisk figur i Ryssland, inte åt Medvedev. Medvedev har mindre popularitet än Putin bland ryssarna. De ser inte honom som stark; de ser honom inte som en käpp för det nationella intresset, så den käppen blir Vladimir Putin.

Jag menar att sådana som Vladimir Putin har hjälpt det Förenade Ryssland att dominera och för det framtida presidentvalet i mars. Jag är säker på att han blir den ende ledaren och jag ger inte de andra rivalerna någon chans att vinna.

AHK/JR

övers Ingrid Ternert

Voice of Russia 11 nov 2011

Ingen-betraktar längre Arktis som en död zon. Dess vidsträckta istäcken döljer 7% av världens olja och 33% av dess gasreserver tillsammans med guld, diamanter och andra mineraler. Global uppvärmning och smältande permafrost i Arktis kan snart öppna upp den arktiska oceanens skatter.

Detta  förändrade perspektiv har fått  ’Arktis Fem’ makter att krångla – Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge, med bara Ryssland som ickemedlem av NATO.  Alliansen uttryckte  klart  vid Lissabonmötet nov 2010 sitt intresse för Arktis. Situationen blir nu alltmer komplicerad beroende på ett internt gräl över territoriella anspråk bland de Fem.

USA och Kanada kan inte nå en överenskommelse om Beaufort havet (ett marginellt hav i Norra Ishavet) medan Kanada dessutom kämpar med Danmark om ‘Hans Island’. Även Kina som ligger långt ifrån Arktis vill delta i regionen. Dess isbrytare ‘Snow Dragon’ har två gånger gått in i haven runt Arktis. SydKorea har också utrustat en isbrytare.

Chefen Igor Korotchenko för ‘Ryska centret för analys av världens vapenhandel’, säger att en rapport från USAs flotta menar, att Amerika är i stort behov av att bygga upp sin militära potential i Arktis. Man säger att flottan har startat en intensiv träning i Arktis och skaffat nya Arktis-klassade fartyg och isbrytare.  Man har dessutom installerat mark-och undervattensbevakning och övervakningsstationer.

USAs kärngeneratordrivna ubåtar för multibruk  upprätthåller en ständig patrullering av Arktiska Oceanen och deras mål är långt ifrån forskningsmässiga, förklarade han i en intervju för ‘Voice of Russia’: Pentagon har permanenta snabba missilförsvarsgrupper på höga latituder, inklusive 3-4 kryssningsmissiler och 4-6 jagare. Man har också 11 stridsflygplan förlagda till Alaska. Medan USAs Stridsflygplan och Ubåtar som patrullerar området i Arktiska Oceanen blivit utrustade med hög-precisionsvapen.

USAs Försvars Departement tränar också marktrupper för operationer i Arktis och planerar bygga två flottbaser i Alaska. Kanada i sin tur har satt undan pengar för att bygga en djupvattenshamn och flottbas i den övergivna staden Nanisivik och börjat förnya och utvidga en militär övningsbas i ‘Resolute Bay’ och beordrat uppbygge av nya patrullfartyg i Arktis. Landets militärkontingent i Arktis har dessutom ökat tiofalt.

Även om Kanada saknar en ständig militär närvaro i Arktis genomför man årliga övningar vid namn Operation Nanook för träning vid katastrofer och olyckor. Sedan år 2007 genomför man egna patrulleringar i Arktis. Under 2010 års kanadensiska krigsspel ingick för första gången trupper från USA och Danmark, och gav Kanada en officiell status som NATO observatör i Arktis.

Under sommaren 2011 ingick USAs och NATOs flygvapen i övningarna, inklusive jetplan, spionplan och fraktflygplan. Norge för sin del öppnade ett nytt hög-teknologiskt PolCirkelCentrum norr om Moirana nära Polcirkeln. Man har också flyttat sin stora militärbas dit och använt den under sommaren som övningsplats för ‘Cold Response’ 2011, där 10 000 NATO och norska trupper ingår.

Ryssland som ingår i en av dessa fem och är beläget nära Arktis, tvingas svara upp mot regionens militarisering. Man avser skapa en separat och särskild division i Arktis för att säkra sina områden däruppe i en förändrad militär och politisk miljö. Ryssland har också utarbetat en strategi för Arktis, då landets SäkerhetsRåd överfört regionen till den Federala SäkerhetsTjänstens jurisdiktion att bli Rysslands ledande resursbas år 2016.

Under våren 2011 förklarade Rysslands försvarsminister att man skulle upprätta en motoriserad infanterienhet i Arktis på Kolahalvön. Trupperna är särskilt utrustade för att operera i regionen. En rysk expert i ämnet, Igor Korotchenko, berättade för VOR att Rysslands militära utrustning överensstämmer med den särskilda standard som krävs för att klara både höga och låga temperaturer.

Marktrupper ska få stöd av isbrytande krigsfartyg kapabla att inte bara lotsa fartyg utan också genomföra militära uppdrag. För oturligt nog har Arktis blivit en militariserad zon, så enda sättet för länder runt Arktis är att fredligt dela in området i ansvarsområden och så snart som möjligt starta ett fredligt utnyttjande av regionen.

Därför gäller att  inte ge stater utanför Arktis en chans att med militära medel göra anspråk på området.

övers Ingrid Ternert

 10 nov Asia Times   Soviet nuclear scientist a rough diamond’ av Gareth Porter

Rapporten från Internationella AtomEnergiOrganisationen som publicerats av en tankesmedja i Washington upprepade det sensationella tidigare påståendet från nyhetsmedia över hela världen, att de tidigare sovjetiska kärnvapenforskarna skulle ha hjälpt Iran att konstruera ett detonationssystem som kunde användas till ett kärnvapen.

Men det visar sig att den utländska experten, som inte namnges i IAEAs rapport, men identifierats i nyhetsrapporteringen till Vyacheslav Danilenko, inte som kärnvapenforskare utan som en av de högsta specialisterna i världen i produktionen av nanodiamanter genom explosioner.

Faktum är att Danilenko, som är ukrainare, från början av sin forskningskarriär enbart arbetat med nano-diamanter och anses vara en av pionjärerna i utvecklingen av denna teknologi, bekräftat i publicerat vetenskapligt material.

Det visar sig nu att IAEA och David Albright, chefen för det Internationella Institutet för Vetenskap och Säkerhet i Washington, varit källan till de nya rapporterna om Danilenko, men aldrig brytt sig om att kolla sanningen i det ursprungliga påståendet av en icke namngiven ”MedlemsStat” från vilken IAEA baserat sin försäkran om hans kärnvapenbakgrund.

Albright gav  förra veckan en ”privat genomgång” för ”underrättelse-professionella”, där han nämnde Danilenko som den utländska expert, vilken kontrakterats av Irans Fysikaliska ForskningsCentrum under mitten av 1990talet och identifierat honom som en ”tidigare sovjetisk kärnenergi-forskare”, enligt Joby Warrick i Washington Post den 5 november. Danilenkos historia har sedan spritt sig runt världen. 

IAEAs rapport säger att organisationen har ”starka indikationer” på Irans utveckling av ett ”högexplosivt tändsystem”, vilket beskrevs som ett ”implosionssystem” för kärnvapen, och fått ”assistans med arbetet från en utländsk expert, som inte bara var kunnig inom dessa teknologier utan också, enligt information från en medlemsstat, arbetat inom hemlandets kärnvapenprogram under en lång tid av sin karriär.”

Rapporten erbjuder inget annat bevis på Danilenkos inblandning i utvecklingen av ett tändsystem. Medlemsstaten fick uppenbarligen veta att Danilenko hade arbetat under Sovjetperioden vid det All-Ryska Vetenskapliga ForskningsInstitutet vid Teknisk Fysik i Snezhinsk, Ryssland, som var välkänt för sitt arbete med utveckling av kärnstridsspetsar och helt enkelt antagit, att han var involverad i det arbetet.

Vidare forskning skulle emellertid avslöja att Danilenko från början av sin karriär hade arbetat i den del av Institutet, som specialiserat sig på syntes av diamanter. Danilenko skrev i en redogörelse för ett tidigt arbete som publicerats under 2006, att han var bland de vetenskapsmän som tillhörde ”gasdynamikgruppen” vid Institutet, som var ”det första under 1960 att starta studier i diamantsyntes”.

Danilenkos återblickar på den tidigare delen av sin karriär finns i ett kapitel av hans bok, Ultra-nano-kristallin-diamant: Syntes, Innehåll och Applikationer, redigerad av Olga A Shenderova och Dieter M Gruen, publicerad år 2006. Ett annat kapitel i boken täcker historien om ryska patent relaterade till nano-diamantdokument.

Det faktum att Danilenkos Centrum vid Institutet utvecklat viktiga processer så tidigt som 1963-1966, vilka senare utnyttjats vid ett större ”nano-diamant-detonation” produktionscentrum.

Danilenko lämnade institutet under 1989 och slöt sig till Institutet för MaterialVetenskapliga Problem i Ukraina, enligt författarna av det kapitlet. Danilenkos stora framsteg, har enligt författarna blivit utvecklat i stor skala med teknologin att producera ultraupplösta diamanter, en särskild applikation för nanodiamanter.

En teknologi som senare blev införd av ALIT bolaget i Zhitomir, Ukraina, baserad på en explosionskammare 100 kubikmeter i volym, som hade  designats av Danilenko.

I början av 1993 var Danilenko chef för ett företag vid namn Nanogruppen vilken från början hade uppförts i Ukraina, men idag är förlagt till Prag.  Bolagets webbsida skryter om att man har det ”starkaste vetenskapsteam”, som varit inblandat i ”introduktionen av nanodiamanter under 1960 och de första kommersiella applikationerna för nanodiamanter under år 2000″.

Bolagets deklarerade mål är att förse världens behov av nanodiamanter.

Iran har ett aggressivt program för att utveckla sin nanoteknologiska sektor, och detta inbegriper ett stort fokus på nanodiamanter, vilket bloggaren ‘Moon of Alabama’ påpekat. Den bloggen var den första källan att påkalla uppmärksamhet ifråga om Danilenkos nanodiamant- bakgrund. Danilenko förklarade klart att avsikten med hans arbete i Iran var att hjälpa till med utveckling av en nanodiamant-industri i landet.

Rapporten framhåller att den ”utländska experten” hade varit i Iran från 1996 till omkring 2002, ”till synes för att assistera i utvecklingen av en anläggning med möjlighet och teknik att tillverka ultradispersiva diamanter (UDDs) eller nanodiamanter”. Det uttrycket visar att nanodiamanter egentligen varit en täckmantel för hans verkliga syfte i Iran.

Experten säger att rapporten, ”också påvisat explosiv fysik och dess applikationer”, utan att komma med någon ytterligare detalj om vilka applikationer som varit inblandade.

Det faktum att IAEA och Albright blivit uppmärksammade på Danilenkos nanodiamant-arbete i Iran, före han blivit involverad med den ”tidigare Sovjeterans kärnvapenspecialisters” historia,  får deras misslyckanden att göra varje oberoende utfrågning av hans bakgrund än mer avslöjande.

Ryktet om den ryske kärnvapenforskaren som hjälpt till att konstruera ett ”implosionssystem” för ett kärnvapen tillhör den nyaste upprepningen av ett tema, som IAEA introducerat i sin rapport i maj 2008, i vilken man hade nämnt ett fem-sidors dokument som beskriver experiment med ett ”komplext multipunkts avfyringssystem till detonation av en substantiell mängd högexplosivitet i hemisfärisk geometri” och övervakning av detonationen.

Iran bekräftade användningen av detonatorer för ”ledning av en explosionsbrygga”, sådana som nämnts i dokumentet för konventionella militära och civilia ändamål. Men dessa dokument avfärdades som en ren bluff tillsammans med andra i en samling ”påstådda studier”, som  egentligen  kom från ett iranskt forskningsprogram om kärnvapen.

En noggrann undersökning av dokumenten i den ”påstådda studien” har avslöjat inkonsistens och andra anomalier som visat på fusk. Men IAEA, Förenta Staterna och dess allierade inom IAEA fortsätter behandla dokumenten, som om det inte varit fråga om deras autencitet.

Den icke nämnda medlemsstat som informerat om Danilenkos påstådda erfarenhet som sovjetisk kärnvapenforskare är nästan säkert Israel, som varit källan till nästan alla synbara underrättelser om Irans arbete med kärnvapen under förra decenniet.

Israel har inte gjort någon hemlighet av sitt beslut att påverka världsopinionen om Irans kärnenergiprogram genom att sprida ut information till regeringar och nyhetsmedia, inklusive om de misstänkta iranska regeringsdokumenten.

Israeliska Utrikesministeriet och underrättelsefolk berättade för journalisterna Douglas Frantz och Catherine Collins om Mossads specialenhet som ägnade sig åt denna uppgift vid tiden då de falska dokumenten producerats. Under en intervju i september 2008, sa Usas utrikesninister Albright till Olli Heinonen, vicedirektör för säkerheten inom IAEA, att ett dokument från en medlemsstat hade övertygat honom om att de ”påstådda studie”dokumenten var genuina.

Albright sa att staten ”antagligen var Israel”.  Jerusalem Posts Yaakov Katz rapporterade sedan att israeliska underrättelseorganisationer ”erbjudit kritisk information utnyttjad i rapporten”, i avsikt att ”trycka igenom en ny sanktionsrunda mot Teheran”.
 

övers Ingrid Ternert

 Afghanistan har i mer än 30 år varit invecklat i krig med sedan år 2001 tusentals dödade eller skadade civila . Det är under dessa förhållanden som barn lever under en extrem risk för att drabbas av våld, övergrepp, exploatering och vanvård.

Afghanistans barn har växt upp i ett av världens mest underutvecklade länder. Sex procent av småbarnen dör vid födseln och 25 procent före sin 5e födelsedag. Konflikter och politiskt våld gör att miljoner barn och deras familjer flyr sina hem och det resulterar i att förflyttade familjer tillbringar år i osäkerhet och farlig belägenhet.

Flickor står inför en mångdubbel könsdiskriminering genom barndomens tidiga stadier i livet. 70 procent av flickorna i skolåldern går inte i skolan. Nittiofyra procent av dessa födslar registreras inte.

Ett barns grundläggande rätt till liv och utveckling äventyras allvarligt för de barn som växer upp i konfliktens Afghanistan. Hundratals barn fortsätter att dö på grund av attacker och flyganfall mot motståndsgrupper, internationella militära och väpnade styrkor och den afghanska nationella armén(ANA).Under 2009 bekräftade FN att totalt 346 barn blivit dödade, av vilka 131 hade dödats som resultat av flyganfall och 22 i operationer i nattliga räder genom ISAF och Afghanistans Nationella SäkerhetsStyrkor (ANSF).

Det är inte enbart barn som dör, de kan också bli rekryteras till att kämpa i väpnade styrkor och grupper. Barn, särskilt pojkar, fortsätter att bli sexuellt ofredade av väpnade grupper och särskilda representanter för Barn i Väpnade Konflikter säger, att det är lite som har blivit gjort till skydd för och straff mot sexuellt ofredande.

Runt 1.6 miljoner barn har lämnats in på barnhem i Afghanistan, i första hand beroende på konflikten, och dessa barn har berövats sitt familjeliv. En förstörd infrastruktur då det gäller utbildning är i behov av återuppbyggnad, och i ljuset av de växande väpnade attackerna mot skolor, behöver man underlätta hjälpen till undervisning.

En fjärdedel av världens flyktingar kom från Afghanistan under detta eller tidigare krig… Barns rättigheter består i första hand av krigets psykologiska efterdyningar och våld, deras hälsa och en situation som gäller födoämnen utgör stor anledning till bekymmer. Hunger, sjukdom och förlust försvårar detta, då det i grunden orsakats av krigets våld. Vi måste erkänna våldet mot barns rättigheter i Afghanistan. Vi måste bryta tystnaden och erkänna orättvisorna.
DN skriver 9 okt 2011 om den svenska självsäkerheten efter insatsen i Libyen

av Kristoffer Örstadius Den svenska försvarsmakten anser att den svenska insatsen i Libyen öppnar för fler svenska krigsuppdrag utomlands och slickar som alltid i sig Natos beröm som en tacksam hund i kampen mot Khaddafis trupper.

Sverige har deltagit med sina Gripen-plan från flygbasen Sigonella på Sicilien i drygt fyra månader nu. 60 mil söderut i svartaste Afrika ligger Libyen. Där stöter Khaddafis styrkor fortfarande ihop i blodiga strider med rebeller av olika schatteringar och då även al Qaida.

Den flygspaning svenska plan sysslar med är fullständigt på Natos sida. Trots vår alliansfrihet. Trots vi saknar verkliga intressen på södra jordklotet. Skall det kallas neutralitet? Nej naturligtvis inte. Men alliansfrihet? Knappast det heller, då vi idag kampar ihop med Nato ute i världen ‘för att få övning.’

Neutraliteten försvann i och med EUs militarisering och undan för undan ändrades begreppet ytterligare, så att vi nu kallar oss alliansfria. Dessutom har vi sedan en del år tillbaka under sommaren haft rena stridsflygövningar med Nato uppe i norra Norrland. Kallar man det också för alliansfrihet? I vilket fall är det knappast så Ryssland skulle se det…

Hur många av oss söderifrån känner till det här? Och de fattiga, tidigare radikala, norrlänningarna tycker bara att det är bra med de nya inkomster och arbetstillfällen detta för med sig. 

Svenskarnas uppdrag i Libyen sägs vara långt ifrån riskfritt och att Riksdagsbeslutet i våras föregåtts av en stor debatt. Det är alltså skadade svenskar och svenska flygplan man oroar sig för. Senaste gång Sverige skickade ner stridsflygplan till ett krigsområde i Afrika var för 50 år sedan i samband med Kongokrisen.

Det tragiska är att enligt steg för steg metoden får Försvarsmakten detta som en tillvänjningsprocess av det svenska folket, vilket varit inställt på alliansfriheten efter att neutraliteten strukits . Nu då Försvarsmakten säger sig ha fått beröm av Nato för sin flyginsats i Libyen, pöser man över och vill gå ännu några steg, och med det ytterligare äventyra säkerheteten för landets invånare inför oss ännu ett idiotiskt och olyckligt Natomedlemskap.

Steg för steg-strategin från vissa makthavares sida knutna till krigsindustrin (nästan helt delägd numera av den enormt stora amerikanska krigsindustrin) måste till slut få en vändning, så att det får bli ett lyckligt slut – till slut. Det vill då säga att vi invånare får upp ögonen för vad det är som pågår i samarbetet med Nato och i vår stora amerikansk-delägda försvarsindustri!

Det gäller att säga nej innan de nya generationerna helt tappat bort vår historia, om hur Sverige stått utanför ett andra förödande världskrig. Så att vi idag inte ytterligare luras in i en dylik fruktansvärd förödelse!

Ingrid T

 USA Natos missilsköld och Rysslands svar 
Under september 2009 valde USAs administration att ge upp sina ursprungliga planer, om att placera en missilförsvarsbas i  Tjeckien och Polen. Till år 2015 förväntas Washington vara klar med sina antimissilutrustade fartyg.

Icke desto mindre planerar verkligen USA en utplacering av missilförsvarsbaser i Östeuropa efter år 2015. Under Lissabonmötet förra året föreslog president Dmitry Medvedev dom ett gemensamt missilförsvarssystem med två ansvarsområden.

NATO ignorerade förslaget och sa att samtal i ämnet skulle fortsätta och den planerade missilförsvarsskölden garantera skydd mot hot från iranska och nordkoreanska missiler (fast alla vet de riktar sig mot Ryssland /anmIT).

Medan missilförsvarssamtalen framskrider, undertecknar Washington överenskommelser med Rumänien och Turkiet om att där utplacera delar av missilförsvarssystemet. Ett spårsystem kommer snart finnas på georgiska och amerikanska fartyg med anti-missiler, vilka snart utplaceras i Spanien. Nye USAambassadören i Ryssland uttryckte sig kristallklart, att Washington fortsatt att bygga sitt missilförsvarssystem, med eller utan Ryssland.

För närvarande arbetar Ryssland på att få fram ett adekvat svar. Kreml har sagt att man har en aktionsplan och hoppas lösa konflikten på ett enkelt men effektivt sätt. En korrespondent från ‘Voice of Russia’ mötte Viktor Litovkin, redaktör för ‘Independent Military Review Journal’. ”Dagens kärnmissilförsvar består av strategiska ballistiska missiler och de ryska missilerna har förmåga att penetrera ett främmande missilförsvar, så Ryssland har länge haft svar på USAs missilförsvarsplaner.

Ryssland kommer att gå längre än så. Rysslands missiltillverkare arbetar på att modernisera landets ballistiska missiler. Så vid tiden då hoten från USAs missilförsvarssystem ökar och hotar Rysslands strategiska kärnvapenstyrkor, kommer Moskva förfoga över en tillräckligt stor potential för att neutralisera detta.”

Chefen för Rysslands Internationella SäkerhetsCentrum Alexei Arbatov tror att Moskva inte har något att oroa sig över, eftersom Rysslands missilförsvars-teknologi ligger åratal före, jämfört med USAs dito. ”Rysslands missilförsvarssystem, som skjutits upp under det gångna decenniet, har utformats till att gå utöver varje system USA kan tänkas planera under tio år i Europa.

Rysslands nuvarande svar på USAs missilförsvars-planer är en politisk taktik i ljuset av samtal under ett dödläge. Faktum är att man sedan år tillbaka förberett detta svar”. En av de åsikter som ger svar på USAs missilförsvarsplaner och Moskva i åratal förklarat, var utplacering av Iskander missiler i Rysslands Kaliningradregion.

Vladimir Yevseev från det allmänna och politiska forskningscentret säger att det även finns andra förslag… ”Ryssland kunde trappa upp sin slagstyrka genom att utöka produktionen av strategiska missiler, först och främst, RS-24 Yars interkontinentala missiler. RS-24 är en uppgraderad version av Topol-M, som kan bära upp till 10 oberoendemålsökande stridsspetsar.

Ryssland kommer också på ett tidigt stadium öka sina ansträngningar att iordningställa Bulava-30 havsbaserade missiler. För närvarande har Ryssland åtminstone två missilbeväpnade ubåtar. Och bortsett från detta har regeringen löst frågan om att bygga ett luft-och rymdbaserat försvars-system.”

President Medvedev varnade oupphörligt USA för att man borde nå en kompromiss om missilförsvaret eller annars väntar en ny kapprustning. Washingtons ovilja att svara på ett positivt sätt är lätt att förstå, om man minns den KallaKrigsperioden i relationerna med SovjetUnionen, vilket kom att garantera väldiga finansiella injektioner till det amerikanska militärindustriella komplexet.

Sovjetunionens kollaps och den proklamerade nollställningen klädde av USAs livgivande flöde av militärbeställningar. Som resultat kom Washington att stå inför hypotekslåne-bubblor, finansiell härdsmälta och en Arabisk Vår på New Yorks gator. Många politiker, särskilt bland republikanerna, letar efter en yttre fiende för att rädda USAs ekonomi från bristen på militära order och att åter installera både vanliga amerikaner och de vid makten i sin bekväma, bekymmersfria existens. Men dessa spel är predestinerade att falla igenom…
 

övers Ingrid Ternert

Trend News Agency 26 sept 2011
Enligt en rapport  kommer Iran, Ryssland och Kina att upprätta en gemensam missilförsvarssköld. Inofficiella källor har förklarat att dessa tre för närvarande samtalar om ett förslag att upprätta en gemensam missilförsvarssköld som motvikt till NATOs sk  försvarssköld, rapporterar Mehr nyhetstjänst. Rapporten som på söndagen publicerats i den iranska dagstidningen Kayhan, sa att källorna citerat två orsaker till varför man hållit allvarliga konsultationer om förslaget.

För det första, har alla tre stater kommit till slutsatsen, att USAtjänstemännens bekymmer över Irans och NordKoreas påstådda missil- och kärnvapenförmåga som skäl till beslutet att etablera NATOs missilförsvarssköld, bara är en inledning och den sanna orsaken till att försvars-skölden är till för att hota Ryssland och Kina.

Dessutom, då nu förslaget att upprätta ett tidigt radarvarningssystem i sydöstra Turkiet, som är en del av NATOs missilförsvarssystem, nu verkar ha beslutats, planerar USA etablera andra komponenter av det nya systemet i SydKorea och Taiwan, vilket klart visar att Washington utnyttjar det påstådda hotet från Iran och NordKorea som förspel till att gå emot Kina och Ryssland.

En välinformerad expert tror att Kina, som hittills inte vidtagit några åtgärder i frågan, börjar förstå den grad av fara som det nya systemet innebär, citerade Mehr rapporten. Rysslands analys av situationen liknar den uppfattning som Iran uttryckt under Rysslands Säkerhetsråds-sekreterare Nikolai Patrushevs nyliga besök i Teheran.

Därför verkar det som om dessa tre länder insett att man så småningom  kommer att inleda allvarliga diskussioner om planen. En del källor säger
att Dmitry Rogozin, Rysslands envoyé i NATO, som reser till Iran före slutet av september månad, förmodligen kommer att hålla operativa diskussioner om planen med iranska tjänstemän. Enligt RIA Novosti kommer Rogozin att diskutera ”strategiska frågor” i Teheran.

Militära experter är av uppfattningen att, eftersom Iran, Ryssland och Kina gjort stora framsteg med att utforma ett antistridsflygsförsvars- system, kommer konstruktionen av detta missilsköldssystem  för dominte att bli någon svår uppgift.

övers Ingrid Ternert