Fredskoalitionen Göteborg

24 januari, 2012

Kopplingen mellan att få bort dollarn som världsvaluta samt olja och guld (hel artikel)

Filed under: Afrika,CIA,dollar,ekonomi,finansmarknader,IMF,Libyen,nya,olja,Saudiarabien,USA,valuta — ingrid @ 01:08

Jag tänker nu inte ge upp idén att Västs blivande makter galvaniserats till aktion BARA på grund av Khadaffis idé om en guldvaluta. Här vid tyska DB, diskuterar vi för jämnan ett brett fält av strategiplaner som eliten verkar ställa iordning för att få fram, det man brukar kalla en ‘Ny VärldsOrdning’. I denna artikel vill jag återigen gå igenom en del av dom.

Helt visst har Khadaffis ide’ sannolikt bidragit till vrede i Västmakternas korridorer. Som jag tidigare skrev var idén enligt Khadaffi, att afrikanska och muslimska nationer skulle sluta sig samman för att skapa denna nya valuta och använda den till att inhandla olja och andra resurser, bortsett från dollarn och andra valutor.

Jag blev intervjuad av nyhetskanalen RT, och de kallade det ”en idé som skulle kunna förändra den ekonomiska balansen i världen”. Var det verkliga skälet till att Khadaffi blev avsatt, att han ville ha en guldvaluta?

Enligt min åsikt skulle det vara en vettig plan. Khadaffi hade ungefär 144 ton guld som han kunde använda till att backa upp en gulddinar, åtminstone delvis. För närvarande känner jag inte till NÅGON ”vanlig” valuta i världen som blir uppbackad av metaller, vare sig silver eller guld. För mindre än 150 år sedan betraktade man pengar som antingen guld eller silver, så vi kan se hur snabbt saker och ting förändras.

Iraks Saddam Hussein kan också ha ådragit sig vreden hos den anglosaxiska makteliten, vilken händelsevis och dessutom uppenbart ligger bakom världens nutida finanssystem. Då han väl meddelade, att den irakiska oljan skulle handlas i euro, inte i dollar, var ödet för honom beseglat enligt många alternativa nyhetsmedia.

I avsikt att ge dessa ovannämnda teorier trovärdighet behöver man förstå, att den anglosaxiska maktsfärens elit är inriktad på att försvara dollardominansen. Faktum är att världen kommer att förbli dollardriven och dollarn att vara en källa till västlig makt. Så tanken att de nuvarande Västmakterna skulle försvara dollarn är inte något svårfångat scenario.

Dollarn anses också vara världens ”reservvaluta”. Och det har inte hänt av sig själv, utan genom den mest utstuderade form av maktpolitik. Saudiarabien är nyckeln till priset på dollarn. Det är den berömda saudiska familjen (Huset Saud), som vägrar att sälja sin olja för något annat än dollar. (anm IT- som gentjänst för Usas gamla löfte om skydd åt den saudiska familjen)

Den saudiska familjen är intimt bunden till den anglo-amerikanska maktsfärseliten; Huset Saud backas upp av Väst – militärt och på annat vis – och är i gengäld världens största producent av olja och den som bestämmer oljans pris i dollar.

Arrangemanget är måhända ett övertygande argument mot PeakOil teorin (att den utvinningsbara oljan i världen vid en viss tid börjat minska anm IT). Vilka är då chanserna att Saudiarabien just råkar vara anglosfärens största producent av olja i Mellanöstern och samtidigt Västs starkaste allierade?

Vore det inte mer klokt att kommande västmakter begränsar sina oljefyndigheter och produktion runt världen? Enligt ett berömt uttalande förra året av en av Forbes bröder, finns det nog med olja i själva Förenta Staterna för att tillhandahålla energi under kommande 1000 år. Detta inbegriper inte ens naturgas (som fortfarande står och brinner) och kol.

Världen verkar drunkna i energi. Den brist som människor fruktar framställs av maktelitens dominerande sociala teman – de skrämselbaserade påståenden, avsedda till att göra folk rädda så de ger upp makt och välstånd till globala organisationer som FN, IMF och VärldsBanken.

Vad emellertid det här kan säga oss, det är att ett större spel pågår. Låt oss nu gå igenom dessa, en efter en för att se ifall vi kan lista ut de verkliga orsakerna till att västliga makter varit så aggressiva, senast i Mellanöstern och
Nordafrika.
————–

Det livsfarliga med oljans prissättning i dollar

Putin om EU- Vem har gett EU rätten att försöka döda Khadaffi? Oljan? Gulddinarer? Med 144 ton guld i hans valv  ville Khadaffi slippa oljans prissättning i dollar och övergå till gulddinarer i stället. Detsamma gällde Saddam Hussein på sin tid i Irak, som framför allt ville övergå till en oljeprissättning i Euro och blev hängd på kuppen.

Samma öde hotade Khadaffi. Före det ville Saddam Hussein slippa oljans prissättning i USAdollar, som bara är en papperslapp USA trycker upp utan täckning i något verkligt värde. Khadaffi i sitt oljeland ville slippa detta och övergå till Euron som världsvaluta.
Även han har kommit att svartmålas av USA. I bägge falle blev de hetsade i massmedia som grymma diktatorer och blev anfallna, invaderade och robbade på sin olja, av samma gärningsman, den som dödade Saddam Hussein och nu ville göra detsamma  med Muhammed Khadaffi.

 

övers Ingrid Ternert

 

http://youtu.be/GuqZfaj34nc        http://youtu.be/Iw5Ij_RFJ1Q

21 november, 2011

Syriens komplexitet – del 1 och 2

Filed under: Irak,Iran,Israel,Libyen,mellanöstern,nya,Saudiarabien,Syrien — ingrid @ 05:25

                                                                                                     

 The Complexity of Syria http://arabwomanblues.blogspot.com/
av Layla Anwar 20 nov 2011 Syriens komplexitet.
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är det med alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning och sprida lite ljus i det som visar sig vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att ¨jag lyckas men jag försöker. Jag tänker basera min analys på olika uppgifter i böcker plus vittnesmål från de syrier jag haft att göra med. Nära 40 års regering av Assadfamiljens alawitiska klan. Alawiterna är en gren av shi’ismen som t.ex är mycket svår att komma igenom och få kunskap om deras trossystem. En märklig blandning av Shiism och Druz-ideologi.

Alawiter är i minoritet i Syrien, ursprungligen från de lägre samhällklasserna. Deras uppgång vid makten under Assadregimen och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen har säkrats genom att placera sina egna på viktiga positioner i samhället. Som en syrisk bekant sa – de har infiltrerat syriska samhället som en åttafoting.

Detta förklarar hur Syriens alawiter kunnat ha kvar sin makt under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet. Det stämmer att sekularism blivit ordern för dagen och det syriska samhället varit sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen kände hur snaran drogs åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, med i runda tal 3 miljoner syrier som lever i uppenbar fattigdom, och privilegerna bara gäller den elit som Assadklanen tillhör.

Regimen har hemfallit åt en inbyggd sekterism och äger särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon. En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den inte följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) naturligtvis vet vi att vi så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat, och jag tror det hela är något man behöver reflektera över. Genom att vidmakthålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som blivit reducerad till en liten klick, till en möjlig utländsk interven-tion.  Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så det är i Syrien.

De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klicken, vilken knappast någonsin är offentlig -och backar upp korridoroperationer. Det sägs att Assads gamle partisanfader är den som idag kontrollerar Syrien, och då inbegriper det Maher Al-Assad, Bashars bror.

Jag tror att Bashar Al-Assad som person blivit kanonföda. Som vi säger på arabiska – han har placerats i kanonröret, och då kanonen avfyras blir han den första som får gå. Det betyder inte att hela regimen kommer få gå med honom, de uppbackade regimerna som i fallet Syrien har en förbluffande stor makt att ömsa skinn och få ett nytt, som det här kommer visa sig.

Men detta är inte tillräckligt för en analys, för denna tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran, Turkiet och Israel plus de andra Arabländerna, särskilt Khatar.

Efter Iraks fall och nu Libyen med hjälp av västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också UTPLÅNING av deras ideologiska rötter som i grunden är antiimperialistiska (även om brister finns) och härstammat från kolonial erfaren-het.

Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig av att vara islamska (som t.ex i sin politiska ideologi härstammar från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen, triggad av de västliga invationerna.

I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det - Turkiet och Khatar. Detta är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, vilket är det ursprungliga ämnet som spelar roll. Genom att observationer som de däruppe från Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och åter Khatar, vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller förändra nuvarande regim

Detta betyder inte att alla Syriens folkliga protester har framkallats utifrån utländska makter, det betyder inte heller att de inte kan försvara sig, inte heller minskar de regimens brutala sönderfall, vilket betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten också reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är en kontinuitet av makten i Libanon, då Iran inte så lätt ger upp Syrien och Assads regim därmed fått några förbluffande släpphänta ultimatum från Arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart att, genom blanda sig i Syrien och flexa alltför mycket med sina muskler, så kommer Irans (och Hizbollahs) vrede att triggas. Därmed skulle det ”diplomatiska” närmandet ha varit att föredra.

Vilket helt klart så inte var fallet med Irak eller Libyen, där brutala makter togs in för att få till regimförändring. Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om Syriens folk, men eftersom Usa så generöst gett bort Irak till Iran, känner i synnerhet Turkiet sig förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Å andra sidan har också Khatar planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som  SaudiArabien hade – och detta är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…

 

övers Ingrid Ternert

 

10 november, 2011

Iran varnar USA för dess mordanklagelser

Filed under: Iran,krig,Saudiarabien,USA,vapen — ingrid @ 02:48

 PressTV  9 nov 2011 av Jean

Biträdande chefen för Irans väpnade styrkors förenade stabschefer, brigadgeneralen Seyyed Masoud Jazayer, som är en högre iransk militär, säger att Förenta Staterna kommer att få ångra, om man försöker genomföra en terrorhandling gentemot toppbefälhavare inom det Islamska RevolutionsGardets Trupper (IRGC).

Under en hearing den 26 oktober i USAs Representanthus’ Hemlands SäkerhetsKommitté, krävde ett antal hårdföra amerikanska tjänstemän att USAadministrationen skulle starta en hemlig aktion gentemot Iran eller också “döda” vissa iranska auktoriteter.

“Jag säger att vi lagt vår hand runt deras nacke, vilket just nu ligger i deras eget intresse”, sa USAs avgående armégeneral Jack Keane under Representanthusets hearing.

I intervju med USA  sa brigadgeneral Seyyed Masoud Jazayeri – Öppna upp. Han är biträdande chef för Irans Väpnade Styrkors Förenade StabsChefer. “Ifall nu inte USA ber om ursäkt, är det dom som får vara beredda på att utstå vår ilska”.

Jazayeri sa det är förvånande att se hur vissa USAtjänstemän är så illa informerade, de inte vet att  deras landsmän befinner sig i ett osäkert läge  i den region som omger Iran.

Uppmaningen till avrättning av iranska tjänstemän kom efter att USA anklagat Iran för inblandning i en sammansvärjning för att döda den saudiska ambassadören i Washington, Adel Al-Jubeir, med hjälp av en suspekt medlem i en mexikansk drogkartell.

Iran har kategoriskt förnekat anklagelsen, och man säger att den nyliga komplottanklagelsen från USAs sida är ett “befängt” påstående baserat på en ömsesidig amerikansk-israelsk inställning till Teheran.

 

övers Ingrid Ternert

20 september, 2011

Hur Usa använt 9/11

Filed under: Afghanistan,CIA,ekonomi,Iran,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,Saudiarabien,talibaner,USA — ingrid @ 22:14

                                                                   

The Daily Caller Den 19 sept 2011 skrev Michael Scheuer, tidigare chef för CIAs bin Ladenenhet, att “Dessa attacker är avsedda till förstärkning av bin Ladens klara, fokuserade, begränsade och vida populära utrikespolitiska mål”, nämligen att få slut på USAs stöd till Israel, sluta upp att ge stöd till diktatorer i arabländer och dra tillbaka trupper från deras länder.

Ingenting om att döda otrogna eller orkestrera ett globalt SunniKalifat. Utan bara som svar på USAs utrikes-politik.

Då han har kvar sin nationalistiska beundran för Amerika, lämnar Weinstein över allt sitt bevismaterial och mer därtill. Det plågar de konser-vativa att för en sekund tänka sig att Amerika skulle ha infört en hård, våldsam och missledande utrikespolitik, som upprört vissa människor.

Jag började ogilla det ogrundade skälet till att al Qaida skulle ha attackerat Usa under 9/11 av varje annat skäl än som svar på vår aggressiva utrikespolitik mot den muslimska världen. Men ett bredare skäl kan vara mycket viktigare än så. Det är att vi genom våra efter-9/11 aktioner sår frön till mycket större terrorism.

Efter detta har Usa invaderat Irak, dödat hundratusentals civila, avsatt dess diktator (som vi understött) och skapat en klientstat som närmar sig diktatur, ruinerar civilsamhället och torterar dess fångar.

Den irakiska regeringen har återigen precis öppnat ett avbrutet rättsfall om att undersöka en händelse år 2006, i vilken USAatrupper summariskt avrättat en irakisk familj och skjutit en man i huvudet, fyra kvinnor, två barn och tre spädbarn. Denna händelse hade inträffat samma år som Usas ‘National Intelligence Estimate’ -utredning, funnit att Irakkriget kommit att “skapa en djup vrede gentemot Usas inblandning i den muslimska världen och bidragit till stöd för den globala jihadiströrelsen.”

Och i länder som Afghanistan och Pakistan är vi engagerade i ett alltmer våldsamt krig för ett svårfångat motiv och ett högt antal civila offer. Nittiotvå procent av afghanerna har aldrig ens hört talas om 9/11. För dom innebär detta oprovocerat våld. För Washington innebär det en nödvändig del av kriget mot terrorn. För amerikaner är detta embryon till ett terroristhot.

Under tiden fortsätter vi stödja Israels illegala aktiviteter i de ockuperade områdena, samtidigt som vi betalar och upprustar en del av de värsta diktatorerna i regionen. Imperiet med baser bara växer och provocerar fram ytterligare avståndstagande.

Ifall Västs mytiska syn på terrorism forsätter vara lika spridd som den  är nu, kommer också USAs utrikespolitik i fortsättningen föda fram mer av det man säger sig bekämpa. Och amerikaner i fortsättningen bli farligt utsatta för den.

 

av John Glaser, biträdande utgivare av Antiwar.com

16 september, 2011

Ständiga slitningar mellan amerikaner och saudier

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,krig,mellanöstern,NATO,olja,Saudiarabien,USA — ingrid @ 02:13

Strains steadily fray US, Saudi ties
av Jim Lobe Asia Times
Del 1 och 2

- Allt större påfrestningar mellan Förenta Staterna och Saudiarabien har försvagat en av världens längsta och mest effektiva bilaterala förbindelser, enligt de observatörer som finns på plats.

Det senaste åsiktsutbytet var Washingtons opposition mot månadens förväntade anbud från den Palestinska BefrielseOrganisationen PLO om en egen stat – är bara en av de frågor om att möta den ‘Arabiska Våren’s uppror, vilket till priset av olja hotar relationen.

Förre ambassadör Chas Freeman, som under tidigt 1990tal varit anställd som Washingtons toppdiplomat i saudiska Riyad vid tiden för första Gulfkriget, förklarar att ”Vi söker alltmer en affärsuppgörelse”. Redan före 9/11 attackerna märkte Freeman hur saudierna under den andra Intifadan hade noterat, att Israel knappast brydde sig om president George W Bushs uppmaning om att lätta på den repression, palestinierna fick utstå.

Han talade då till ett forum om de amerikansk-saudiska relationerna som hade sponsrats av CarnegieStiftelsen och det Dubai-baserade Gufstaternas Forskningscentrum (GRC). Professor Gregory Gause, prominent saudisk expert vid Vermontuniversitetet, säger detsamma. ‘Relationen är nu mera grundad på gemensamma intressen än en gemensam syn på världen,” sa han. ”Vad som håller den samman är bristen på alternativ’.

Den alltmer spända relationen kom på måndagen ännu en gång  ut till offentligheten, då Prins Turki al-Faisal, fd chef över Saudiarabiens underrättelsetjänst och tidigare ambassadör i Washington, hade publicerat ett stycke i New York Times med titeln ”Veto a State, Lose an Ally”, att sätta upp veto mot en stat och förlora en allierad.

Ifall Washington inte stöder palestiniernas ansökan om FN medlemskap, skulle ”Saudiarabien inte längre kunna samarbeta med Amerika på samma sätt som tidigare”, skrev han. Ett veto, varnade han, skulle inte bara ”få djupa negativa konsekvenser” för USA-Saudiarabiens relationer utan också ”underminera [USAs] relationer med den muslimska världen, öka Irans makt och äventyra säkerheten i regionen”.

Förenta Staternas-Saudiarabiens relationer daterar sig tillbaka till 1930talet, men var mycket starkare under det andra Världskriget då Franklin Roosevelt deklarerade Saudiarabiens försvar som ett ”vitalt” amerikanskt intresse, liksom under det Kalla Krigets dagar. Banden har alltid i första hand vilat på en grundmurad överenskommelse om säkerhet mot olja.
Förutom Riyads deltagande i det arabiska oljeembargot under oktoberkriget 1973, har de båda länderna haft ett nära samarbete i ett antal frågor, särskilt under 1980talet, då Saudiarabien hjälpt till att finansiera den sk ”Reagan Doktrinen” vars syfte var att störta de sk pro-sovjetiska regeringarna i CentralAmerika, södra Afrika och Afghanistan.

Under tidigt 1990tal tjänade Saudiarabien som avstamp för USAs kampanj att få ut Iraks styrkor från Kuwait, och Washington fortsatte till kort efter 9/11 en inte obetydlig militär närvaro i kungadömet. Men relationen ledde till ett antal sprickor under Bushadministrationens första år.

Förutom dåvarande kronprins Abdullahs besvikelse vad gäller Washingtons oförmåga att ha kontroll över Israels aktioner på det palestinska territoriet, det faktum att 15 av de 19 kaparna under 9/11 var av saudisk nationalitet, skapade en storm av negativ publicitet, särskilt vad gäller saudiernas privata uppbackning av al-Qaida och andra våldsamma islamiströrelser.

Förutom bilaterala spänningar kom Bushadministrationens misslyckande med att svara positivt på Abdullahs fredsplan med Israel, vilken ArabFörbundet antagit vid dess möte i Beirut år 2002, och 2003 års USA-ledda invasion av Irak. Saudiska Riyadh opponerade sig starkt mot invasionen, då man fruktade – som det visade sig helt korrekt, att avlägsnandet av Saddam Hussein tydligt kom att  öka Irans regionala makt och inflytande.

Av de tre post-9/11 frågorna, har bara en – samarbete om kontra-terrorism och relaterade ansträngningar att besegra al-Qaida och andra radikala islamiströrelser – upplevt betydande förbättringar i sina bilaterala relationer, enligt båda sidor. ”De dödar inte bara terrorister. Utan de attackerar också terrorismens ideologi,” enligt Freeman. ”Det utgör ett närbeläget område som kommit att blomstra.” De andra frågorna förblir emellertid seriösa debattfrågor.

Medan president Barack Obama upprepade gånger lovordat det arabiska fredsinitiativet, som idag Abdullahs plan kallas, har han inte lyckats övertayga Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att acceptera denna som en grund för förhandlingar med palestinierna. ”Vi var fulla av entusiasm för valet av Obama och hans tidiga politiska uttalanden,” sa Abdulaziz Sager, GRCs ordförande och grundare. ”På något oturligt sätt har det genom att säga, att USA kommer lägga in sitt veto mot Palestina [vid FN], skapat en hel del besvikelse.”

Samtidigt har Obamas planer att vid slutet av detta år dra tillbaka alla utom några få tusen USA trupper från Irak, saudierna sett som att konsolidera Irans inflytande över sin västra granne, vars shia-ledda regim visat ringa intresse av  försoning med sin sunni minoritet, och därutöver.

”Det finns inte längre en irakisk buffertstat,” noterade Mustafa Alani, GRCs chef för Programmet för Säkerhets- och Terrorism-studier, och sa  att Teheran utgjorde både ett ”strategiskt hot och ett internt hot” gentemot saudierna. Till dessa spänningar har nya tillkommit, och det som resultat av detta års Arabiska Vår.

övers Ingrid Ternert

10 september, 2011

Malaysias fd president om 9/11 och hur Bush ljugit om det

Filed under: CIA,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Saudiarabien,terrorism,USA — ingrid @ 23:57

 

 Bush ljög om terrorattackerna 9/11′

Malaysias förre PremiärMinister Mahathir Mohamad säger det inte är otänkbart att den förre USA presidenten George W.Bush ljög om den som varit ansvarig för terrorattacken 9/11 på amerikanskt territorium.

I en artikel på fredagen publicerad i hans personliga blogg , sa Malaysias fd premiärminister att attackerna mot World Trade Center på Manhattan, New York City och mot Pentagon i Arlington, Virginia, inte hade kunnat utföras av muslimer.

Våldsakten skulle snarare ha utförts av andra grupper..

Den Malaysiska politikern poängterade att “för vissa amerikaner var inte 3000 människors död det mest skrämmande om  9/11. Det var istället att inse vilka som hade utfört attacken: ja, det var den amerikanska regeringen.”

Mohamad sa att trots arabiska muslimer är tillräckligt arga för att offra sina liv till att bli bombare, är de inte kapabla nog att planera och lägga fram strategiska attacker som liknar dessa under 9/11.

“Planeringen [av attackerna under 9/11] måste ha tagit en avsevärd tid. Kandidaterna måste lära sig flyga små flygplan…Den planering man hade behövt för att kapa fyra plan samtidigt skulle kräva en verklig precision i tid och logistik.

Möjligen ett flygplan. Men fyra samtidigt!! Jag tror inte extremister från SaudiArabien skulle ha kunnat genomföra denna mycket sofistikerade operation med en sådan framgång,” kommenterade Malaysias tidigare premiärminister.

Han sa då det gäller kollapsen av World Trade Centers tvillingtorn -“De kom ner snyggt och prydligt av sig själva, utan att rasa mot de andra byggnaderna alldeles intill. Det verkade mer vara en planerad rivning av byggnader än kollaps på grund av att ha träffats av flygplan.”

Mohamad förklarade, “Samtidigt rasade en tredje byggnad på samma sätt; trots att den inte blivit träffad av något flygplan. Vilken är då förklaringen till att denna orörda byggnad kollapsat av sig själv och inte förstört andra byggnader i närheten?”

Han ifrågasatte också det totala försvinnandet av det flygplan som träffat Pentagons byggnad i Arlington, Virginia. “Där fanns inga som helst spillror av något slag, inga förstörda flygplansdelar, ingen svart låda och inga mänskliga kroppar utspridda i omgivningen. Är detta möjligt, att ett flygplan kan så totalt upplösas efter en krasch?” sa Malaysias tidigare premiärminister.

Mohamad reste samtidigt frågor om försvinnandet av det fjärde flygplan, som skulle ha kraschat på ett öppet fält. “Återigen inga tecken på några rester. Ingen stor krater. Har det upplösts till ingenting? Har också de oskyldiga passagerarna gått upp i rök? undrade han.

Den malaysiska politikern påpekade att den amerikanska pressen varit underligt tyst om 9/11-attackerna. Han pekade också på att Bush är den som ljugit om Saddams massförstörelsevapen. “Den förre USA presidentens legalitet är att två länder (Irak och Afghanistan) ödelagts genom förekomsten av de förtryckande krigen. Hundratusentals irakier, afghaner och några tusen unga amerikanska soldaters har kommit att mista livet.

Tusentals fler är skadade för livet och lider av mental nedbrytning,” poängterade Mohamad.  Malaysias förre premiärminister sa också att människoliv inte tycktes spela någon roll längre för USAs president.

övers Ingrid Ternert

19 augusti, 2011

Åsidosatt al-Qaida inväntar ‘våren’

Filed under: Afghanistan,Afrika,Fred,krig,Libyen,media,mellanöstern,Ryssland,Saudiarabien,Storbritannien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 04:59

 

 av Mariann Ormholt  Asia Times 19 augusti

Tagen med överraskning av den arabiska våren har sedan dess al-Qaida och dess förbundna rörelser kämpat för att visa sig värdefulla, då det gäller att avslöja händelser, enligt experter.

Då målen för upproren är på kant med hur al-Qaida ser på den muslimska världen, kan militanterna fortsätta att bli åsidosatta, såvida revolutionerna kollapsar och lämnar en ny desillusionerad generation och sätter regionens ungdom åt sidan.

al-Qaidas ideologi har i viss mån förlorat fotfästet, eftersom man inte lyckats appellera till och på ett lämpligt sätt representera den utbredda stämning som finns i regionen, den som i grunden är svar på decennier av politisk, ekonomisk och kulturell stagnation.

Ett allmänt, ickevåldsligt uppror över hela Mellanöstern och norrut.  Afrika lyckades få till stånd den sortens signifikant förändring som al-Qaida och dess närstående i decennier försökt uppnå, sa Paul Pillar, professor i studier om säkerhet vid Georgetowns Universitet och fd CIAanalytiker. ”Det har visat sig att man inte behöver gå till extremt våld för att uppnå en politisk förändring,” tillade han.

En studie om al-Qaida under den arabiska våren av Juan Zarate och David Gordon inom Washingtons Centrum för Strategiska  och Internationella Studier, CSIS, ger ett antal andra skäl till att al-Qaida åsidosatts i upproren.

al-Qaidas kärna, som formellt leds av Osama bin Laden och blev mördad i maj, upprättades av Pakistans klanregioner, och är geografiskt avskilt från Mellanöstern och Nordafrika, sägs det. al-Qaidas kapacitet och resurser och dess anslutna grupper i Mellanöstern har varit under press, fortsätter studien, i och med att säkerhetstjänsten lyckats bryta isär deras celler och nätverk – och dess tillgångar i Maghreb, ledda av al-Qaidas Organisation i det Islamska Maghreb, som också vittrat ner och förlorat det mesta av sitt stöd i Algeriet och har misslyckats med att genomföra några större attacker i regionen.

Icke desto mindre har al-Qaidas ledare snabbt försökt prova positionera sin rörelse och spela en roll i revolutionerna. AbuYahya al-Libi, ledande al-Qaidaperson, har förbundit rebellerna med sin strävan att utmana Förenta Staterna. Han sa att det hade inspirerat arabvärlden till att kräva förändring. Andra prominenta al-Qaidafigurer sådana som nuvarande ledare Ayman al-Zawahiri och Anwar al-Awlaki, Jemen-amerikansk präst, har också försökt få kredit för revolutionerna.

Noman Benotman, erfaren analytiker vid Quilliam Foundation, tankesmedja i London om kontra-extremism, noterade att sådana uttalanden är rent taktiska åtgärder, avsedda att försäkra sig om att al-Qaidarörelsen inte marginaliseras av den Arabiska Våren.

”De har försökt försvara sig själva från var och en som beskrivit dom som bortkopplade från upproren”, sa han. Samtidigt sa Benotman att det var svårt för al-Qaida att finna sin roll i revolutionen. Medan militanter klandrar Västmakter för de umbäranden som mött muslimer, genom de allmänna protester som gått emot en ineffektiv regeringsmakt och lokala klagomål, sådant som arbetslöshet och korruption.

Medan protesterna dessutom i allmänhet orsakas av temporära bekymmer, fortsätter al-Qaida att drivas av religiösa imperativ. ”al-Qaida har sitt eget väletablerade koncept och sin ideologi om jihad och att etablera en islamsk stat,” fortsatte Benotman.”Systemet är baserat på att vara kampens väpnade förtrupp, genom en grupp som vet bättre än vanliga människor och vet mer om Islam och hur man upplyser massorna.

”al-Qaida kan inte bli politiker. De kan inte avsäga sig våld. Hela deras historia, deras ideologi och kultur, handlar om kamp och uppoffring.” Han argumenterar att den arabiska våren kan ha förändrat al-Qaidas taktik, genom att göra innebörden av deras  propagandabudskap lite mildare – men inte deras strategi. Pillar är överens om det och menar att revolutioner inte levererar de förändringar som människor önskar, eftersom al-Qaida och dess förbundna tycks vara förmånstagarna i ett folkligt missnöje.

Paul Rogers, professor vid Institutionen för Fredsstudier vid Bradforduniversitetet, håller med denna uppfattning. ”Militanterna kan hävda att icke-våldsliga massprotester inte fungerar, därför leder det till fler radikala islamist-alternativ ,”sa han.

Rogers fruktar att om Västs aktioner i Libyen fortsätter många månader till, kommer det att finnas en verklig risk för att detta uppfattas som ännu ett exempel på Västs attacker mot ännu ett arabland. ”Det hade kunnat bli rätt användbart för al-Qaidas propaganda,” sa han.

Benotman berättade för Institutet för Krig och FredsRapportering, att al-Qaidaledare redan identifierat Libyen som en möjlighet, och uppmanar människor där att inte sätta sin tilltro till rebellernas ledare, då dessa är lierade med Väst.

I Jemen sägs upproret ha låtit Al-Qaida på Arabiska Halvön (AQAP) få ledningen på detta ickestyrda territorium. Även om AQAP inte åtnjuter någon särskild grad av allmänt stöd, anser CSIC studien att organisationernas inflytande är på uppgång inom vissa samhällen.

Enligt media i Jemen  har Al Qaida på arabiska halvön i mars meddelat att de etablerat en kontroll över Abyanprovinsen, 480 kilometer söder om huvudstaden Sana’a, och utropat ett islamiskt emirat regerat av sharia-lagen. Jemens södra region är också basen för ett separatistiskt motstånd, som  i flera år opererat där, även om al-Qaida i vanliga fall är dömd att enbart utgöra en liten spelare i denna komplexa väv av maktstrider.

Pillar tror inte att al-Qaida kommer att helt försvinna, även om den arabiska våren skulle lyckas. Då denna är en mycket diversifierad grupp, tror han att den fortsätter existera i flera former. ”Det kommer alltid att finnas folk vid en återvändsgränd – människor som  helt enkelt är alltför hängivna,” sa han. ”Om man får till ett  framgångsrikt arabiskt uppvaknande och en rättvis lösning på Palestinafrågan, tror jag att utsikterna för al-Qaida kommer att bli extremet låga”.

Mariann Ormholt är bidragsgivare till IWPR

övers Ingrid Ternert

8 augusti, 2011

AlQaida kommer inte ha något uppehåll i sin jihad

Filed under: Afghanistan,Afrika,CIA,Egypten,Irak,Irak,Israel,krig,Libyen,NATO,Pakistan,religion,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 23:34

17 juni Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”Det inte kommer bli något uppehåll i vår jihad gentemot Förenta Staterna och Israel”.

Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyrranniska ledare, som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs före al-Qaidas kungörelse.

av Murad Batal al-Shishani

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har mycket analys kommit fram om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att ge svar på den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Ladeneran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa figurer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen.

Som al-Qaida ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [islamska trosgemenskapen].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, dvs ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra detta som del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrievs som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporten särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel anses vara ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under år 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha frisläppts från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrke) officeren med namnet Muhammad Ibrahim Makkawi; i vilket fall finns det skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den Londonbaserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed hade fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 hade dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och då inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme för timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppa, avbryta eller bli fördröjd av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden fokuserades på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ‘den nära fienden’  (‘ogudaktiga’ regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden tjänat som en symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berott på hans bakgrund som ledare för en nationell jihadistgrupp före man kommit att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihadrörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiris fokus på ‘den nära fienden’ bestod till 50% av hans texter; i kontrast till ‘den avlägsna fienden’ som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått i generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar ett liknande bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att i framtiden ha fokus på sin inre fiende. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.(anm IT vilket med andra ord kan innebära en rensning inifrån av hela organisationen, som då kan leda till en ren självmordsrörelse)

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna kom att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri kommer till exempel att förlita sig till operativa som vill gå emot sina nära fiender, sådana som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring afghansk–pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade den 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, som knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel Libyen, Syrien och Jemen, kunde det erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit in i områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är en prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startade den sista februari. Vid det laget började Attiya skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, som har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför någon annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis till dom bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att de individuella jihadattackerna ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.”

Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig till individuella operationer. Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida.

Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som klart lade fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. Då han tillfrågades om jihadisternas strategi svarade han- ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera världsledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring kommer att ske i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, såvida man inte inriktar en direkt ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder dess olika ideologers nya roller att rörelsen kommer att ledas i en mer kollektiv riktning än tidigare.
övers Ingrid Ternert

15 juli, 2011

Ett nytt vapenrace – också Tyskland en stor vapenexportör – till Libyen

Filed under: ekonomi,krig,Libyen,NATO,Saudiarabien,vapen — ingrid @ 02:48

 

 Der Spiegel 11 juli 2011

Ett nytt vapenrace – Exporten upp för tyska vapentillverkare
av Dietmar Hawranek, Markus Dettmer och Ralf Beste
-Den internationella vapenindustrin väntar ingen kris; för kriser betyder affärer. Under år 2010 steg världens vapenutgifter till $1.63 triljoner. Det representerar en tillväxt på 56 procent över senaste decenniet enligt svenska SIPRI.

Tyskland spelar fortfarande en roll i krigen med ”Made in Germany” skrivet på många av de vapen som används, på båda sidor. Så är t.ex de militära transporter som för över Khadaffis tanks till fronten tillverkade av Mercedes-Benz.

Hans soldater använder tyska störsändare för att avbryta kommunikationen mellan sina fiender. Och Khadaffis trupper kan skjuta ner lågtflygande helikoptrar med fransk-tyska ”Milan 3″ anti-tanksmissiler, vars avfyrningsanordning tillverkas i en fabrik i Schrobenhausen.

NATOs trupper förlitar sig också på tysk teknologi som i ”Eurofighter.” Och även de libyska rebellstyrkornal kan få användning av tysk ingenjörskonst, enligt rapporter att Khatar har försett dem med ”Milan 3″ missiler.

Fundamentala problem

Allt detta tycks göra kriget i Libyen till en god affär för tillverkaren av ”Milan 3.” Men det faktum att alla parter involverade i dessa strider använder vapen som är tillverkade i Tyskland, pekar på ett grundläggande problem vad gäller detta slag av vapenexportpolitik.

Tanks, helikoptrar, flygplan, missiler och skjutvapen är ofta i tjänst under flera decennier. I och med det är det små chanser att köparna bara använder dom till försvarsuppgifter under den perioden och inte kommer att attackera ett annat land eller förtrycka sin egen inhemska befolkning.

Det här är vad som gör varje beslut om godkännande av en exportuppgörelse så svår. Och debatterna i dessa frågor kommer bara att öka.

Under sådana omständigheter måste Tysklands federala regering undvika ett liberalt godkännande av exporttillstånd till skydd för  den inhemska vapenindustrins överlevnad. Trots att de flesta tyska vapentillverkare förlitar sig på export, är inte den tyska exportekonomin beroende av vapenindustrin.

I grova drag arbetar 80 000 människor i Tysklands vapenindustri. I verkliga siffror blir industrin för vindenergi viktigare med sina 100 000 jobb. Dessutom är många vapentillverkare involverade i produktion av artiklar för icke-militärt bruk, och hade kunnat stärka dessa aktiviteter, ifall den egna vapenindustrin skulle dala. Rheinmetall till exempel genererar nästan halva sin försäljning med hjälp av komponenter till bilindustrin.

I själva verket är Krauss-Maffei Wegmann det enda bolag, vars överlevnad enbart bygger på dess militära överenskommelser. För tillfället har bolaget avböjt att uttala sig om en planerad uppgörelse om tanks med SaudiArabien och då bara kunnat säga att ”ett godkännande inte kommit till stånd.”

På bolagschefernas världskarta har MellanÖstern fortfarande utmärkts med rött.

övers Ingrid Ternert

19 juni, 2011

Al-Qaidaledare går mot sin ‘nära fiende

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,Irak,Irak,krig,NATO,nya,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 03:07

av Murad Batal al-Shishani 20110617  (komplett artikel)

Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”att det inte skulle bli något uppehåll i vår jihad mot Förenta Staterna och Israel”. Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyranniska ledare som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs innan al-Qaidas kungörelse.

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har man kommit fram med mycket analys om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att besvara den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Laden-eran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa personer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen. Som al-Qaida-ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [Islams trosgemenskap].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra det här som en del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al- Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrivits som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporteringen särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel ses som ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha blivit frisläppt från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrka) officer vid namn Muhammad Ibrahim Makkawi; det finns i vilket fall skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den London-baserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme efter timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppas, avbrytas eller fördröjas av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden har fokuserats på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ”den nära fienden”  (”ogudaktiga” regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden har tjänat som symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berodde på hans bakgrund som ledare av en nationell jihadistgrupp före han kom att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihad- rörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiri fokuserar till 50% av sina texter på ”den nära fienden”; i kontrast till ”den avlägsna fienden” som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått av generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar liknande sätt ett bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att fokusera sin inre fiende i framtiden. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna har kommit att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri förlitar sig till exempel på operativa som vill gå emot sina nära fiender som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring Afghanistan–Pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, vilket knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel i Libyen, Syrien och Jemen, skulle det kunna erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit sig till områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startat den sista februari. Vid det laget började han skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, vilken har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att individuella jihadattacker ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.” Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig för individuella operationer.

Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida. Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som har klart lagt fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. då han tillfrågades om jihadisternas strategi: ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera ledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring sker i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, ifall man inte inriktar en ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder inom rörelsen de  olika ideologernas nya roller, att den kommer att ledas i en mer kollektiv stil än tidigare.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress