
Invasion av Libyen med ett humanitärt mandat, skulle kunna tjänat samma storföretags intressen som de vid 2003 års invasion och ockupation av Irak.
Det underliggande målet är att få kontroll över Libyens oljereserver, destabilisera det Nationella Oljebolaget och privatisera landets oljeindustri.
Alltså att lägga över kontroll och ägarskap av oljetillgångarna i utländska händer.
Det Nationella OljeBolaget rankas 25 bland världens 100 största oljebolag (Libyaonline.com) Den planerade invasionen av Libyen, vilken redan är igång i en bredare ”kamp om oljan”. Nära 80 procent av Libyens oljereserver ligger i ‘Sirte Gulf basin’ i östra Libyen.
Libyen är en prisad ekonomi. ”krig är bra för affärer”. Olja är trofén i de USa-NATOledda krigen. Wall Street, de Anglo-Amerikanska oljejättarna, USA-EUs vapenproducenter skulle bli de okända förmånstagarna i denUSA-NATOledda militära kampanjen riktad mot Libyen.
Libysk olja är en vinst för de Anglo-Amerikanska oljejättarna. Medan marknadsvärdet på råolja ligger väl över 100 dollar per fat, är priset för libysk olja extremt lågt, så lågt som $1.00 per fat (enligt en uppskattning).
Som då en oljemarknads expert kommenterat något kryptiskt: ”Med $110 per fat på världsmarknaden, skulle med enkel matte kunna ge Libyen en marginalprofit på $109.” (Libyen Oil, Libya Oil One Country’s $109 Profit on $110 Oil, EnergyandCapital.com 12 mars 2008)
Utländska oljeintressen i Libyen
Utländska oljebolag som tidigare opererat i Libyen inkluderar Frankrikes Total, Italiens ENI, Kinas Nationella PetroleumBolag, Brittisk Petroleum, spanska oljekonsortiet REPSOL, ExxonMobil, Chevron, Occidental Petroleum, Hess, Conoco Phillips.
Observera att Kina spelar en central roll i Libyens oljeindustri. ‘China National Petroleum Corp’ (CNPC) har haft en arbetsstyrka på omkring 400 anställda.
Antalet kineser anställda i Libyen har varit i storleksordningen 30 000. 11% av Libyens oljeexport går dessutom till Kina. Då man inte har några siffror på storleken och betydelsen av CNPC’s produktion och utvinning, ser de ändå ut att vara avsevärda.
Mer generellt anser man i Washington att Kinas närvaro i NordAfrika innebär ett intrång. Från en geopolitisk synvinkel utgör Kina ett hinder. Den militära kampanj som är riktad mot Libyen har som mål att utesluta Kina från NordAfrika.
Vad som också är viktigt är Italiens roll. ENI, det italienska konsortiet pumpar upp 244 000 fat gas och olja, vilket innebär nära 25% av Libyens totala export.
Bland USAs bolag i Libyen beslutade man redan för ett halvår sedan att Chevron och Occidental Petroleum, Oxy, inte skulle förnya sina libyska olje- och gasutvinningskontrakt. Se ‘Varför tänker Chevron och Oxy lämna Libyen?’ -Voice of Russia 6 okt 2010.
Som kontrast har det tyska oljebolaget R.W. DIA E i nov 2010 undertecknat ett långvarigt kontrakt med Libyens Nationella OljeBolag (NOC), vilket innebär en produktionsdelning (The AfricaNews – Libya: German oil firm signs prospecting deal).
De finansiella prispengarna såväl som ”krigsbytet” är extremt högt. Militäroperationen syftar till att avrusta Libyens finans-institutioner och att konfiskera miljarder dollar av Libyens finansiella tillgångar i västliga banker. Märk väl har Libyen en klen militär förmåga och luftförsvarssystemet är svagt.
Libyens Oljekoncessioner – Att rita om Afrikas karta
Libyen förfogar över Afrikas största oljereserver.USA-NATOs inblandning har ett strategiskt syfte: Det innebär en regelrätt plundring och stöld av nationens oljerikedomar under täckmantel av humanitär intervention.
Denna militära operation skall förutom etablering av USAs hegemoni i NordAfrika, en region som historiskt varit dominerad av Frankrike och i mindre grad Italien och Spanien.
Med tanke på Tunisien, Marocco och Algeriet, har Washington lyckats försvaga de politiska band som dessa länder hade till Frankrike och öva påtryckning till att installera en ny politisk regim med nära förbindelser med USA.
Denna försvagning av Frankrike utgör en del av USAs imperialistiska design. Det är en historisk process som går tillbaka till Indokinakrigen.
USA-NATOs intervention leder till en möjlig formation av USAs klientregimer, vilket också innebär en uteslutning av Kina från regionen och utmanövrering av Kinas Nationella OljeBolag (CNPC).
De Anglo-Amerikanska oljegiganterna inklusive British Petroleum, som år 2007 undertecknat ett oljeutvinningskontrakt med Khadaffis regim, är bland de möjliga ‘vinnarna’ av USA-NATOs planerade militäroperation.
Det som står på spel är mer generellt att rita om Afrikas karta, vilket innebär en ny-kolonial omfördelning, skrotning av 1884 års demarkationslinjer från BerlinKonferensen, Usas erövring av Afrika i allians med GrBr i en Usa-Natoledd aktion.
Den koloniala uppdelningen av Afrika 1913. Libyen: Strategisk sluss från Sahara över till CentralAfrika.
Libyen gränsar till ett flertal länder inuti Frankrikes intressesfär, inklusive Algeriet, Tunisien, Niger och Chad. Chad är en möjlig oljerik ekonomi.
ExxonMobil och Chevron har intressen i Södra Chad med ett oljeledningsprojekt. Södra Chad utgör en ingång till Sudans Darfurregion, som också är strategisk med tanke på dess oljerikedom.
Kina har oljeintressen i både Chad och Sudan. Kinas Nationella OljeBolag (CNPC) undertecknade år 2007 ett långtgående avtal med regeringen i Chad.
Niger är strategisk för USA med tanke på dess stora uranreserver. För närvarande dominerar Frankrike uranndustrin i Niger genom det franska nukleära konglomeratet Areva, tidigare känt som Cogema. Kina har också intressen i Nigers uranindustri
Mer generellt är för Förenta Staterna Libyens södra gräns strategisk i dess försök att utvidga sin intressesfär i detta Afrika, ett territorium som sträcker sig från Nordafrika till Central- och VästAfrika. Historiskt var regionen en del av Frankrikes och Belgiens kolonialimperier, vars gränser slogs fast vid 1884 års Berlinkonferens.
USA spelade då en passiv roll. Det nya 21a århundrade som åter uppdelat den africanska kontinenten, baserades på kontrollen över oljan, naturgasen och de strategiska mineralerna (kobolt, uran, krom, magnesium, platina och uran). De stöder i stor utsträckning det dominerande Anglo-Amerikanska bolagets intressen.
USAs inblandning i Nordafrika har förändrat regionens hela geopolitik. Det underminerar Kina och överskuggar Europeiska Unionens inflytande.
Denna nya uppdelning av Afrika inte endast försvagar de tidigare kolonialmakternas roll i Norra Afrika (inbegripet Frankrike och Italien). Det är också en del av en bredare process att åsidosätta och försvaga Frankrike (och Belgien) i en stor del av den afrikanska kontinenten.
USAs nickedocksregimer have been installed in several African countries vilka historiskt sett låg inom Frankrikes inflytelsesfär (och Belgien), inklusive republiken Kongo och Rwanda. Flera länder i Västafrika (inklusive Elfenbenskusten) är predestinerade att bli en av USAs proxystater.
Den Europeiska Unionen är starkt beroende av Libyens oljeflöde. 85 procent av dess olja säljs till europeiska länder. I händelse av krig mot Libyen, kunde oljeförsörjningen till länder i Väst bli ytterligare påverkad, liksom Italien, Frankrike och Tyskland. Trettio procent av Italiens olja och 10 procent av dess gas importeras från Libyen. Libyens gas går genom Green-streams oljeledning i Medelhavet.
Följderna av dessa möjliga avbrott blir omfattande. De har också en direkt bäring i förhållandet mellan USA och Europeiska Unionen. Oljeledningen Green-stream knyter samman Libyen med Italien.
Sammanfattande notering
Vår media är genom en massiv desinformationskampanj inblandad i att rättfärdiga en militär agenda vilken ger, om den genomförs, förödande konsekvenser inte enbart för det libyska folket: de sociala och ekonomiska konsekvenserna skulle märkas över världen.
Det finns för närvarande tre distinkta krigsscener i det bredare Mellanösterns Centralasiatiska region: Palestina, Afghanistan, Irak. I händelse av attack mot Libyen, skulle en fjärde krigsscen öppnas upp i NordAfrika, med risk för en militär upptrappning.
Den allmännaopinionen måste ta i beaktande den gömda agendan bakom den påstådda humanitära missionen, hyllad av Natos statsöverhuvuden och regeringar i NATOs länder som ett ”rättvist” krig. Teorin om det ”Rättvisa kriget” i både dess klassiska betydelse och dagens versioner framhåller krig som en ”humanitär operation”.
Den uppmanar till militär intervention på etiska och moralisk grunder mot ”skurk stater” och ”Islamska terrorister”. Teorin om det rättvisa kriget demoniserar Khadaffiregimen medan man ger USA-NATO ett militärt mandat till intervention.
NATO länders stats-och regeringsöverhuvuden är arkitekterna till krig och ödeläggelse i Irak och Afghanistan. I en ytterst vriden logik hyllas dessa som förnuftets röst, som representanter för det ”Internationella Samfundet”.
Realiteter vänds upp-och ner. En humanitär intervention genomförs av krigsförbrytare i hög position, som är ohotade väktare av teorin om det Rättvisa Kriget.
Abu Ghraib, Guantanamo,… Civila offer i Pakistan genom USAs drönar-attacker mot städer och byar beordrade avpresident Obama, ligger inte på nyheternas förstasida, det gör inte heller två miljoner döda civila i Irak.
Det finns inte något sådant som ett ”Rättvist krig ”, upplevt under USA imperialismens historia. Rapporten år 2000 om ‘Project of the New American Century’ med titeln ”Rebuilding Americas’ Defenses”, med uppmaningen att bedriva ett erövringskrig. en av huvudkomponenterna i det militära upplägget är: Att ”strida och beslutsamt vinna i multipla, samtidiga krig”. ”Operation Libyen” är del av den processen. Det är en annan krigsskådeplats i Pentagons logik om ”samtidiga krig”.
PNAC dokumentet reflekterar trosvisst USAs militära utvecklingsdoktrin sedan år 2001. USA planerar utkämpa flera samtidiga krig i världens skilda regioner.
Medan man skyddar Amerika, nämligen att USAs ”Nationella Säkerhet” ska utgöra ett mål, så beskriver PNACrapporten varför dessa multipla krigsscener behövs. Det humanitära rättfärdigandet nämns inte.
Vad är meningen med Amerikas militära vägkarta?
Libyen är måltavla för att man är en av många återstående länder utanför Amerikas inflytelsesfär, som inte lyckas ställa in sig efter USAs krav. Libyen är ett land som blivit utvald att bli en del av en militär ”vägkarta” viken består av ”multipla samtidiga krigsskådeplatser”. Med Natos förre befälhavare general Wesley Clarks ord:
”I Pentagon under november 2001, hade en av de högre militära stabscheferna tid med ett samtal. Ja, vi är fortfarande på spåret att gå mot Irak, sa han. Men det var mer. detta diskuterades som en del i en femårig kampanjplan, sa han, och där var totalt sju länder, med början i Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Iran, Somalia och Sudan…. (Wesley Clark, Winning Modern Wars, p. 130).
övers Ingrid Ternert