Fredskoalitionen Göteborg

15 juli, 2011

Ett nytt vapenrace – också Tyskland en stor vapenexportör – till Libyen

Filed under: ekonomi,krig,Libyen,NATO,Saudiarabien,vapen — ingrid @ 02:48

 

 Der Spiegel 11 juli 2011

Ett nytt vapenrace – Exporten upp för tyska vapentillverkare
av Dietmar Hawranek, Markus Dettmer och Ralf Beste
-Den internationella vapenindustrin väntar ingen kris; för kriser betyder affärer. Under år 2010 steg världens vapenutgifter till $1.63 triljoner. Det representerar en tillväxt på 56 procent över senaste decenniet enligt svenska SIPRI.

Tyskland spelar fortfarande en roll i krigen med ”Made in Germany” skrivet på många av de vapen som används, på båda sidor. Så är t.ex de militära transporter som för över Khadaffis tanks till fronten tillverkade av Mercedes-Benz.

Hans soldater använder tyska störsändare för att avbryta kommunikationen mellan sina fiender. Och Khadaffis trupper kan skjuta ner lågtflygande helikoptrar med fransk-tyska ”Milan 3″ anti-tanksmissiler, vars avfyrningsanordning tillverkas i en fabrik i Schrobenhausen.

NATOs trupper förlitar sig också på tysk teknologi som i ”Eurofighter.” Och även de libyska rebellstyrkornal kan få användning av tysk ingenjörskonst, enligt rapporter att Khatar har försett dem med ”Milan 3″ missiler.

Fundamentala problem

Allt detta tycks göra kriget i Libyen till en god affär för tillverkaren av ”Milan 3.” Men det faktum att alla parter involverade i dessa strider använder vapen som är tillverkade i Tyskland, pekar på ett grundläggande problem vad gäller detta slag av vapenexportpolitik.

Tanks, helikoptrar, flygplan, missiler och skjutvapen är ofta i tjänst under flera decennier. I och med det är det små chanser att köparna bara använder dom till försvarsuppgifter under den perioden och inte kommer att attackera ett annat land eller förtrycka sin egen inhemska befolkning.

Det här är vad som gör varje beslut om godkännande av en exportuppgörelse så svår. Och debatterna i dessa frågor kommer bara att öka.

Under sådana omständigheter måste Tysklands federala regering undvika ett liberalt godkännande av exporttillstånd till skydd för  den inhemska vapenindustrins överlevnad. Trots att de flesta tyska vapentillverkare förlitar sig på export, är inte den tyska exportekonomin beroende av vapenindustrin.

I grova drag arbetar 80 000 människor i Tysklands vapenindustri. I verkliga siffror blir industrin för vindenergi viktigare med sina 100 000 jobb. Dessutom är många vapentillverkare involverade i produktion av artiklar för icke-militärt bruk, och hade kunnat stärka dessa aktiviteter, ifall den egna vapenindustrin skulle dala. Rheinmetall till exempel genererar nästan halva sin försäljning med hjälp av komponenter till bilindustrin.

I själva verket är Krauss-Maffei Wegmann det enda bolag, vars överlevnad enbart bygger på dess militära överenskommelser. För tillfället har bolaget avböjt att uttala sig om en planerad uppgörelse om tanks med SaudiArabien och då bara kunnat säga att ”ett godkännande inte kommit till stånd.”

På bolagschefernas världskarta har MellanÖstern fortfarande utmärkts med rött.

övers Ingrid Ternert

19 juni, 2011

Al-Qaidaledare går mot sin ‘nära fiende

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,Irak,Irak,krig,NATO,nya,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 03:07

av Murad Batal al-Shishani 20110617  (komplett artikel)

Al-Qaida utnämnde på torsdagen Ayman al-Zawahiri till ny ledare efter Osama bin Laden och förklarade att ”att det inte skulle bli något uppehåll i vår jihad mot Förenta Staterna och Israel”. Gruppen tillade, ”Vi stöder våra förtryckta muslimska bröders uppror mot de korrupta och tyranniska ledare som låtit vår nation lida i Egypten, Tunisien, Libyen Jemen, Syrien och Marocko.” Följande rapport skrevs innan al-Qaidas kungörelse.

Efter att al-Qaidaledaren Osama bin Laden blivit dödad den 2 maj, har man kommit fram med mycket analys om eventuella förändringar i organisationen och dess ledarskap. Denna artikel syftar till att besvara den grundläggande frågan om i vilken riktning al-Qaidas kärna (baserad längs den afghansk-pakistanska gränsen) går in i post-Bin Laden-eran enligt dess kvarvarande ledares ideologi.

Dessa personer inkluderar den egyptiska jihadisten Dr Ayman al-Zawahiri, som förmodligen kommer att verka som en icke förklarad ledare, då al-Qaidas medlemmar inte anser sig vara någon organisation, utan snarare ”förkämpar” i jihadrörelsen. Som al-Qaida-ideologen Abdul Majid förklarar: ”Al-Qaida är inte längre enbart en hierarkisk organisation [byggd] på särskilda namn, utan blivit en jihadmission gemensam för alla mujahideen inom umman” [Islams trosgemenskap].

Vissa indikationer på al-Zawahiris växande betydelse kan finnas i hans fina ord om Bin Laden, något som stått på en jihadsida på webben den 8 juni. I budskapet kallat ”Den upplyste noble Riddaren,” förklarade al-Zawhiri förnyelsen av al-Qaidas förkunnelse för talibanernas ledare Mullah Omar, ‘Ledaren för de troende’, vilket tyder på att al-Zawahiri har auktoritet nog att göra det här som en del av dess ”vandaler”.

För att bedöma al-Qaidas framtida verksamhet undersöker man enligt artikeln ideologin hos tre av al-Qaidas medlemmar inom Shurarådet (AQs stora beslutande rådslag) förutom al-Zawahiri: Abu Yahya al-Libi (aka Hassan Muhammad Qaid), Abu Abdulrahman Attiya al-Libi (aka Jamal Ibrahim Shtelwi al-Misrati) och Abdul Majid Abdul Majid. En fjärde medlem i shuran, Abu Khalil al-Madani, ingår inte i analysen med anledning av bristen på information om det han anser om Saif al- Adel inom al-Qaidas ledarskap.

Trots att al-Zawahiri beskrivits som al-Qaidas biträdande ledare under de gångna 15 åren, har vissa nya rapporter föreslagit den egyptiske ledaren Saif al-Adel som ny al-Qaidaledare. I vilket fall är al-Adel en professionell militär, något som står noterat i hans papper, vilket betyder att hans brist på ideologisk insikt inte gör rapporteringen särskilt trovärdig.

Den tidigare egyptiske militärofficeren al-Adel ses som ledare för al-Qaidas militärkommitté och har under 2010 återvänt till Pakistans klanområde i Waziristan efter att ha blivit frisläppt från sin fångenskap i Iran. Saif al-Adel brukar identifieras i rapporteringen som alias för den tidigare egyptiske underrättelse (eller specialstyrka) officer vid namn Muhammad Ibrahim Makkawi; det finns i vilket fall skäl att ifrågasätta identifieringen. Al-Adels svärfar, en afghansk jihadveteran vid namn Mustafa Hamid, har förnekat att Makkawi är al-Adels riktiga namn.

År 2004 publicerade den London-baserade ‘Islamic Media Observer’ ett uttalande som säger att al-Adel och Makkawi inte är samma person. Nyligen publicerade en egyptisk tidning ett brev från en individ som själv säger sig vara Muhammad Ibrahim Makkawi, veteran från afghanska jihad och förklarade att han inte är Saif al-Adel och därmed fått utstå problem genom den felaktiga identifieringen. Författaren verkar också finnas i Afghanistan-Pakistan-regionen, men hävdar att han har fördömt al-Qaida sedan 9/11.

Det är viktigt notera, att dödandet av Bin Laden inte betyder att al-Qaida är avväpnad. Videoupptagningen den 16 juni 2010, av Abu Yahya al-Libi, kallad ”Our Leaders’ Blood Fuels Our Battle”, åkallade al-Qaidas forne ledare i Irak, Abu Omar al-Baghdadi och Abu Hamza al-Muhajir, som den 19 april 2010 dödats i ett flyganfall över Bagdad.

Al-Libis lovsång påvisar det tänkande som genomsyrar al-Qaidas post-Bin Laden uppträdande: ”Det finns inte någon mujahid som har kämpat oförtrutet på slagfältet, vare sig ledare eller soldat och inte förberett sig för döden; han har ivrigt väntat in den, timme efter timme, nej, ögonblick för ögonblick …denna tillbedjan [jihad], som är del av vår ärorika religion, går inte att stoppas, avbrytas eller fördröjas av döden, död eller tillfångatagen av någon, vilken han eller hans status än är.”

Abu Yahya undkom under 2005 från ett amerikanskt fångcentrum i Bagram-Afghanistan. Sedan dess har han framstått som en av de mest prominenta ideologerna inom Salafi-jihadismen efter studier av islamska fiqh, juridiska studier i Mauritanien. Jihadister refererar ofta till hans skrifter, särskilt hans åsikter om dödandet av civila.

Avlägsen fiende och nära fiende
Bin Laden tyckte om tanken att kämpa mot ”den fjärran fienden”, ”korsfarare och judar” (anm IT- alltså dessa som hotat den islamska religionen). 70 procent av hans tal och framträdanden har fokuserats på denna fjärran fiende, 20% bestod av generella råd och instruktioner till jihadister och bara 10% var avsedda till att störta lokala regimer hos ”den nära fienden”  (”ogudaktiga” regimer i den muslimska världen). Dessa personer föreslår att fastän Bin Laden har tjänat som symbol för jihadister, var han mer av strateg än en religiös ideolog.

Till skillnad från Bin Laden är al-Zawahiri mer fokuserad på den nära fienden, vilket berodde på hans bakgrund som ledare av en nationell jihadistgrupp före han kom att omfatta salafismen och under 1980talet ingå i en större internationell jihad- rörelse, där al-Qaida utgör det främsta inslaget. Al-Zawahiri fokuserar till 50% av sina texter på ”den nära fienden”; i kontrast till ”den avlägsna fienden” som han bara till 15% haft fokus på i sina texter, resten har i huvudsak bestått av generella råd och instruktioner.

Arbeten av Abu Yahya al-Libi, Abu Abdulrahman Attiya al-Libi och Abdul Majid Abdul Majid reflekterar liknande sätt ett bristande fokus på striden mot den avlägsne fienden. Det innebär att al-Qaidas innersta kärna kommer att fokusera sin inre fiende i framtiden. I hans prisande den 8 juni av Bin Laden, har al-Zawahiri explicit uppmanat till jihad mot den nära fienden i Pakistan, Syrien, Jemen och Libyen.

Ideologer och operativa
Al-Qaida med alla dess läger uppdelat mellan politisk-ideologiska ledare och de militärt operativa. Ändring i de breda strategierna har kommit att öka vissa ledares roll inom de båda grupperna. al-Zawahiri förlitar sig till exempel på operativa som vill gå emot sina nära fiender som hans gamla kamrat Abu Muhammad al-Masri (aka Abdullah Ahmad Abdullah).

Al-Masris preferens att gå emot sina ”nära fiender” blev en källa till missämja med Bin Laden själv efter 9/11attackerna. Al-Masri är en al-Qaidaoperativ och förekommer på USAs ‘Federal Bureau of Investigation’s mest-efterlysta lista’. Han anklagas för inblandning i bombningarna den 7 aug 1998 mot USAs ambassader i Dar es Salaam och Nairobi och anses förekomma i området kring Afghanistan–Pakistanska gränsen.

Al-Zawahiri kommer också behöva förlita sig på operationella sådana som al-Adel och Ilyas Kashmiri för att upprätthålla al-Qaidas koppling till lokala motståndsmän inom regionen Afghanistan-Pakistan. Kashmiris nuvarande status är oklar; ett uttalande som påstås komma från Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HuJI) annonserade 3 juni ut hans död genom anfall med förarlösa flygplan i Norra Waziristan, då talesmannen tidigare varit okänd, fanns det misstag i texten, vilket knappast kan ha gjorts av en talesman för HuJI.

Vad mera är var fotot över den döda Kashmir-medborgaren i realiteten Abu Ismail Khans kropp, en av Lashkar-e-Taibas (LeT) terrorister involverad i 2008 års Mumbaiattack. Kashmiri är känd som en befälhavare inom al-Qaida och ledare för den Waziristan-baserade och till HuJI knutna Brigad 313, vilken består av medlemmar inom Tehrik-e-Taliban Pakistan och allierade Kashmirgrupper, inklusive LeT och den Karachi-baserade Jundallahrörelsen.

I vilket fall, att fokusera på den nära fienden hade kunnat innebära den första utmaningen gentemot al-Zawahiris ledarskap. Al-Qaidas retorik att föra fram en våldsam jihad har väldigt lite effekt på den ungdom som agitaterar för politisk förändring på arabvärldens gator, vilket också har förstört dess rekryteringsbas. Skulle emellertid det politiska våldet fortsätta eskalera till exempel i Libyen, Syrien och Jemen, skulle det kunna erbjuda nya möjligheter för en rörelse som alltid dragit sig till områden i kris.

Individuell jihad
I detta sammanhang väntas Abu Abdulrahman Attiya al-Libis ideologiska roll öka. Attiya är prominent al-Qaida teoretiker och ledare för jihadiströrelsen i Libyen. I egenskap av sharia-student i Mauritanien och expert på explosivt material anses han stå al-Zawahiri nära. Han stod också Bin Laden och al-Qaida i Iraks ledare Abu Musab al-Zarqawi nära innan denna blev dödad år 2006.
Attiya har också beskrivits som koordinator mellan al-Qaida ledare och andra islamska grupper. Om man går till hans skrifter, ser man att alla faller inom kategorin ”generella råd och instruktioner” tills dess oroligheterna i Libyen startat den sista februari. Vid det laget började han skicka meddelanden mer regelbundet och fördömde Muhammed Khadaffi och NATOs militära operationer i Libyen.

Attiya al-Libis roll som generell teoretiker är viktig för al-Qaida. Den har visats i en ny video i två avsnitt, vilken har producerats av al-Sahab Media Production med titeln ”La Tukalif ila Nafsak” (Du hålls inte ansvarig inför annan än enbart dig själv). Den första en-timmas episoden ägnades åt uppmuntran till al-jihad al-fardi (individuell jihad), delvis bland de muslimer som bor i Väst.

Taktiken beskrevs i inspelningar som både Attiya al-Libi och Abu Yahya al-Libi. Attiya al-Libi har betonat vikten av att individuella jihadattacker ligger i linje med ”mujahideen” motståndets generella strategi …alla länder i Väst är inte likadana.” Han uppmanade därefter  potentiella jihadister att kontakta ”mujahideens ledare, ifall det är möjligt” innan man tar sig för individuella operationer.

Förutom dess taktiska fördelar, visar man med individuell jihad att den ”långväga fienden” förblir en prioritet för al-Qaida. Detta ökar betydelsen av Abdul Majids arbete, som har klart lagt fram vikten av att slå mot Förenta Staterna. då han tillfrågades om jihadisternas strategi: ”Jag tror det är väl känt för alla, att som all annan jihadstrategi baseras den på nödvändigheten av att fokusera ledaren på jorden för misstro och korruption – Amerika.”

Sammanfattning
Al-Qaida kommer att fortsätta efter Bin Laden genom att förlita sig till sin ideologi, men en förändring sker i dess agerande. Förändringarna kommer att reflekteras i nya roller för ledare inom rörelsen, särskilt de som är inriktade på att utveckla gruppens ideologi.

Under al-Zawahiris ledarskap kommer al-Qaida bli mer nära-fiende-orienterad, men det beror på utvecklingen i Arabvärlden och de folkliga rörelsernas inriktning. Att förlita sig till de militärt operativa för att upprätthålla banden till invånarna i regionen kan bli ett problem för al-Qaidas kärna, ifall man inte inriktar en ideolog för dylika missioner.

Fastän al-Zawahiri spelar en viktig roll som al-Qaidas nye ledare, betyder inom rörelsen de  olika ideologernas nya roller, att den kommer att ledas i en mer kollektiv stil än tidigare.

övers Ingrid Ternert

12 juni, 2011

Usa-Natos krig tjänar al-Qaidas strategi del 2

Filed under: Afghanistan,CIA,Egypten,Fred,Irak,krig,NATO,nya,Pakistan,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 03:09

9 juni Asia Times del 2
‘US-NATO war served al-Qaida strategi’
av Gareth Porter

‘USA-NATOs krig har tjänat al-Qaidas strategi’ av Gareth Porter

Al-Qaidas strateger har hjälpt talibanerna i deras kamp mot Förenta Staternas NATOstyrkor i Afghanistan, för man tror att utländsk ockupation varit den största faktorn i att skapa ett muslimskt stöd för resningar mot sina regeringar, enligt den nyligen publicerade boken av Syed Saleem Shahzad, Asia Times Onlines pakistanska byråchef, vars kropp hittades i en kanal utanför Islamabad i förra veckan, då med tecken på tortyr.

Att al-Qaida betraktar USA-NATOs krig i Afghanistan, vilket Shahzads rapporter i sin bok baserad på samtal med ett flertal högre al-Qaida befälhavare, representerar den mest auktorativa bild av organisationens tänkande som är tillgänglig för publiken. Shahzads bok Inside Al-Qaida och talibanerna blev publicerad den 24 maj – endast tre dagar innan han försvann från Islamabad på sin väg till en televisionsintervju. Man fann hans kropp den 31 maj.

Shahzad, som under 10 år varit pakistansk byråchef för den HongKong-baserade Asia Times Online, hade en unik tillgång till högre al-Qaida befälhavare och andra kadrer, liksom organisationer med afghanska och pakistanska talibaner. Hans beskrivning  av al-Qaidas strategi är särskilt värdefull på grund av det heltäckande ideologiska systemet och strategiska tänkandet som uppstått under flera år ur de många drabbningar Shahzad hade med högre tjänstemän.

Shahzads noteringar avslöjar att Osama bin Laden var en ”skyltdocka” för allmän konsumtion, och att det var hans vice, egyptien dr Ayman Zawahiri, som formulerat organizationens ideologiska linje eller planerat operationsplaner. Shahzad summerar al-Qaidas strategi som att ”vinna kriget mot Väst i Afghanistan” innan man skiftar kampen till Central Asien och Bangladesh. Han tillerkänner al-Qaida och dess militanta allierade i Norra och Södra Waziristan klanområden i Pakistan att ha omformat dessa områden till talibanmotståndets viktigaste strategiska bas mot USA-NATOs styrkor.

Men Shahzads påpekande klargör att det verkliga målet för al-Qaida i stärkandet av talibanernas kamp mot USA-NATOs styrkor i Afghanistan var att fortsätta USA-NATOs ockupation som ett absolut villkor för framgång i al-Qaidas globala strategi för att polarisera den islamska världen.

Shahzad skriver att al-Qaidastrateger hade trott att dess terroristattacker den 11 september 2001 skulle leda till USAs invasion av Afghanistan som i sin tur framkallar ett ”muslimskt bakslag” runt hela världen. Att en ”motreaktion” var särskilt viktig efter vad som kommer fram i Shahzads framställning som det primära målet för al-Qaida att stimulera till revolter mot regimer i muslimska länder.

Shahzad avslöjar att strategin bakom 9/11 terroattacker och al-Qaidas bredare ambitioner att omforma den muslimska världen kom från Zawahiris ”egyptiska läger” inom al-Qaida. Under Zawahiris ledarskap hade gruppen enligt Shahzad redan under mitten av 1990talet tagit ett beslut om en strategisk vision.

Zawahirigruppens strategi, enligt Shahzad, var att ”tala ut mot korrupta och despotiska muslimska regimer och få dessa att utgöra måltavlor för en förvanskad bild i vanliga människors ögon”. Men man skulle också kunna göra det genom förknippa regimerna till Förenta Staterna.

I citatet år 2004 från Shahzads intervju, förklarade en av Bin Ladens kollaboratörer, den saudiska oppositionsledaren Saad al-Faqih, att Zawahiri under sent 1990tal hade övertygat Bin Laden om att spela på USAs ”cowboy” mentalitet, vilket skulle få honom att bli en ”hätsk fiende” och ”locka fram muslimernas längtan efter en ledare som med framgång kunde utmana Väst”.

Shahzad klargjorde att USAs ockupationer av Afghanistan och Irak var den största inbrytning al-Qaida någonsin hade haft. Shahzad visar att religiösa muslimska lärde, före USA-NATOs krig i Afghanistan, vid ett flertal tillfällen hade utgett dekret om försvar av muslimska länder gentemot icke-muslimska ockupanter.

Men när väl ett dylikt religiöst dekret utvidgats till Afghanistan, kunde frågan om USAs ockupation av muslimska länder exploateras av Zawahiri för organisering av ett världsomspännande ”Muslimskt motstånd”. Strategin var beroende av om man kunde framprovocera bristen på samklang inom samhällen genom att diskreditera de regimer i den muslimska världen som inte var verkliga muslimer.

Shahzad skriver att al-Qaidas strateger blev medvetna om att muslimska regimer – särskilt i Saudiarabien – blivit aktiva för att omkring år 2007 få slut på kriget i Irak och Afghanistan, eftersom man fruktat att så länge dessa höll på, skulle det inte finnas något sätt att ”stoppa islamisternas revolter och uppror i muslimska länder”.

Vad al-Qaidas ledare fruktat mest av allt, vilket Shahzads noteringar gör klart, var varje åtgärd talibanerna företog sig för en möjlig förhandlingslösning – även ett fullständigt tillbakadragande av USAs trupper. Al-Qaidas strateger porträtterade den första”dialogen” med afghanska talibaner år 2008, sponsrad av det saudiska kungahuset, som en extremt farlig amerikansk sammansvärjning – ett synsätt som knappast hade stöd i några bevis från amerikansk sida.

Shahzads bok bekräftar tidigare bevis på fundamentala strategiska skillnader mellan talibanernas ledarskap och al-Qaida.
Dessa skillnader kom till ytan år 2005, då talibanernas ledare Mullah Omar hade skickat ett budskap till alla fraktioner i Norra och Södra Waziristan att överge andra aktiviteter och förena sina styrkor med talibanerna i Afghanistan.

Och då al-Qaida deklarerade ”khuruj” (folkligt uppror mot en muslimsk härskare med icke-islamskt regerande) år 2007 mot den pakistanska staten, gick Mullah Omar emot denna strategi, även om den skenbart var menad för att avskräcka USA att attackera talibanerna.

Shahzad rapporterar att en av al-Qaidas avsikter med att  tidigt år 2008 skapa Pakistans talibaner var att ”dra bort de afghanska talibanerna från Mullah Omars inflytande”. Shahzads anmärkning motbevisar USAs officiella militära skäl för kriget i Afghanistan, vilket baseras på antagandet att al Qaida i första hand är intresserad av att få ut USAs och NATOs styrkor från Afghanistan.

Där talibanerna och al-Qaida skulle vara låsta i en nära ideologisk och strategisk omfamning. Shahzads anmärkning visar, att trots gemensamma relationer med Pakistans Inter-Services Intelligence (ISI) från förr, beslutade al-Qaidas ledare efter 9/11 att den pakistanska militären utan tvekan skulle bli en fullfjädrad partner i USAs ”krig mot terrorn” och vända sig emot al-Qaida.

Relationen upplöstes inte omedelbart efter terrorattackerna, enligt Shahzad. Han beskriver att ISIs chef Mehmood Ahmed försäkrat al-Qaida, då han i september 2001 besökte Kandahar, att den pakistanska militären inte skulle attackera al-Qaida så länge man inte hade attackerat militären.

Han rapporterar också att Pakistans president Pervez Musharraf höll en serie möten med flera topp jihadister och religiösa ledare och bad dom att under fyra-fem år ligga lågt, och menade att situationen skulle kunna förändras efter denna period. Enligt Shahzads notering tänkte al-Qaida inte starta en jihad i Pakistan mot militären men hade inget annat val, då den pakistanska militarären samarbetade med USA mot jihadisterna.

Den stora vändpunkten var oktober 2003  i Norra Waziristan med Pakistans militärhelikopterattack, vilken dödat många militanter. I en uppenbar hämnd under december 2003, ägde två attentatsförsök rum mot Musharrafs liv, båda organiserade av en militant, vilken Shahzad säger är en nära kollaboratör till al-Qaida.

I sin sista intervju med ‘The Real News Network’, kom emellertid Shahzad att motsäga detta påstående, och rapporterade att ISI felaktigt sagt till Musharraf att al-Qaida låg bakom försöken och dessutom att det skulle ha funnits någon pakistansk flygstyrka involverad i sammansvärjningen.

övers Ingrid Ternert

<object width=”320″ height=”195″><param name=”movie”value=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″></param><paramname=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowScriptAccess”value=”always”></param><embedsrc=”http://www.youtube.com/v/TY2DKzastu8&hl=sv_SE&feature=player_embedded&version=3″type=”application/x-shockwave-flash” allowfullscreen=”true” allowScriptAccess=”always” width=”320″ height=”195″

22 maj, 2011

Prästerskapet i Libyen ser stor roll för Islam efter Khadaffi

Filed under: Afrika,FN,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,religion,Saudiarabien — ingrid @ 23:46

av Mohammed Abbas, Reuters, 22 maj Benghazi Libyen - Ett islamskt uppvaknande sker i östra Libyens rebellfäste efter decennier av hårt motstånd mot religiös tillbedjan från Muhammed Khadaffis sida, men prästerskapet säger det inte blir den nya källa till religiös extremism som Väst befarar.

Alltsedan anti-Khadaffis motståndare tagit över, har restriktioner mot islamsk religiositet blivit historia nu i den östra delen av denna nordafrikanska arabstat, och prästerskapet i landet förutser en än större roll för Islam idag, ifall Khadaffi slutgiltigt drivs bort från makten.

Under den enväldiga Khadaffis märkliga blandning av kollektiv socialism på toppen av Islam, har tillbedjan varit noga reglerad och varje uppenbar manifestation av politisk eller militant Islam lett till hårda nedslag mot säkerheten.

Ändå förblev det libyska samhället religiöst konservativt till sin natur och ett nytt rebellfäste i öst. Som tecken på en större muslimsk fromhet lät en del rebeller skäggen växa, visa upp sig i offentlig bön med bra försäljning av religiösa böcker och fler nya studiecenrum i sharia- eller den Islamska lagen-allt det som under Khadaffi kunnat leda till arrestering och fängslande.

”Situationen i det fria Libyen kommer att återvända till sitt ursprungliga stadium — alltså på det vanliga sätt i livet som man praktiserat sin religion, i folkets moral, seder, återgången till moskéer,” sa Osama al-Salaaby, välkänd präst och lärare i sharialagen i Benghazi, rebellernas egentliga huvudstad.

Trots NATOs flyganfall mot trupper och pansar, kunde rebellkrigarna inte göra några märkbara intrång i Khadaffis västra maktbas efter att ha misslyckats med att ge honom det slutliga slag man hade hoppats på alltsedan revoltens början.

Medelväg – Rebellernas långsamma framgång på slagfältet har gynnat den islamska saken i Libyen, sa Salem Jaber, högsta religiöse representant i öst och ledare för moskéns hela verksamhet.

”Vi är uppblandade och islamisterna och sekularisterna har kommit tillsammans för att skapa en medelväg,” sa Jaber. Hans planer på fler shariaskolor, populariteten att ha långt skägg och offentliga uppmaningar till jihad, heligt krig, mot Khadaffi kan få Väst att bäva, där jihad och islamska madrasas, heliga skolor, förknippas med religiös militans.

En amerikansk NATObefälhavare sa i förra månaden att underrättelsekällor upptäckt ”fickor” av al Qaida bland rebellerna. Jaber sa att Väst inte hade något att oroa sig för, men tog fram det som kan tyckas vara ett märkligt stöd för sin försäkran.

”Se på SaudiArabien. Folket här vill att Islam närmar sig den som de har i SaudiArabien,” sa han och syftade på saudiernas betoning på en sträng wahabbi-Islam, vilken bl.a förbjuder kvinnor att köra bil och i vissa fall hugger av handen på tjuvar. 

Om saudisk Islam påverkar politiken? Nej. ”Har den lyckats eller misslyckats i den moderna världen?” ”Den har lyckats”, sa Jaber. Islamska experter säger att den radikala tolkningen av Islam som al Qaidas ledare framför är mindre inspirerad av Wahhabi Islam än de puritanska salafisternas doktriner. Wahhabi-shejker i SaudiArabien har sagt att självmordsattacker är emot Islam.

Det har funnits sparsamma tecken på salafism i Khadaffis Libyen, mindre än i närbelägna Egypten eller Marocko, och al Qaidas nordafrikanska gren har ingen känd närvaro i Libyen. Salaaby sa att fler shariaskolor kunnat minska möjligheten till extremism. ”När skriftlärda får en roll i folkets utbildning, i dess förståelse av religionen, kommer det inte längre att finnas någon extremism, terrorism eller några perverterade idéer”, förklarade han.

Att åter behöva definiera Islams roll i ett nytt Libyen kommer att bli knepigt, givet de skilda nivåer befolkningens religiösa medvetenhet ligger på och kunskapen om religiös extremism därhemma och utomlands. Religion eller varje annan filosofi som kunnat få  libyerna att vända sig bort från Khadaffis ledning har strikt begränsats efter det att Khadaffi tagit över makten år 1969. Islamister var bland de främsta offren för hans absoluta regeringsmakt.

Säkerhetsstyrkor dödade år 1996 mer än 1000 fångar vid Abu Salim-fängelset i Tripoli, regeringens största internerings-centrum för misstänkta militanta islamister, i vad som troligen utgjort den blodigaste akt av repression under Khadaffis tid vid makten. Långa skägg bevuxna på heliga män och även vanliga moskébesök hade kunnat utmynna i problem. ”Han har  inskränkt folkets tillbedjan till något slagordsmässigt. Men  Gud finns bara i moskén. Som för världen utanför, behövde det inte finnas någon annan plats än för honom själv, annars skulle man hamna i fängelse,” sa Salaaby.

Konstitutionell Islam – Rebellernas slutliga plan är att skriva en ny konstitution som ersätter Khadaffis styrande principer. Medlemmar av rebellernas Nationella ÖvergångsRåd har sagt att de önskar ett demokratiskt, sekulärt system med fria val, något som passat bra för de Västmakter som tryckt på för en utländsk militär intervention mot Khadaffis styrkor.

Men Salaaby och Jaber insisterar på att islamsk sharialag kommer att spela en stor roll i det libyska samhället efter Khadaffi.
”Det kommer inte att finnas någon lag som går emot sharia. Det betyder inte att det blir ett (strikt) religiöst land,” sa Salaaby. Debatten har redan börjat mellan mer hårdföra muslimer och moderata över Islams roll i post-Khadaffis Libyen, sa han, men hittills har det inte resulterat i några spänningar eller stridigheter.

”Det finns inga spänningar. De här är normala skillnader. Det är första gången vi har haft denna debatt. Vad det är som gäller i den här situationen? Folket”, sa Salaaby. Jaber sa också att det var upp till libyerna själva att bestämma.”Konstitutionen skall reflektera folket. Och folket är muslimer, så vi efterfrågar sharia som en grund för konstitutionen”, sa han. ”Då kommer folk att rösta på den. Och skulle de vilja ändra den, då är det upp till dom.”

övers Ingrid Ternert

6 maj, 2011

Den muslimska världen avvisar legenden bin Laden

Filed under: Afghanistan,CIA,drönare,drones,FN,krig,NATO,nya,Pakistan,Saudiarabien,talibaner,terrorism,USA,Wiki Leaks — ingrid @ 02:10

av  Tariq Ali 4 maj 2011 the Guardian

Bin Ladens död: ‘Varför döda gåsen?’ Pakistan är fångad i en våldsam debatt om vem som visste vad. Militären kommer inte ur det särskilt väl 

Förblindad av törst efter hämnd, siktar Förenta Staterna in sig på ännu en fiende och dödar honom (men ska ha dött några år tidigare, anmIT). Medborgarna firar. Och anställda under George W Bushs tid förklarar för oss, att vad detta visar är, att då allt kommer omkring hade tortyren vid Guantánamo fungerat. Europa applåderade.

Underlydande överallt (inklusive Pakistans president) gratulerade USA för avslutat uppdrag. Det hela är rätt bisarrt, givet att Bin Laden under sex års tid uppenbarligen befunnit sig på ett säkert ställe i ett hus nära Pakistans militärakademi.

Ingen tror det kunnat ske utan underrättelsetjänstens vetskap. Ett möte år 2006 med en sådan person, återgett i min sista bok om Pakistan, har bekräftat att Bin Laden befunnit sig i landet på ett säkert ställe.

Denna person sa till mig att amerikanarna bara ville se Bin Laden död, men att det var i Pakistans intresse att ha honom levande. Med andra ord: ”Varför döda en gås som lägger guldägg?” – en referens till de miljarder i hjälp och vapen som levererats till armén. Vid den tiden var jag inte säker på huruvida min informatör på skämt hade fantiserat eller desinformerat mig; men han hade tydligen talat sanning.

Pakistan är fångad i en häftig debatt om sitt politisk-militära etablissimang, vilket det än gäller. Ifall man medger att man känt till detta, fördöms man av sina egna kretsar. Det finns en hel del meningsskiljaktigheter bland unga officerare och soldater som inte gillar uppdrag vid gränsen, då man där tvingas sikta på sitt eget folk.

Om det visar sig att USA inte ens brytt sig om att informera pakistanerna att helikoptrar var på väg att fånga in Bin Laden, då skulle man ha framstått som ledare, som avsiktligt låter landets suveränitet kränkas.

Den avgående CIA-chefen Leon Panetta har sagt att man tidigt tagit ett beslut, att inte meddela Pakistan för att undvika få operationen komprometterad. Men historier ändras snabbt, och inget kan tas för givet.

Alltmedan WikiLeaks avslöjat en överenskommelse mellan USA och Pakistan, att medan Pakistan skulle ha kunnat tolerera drönar-attacker, blev man samtidigt tvingad att förneka dessa på grund av allmänhetens ilska. Å andra sidan, då man inom CIA ser Pakistans underrättelsetjänst ISI som en terroristorganisation, hade det kunnat bli mycket bekymmer med läckor.

De helikoptrar som flugit in på Pakistans luftrum kunde man förklara med, att de var del av ett rutinuppdrag för spaning, eftersom Pakistans radar kunde låsa sig vid genomförda flygningar. Denna gång hände inte det.

Tillförlitliga källor i Pakistan insisterar på att armén inte haft någon förhandsinformation om räden. Eftersom det inte finns någon chans att Pakistan skulle kunna få detta att se bra ut, hade ISI fått veta det, och utan tvekan prövat ett förebyggande drag, eftersom en sådan händelse nästan säkert kunde inverka på ett framtida amerikanskt stöd.

Ifall den pakistanska armén eller underrättelsetjänsten var inblandad, skulle man lätt ha kunnat flytta den slutliga kraftmätningen till en mindre förödmjukande plats – till exempel bergen i Waziristan. Dessutom kunde det ha gett både Indien och Afghanistan ett viktigt tillfälle att sätta sina avtryck i krigspropagandan.

I själva verket ändrar inte Bin Ladens död någonting, förutom kanske att om ekonomin tillåter,  säkra  så att Barack Obama blir återvald. Ockupationen av Irak, Af-Pakkriget och Natos äventyrlighet i Libyen verkar rulla på. Israel-Palestina finns inom dom alla som en återvändsgränd, genom despotismen i den Arabvärld som Obama har förnekat ligger under press – förutom den värsta av dem alla, SaudiArabien.

I Afghanistan kommer talibanledare att känna sig lättade över att de inte längre behöver smetas ner av Bin Ladens skräp, men hans död kommer inte att förändra situationen där ett enda dugg. Motståndet kanske inte befunnit sig i läge att inta Kabul. (Det hade man inte ens kunnat under den ryska ockupationen). Men på andra ställen kontrollerar man en hel del.

USA kan inte vinna kriget. Ju förr det kommer ut desto bättre. Tills dess fortsätter man att vara beroende av Pakistan, den allierade som amerikaner älskar att hata.

övers Ingrid Ternert

17 april, 2011

Oro i Libyen – efter Tunisien och Egypten

Filed under: Afrika,krig,Libyen,olja,Saudiarabien,Tunisien — ingrid @ 02:24

12 april 2011 Proletären
Har efter Tunisien och Egypten, den arabiska revolutionen nått Libyen? – Det som händer i Libyen är annorlunda.

I Tunisien och Egypten var bristen på frihet uppenbar.

Men det var de eländiga sociala förhållandena som drev unga människor att göra uppror. Tunisierna och egypterna såg inget framtidshopp.

– I Libyen är Muhammed Khaddaffis regim korrupt och har monopoliserat stora delar av landets tillgångar och alltid bedrivit en hård repression mot oppositionen. Men de sociala förhållandena för det libyska folket är bättre än vad de är i grannländerna.
Medellivslängden är högre än i resten av Afrika. Hälso- och utbildningssystemen är bra. Libyen är för övrigt ett av de första afrikanska länder som utrotat malarian. Medan det finns stora orättvisor i fördelningen av välstånd, så ligger BNP per capita på ungefär 11000 dollar – en av de högsta i arabvärlden. Man kommer därför inte hitta samma objektiva villkor som kom att leda till folkliga resningar i Tunisien och Egypten.

• Under 2008 betalade Italien ut ett stort skadestånd till Libyen för kolonialismens brott mot libyska folket. Var verkligen den italienska kolonialismen 1911-1951 så hemsk? Eller var det så att Berlusconi ville framstå i en bra dager för att kunna sluta förmånliga avtal med Khadaffi?

– Under 2008 betalade Silvio Berlusconi ersättning för dessa koloniala brott. Naturligtvis fanns också baktankar med det.
Berlusconi ville ha bra förbindelser med Khadaffi för att underlätta de ekonomiska förbindelserna. Ändå kan man säga att det libyska folket lidit fruktansvärt under kolonialismen. Det vore ingen överdrift att tala i termer av folkmord.

• Khadaffi störtade monarkin 1969, nationaliserade oljan, motsatte sig imperiemakterna och ledde positiva förändringar i Libyen. Trots det är han 40 år senare en korrupt diktator som undertrycker all opposition och åter öppnar sitt land för västerländska företag. Hur förklarar du denna förändring?

– Från början var Khadafi emot de stora kolonialmakterna och gav ett generöst stöd till olika befrielserörelser världen över. Jag tyckte han var mycket bra av den anledningen. Men för en fullständig bild är det också nödvändigt att nämna att översten också var antikommunist.

1971, för att ta ett exempel, sände han tillbaka ett plan med sudanesiska kommunister till Sudan där de genast avrättades av president Nimeiri.

– Sanningen är den att Khadaffi aldrig varit en stor visionär. Hans revolution var en borgerligt nationell revolution och vad han etablerat i Libyen var statskapitalism. För att förstå hans regim måste vi analysera de objektiva omständigheter som arbetade emot den libyska revolutionen samt Khadaffis egna personliga misstag.

– Först och främst är det viktigt att framhålla att Khadaffi efter sin revolution 1969 var tvungen att börja från noll i Libyen.
Landet var mycket efterblivet. Han hade varken utbildade människor till sitt förfogande eller någon stark arbetarklass till sitt stöd i revolutionen. De flesta med utbildning var medlemmar av eliten, som levde gott på handeln med de nykoloniala makterna.

Det var uppenbart att dessa människor inte skulle stödja revolutionen och de flesta av dom lämnade landet för att organisera motstånd från utlandet.

– Dessutom var de libyska officerare som störtade Kung Idriss mycket påverkade av Nasser (Gamal Abdel Nasser, som var Egyptens president 1956-1970 och en av arabvärldens viktigaste progressiva ledare). Man försökte binda samman Egypten och Libyen i ett strategiskt partnerskap.

Men när Nasser avled 1970 var projektet stendött och Egypten blev ett kontrarevolutionärt land i enlighet med västvärldens vilja. Den nye egyptiske president Anwar Sadat allierade sig med USA, liberaliserade bit för bit landets ekonomi och trädde in i en allians med Israel.

En kort konflikt bröt även ut med Libyen 1977, Tänk dig in i den situation som Khadaffi befann sig i:  det land som hade inspirerat honom och som han hoppats gå i allians med hade plötsligt blivit en fiende!

– Ett annat inslag som motarbetade den libyska revolutionen var det stora bortfallet av oljeinkomster under 1980-talet. År 1973, vid tiden för det israelisk- arabiska kriget beslutade de oljeproducerade länderna att införa ett embargo som fick priset på olja att gå upp.

Detta embargo gav upphov till den första stora förmögenhetsöverföringen från norr i riktning söderut. Men under 1980-talet ägde det rum som skulle kunna kallas ”oljans kontrarevolution”, vilken hade iscensatts av Reagan och saudierna.

kraftigt sin produktion och översvämmade marknaden, vilket ledde till en massiv nedgång i oljepriserna. Priset på ett fat olja sjönk från 35 dollar till åtta dollar fatet.

• Men sköt då inte saudierna sig själva i foten?
– Naturligtvis hade detta en negativ inverkan på den saudiska ekonomin. Men olja är inte det viktigaste för Saudiarabien.

Relationen med USA betyder mera, eftersom stödet från Washington gör att den saudiska dynastin kan bli kvar vid
makten. Denna flodvåg kom att sänka priset, vilket för flera oljeproducerande länder var en katastrof, vilka hamnat i en skuldkris. Allt detta skedde bara tio år efter att Khadaffi kommit till makten. Den libyska ledaren som kom från ingenstans, såg sin enda inkomstkälla smälta bort som smör i solsken, då oljepengarna försvann.

– Det borde också påpekas att denna oljans kontrarevolution också kom att påskynda Sovjetunionens kollaps, ett Sovjet som dessutom hade kört fast i Afghanistan. Med Sovjetblockets upplösning förlorade Libyen sin viktigaste källa till politiskt stöd och befann sig isolerad på den politiska scenen. Dessutom med Reaganregimens terroriststämpling och därmed utsatt för en rad sanktioner.

• Vilka var Khadaffis misstag?
– Som jag sa var han inte någon stor visionär. Den teori han utvecklat i sin Gröna Bok är en blandning av anti-imperialism, islamism, nationalism, statskapitalism och andra ting. Förutom sin brist på politiska visioner begick han ett allvarligt misstag, då han på 1970-talet angrep Tchad. Tchad är till ytan Afrikas femte största land och översten, som utan tvivel hade en känsla av att Libyen var för litet för att rymma hans stormaktsambitioner, annekterade Azouremsan.

(En omtvistad landremsa i Tchad längs gränsen till Libyen på 114000 km2)

– Khadaffi ville ta över detta område och kämpade mot Paris om inflytandet i denna före detta koloni. I slutändan kom USA, Frankrike, Egypten, Sudan och andra reaktionära krafter i regionen att stödja Tchads armé, vilken besegrade de libyska trupperna. Tusentals soldater togs till fånga och mängder av vapen beslagstogs. Tchads president Hisséne Habré sålde vidare dessa soldater till Reaganregimen och CIA utnyttjade dom som legosoldater i Kenya och Latinamerika.

– Men den libyska revolutionens största misstag var att man satsade för mycket på sin olja. Det är mänskliga resurser som är ett lands största rikedom. Du kan inte lyckas i en revolution om du inte utvecklar en nationell harmoni, sociala rättvisa och en rättvis fördelning av välståndet.

– Men översten kom heller inte att eliminera en diskriminerande klanbaserad praxis som länge varit tradition i Libyen. Hur kan man mobilisera befolkningen, såvida man inte bevisar för libyerna att alla är lika och kan arbeta för nationens bästa oavsett etnisk eller klanmässig tillhörighet och bakgrund? Majoriteten av den libyska befolkningen är araber, talar samma språk och delar samma religion. Etnisk mångfald är inte särskilt viktig. Det skulle ha varit möjligt att avskaffa all diskriminering för att kunna mobilisera hela befolkningen.

– Khadaffi var också oförmögen att utbilda folket i revolutionära frågor. Han ville inte höja den politiska medvetandenivån hos medborgarna och han ville inte heller bygga upp något parti till stöd för revolutionen.

• Men skapade han inte folkkommittéer i enlighet med sin Gröna bok från 1975? – Det här försöket till direkt demokrati influerades av marxist-leninistiska idéer. Men dessa folkkommittéer i Libyen baserades inte på någon politisk analys eller någon tydlig ideologi. De misslyckades. Inte heller byggde han upp något parti för att stödja sin revolution.

Till slut avskilde han sig från folket. Den libyska revolutionen blev ett enmans-projekt. Allt kretsade kring denna
karismatiske ledara avskild från vekligheten. Och medan en klyfta öppnats mellan ledaren och folket, så utvecklades förtrycket till att fylla tomrummet. Excesser följde på excesser korruptionen kom att öka och klanmotsättningar utkristalliseras.

– Idag har denna sprittring kommit i förgrunden i den libyska krisen. Det finns naturligtvis en del ungdomar i landet som tröttnat på diktaturen och påverkats av händelserna i Tunisien och Egypten. Men dessa folkliga strömningar utnyttjas nu av oppositionen i den östra delen av landet. Den vill ha sin del av kakan, då välståndsfördelningen har varit mycket ojämn under Khaddaffiregimen. Det dröjer inte länge förrän landets verkliga motsättningar kommer upp i dagern.

– Dessutom vet vi inte så mycket om oppositionsrörelsen. Vilka är de? Vad har de för program? Ifall de verkligen velat ha en demokratisk revolution, varför bär de flaggor från Kung Idriss tid, då den östliga provinsen Cyrenaika var den dominerande provinsen? Om man är del av ett lands opposition och som patriot vill störta sin regering, måste man göra det på rätt sätt. Man orsakar inte ett inbördeskrig i sitt eget land, med följd att landet riskerar balkaniseras.

• Är det enligt din mening inte längre enbart en fråga om inbördeskrig till följd av motsättningar mellan olika libyska klaner?
– Det är värre anser jag. Redan tidigare har det förekommit klanmotsättningar, men aldrig varit så utbrett. Här underblåser USA dessa spänningar för att kunna ingripa militärt. I början sa den opposition som fanns kring det nationella rådet, att man motsatte sig all väpnad inblandning eftersom man visste att en sådan inblandning skulle komma att misskreditera deras rörelse. Men i dag kräver en del av oppositionen en väpnad intervention.

• Är inte förtrycket mer våldsamt i Libyen?
– Repressionen var mycket våldsam i Egypten men Nato skickade aldrig något krigsfartyg till den egyptiska kusten för att hota Mubarak. Det kom bara allmänna ord om att finna en demokratisk lösning.

– Vad gäller Libyen är det nödvändigt att vara mycket försiktig med den information som når oss. En dag talades det om 2000 döda, nästa dag hade det skrivits ner till 300. Man sa också från krisens första stund att Khadaffi bombat sitt eget folk, men den ryska armén som via satellit observerar situationen, motsäger påståenden i den riktningen.
Om Nato förbereder att intervenera militärt i Libyen, kan vi vara säkra på att de dominerande medierna kommer och sprider den vanliga krigspropagandan.

• Varför USA vill störta Khadaffi? Under de senaste tio åren eller så har översten varit ganska positivt inställd till Väst och privatiserat en stor del av den libyska ekonomin, har då de västerländska företagen dragit nytta av den politiken?
– Man måste analysera alla dessa händelser i ljuset av den nya maktbalansen i världen. De imperialistiska krafterna är på nedgång, medan andra krafter är på frammarsch. Nyligen erbjöd sig Kina att köpa den portugisiska statsskulden.

I Grekland är befolkningen mer och mer fientligt inställd till den europeiska unionen, vilken man uppfattar som täckmantel för en tysk imperialism.

Liknande känslor växer inom länder i öst. Vidare anföll USA Irak för att få kontroll över oljan, men i slutändan har endast ett amerikanskt företag gynnats, resten av oljan utnyttjas av malaysiska och kinesiska företag. Kort sagt, imperialismen är i kris. Dessutom överraskades man i Väst av den tunisiska revolutionen. Ännu mer av störtandet av Mubarak.

Washington försöker ta kontroll över dessa folkliga rörelser, men kontrollen håller på att glida dem ur händerna.

– En annan fara för USA är den eventuella uppkomsten av antiimperialistiska regimer i Tunisien och Egypten. Om det skulle hända, hade Khadaffi inte längre varit isolerad och kunde bryta de avtal man ingått med Väst. Libyen, Egypten och Tunisien skulle kunna förenas till att bilda ett antiimperialistiskt block. Med alla de resurser dessa har till sitt förfogande, särskilt Khadaffis stora valutareserv, hade dessa tre kunnat bli en stor regional makt – förmodligen viktigare än Turkiet.

• Ändå stödde Khadaffi Ben Ali när det tunisiska folket gjorde uppror.
– Vilket än en gång visar att han är svag, isolerad och utan kontakt med verkligheten. Men den förändrade maktbalansen skulle kunna ändra agendan. Khadaffi kunde flytta sitt gevär till den andra axeln, och skulle i så fall inte vara första gången han byter sida.

• Hur kommer situationen i Libyen att utveckla sig?
– Västmakterna och den så kallade motståndsrörelsen har avvisat Chávez erbjudande om medling. Detta innebär att man inte är intresserade av en fredlig lösning på konflikten. Men effekterna av ett Natoingripande kunde bli katastrofala. Vi har sett vad som hänt i Kosovo och Afghanistan.

– Dessutom skulle en aggression uppmuntra islamistiska grupper att ta sig in i Libyen och där komma över stora vapengömmor. al-Qaida hade kunnat infiltrera och göra Libyen till ett andra Irak. Det finns redan väpnade grupper i Niger som ingen kan kontrollera. Deras inflytande skulle kunna sträcka sig in till Libyen, Tchad, Mali och Algeriet.

Genom att förbereda ett militärt ingripande är imperialismen redo att öppna portarna till helvetet.

– Avslutningsvis anser jag att det libyska folket förtjänar ett bättre öde än denna oppositionsrörelse som störtar ner landet i kaos. De behöver en verklig demokratisk rörelse som ersätter Khadaffiregimen och skapar social rättvisa.
I varje fall förtjänar libyerna inte denna militära aggression. De retirerande imperialistiska krafterna tycks ändå förbereda en kontrarevolutionär offensiv i arabvärlden. Angreppet mot Libyen är deras nödlösning. Men de kommer att skjuta sig själva i foten.

20 mars, 2011

Oljan är de USA-NATOledda krigens ‘krigstrofé’

Filed under: dollar,Egypten,ekonomi,Irak,Irak,Kina,krig,Libyen,Miljö,NATO,olja,Saudiarabien,terrorism,USA — ingrid @ 00:52

Invasion av Libyen med ett humanitärt mandat, skulle kunna tjänat samma storföretags intressen som de vid 2003 års invasion och ockupation av Irak.

Det underliggande målet är att få kontroll över Libyens oljereserver, destabilisera det Nationella Oljebolaget och privatisera landets oljeindustri.

 Alltså att lägga över kontroll och ägarskap av oljetillgångarna i utländska händer.

Det Nationella OljeBolaget rankas 25 bland världens 100 största oljebolag (Libyaonline.com) Den planerade invasionen av Libyen, vilken redan är igång i en bredare ”kamp om oljan”.  Nära 80 procent av  Libyens oljereserver ligger i ‘Sirte Gulf basin’ i östra Libyen.

Libyen är en prisad ekonomi. ”krig är bra för affärer”. Olja är trofén i de USa-NATOledda krigen. Wall Street, de Anglo-Amerikanska oljejättarna, USA-EUs vapenproducenter skulle bli de okända förmånstagarna i denUSA-NATOledda militära kampanjen riktad mot Libyen. 

Libysk olja är en vinst för de Anglo-Amerikanska oljejättarna. Medan marknadsvärdet på råolja ligger väl över 100 dollar per fat, är priset för libysk olja extremt lågt, så lågt som $1.00 per fat (enligt en uppskattning).

Som då en oljemarknads expert kommenterat något kryptiskt: ”Med $110 per fat på världsmarknaden, skulle med enkel matte kunna ge Libyen en marginalprofit på $109.” (Libyen Oil, Libya Oil One Country’s $109 Profit on $110 Oil, EnergyandCapital.com 12 mars 2008)

Utländska oljeintressen i Libyen

Utländska oljebolag som tidigare opererat i Libyen inkluderar Frankrikes Total, Italiens ENI, Kinas Nationella PetroleumBolag, Brittisk Petroleum, spanska oljekonsortiet REPSOL, ExxonMobil, Chevron, Occidental Petroleum, Hess, Conoco Phillips.

Observera att Kina spelar en central roll i Libyens oljeindustri. ‘China National Petroleum Corp’ (CNPC) har haft en arbetsstyrka på omkring 400 anställda.

Antalet kineser anställda i Libyen har varit i storleksordningen 30 000. 11% av Libyens oljeexport går dessutom till Kina. Då man inte har några siffror på storleken och betydelsen av CNPC’s produktion och utvinning, ser de ändå ut att vara avsevärda.

Mer generellt anser man i Washington att Kinas närvaro i NordAfrika innebär ett intrång. Från en geopolitisk synvinkel utgör Kina ett hinder. Den militära kampanj som är riktad mot Libyen har som mål att utesluta Kina från NordAfrika.
Vad som också är viktigt är Italiens roll. ENI, det italienska konsortiet pumpar upp 244 000 fat gas och olja, vilket innebär nära 25% av Libyens totala export.

Bland USAs bolag i Libyen beslutade man redan för ett halvår sedan att Chevron och Occidental Petroleum, Oxy, inte skulle förnya sina libyska olje- och gasutvinningskontrakt. Se ‘Varför tänker Chevron och Oxy lämna Libyen?’ -Voice of Russia 6 okt 2010.
Som kontrast har det tyska oljebolaget R.W. DIA E i nov 2010 undertecknat ett långvarigt kontrakt med Libyens Nationella OljeBolag (NOC), vilket innebär en produktionsdelning (The AfricaNews – Libya: German oil firm signs prospecting deal). 

De finansiella prispengarna såväl som ”krigsbytet” är extremt högt. Militäroperationen syftar till att avrusta Libyens finans-institutioner och att konfiskera miljarder dollar av Libyens finansiella tillgångar i västliga banker. Märk väl har Libyen en klen militär förmåga och luftförsvarssystemet är svagt.

Libyens Oljekoncessioner – Att rita om Afrikas karta
Libyen förfogar över Afrikas största oljereserver.USA-NATOs inblandning har ett strategiskt syfte: Det innebär en regelrätt plundring och stöld av nationens oljerikedomar under täckmantel av humanitär intervention.

Denna militära operation skall förutom etablering av USAs hegemoni i NordAfrika, en region som historiskt varit dominerad av Frankrike och i mindre grad Italien och Spanien.

Med tanke på Tunisien, Marocco och Algeriet, har Washington lyckats försvaga de politiska band som dessa länder hade till Frankrike och öva påtryckning till att installera en ny politisk regim med nära förbindelser med USA.

Denna försvagning av Frankrike utgör en del av USAs imperialistiska design. Det är en historisk process som går tillbaka till Indokinakrigen.

USA-NATOs intervention leder till en möjlig formation av USAs klientregimer, vilket också innebär en uteslutning av Kina från regionen och utmanövrering av Kinas Nationella OljeBolag (CNPC).

De Anglo-Amerikanska oljegiganterna inklusive British Petroleum, som år 2007 undertecknat ett oljeutvinningskontrakt med Khadaffis regim, är bland de möjliga ‘vinnarna’ av USA-NATOs planerade militäroperation.

Det som står på spel är mer generellt att rita om Afrikas karta, vilket innebär en ny-kolonial omfördelning, skrotning av 1884 års demarkationslinjer från BerlinKonferensen, Usas erövring av Afrika i allians med GrBr i en Usa-Natoledd aktion. 

Den koloniala uppdelningen av Afrika 1913. Libyen: Strategisk sluss från Sahara över till CentralAfrika.
Libyen gränsar till ett flertal länder inuti Frankrikes intressesfär, inklusive Algeriet, Tunisien, Niger och Chad. Chad är en möjlig oljerik ekonomi.

ExxonMobil och Chevron har intressen i Södra Chad med ett oljeledningsprojekt. Södra Chad utgör en ingång till Sudans Darfurregion, som också är strategisk med tanke på dess oljerikedom.

Kina har oljeintressen i både Chad och Sudan. Kinas Nationella OljeBolag (CNPC) undertecknade år 2007 ett långtgående avtal  med regeringen i Chad.

Niger är strategisk för USA med tanke på dess stora uranreserver. För närvarande dominerar Frankrike uranndustrin i Niger genom det franska nukleära konglomeratet Areva, tidigare känt som Cogema. Kina har också intressen i Nigers uranindustri

Mer generellt är för Förenta Staterna Libyens södra gräns strategisk i dess försök att utvidga sin intressesfär i detta Afrika, ett territorium som sträcker sig från Nordafrika till Central- och VästAfrika. Historiskt var regionen en del av Frankrikes och Belgiens kolonialimperier, vars gränser slogs fast vid 1884 års Berlinkonferens. 

USA spelade då en passiv roll. Det nya 21a århundrade som åter uppdelat den africanska kontinenten, baserades på kontrollen över oljan, naturgasen och de strategiska mineralerna (kobolt, uran, krom, magnesium, platina och uran). De stöder i stor utsträckning det dominerande Anglo-Amerikanska bolagets intressen. 

USAs inblandning i Nordafrika har förändrat regionens hela geopolitik. Det underminerar Kina och överskuggar Europeiska Unionens inflytande.

Denna nya uppdelning av Afrika inte endast försvagar de tidigare kolonialmakternas roll i Norra Afrika (inbegripet Frankrike och Italien). Det är också en del av en bredare process att åsidosätta och försvaga Frankrike (och Belgien) i en stor del av den afrikanska kontinenten.

USAs nickedocksregimer have been installed in several African countries vilka historiskt sett låg inom Frankrikes inflytelsesfär (och Belgien), inklusive republiken Kongo och Rwanda. Flera länder i Västafrika (inklusive Elfenbenskusten) är predestinerade att bli en av USAs proxystater.

Den Europeiska Unionen är starkt beroende av Libyens oljeflöde. 85 procent av dess olja säljs till europeiska länder. I händelse av krig mot Libyen, kunde oljeförsörjningen till länder i Väst bli ytterligare påverkad, liksom Italien, Frankrike och Tyskland. Trettio procent av Italiens olja och 10 procent av dess gas importeras från Libyen. Libyens gas går genom Green-streams oljeledning i Medelhavet.

Följderna av dessa möjliga avbrott blir omfattande. De har också en direkt bäring i förhållandet mellan USA och Europeiska Unionen.  Oljeledningen Green-stream knyter samman Libyen med Italien.
Sammanfattande notering

Vår media är genom en massiv desinformationskampanj inblandad i att rättfärdiga en militär agenda vilken ger, om den genomförs, förödande konsekvenser inte enbart för det libyska folket: de sociala och ekonomiska konsekvenserna skulle märkas över världen.

Det finns för närvarande tre distinkta krigsscener i det bredare Mellanösterns Centralasiatiska region: Palestina, Afghanistan, Irak. I händelse av attack mot Libyen, skulle en fjärde krigsscen öppnas upp i NordAfrika, med risk för en militär upptrappning. 

Den allmännaopinionen måste ta i beaktande den gömda agendan bakom den påstådda humanitära missionen, hyllad av Natos statsöverhuvuden och regeringar i NATOs länder som ett ”rättvist” krig. Teorin om det ”Rättvisa kriget” i både dess klassiska betydelse och dagens versioner framhåller krig som en ”humanitär operation”.

Den uppmanar till militär intervention på etiska och moralisk grunder mot ”skurk stater” och ”Islamska terrorister”. Teorin om det rättvisa kriget demoniserar Khadaffiregimen medan man ger USA-NATO ett militärt mandat till intervention.

NATO länders stats-och regeringsöverhuvuden är arkitekterna till krig och ödeläggelse i Irak och Afghanistan. I en ytterst vriden logik hyllas dessa som förnuftets röst, som representanter för det ”Internationella Samfundet”. 

Realiteter vänds upp-och ner. En humanitär intervention genomförs av krigsförbrytare i hög position, som är ohotade väktare av teorin om det Rättvisa Kriget. 

Abu Ghraib, Guantanamo,… Civila offer i Pakistan genom USAs drönar-attacker mot städer och byar beordrade avpresident Obama, ligger inte på nyheternas förstasida, det gör inte heller två miljoner döda civila i Irak.

Det finns inte något sådant som ett ”Rättvist krig ”, upplevt under USA imperialismens historia. Rapporten år 2000 om  ‘Project of the New American Century’ med titeln ”Rebuilding Americas’ Defenses”, med uppmaningen att bedriva ett erövringskrig. en av huvudkomponenterna i det militära upplägget är: Att ”strida och beslutsamt vinna i multipla, samtidiga krig”.  ”Operation Libyen” är del av den processen. Det är en annan krigsskådeplats i Pentagons logik om ”samtidiga krig”.

PNAC dokumentet reflekterar trosvisst USAs militära utvecklingsdoktrin sedan år 2001. USA planerar utkämpa flera samtidiga krig i världens skilda regioner.

Medan man skyddar Amerika, nämligen att USAs ”Nationella Säkerhet” ska utgöra ett mål, så beskriver PNACrapporten varför dessa multipla krigsscener behövs. Det humanitära rättfärdigandet nämns inte.

Vad är meningen med Amerikas militära vägkarta?

Libyen är måltavla för att man är en av många återstående länder utanför Amerikas inflytelsesfär, som inte lyckas ställa in sig efter USAs krav. Libyen är ett land som blivit utvald att bli en del av en militär ”vägkarta” viken består av ”multipla samtidiga krigsskådeplatser”. Med Natos förre befälhavare general Wesley Clarks ord:

 ”I Pentagon under november 2001, hade en av de högre militära stabscheferna tid med ett samtal. Ja, vi är fortfarande på spåret att gå mot Irak, sa han. Men det var mer. detta diskuterades som en del i en femårig kampanjplan, sa han, och där var totalt sju länder, med början i Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Iran, Somalia och Sudan…. (Wesley Clark, Winning Modern Wars, p. 130).

övers Ingrid Ternert

8 mars, 2011

NATOs oundvikliga krig del 1

Filed under: dollar,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,olja,Saudiarabien,USA,vapen — ingrid @ 06:39

NATOs inevitable war   Granma   av Fidel Castro   2 – 3 mars 2011  (del 1 av3)
1. Till skillnad från situationen i Egypten och Tunisien innehar Libyen första plats i ‘Human Development Index’ för Afrika och har kontinentens högsta förväntan på livet. Utbildningen och hälsan skapar en särskild slags förväntan. Befolkningens kulturella nivå är utan tvekan något högre. Problemen är av annan natur.

Inom befolkningen är man inte i behov av mat eller basal service. Vad landet behöver är många utländska arbetare för att kunna införa sina ambitiösa produktions- och sociala utvecklingsplaner.

Därför erbjuder man arbete åt hundratals och tusentals arbetare från Egypten, Tunisien, Kina och andra nationer. Man har deponerat enorma inkomster o hårda valutareserver  i rika länders banker, vilka de utnyttjar till konsumentvaror och även sofistikerade vapen, som levererats av just de länder som nu tänker invadera under namnet Human Rights.

Denna kolossala lögnkampanj som massmedia släppte lös har skapat mycken bryderi inom världsopinionen. Det kommer ta en viss tid innan man finner ut, vad som verkligen ägde rum i Libyen, och verkliga händelser har skiljts ut från de falska som man genomskådat.

Seriösa och kända utsändningar som Telesur tvingades sända reportrar och fotografer till en grupps aktiviteter och sedan till oppositionssidans, för att kunna rapportera vad som verkligen hände.

Kommunikationer hade blockerats; ärliga diplomattjänstemän kom att riskera sina liv, då man rest omkring i omgivningen och observerade vad som hände, dag som natt.  Imperiet och dess främsta allierade anställde den mest sofistikerade media till att sprida falsifierad information om händelser, som ställde krav på en för att kunna komma fram till spår av sanning.

Utan tvekan uttryckte ansiktena på de unga protesterande en verklig indignation, män och kvinnor utan slöja. Klankom-ponenten i detta arabland är tydlig, trots den islamska tron som 95% av befolkningen allvarligt delar.

Imperialism och NATO –  oroas allvarligt över den revolutionära våg som brutit in i den arabiska värld, som har producerat en stor del av den olja som håller uppe de rikas konsument-ekonomier. Utvecklade länder kunde inte missa tillfället att dra fördel av Libyens interna konflikt för att göra en militär intervention. De uttalanden som Förenta Staternas regering från början formulerat, gick klart i detta spår.

Omständigheterna kunde knappast bli mer gynnsamma. Den republikanska högerflygeln kom att ge president Obama, retorikexpert, en allvarlig blåsning under novembervalen.

Fascistgruppens ”mission accomplished”, ”uppdrag utfört”, hade fått ideologiskt stöd av den extrema  TeaPartyrörelsen, vilket har minskat den nuvarande presidentens chanser till annat än en rent dekorativ roll. Även med hälsovårds-program och en tveksam ekonomisk återhämtning  i farozonen, bröt ändå resultatet av budgetunderskott och en okontrollerad ökning av den allmänna skuldbördan alla historiska rekord.

Trots flödet av lögner och den förvirring som rådde, har Förenta Staterna inte kunnat dra Kina eller den ryska federationen  inför FNs Råd för de Mänskliga Rättigheterna, till att godkänna en militär intervention av Libyen, trots att man verkligen nått sina nuvarande mål. Då det gäller militär intervention har utrikesministern i ord deklarerat, något som inte kunnat lämna det minsta tvivel om, att ”inget möjligt val är borttaget”.

Faktum är att Libyen är inblandad i ett inbördeskrig, något som vi förutspådde, och det finns ingenting som Förenta Nationerna  har kunnat göra till att förhindra detta, förutom att dess egen GeneralSekreterare har kastat en häftig dos bränsle på brasan.

Problemet som dessa aktörer kanske aldrig kunde se är, att just de rebelledare som rusat upp på den komplicerade scenen, deklarerade att de avvisar varje utländsk militär inblandning. Olika nyhetsbyråer har rapporterat att Abdel Hafiz Ghoga, talesperson för Libyens Nationella råd, den 28 feb förklarade att ”Resten av Libyen frigör Libyens folk.Vi räknar med att armén gör Tripoli fri”, försäkrade Ghoga och meddelade att bildandet av det ”Nationella Råd” som ska representera landets städer, låg i händerna på ‘upproret’. ”Det vi vill ha är underrättelser, men under inga omständigheter får vår suveränitet till luft- land- eller vatten påverkas,” tillade han under ett möte med journalister i denna stad 1000 km öst om Tripoli.

”Oppositionsledarens långvariga tal om nationell suveränitet kom att reflektera den opinion som många av invånarna i Libyen spontant uttryckt till den internationella pressen i Benghazi,” enligt ett AFPtelegram. Samma dag förklarade Abeir Imneina, professor i politisk vetenskap vid universitetet i Benghazi, att ”det finns en mycket stark känsla av nationalism i Libyen.”

”Dessutom skrämmer Iraks exempel alla i arabvärlden,”påpekade hon, med hänvisning till 2003 års USAinvasion, vilken var ämnad att införa demokrati i landet och sedan bli införd över regionen i sin helhet, en hypotes som totalt  vederlas av fakta.

Professorn fortsätter, ”Vi vet mycket väl vad som hänt i Irak, som hotas av instabilitet. Det tilltalar en inte alls att följa efter i de spåren.  Vi vill inte ha hit amerikanarna och därefter kommer att ångra slutet på regeringen Khadaffi.” Men enligt Abeir Imneina ”Så finns där också känslan av att det är vår revolution och upp till oss att sätta samman den.”

Bara några timmar efter att telegrammet hade publicerats, skyndade två av USAs dagstidningar, New York Times och Washington Post, att få nya versioner i ämnet, som den 1 mars då DPAnyhetsbyrå nästa dag  rapporterat, att ”den libyska oppositionen har kunnat be Väst att genomföra flyganfall mot de strategiska positioner som innehas av styrkor lojala gentemot Muhammed Khadaffi, fastslår dagens USApress.”

Frågan diskuteras i det libyska Nationalrådet enligt onlineutgåvan av New York Times och Washington Post. New York Times noterar att dessa diskussioner avslöjar rebelledarnas växande frustration vid möjligheten att Khadaffi skulle kunna återta makten. ”Ifall flyganfall utförts inom Förenta Nationernas ramar, skulle detta inte medföra internationell intervention,” förklarade Rådets talesperson, enligt New York Times.

”Rådet består av advokater, akademiker, domare och prominenta medlemmar av libyska samhället.” Telegrammet fastslår att ”Washington Post citerade rebeller, som utan stöd från Väst erkänner att strider med Khadaffitrogna styrkor kunnat fortsätta under en lång tid och kosta ett stort antal civilas liv.”

Det är slående att telegrammet inte nämner en enda industri-, lantbruks- eller byggnadsarbetare kopplad till matriell produktion, eller de unga studenter eller kombattanter som man kunnat se i demonstrationerna.

Varför försöker man presentera rebellerna som prominenta medlemmar av ett samhälle som kräver USAs och NATOs flyganfall för att döda libyer?

En dag kommer sanningen fram genom människor som den här professorn i politisk vetenskap vid Benghazi universitetet. Han som talande skildrat den fruktansvärda upplevelsen av dödande, förstörda hem och lämnat miljoner människor i Irak utan arbete eller har tvingat dom att emigrera.

Forts följer i del 2

övers Ingrid Ternert

27 februari, 2011

Afrika: Globala NATO vill rekrytera 50 nya militära partner

Filed under: Afghanistan,Afrika,drones,Indien,Irak,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,Saudiarabien,talibaner,terrorism,Tunisien,vapen — ingrid @ 04:19

 

 Global Research 26 feb av Rick Rozoff
En artikel nyligen i Kenyas ‘Africa Review’ citerade källor i den Afrikanska Unionen, om att NATOs 28 medlemsstater förbereder ett militärt partnerskapprogram med Afrikanska Unionens 53 nationer.

Artikeln relaterade till kommentarer av Afrikanska Unionens ledare i Etiopiens huvudstad Addis Ababa.

Där har organisationen sitt högkvarter, att trots “det fastlagda målet att gå emot globala hot mot säkerheten och särskilt hoten mot Afrika, har en del observatören tolkat pakten som ett medel för att förhindra den kinesiska expansionen i Afrika.”

Artikeln hävdade också att NATO förhandlar om att öppna ett kontor i Afrikanska Unionens högkvarter och att NATOs legala delar arbetar med dess AU motpart “för att göra klart den nya pakt, som inom kort ska undertecknas.”

Nyhetsartikeln avslöjade också att Ramtane Lamamra, Afrikanska Unionens kommissionär for Fred och Säkerhet, “bekräftade att Nato kommer att underteckna ett militärt samarbetsavtal med Afrikanska Unionen” med särskilt tryck på förstärkning av den Afrikanska Stående Styrkan (ASF).

Den är avsedd att innehålla brigader kopplade till kontinentens fem Regionala Ekonomiska Kommuniteter REC (den Norra, Östra, Västra, Centrala och Södra). Västafrikas stående styrka har fått rollen och uppgiften att invadera– alltså invadera och ockupera– Elfenbenskusten sedan resultaten av presidentvalen i december hade presenterats, och de som bidrar till Östafrikas stående brigad (EASBRIG), Uganda och Burundi, deltar som stridande i Somalias inbördeskrig.

AUs Lamamra förklarade att “Afrika vill lära från Nato om strategsk flygtransport, avancerad kommunikation, rotering av viktiga enheter i regionerna och att kunna möta logistiska utmaningar,” samt tillade att “Nato varit en god modell för att bygga ASF.” Nato luftlandsatte tusentals ugandiska trupper in och ut i den somaliska huvudstaden Mogadishu i mars förra året – 1700 och 800 respektive – till stöd för Uganda-Burundi inom Afrikanska Unionens Mission i Somalia  (AMISOM).

Kenyas rapport avslöjade också att “Experter säger Afrika blir ett strategiskt slagfält mellan världsmakter och särskilt då USA, Europeiska Unionen, Kina och Ryssland,” med de första två tillsammans under Nato och dess ‘Partnerskap för Fred’- program, vilka för närvarande förutom Cypern– arbetar tillsammans och de andra två ökar sina investeringar i olja och naturgas på kontinenten. Dessutom tävlar Ryssland och Kina med USA och dess Natoallierade vad gäller vapenförsäljning till afrikanska nationer.

Man tillade- “Enligt initierade källor skulle den nya säkerhetsordningen kunna utgöra ett sätt att blockera kontinentens andra stora vapenleverantörer – Kina och Ryssland.

“Ifall pakten blir antagen av AUs medlemsstater, skulle det kunna innebära ett stort slag mot Kina och Ryssland. Under sitt årliga möte år 2010 satte Nato som sitt mål att bli en global ‘säkerhetsgarant’ fram till år 2020.”

Den 18-19 februari besökte en högt uppsatt delegation från den Afrikanska Unionens Natohögkvarter och Europastaternas SHAPE i Belgien, under ledning av Afrikanska Unionens chef över dess fredsoperationer, varifrån NATO rapporterar:

“NATO och den Afrikanska Unionen har alltsedan år 2005 utvecklat en praktik av ett alltmer fruktbart samarbete med den NATO-stödda AU-missionen i Sudan [flygtransport av över 30 000 trupper fram och tillbaka till Darfurregionen] och för närvarande stöd till AU missionen i Somalia vid luft-och sjötransport, men också stöd till planering.

“Nato erbjuder dessutom stöd till träning- och kapacitetsuppbyggnad för Afrikanska Unionens långvariga fredsbevarande förmåga, särskilt till den afrikanska stående styrkan.” Denna styrka har systematiskt byggts upp efter modell från ‘NATO Response Force’, som år 2006 hade startat ett storskaligt krigsspel på den afrikanska ön Cape Verde.

ASF är ett gemensamt projekt inom NATOs och USAs AfrikaKommando, vilket innan det helt hade trätt i kraft den första oktober år 2008 blev utvidgat, utvecklat och lett av USAs EuropaKommando, vilket samtidigt utgör de NATOallierades Högsta Europeiska Kommando.

Under 2007 la Natos högsta civila beslutsfattare fram en studie rörande “en bedömning av den Afrikanska Stående Styrkans brigaders operationella beredskap.”

Följande år besökte NATOs Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer Ghana under tre dagar och sa att “militäralliansen skulle kunnat spela en viktig roll genom att träna afrikanska soldater,” särskilt som “Alliansen gått med på att stödja den afrikanska stående styrkan.”

Under 2009 började Natoblocket träna afrikanska stabsofficerare för ASF vid Nato-skolan i Oberammergau i Tyskland. Allianshögkvarteret i Lissabons Förenade Kommando hade i uppgift att kontrollera det militära samarbetet med den Afrikanska Unionen och tränade afrikanska officerare till att genomföra militära övningar. “Nato har också deltagit och stött varierande ASF-förberedande workshops för att utveckla ett ASF-relaterat koncept.”

Samma år har norske översten Brynjar Nymo från Norska ambassaden i Etiopien verkat som informell sambandsofficer för Natos kontakter med den Afrikanska Unionen – och sagt att “samarbetet mellan NATO och AU för närvarande fokuserar på tekniskt stöd till de stående afrikanska styrkorna (ASF).”

Den norska ambassadens webbsida förklarade vid denna tidpunkt att den afrikanska ‘Monitoring & Support Team’ vid Natohögkvarteret i Portugal utgör högkvarteret för detta arbete i Afrika,” vilket blivit tecknat ovan.

Senare under år 2009 besökte NATOs dåvarande biträdande generalsekreterare Maurits Jochems AUs högkvarter i den etiopiska huvudstaden, där NATO har en högre sambandsofficer anställd och andra tjänstemän.

“I sin ställning som NATOs assisterande biträdande generalsekreterare har ambassadör Jochems ofta besökt Addis Ababa för diskussion med Afrikanska Unionen… NATO bistår med tekniska råd och tillgängliga experter inom området och har erfarenhet från internationella operationer och tillgång till relevanta träningsmöjligheter för AUC [Afrikanska Unionens Kommission] genom dess Stående Afrikanska Styrka.”

I samband med den 26e och 27e januari  höll NATOs MilitärKommitte´ett tvådagarsmöte i Bryssel med försvarschefer -USAs ordförande för de Förenade StabsCheferna amiral Michael Mullen med kollegor – och andra militära representanter för 66 nationer, en tredjedel av Förenta Nationernas medlemsstater.

Man diskuterade pågående NATO operationer i Afghanistan – för närvarande världens största och längsta krig med beräknade 140 000 trupper från ungefär 50 nationer, vilka tjänat under Alliansens ISAFstyrka – International Security Assistance Force – Balkanländerna (Kosovostyrkan), hela MedelhavesOperationen ‘Active Endeavor’ och Afrikas Horn,  AdenViken och ner genom Afrikas östkust (Operation Ocean Shield).

Under Militärkommittén och dylika möten har en session hållits inom MedelhavsDialogen med militära ledare från NATOs sju partnerskapsländer-Israel, Egypten, Tunisien, Algeriet, Jordanien, Marocko och Mauritanien. Sessionen har nyligen ägt rum, då den tunisiska presidenten Zine El Abidine Ben Ali blev störtad och demonstrationerna pågick i Egypten, vilka kom att leda till samma öde för president Hosni Mubarak.

Den 9 februari rapporterade Serbiens ‘Beta News Agency’ att försvarsminister Dragan Sutanovac hade meddelat att en NATO-strategikonferens med namnet ‘Efter Lissabon: Implementering av Transformationen’ ska äga rum under  juni i Belgrad, Serbiens huvudstad, med representanter från 69 länder: Alla 28 av NATOs medlemsstater, 22 av Europas Partnerskapsnationer, Kaukasus, Centralasien och 19 andra länder.

Förutom att inom MedelhavsDialogen utveckla NATOs program för militärt samarbete inom ‘Istanbuls SamarbetsInitiativ’  med vissa Gulfstater i Persiska Viken som Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade ArabEmiraten, med Oman och SaudiArabien som nästa steg.

NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var i Qatar under 15-16 februari för en 2-dagars fördjupnings konferens  inom NATO-Istanbuls SamarbetsInitiativ- med permanenta representanter inom blocket (ambassadörer) för de 28 medlems staterna och erfarna militär- och regeringsanställda från samarbetsrådet för de sex Gulfstaterna: Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, SaudiArabien och Förenade ArabEmiraten. Den första och sista av dessa har trupper under NATO i Afghanistan.

NATO har också en partnerskap-kategori vid namn Kontaktstater. Alla dessa fyra nationer befinner sig under expansion i  regionen runt Ostindiska Oceanen: Australien, Japan, Nya Zeeland och SydKorea. Detta USA-ledda militära block håller också en afghansk-pakistansk ISAFstyrka, Trilaterala Kommissionen, för att koordinera dess krigsuppgifter på båda sidor KhyberPasset och stå under eget kommando över trupper och annan militär personal  i Afghanistan. Från nationer som inte finns bland NATOs 70 medlems- och partnerskapsländer som: Colombia, Malaysia, Mongoliet, Singapor och Tonga.

NATO-Rysslandrådet återuppstod vid NATOs Lissabonmöte i november och NATOs Kosovostyrka (KFOR) tränar och utrustar Kosovos Säkerhetsstyrkor, alltså deras färdigutbildade väpnade styrkor. NATO i sin tur har inte mindre än 75 medlemmar och partnerskapsländer med nationer som det tidigare neutrala Cypern inklusive nedanstående.

Den Afrikanska Unionen har 53 medlemmar och kommer snart att få ännu en efter det lyckade valet för ett oberoende södra Sudan. I den ‘Afrikanska Unionen’ ingår den Demokratiska ArabRepubliken Sahrawi (VästSahara), som år 1975 hade erövrats  av Marocco. Detta har inte erkänts av någon NATOstat förutom Marocco, som dragit sig ur Afrikanska Unionen för att denna erkänt och tagit in VästSahara.

Fyra medlemmar i AU är tillsammans med Marocco redan del av NATOs partnerskap-program, Medelhavsdialogen-Algeriet, Egypten, Mauritanien och Tunisien – NATOs militära samarbetsavtal med Afrikanska Unionen kunde ha gynnat NATOs 50 nya partnerländer.

Detta betyder att världens enda militära block kunnat expandera ytterligare, till att på ett decennium – 1999-2009 – gå från 16 till 28 medlemsstater, något som internationellt besannades med nära 100 militära partners. Tillsammans med partnerländer och de medlemmar som finns på varje befolkad kontinent, utgör nu detta två-tredjedelar av världens alla nationer.

övers Ingrid Ternert

22 februari, 2011

Broder Khadaffi, du får nog lov att avgå!

Filed under: krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,olja,Saudiarabien,terrorism,Turkiet,vapen — ingrid @ 22:30

 

Asia Times 23 feb av Pepe Escobar
Broder Khadaffi, du får nog lov att avgå!

Bland libyer verkar det som att all information om landet varit det man brukar få höra. Men de tweets som nått al-Jazeera och BBC visar också på ett djupt förakt, en djup avsmak för den öronbedövande tystnaden från ”det internationella samfundet” (”Är vi bara värda att nämnas då det handlar om terrorism?”)

För att sammanfatta de oljiga fördömanden som Saids ”internationella samfund” verkligen gjort och se vad Libyens ‘Quryna Newspaper’ rapporterat,  har protester utbrutit i den norra staden Ras Lanuf, vars oljeraffinaderi processar 220 000 fat olja om dagen.

Ja, bortsett från Khaddafis konstigheter, betyder Libyen  något i Väst på grund av landets export av 1.7 miljoner fat olja om dagen. Bruttonationalprodukten uppgår till 77 miljarder US$ – på plats 62 i världsrankingen; vilket teoretiskt innebär en per capita inkomst på över $12 000 per år, vilken t.ex är högre än BRIC medlemmen Brasilien.

Men ändå äger landet en djup fattigdom och ojämlikhet är norm; där grovt räknat 35% av libyerna lever under fattigdoms-strecket. Arbetslösheten ligger på 30%. Oljerikedomen stannar i Tripolitana. Cyrenaica i östra Libyen är fattig och smutsig -  – det var där anti-Khadaffi revolutionen startade.

Vad gäller höga prispengar är den libyska Investerings myndigheten (LIA) - som också äger en London-baserad hedgefond – god för mer än $70 miljarder runt världen. Den är stor delägare i till exempel Financial Times, Fiat och en av Italiens bästa fotbollsklubbar, Juventus.

LIA investerar – och planerar investeringar för - miljarder i Storbritannien.

Kön till den Europeiska Unionens utrikesministrar är stor för att framföra det vanliga byråkratiska fördömandet. Åtminstone Italiens premiärminister, ”bunga bunga” idol och nära vän till Khadaffi, Silvio Berlusconi, har tidigare sagt att han inte ville ”störa” sin vän, men betecknade massakern av civila som ”oacceptabel”och framförde att han var ”bestört”. Då man ser Berlusconi bildligt talat kyssa Kadaffis händer, så går också inte mindre än 32% av Libyens oljeexport till Italien.

Det finns en annan klassisk – Washingtons bedövande tystnad. USAs Utrikesminiater Hillary Clinton framförde sitt standard- fördömande. Libyen-amerikanska vetenskapsmannen och aktivisten Naeem Gheriany berättade för ‘Institutet för offentlig noggrannhet’ att Barack Obamas administration ”säger den är ‘bekymrad’ över situationen – men det saknar ett verkligt fördömande trots det känsliga läget. Folk massakreras i hundratal, då Khadaffi rapporteras utnyttja anti-flygplansvapen till att skjuta folk.

Under några få dagar har fler människor i Libyen uppenbarligen dödats än under veckorna i Iran, Tunisien, Bahrain, Jemen och även Egypten (med en mycket större befolkning) … Inte ens oljan kan rättfärdiga tystnaden.” För att inte tala om att Washington och Khadaffi varit bästa ”krig mot terrorn” kompisar.

Den fängslade al-Qaida medlemmen Ibn al-Sheikh al-Libi – föremål för CIAs ”rendition” flygningar runt världen, till den förre egyptiska presidenten Hosni Mubarak och Omar ”Sheik al-Tortyr” Suleiman, som i sin vanliga stil har torterat honom till erkännande om en icke-existerande Saddam-al-Qaida koppling till massförstörelsevapen, något som dåvarande utrikesminister Colin Powell förklarat som ”spioneri” vid sitt FNtal i februari 2003 - har av människorätts-organisationen ‘Human Rights Watch’ senare spårats till Libyen,  där denne sedan slutat sitt liv med ett påstått ”självmord”.

Villa i Milano eller Haagdomstolen?
Den regimkritiska libyska författaren Ashour Shamis har påpekat att ”För Khadaffi gäller att döda eller dödas”. Familjen berättade för den saudiarabiska tidningen al-Sharq al-Awsat, ”Vi kommer alla att dö på libysk mark.” Det betyder Khadaffi och en rad av hans hatade närstående.

Sonen Khamis – befälhavare för de särskilda elitstyrkorna, tränad i Ryssland – är den repressiva mästaren i Benghazi.

Sonen Saadi är eller har också varit det, tillsammans med chefen för underrättelseenheten, Abdullah al-Senussi.

Sonen Muatassim är Khaddafis nationella säkerhetsrådgivare och, tills nu, en möjlig efterträdare. År 2009 försökte han sätta upp sina egna specialstyrkor för att försvaga Khamis makt.

Sonen Saif, ”förnyaren”, med en LSE examen, klipper inga band till regimens gamla garde och de avskyvärda ”Revolutionära Kommittéerna”. Sonen Saadi är i grunden en buse som gillar att göra Europas nattklubbar. Samma gäller sonen Hannibal.

Allt verkar som en billig och bloddrypande gangsterfilm. Som i Khaddafis bisarra 20-sekunds uppdykande i statsTV tidigt denna tisdag (”Jag är i Tripoli, inte i Venezuela”), där han satt under ett parasoll i en krämfärgad mikro-husvagn och bar en skidmössa med öronlappar, utan den blekaste aning om vad som pågår?

(För då allt kommer omkring stöder han sina föräldrar, Tunisiens Zine el-Abidine Ben Ali och Mubarak till det bittra slutet). Han definierade TVkanaler – sådana som al-Jazeera – som ”hundar” (redan under 1980talet utnyttjade  han skarpskyttar till att mörda ”löshundar” i exil, vilka utmanat hans revolution).

Ändå ska man inte underskatta Khadaffi. Han kontrollerar all hårdvara – försvar, säkerhet, utrikesaffärer. Plus alla dessa ”Svarta Afrikaner” legoknektar/förgörare betalda i guld. Jemens Ali Abdullah Saleh sa att Jemen inte var Egypten eller Tunisien. Khadaffi sa att Libyen inte var Egypten eller Tunisien. Mubarak sa att Egypten inte var Tunisien.

Alla gjorde fel; nu är hela arabvärlden Tunisien. Libyens folkmassor hatar ”deras” ledare. Även andra arabdiktatorer – med undantag av Huset Saud – hatar honom. Han har få val att fly till. Venezuelas Hugo Chavez skulle ha varit tokig att erbjuda honom asyl och då för evigt förstöra det egna förtroendet som ”De fattigas välgörare”.

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress