Fredskoalitionen Göteborg

7 december, 2011

I säng med Lola och Gulnara

Filed under: Afghanistan,CIA,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,Storbritannien — ingrid @ 05:25

 av Craig Murray 5 dec 2011

Afghanistankonferensen i Bonn är en fars. Där finns inga representanter för det afghanska motståndet mot ockupationen, så man ska inte ha någon fredsförhandling.

Karzais korrupta och effektiva presidentskap, upprätthållen genom ett massivt valfusk, går ut år 2014. Det är ingen tillfällighet att omedelbart därefter ska NATOs trupper lämna landet.

Garanterat kommer ingen av Karzai familjen att vara kvar i Afghanistan, utan snarare dra sig tillbaka till Schweitz med de många miljarder dollar som de plundrat från UKs och USAs skattebetalares fonder och från heroinhandeln.

Pakistan är naturligtvis inte närvarande vid konferensen. Efter att omkring 6000 pakistaner sprängts i luften av amerikaner på pakistanskt område, var alla nästa 25 dödade unga soldater, något som inte ens Pakistans självgoda, korrupta regering hade kunnat glänsa med.

Så för tillfället skeppas alla NATOs förnödenheter landvägen genom Uzbekistan – varför den andel av NATO tillförsel som fraktas den vägen redan har ökat nära 50% och nu hastigt ökar som politisk fråga, då turligt nog Hillary har en ny bästa vän i president Karimov.

Vilket allt förklarar varför det inte förekommit ett endaste ord av kritik mot Uzbekistan vad gäller människorätten från Storbritannien. Det har inte kommit ett enda ord om människorätt eller barnarbetsslaveri, om politiska fångar, om fria val och inte förbjuda oppositionen, av församlings-, yttrande- eller religionsfrihet, inte heller ett ord om att den brittiska regeringen förra månaden var värd för officiella uzbekska parlaments- och handelsdelegater.

Det förekom inte heller ett ord antingen offentligt eller privat om något av dessa ämnen. Den nuvarande brittiska regeringen älskar Karimov. Man har aldrig ens kommit med den mildaste kritik. Att koka människor levande och tortera politiska motståndare till döds passar dessa bra.

Vi har även deporterat tillbaka vissa extra dissidenter till att praktisera på. Den brittiska regeringen lyckades också få igenom EUs nya föreskrivna tariffer för den uzbekiska bomull som plockas av åttaåriga barnslavar.

Kärleksaffären med det brittiska etablissimanget gäller fler än just denna regering. Nya Labours chefsfinansiär, deras egen Lord Ashcroft, är en man vid namn Andrew Rosenfeld. Han har sålt ett hus i Schweitz till Karimovs dotter Lola för tre gånger marknadsvärdet.

Sådan väldiga betalning utöver marknadsvärdet betyder mycket ofta ett stycke pengatvätt med extrapengar i ersättning för något annat. Pengar flödar båda vägar – och som tidigare blivit rapporterat, får Karimovs äldre dotter Gulnara en stor del genom transporten av alla dessa NATOförnödenheter genom Uzbekistan.

Men den senaste delen av kärleksaffären med Karimovs familj kommer att göra er förvånad. William Hague ska bekräfta att Gulnara Karimova – den mest hatade personen i Uzbekistan – förmodligen ska komma att bo i London som uzbekisk ambassadör.

Hennes förfrågan om att accepteras som en ”överenskommelse” (på diplomatspråket franska) – har funnits där en viss tid. Det enda hinder som återstår att lösa är, hur många av Gulnaras sju bodyguards som får lov att bära halvautomatiska vapen på Londons gator.

Bland de större politiska partierna tycks detta med moral vara lika dött som det ser ut att vara för familjen Karimov.

 

övers Ingrid Ternert

14 september, 2011

Efter Khadaffis fall – en revitalisering av Libyen?

Filed under: Afrika,dollar,krig,Libyen,media,NATO,nya,olja,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 21:55

I själva verket hade inte Khadaffis regering kunnat störtas utan Natos bombkampanj, som i huvudsak leddes av amerikanska, brittiska och franska luftstyrkor. Omkring 20 000 uppdrag med mer än 7500 bombanfall hittills har siktat in sig mot mål på Libyens mark, vilket den kanadensiska journalistveteranen Patrick Martin nyligen rapporterade i en artikel.

Ifall varje anfall hade släppt fyra bomber eller missiler per gång, skulle mer än 30 000 bomber ha jämnat byggnader med marken samt dödat och sårat oskyldiga libyska män, kvinnor och barn. Detta är vad Chris Cork skulle kalla ett potent stöd från de Villigas Koalition. Då är det på plats att citera en analys i Storbritanniens näst högsta försvarslednings (SLD) rapport om Operation Ellamy i Libyen, alltså Storbritanniens kodnamn för dessa som deltar i den libyska flygförbudszonen.

USAs motsvarighet är Operation Odyssey Dawn som bekräftar att dessa kostnader i medeltal uppgått till £3-5 miljoner pund per dag (40 milj SEK/dag). Det ger var vecka £20-35 miljoner pund i kostnader för flygoperationer och £80-140 miljoner per månad, vilket innebär att sedan den 19 mars har operationerna kostat £300-525 miljoner pund, då enbart för Storbritanniens räkning.

Ironiskt nog tillät aldrig imperialistmakterna att oberoende journalister rapporterade från krigsfronten. Krigen i Irak, Afghanistan och nu Libyen har infört en ny trend av inbäddad journalistik. Alla inbäddade journalisters reportage undersöks noga, innan de går ut till allmänheten. 

Därför kan människor i USA och Europa enbart läsa det som är ämnat åt dom. Detta är skälet till varför, enligt en opinionsundersökning, nästan trettio procent av amerikanerna föredrar att hämta in nyheter och kommentarer från alternativa forum på Internet, än att förlita sig till sina vanliga media.

Turkiet är bland de länder som bidragit till Natos operationer i Libyen genom att erbjuda flygplansstöd och trupper, liksom Jordanien, Khatar och Förenade ArabEmiraten UAE. Skulle inte Jordanien o Khatars emirer och Förenade ArabEmiraten ha rannsakat sig själva om vilken typ av diktator i Libyen man höll på att störta, och hur han skulle ha skiljt sig från dom?

Khadaffi stod högre i kurs än, låt oss säga, Bahrains kalifat med sin sedan fyrtio år hatade premiärminister. Det genuina allmänna upproret, i huvudsak av Bahrains sjuttio procent shia-religiösa, blev hänsynslöst krossat medan Libyens rebeller inte enbart fick uppmuntran, utan också aktivt stöd av Natos luftstyrkor.

Slutligen: Mr Cork, hur skiljer ni mellan Tony Blairs uppfattning om Saddams MassFörstöreleVapen och David Cameron om Khadaffis dödande av sitt eget folk? Är inte detta konstigt, att både Irak and Libyen flödat över av hög-kvalitativ olja?

av frilandsjornalist placerad i Lahore

övers Ingrid Ternert

10 september, 2011

Obama, Khadaffi och Natos flyganfall

Filed under: Afrika,CIA,EU,FN,Frankrike,krig,Libyen,NATO,nya,Storbritannien,terrorism,USA — ingrid @ 02:33

 Två dödade Natosoldater per dag i Afghanistan, det dödligaste året hittills. Meningen är att till år 2014 ska de främmande trupperna vara ute ur landet.

Nu hyllar USA de ‘extraordinära’ franska och brittiska rollerna i Libyen, i NATOs luftstrider, där Förenta Staterna försett dem med de kritiska tillgångar som har säkrat framgången, sa USAs Natoambassadör på torsdagen.

”Vi är klart nära slutet av operationen,” sa ambassadör Ivo Daalder, eftersom det är nästan sex månader sedan NATO tog över missionen att bomba Libyen.

Brittiska och franska flygplan har flugit en tredjedel av 22000 flygräder, medan deras stridsflygplan träffat 40 procent av de 5000 militära mål som NATO har förstört i Libyen, sa Daalder.

”Frankrike och Storbritannien har utfört ett utomordentligt arbete och de har samtidigt varit omistliga för operationens framgång,” sa Daalder till reportrarna.

Alltmedan runt hälften av NATOs medlemmar bidragit med militärt material till operationen, var det bara åtta som har genomfört luftstrider: Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannie, Kanada, Italien, Danmark, Norge och Belgien.

Daalder tryckte på den roll som Belgien, Danmark och Norge spelat, då de tillsammans bombat lika många mål som Frankrike trots deras relativt små luftstyrkor.

Storbritannien och Frankrike var ledande i luftstriden mot Kadhafis styrkor i Libyen, och ma den 19 mars sköt man av de första salvorna i den koalition, som Förenta Staterna ledde.

Men med Förenta Staterna nergrävd i Afghanistan kom den 31 mars USAs president Barack Obama att lämna över ledningen av operationerna i Libyen till NATO.

Trots överlämnandet stod USAmilitären för tre-fjärdedelar av flygplanens påfyllnad liksom spanings-och de obemannade spionplanen, medan USAs andra obemannade farkoster var ämnade till att… träffa mål.

USAs krigsflygplan och kryssningsmissiler var också centrala för att få bort Kadhaffis luftförsvar, och beredde väg för NATOs krigsflygplan att flyga upp i Libyens säkrare skyar.

”Var och en av dessa element har absolut varit kritiska för operationens framgång,” sa Daalder och noterade att USAs flygplan  stått för en fjärdedel av nästan 22 000 flygningar, mer än någon annan nation.

USAs ”bidrag var nödvändigt för att få NATOländer och partnerländer att deltta och fullfölja sina bidrag till mandatet”

Daalder sa också att NATO skulle fortsätta sin mission så länge Kadhaffis lojalister fortsätter sitt motstånd. Alliansens andra 90-dagarsmandat avslutas den 27 september, men tjänstemän har sagt att NATO kommer att förnya det, såvida hotet kvarstår.

Medan styrkor från Libyens regerande Nationella ÖvergångsRåd jagar Kadaffi, som på torsdagen hade hörts i  en radioutsändning med ännu ett stridslystet ljudband, och Daalder sa att det var oklart huruvida hans tillfångatagande nödvändigtvis skulle få följeslagaren att resa vit flagg.

”Det är inte säkert om han tas ut, att alltihop nödvändigtvis behöver kollapsa; det är det vi inte riktigt vet..,” sa Daalder.

övers Ingrid Ternert

6 september, 2011

Manchester United och de asiatiska detaljerna

Filed under: Burma,dollar,ekonomi,Europa,krig,Mänskliga Rättigheter,media,nya,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:44

Vill vi ha det så? Djävulen finns i de asiatiska detaljerna – del 1 av Mair Dubois 

Manchester Uniteds stjärnors inkomster har ökat till över US$500 miljoner genom sponsoröverenskommelser som med Aon Corp, vilken i torsdags visade att dess konton och (70-starka) marknadsteam är lika mycket ett europeiskt  vinnarmaterial som Wayne Rooney och liknande spelare i Englands ledande fotbollsklubb.

Nyliga sponsoravtal bådar gått för framtida försäljning. Asiatiska köp med den malaysiska nudel- och snacks-tillverkaren Mamee, Double Decker och den vietnamesiska mobiltelefonoperatören Beeline, vimlar av möjligheter. Manchester United manager Alex Ferguson, i hans yngre dagar arbetsledare i Glasgows tidigare fungerande skeppsvarv, hade kanske kunnat skaka hand med dessa drivna kommersiella vänskapslag – men de äger mer muskler än vad deras brist på global prominens visar.

Den riktigt stora tilldragelsen i Europa – en för UKs idrott otroliga fyraårs $66 miljonsuppgörelse med den tyska fraktservicen DHL – som i huvudsak har kopplats till klubbens träningsutrustning.

De årliga inkomsterna som ”Red Devils” gick ut med den 1 september övertygar vissa som tvivlar på Thomases och är trötta på den amerikanska ägaren Malcolm Glazers imminenta $1 miljard listning av tillgångarna i Singapore, till att köpa aktier innan man gräver ner sina händer alltför mycket i såren av skulder som hotar blöda ur klubben i framtiden. De kan redan ha omvandlats av teamets 8-2 förödmjukelse förra söndagen mot Londonbaserade rivalen Arsenal. Farten och modet hos detta team som var förra årets vinnare av engelska ligan, förbluffade till och med Manchester Uniteds 300 miljoner fans runt världen.

Manchester United kommer nästa månad teckna ett sponsoravtal med Kuala Lumpur-listade Mamee Double Decker, rapporterade Bloomberg, och slog upp en rapport från 17 augusti på Singapores webbsida entrepreneurs.com.  Kopplingen är med Mister Potato, en slags potatischips och crisps, sa Bloomberg. Mamee Double Decker framhåller att man har 48% av potatisprodukt-marknaden i Malaysia, och skryter om att avsätta Mr Pringle i varuhus så långt borta som Australien.

Ett dotterbolag marknadsför sina produkter i Malaysia, en fattig nation där fotboll är en växande sport. Senior General Than Shwe, landets dåvarande militärboss, la fram ett $1 miljardbud för Manchester United år 2008 efter att hans ”favorit barnbarn” bönat och bett, enligt ett telegram från USAs ambassad, som WikiLeaks förra december avslöjat. (Det Internationella FotbollsFörbundet FIFA utreds nu för påstådda sanktions-dämpande kopplingar till landets nya footbollsfederation. FIFA förnekar att man gjort något icke- tillåtet, men anklagelserna skulle ha kunnat leda till häftiga böter och även fängelse.)

Drömmer om Manchester United? Det gör sonsonen Nay Shwe Thway Aung (vit skjorta) på 1999 års Yangon Bilutställning.  Malaysias Mamee DubbelDeckare grundades 1997, medan landet fortfarande regerades av Than Shwes militärjunta. År 2003 kampanjade fackföreningsfolk mot juntans utnyttjande av påtvingat arbete.

Och affärsförbindelser i landet kopplade juntans Mamee i Malaysia till utländska ekiperingar. Då man undertecknade ‘International Confederation of Free Trade Unions’ (125 miljoner medlemmar i 145 länder och territorier), sa man att enligt vissa bevis, ”var det omöjligt att genomföra någon handel eller annan ekonomisk aktivitet med Burma [Myanmar] utan att erbjuda ett direkt stöd, mestadels finansiellt, till militärjuntan”.

Brevet till Mamee och andra företag som hade investerat i Malaysia handlade om att dra sig tillbaka ”som en fråga av yttersta vikt”. En pressrelease från regeringen från år 1999 markerade öppningen av en nudelfabrik av Malaysias ‘Mamee DoubleDecker’ gemensamt uppförd av Unionen Myanmars Ekonomiska Holdingbolag Ltd och Mamee Double Decker of Malaysia”. Den regeringsägda utrustningen ”betraktas ofta som de väpnade styrkornas affärsgren för handeln”. Mamee har fortfarande ett dotterbolag i Mingaladon, Myanmar.

Risk för gult kort
En nominellt vald civil regering tog detta år över i Myanmar. Även om landet fortfarande är föremål för USAs sanktioner och man reflekterat oro över ociviliserat uppträdande i stil med drog- och människotrafficking, utnyttjande av barnsoldater och pengatvätt.

USAs 2008 års Jade Akt förbjuder särskilt amerikaner från att engagera sig i finansiella transaktioner med Statens Freds och UtvecklingsRåd (den förre militärregeringen), inklusive transaktioner som involverar allt med ekonomiskt värde. Executive Order 13047 förhindrar nya investeringar i Burma, som USA fortfarande kallar Myanmar.

Sponsoraffärer, när de blir offentliga, fokuserar på den summa som företag betalar för att ha sina logos tryckta på skjortor och stadiumförråd; underförstått ska det stå vid klubbnamnen och spelarnas muggar, på reklam utanför plan, potatischipspaket och liknande – eller Manchester United på motorcyklar och ölkannor i Asien – med ett överfört ”ekonomiskt värde” som refereras till i JadeAkten. Denna lag gäller fortfarande i Malaysa, trots nya ändringar som erbjuder tillräckliga villkor för att röja undan sanktionerna.

Den geografiska utsträckningen av Manchester Uniteds sponsorer har uppenbarligen att göra med Mamee Double Decker om och när man kan släppa fler detaljer, möjligen nu under månaden.

övers Ingrid Ternert

19 augusti, 2011

Åsidosatt al-Qaida inväntar ‘våren’

Filed under: Afghanistan,Afrika,Fred,krig,Libyen,media,mellanöstern,Ryssland,Saudiarabien,Storbritannien,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 04:59

 

 av Mariann Ormholt  Asia Times 19 augusti

Tagen med överraskning av den arabiska våren har sedan dess al-Qaida och dess förbundna rörelser kämpat för att visa sig värdefulla, då det gäller att avslöja händelser, enligt experter.

Då målen för upproren är på kant med hur al-Qaida ser på den muslimska världen, kan militanterna fortsätta att bli åsidosatta, såvida revolutionerna kollapsar och lämnar en ny desillusionerad generation och sätter regionens ungdom åt sidan.

al-Qaidas ideologi har i viss mån förlorat fotfästet, eftersom man inte lyckats appellera till och på ett lämpligt sätt representera den utbredda stämning som finns i regionen, den som i grunden är svar på decennier av politisk, ekonomisk och kulturell stagnation.

Ett allmänt, ickevåldsligt uppror över hela Mellanöstern och norrut.  Afrika lyckades få till stånd den sortens signifikant förändring som al-Qaida och dess närstående i decennier försökt uppnå, sa Paul Pillar, professor i studier om säkerhet vid Georgetowns Universitet och fd CIAanalytiker. ”Det har visat sig att man inte behöver gå till extremt våld för att uppnå en politisk förändring,” tillade han.

En studie om al-Qaida under den arabiska våren av Juan Zarate och David Gordon inom Washingtons Centrum för Strategiska  och Internationella Studier, CSIS, ger ett antal andra skäl till att al-Qaida åsidosatts i upproren.

al-Qaidas kärna, som formellt leds av Osama bin Laden och blev mördad i maj, upprättades av Pakistans klanregioner, och är geografiskt avskilt från Mellanöstern och Nordafrika, sägs det. al-Qaidas kapacitet och resurser och dess anslutna grupper i Mellanöstern har varit under press, fortsätter studien, i och med att säkerhetstjänsten lyckats bryta isär deras celler och nätverk – och dess tillgångar i Maghreb, ledda av al-Qaidas Organisation i det Islamska Maghreb, som också vittrat ner och förlorat det mesta av sitt stöd i Algeriet och har misslyckats med att genomföra några större attacker i regionen.

Icke desto mindre har al-Qaidas ledare snabbt försökt prova positionera sin rörelse och spela en roll i revolutionerna. AbuYahya al-Libi, ledande al-Qaidaperson, har förbundit rebellerna med sin strävan att utmana Förenta Staterna. Han sa att det hade inspirerat arabvärlden till att kräva förändring. Andra prominenta al-Qaidafigurer sådana som nuvarande ledare Ayman al-Zawahiri och Anwar al-Awlaki, Jemen-amerikansk präst, har också försökt få kredit för revolutionerna.

Noman Benotman, erfaren analytiker vid Quilliam Foundation, tankesmedja i London om kontra-extremism, noterade att sådana uttalanden är rent taktiska åtgärder, avsedda att försäkra sig om att al-Qaidarörelsen inte marginaliseras av den Arabiska Våren.

”De har försökt försvara sig själva från var och en som beskrivit dom som bortkopplade från upproren”, sa han. Samtidigt sa Benotman att det var svårt för al-Qaida att finna sin roll i revolutionen. Medan militanter klandrar Västmakter för de umbäranden som mött muslimer, genom de allmänna protester som gått emot en ineffektiv regeringsmakt och lokala klagomål, sådant som arbetslöshet och korruption.

Medan protesterna dessutom i allmänhet orsakas av temporära bekymmer, fortsätter al-Qaida att drivas av religiösa imperativ. ”al-Qaida har sitt eget väletablerade koncept och sin ideologi om jihad och att etablera en islamsk stat,” fortsatte Benotman.”Systemet är baserat på att vara kampens väpnade förtrupp, genom en grupp som vet bättre än vanliga människor och vet mer om Islam och hur man upplyser massorna.

”al-Qaida kan inte bli politiker. De kan inte avsäga sig våld. Hela deras historia, deras ideologi och kultur, handlar om kamp och uppoffring.” Han argumenterar att den arabiska våren kan ha förändrat al-Qaidas taktik, genom att göra innebörden av deras  propagandabudskap lite mildare – men inte deras strategi. Pillar är överens om det och menar att revolutioner inte levererar de förändringar som människor önskar, eftersom al-Qaida och dess förbundna tycks vara förmånstagarna i ett folkligt missnöje.

Paul Rogers, professor vid Institutionen för Fredsstudier vid Bradforduniversitetet, håller med denna uppfattning. ”Militanterna kan hävda att icke-våldsliga massprotester inte fungerar, därför leder det till fler radikala islamist-alternativ ,”sa han.

Rogers fruktar att om Västs aktioner i Libyen fortsätter många månader till, kommer det att finnas en verklig risk för att detta uppfattas som ännu ett exempel på Västs attacker mot ännu ett arabland. ”Det hade kunnat bli rätt användbart för al-Qaidas propaganda,” sa han.

Benotman berättade för Institutet för Krig och FredsRapportering, att al-Qaidaledare redan identifierat Libyen som en möjlighet, och uppmanar människor där att inte sätta sin tilltro till rebellernas ledare, då dessa är lierade med Väst.

I Jemen sägs upproret ha låtit Al-Qaida på Arabiska Halvön (AQAP) få ledningen på detta ickestyrda territorium. Även om AQAP inte åtnjuter någon särskild grad av allmänt stöd, anser CSIC studien att organisationernas inflytande är på uppgång inom vissa samhällen.

Enligt media i Jemen  har Al Qaida på arabiska halvön i mars meddelat att de etablerat en kontroll över Abyanprovinsen, 480 kilometer söder om huvudstaden Sana’a, och utropat ett islamiskt emirat regerat av sharia-lagen. Jemens södra region är också basen för ett separatistiskt motstånd, som  i flera år opererat där, även om al-Qaida i vanliga fall är dömd att enbart utgöra en liten spelare i denna komplexa väv av maktstrider.

Pillar tror inte att al-Qaida kommer att helt försvinna, även om den arabiska våren skulle lyckas. Då denna är en mycket diversifierad grupp, tror han att den fortsätter existera i flera former. ”Det kommer alltid att finnas folk vid en återvändsgränd – människor som  helt enkelt är alltför hängivna,” sa han. ”Om man får till ett  framgångsrikt arabiskt uppvaknande och en rättvis lösning på Palestinafrågan, tror jag att utsikterna för al-Qaida kommer att bli extremet låga”.

Mariann Ormholt är bidragsgivare till IWPR

övers Ingrid Ternert

13 augusti, 2011

Medias olustkänsla reflekterar finankrisen

Filed under: dollar,ekonomi,krig,Mänskliga Rättigheter,media,Storbritannien,USA — ingrid @ 01:41

13 aug 2011 Medias olustkänsla reflekterar finankrisen
av Donald Kirk Asia Times 13 aug 2011

Washington- Den suck av lättnad som alla andas ut efter att USAKongressen godkänt en kompromissbudget vände snabbt till ångestskri och ilska då USAs aktiemarknad upplevt sin största nergång sedan 2008 års ”stora recession”.

Helt klart slutade aldrig ”den stora recessionen” och samma rädsla för den globala ekonomin fortsätter under vad TVs nyhetsfolk kallar ”känslighet” som driver marknader upp och ner. Till skillnad från tre år tidigare, reflekterar dessutom denna gång stora tveksamheter med den ekonomiska känsligheten över Sydeurope ända från Spanien och Portugal till Grekland och Italien, förutom storheterna i centrum och norröver.

Följden av oförmågan i den amerikanska ekonomin, som en gång varit världens starkaste, är att man drar sig ur det finansiella nödläge som helt klart går utanför USAs gränser och övrigas gränser i Väst.

Misstankar att den ”allsmäktiga dollarn” inte längre är den valuta som kan hålla i alla väder står klart. Den olust som sprider sig över Europa och Asien betyder att affärer och industrier kommer att sakta ner. Även om USAs ekonomi temporärt gått ner av den besvikelse som skapat de hemska motsättningar i USAKongressen, vilka gav upphov till att nu USA är på permanent nedgång.

Amerikas fall som global ekonomisk ledare äventyrar handel och investeringar såväl som militära överenskommelser över världen. Medlemmar av Kongressen repeterade åter och åter igen, att USA inte för evigt kunde ha ett budgetunderskott på mer än 14 triljoner USAdollar och skulder på samma nivå. Nästa gång måste man agera bestämt mot det gryende handelsunderskottet och börja med det tröttandet gapet till Kina.

Vare sig man gillar det eller ej, måste man också bli av med USAs budgetunderskott, genom kompromisser med sina åtaganden i Irak och Afghanistan såväl som dyra baser och program från Japan och Korea till Tyskland och England och inom USA.

Kinas Mao TseTung gillade att kalla USA för en ”papperstiger”, men bilden idag är den av en sårad best, som vilt stryker omkring och håller undan fiende i en desperat kamp för överlevnad. På samma gång finner Amerikas kritiker såväl som svorna fiender också är sårbara inför de nedgångar som sker runt världen.

Kommentatorer talar om en ”Lehman händelse”, en referens till Lehman Brothers bankrutt, Amerikas fjärde största investmentföretag, då det låg på rygg för nära tre år sedan, men för närvarande är det ett läge som gränsar till panik.

Kan dessa initiala bekymmer för några europeiska länder överskugga alla 17 stater i ”Eurozonen” – plus Storbritannien, som har avvisat euron och håller fast vid sterling? Ett svar i USA har blivit att betrakta QE3, tredje upplagan av ”quantitative easing” – som en snygg term för att trycka ännu mer pengar.

En sådan ”lösning” är emellertid ingen mirakelmedicin. Jovisst har USA kastat ut tiotals miljarder på ting som stått på gränsen till bankrutt under 2008 års kris, men dylika recept tillät inte någon påfyllning vid disken. Ännu en ”ökning av penningmängden” skulle vara effektiv såvida QE2s misslyckade resultat, utfört av de ledare som hade mötts i Soul under sista november, alltså ledare för grupp 20, världens 20 mest inflytelserika ekonomiska makter.

Med alla kalkyler av finansiellt trolleri hängande över sig, utgör förverkligandet att publiken är extremt desillusionerad av deras manövrar. Många amerikaner delar övertygelsen att ett antal stora firmor, sådana som AIG, the American International Group, det globala försäkringsimperium, lika väl kunnat lämnas att dö hellre än att tillfriskna genom federal hjälp till livet.

Allmänheten är trött på att förse väldiga företag med federala medel och garantera mer goda tider för ägarna i toppen, och investerare men inte för någon annan. I bakvattnet av USA Kongressens budgetdebatt, föll bifallssiffrorna till väl under 20% som sitt lägsta någonsin.

Ekonomins ”droppe för droppe” teori – synen på att pengar flyter ner från toppen in i händerna på medel-och arbetarklassen är i högsta grad suspekt. Felet är att många tror att det inte finns något skäl till att misstänka, att ekonomin få in fler skatter ifall de första fallen hade hängts ut för att torka och sedan dö.

Vid det här laget tycks USA simma omkring i en sjö av vitriol. Sätt på Fox news, och man kommer att få se och höra ljudliga förespråkare för ”TeParty” extremister som fördömer ”vänsteranhängare”. Man hör dom aldrig tala om ”högeranhängare”, trots att ”konservativ” verkar vara OK av dom på den sidan som Fox i sin rapportering brukar kalla ”rättvisa och balanserade”.

Då det gäller ”liberaler”, ett ord endast lite mindre nedvärderande än vänstern i dessa dagar, har de en hel del att säga på MSNBC och på andra ställen om högerns onda, de konservativa, Kristna evangelister och rätten-att-bära-vapen förespråkare.

I mitten av all denna kakafoni, skulle man kunna undra vad varje annan administration i Washington kunnat göra för att skära av huvudet på förödelsen. Frestelsen att fråga, ”Vad ifall?” Vad ifall till exempel president Barack Obama hade sagt nej till kompromiss, nej till varje lag som inte kräver en skarp ökning av skatterna för de rika, som blir allt rikare?

Ifall han hade riskerat att skicka USA into default for the första gången någonsin genom att insistera på ett slut på skattestoppet för de rika eller i första hand de förmögna under George W Bushs presidentperiod? Och ifall Förenta Staterna nu fått ställa in betalningarna?

En sak är säker. Obama skulle då ha blivit kritiserad för att placera nationen i en riskabel situation. Kritikerna skulle ha grillat honom lika hett som de gör nu för att verka vek och ge med sig, för att ge efter för de konservativa och säga, OK, låt oss få detta ur vägen för att inte råka i konkurs, och vi kommer att få högre skatter senare. Kunde Obama ha gjort någonting för att ge ett intryck av dynamik mitt i den värsta krisen under hans presidentskap?

Hojtandet på Fox News, skulle emellertid resa frågor av en annat slag. Var det inte för bara några veckor sedan som vi kunde läsa om en brittisk söndagstabloid kallad ‘News of the World’ som lät undersökande journalister hacka sig in på celebriteters’ tellinjer?

Fox och ‘News of the World’ har eller hade en sak gemensamt. Innan Rupert Murdoch stängde ner News of the World i mitten av avlyssningsskandalen, var han ägare av en av världens mest infama tabloider och Amerikas ljudligaste TV nyhetsnätverk.

Ingen tvekan om Murdoch någonsin blir omtvistad, skulle han säga att allt var hantverk av folk han knappast känner. Var inte det hans ursäkt för ‘News of the World’ som avlyssnat telefonkonversa-tioner, och var inte det tidningsredaktörerna sa tills de blev arresterade och började referera frågor till sina ”advokater”?

Helt säkert måste det finnas andra paralleller – måhända en del Fox motsvarigheter till den rädd-hågade Rebekah Brooks, den högsta redaktören som slagit följe med en kast av potentater aoch fått en premiärminister eller två att komma till hennes bröllop.

Det lustiga med de politiker som uppvaktat News of the World är att ingen skulle ha blivit hittad död då de hade läst tidningen. I ett samhälle där klasslagar gäller högst upp, läser de skvallrende klasserna fyra eller fem växande marknads- tabloider och två söndagstidningar, medan Murdoch spelar på bägge sidor av skalan.

Åren innan han kommit över Wall Street Journal, hade han tagit över New York Post, och omvandlade den från vänster till högertabloid. I London fick han den ärevördiga Times, the tabloiden Sun, Storbritanniens bäst säljande dagstidning och the Sunday Times, antitesen, in class of readership, of News of the World.

Då det gäller Fox, medan liberaler kan förakta det, the network’s yakking skär rakt igenom klasstukturen. Läsarna dras in i dessa högljudda fast i mitten av nyhetsflödet. Medan olustkänslan djupnar, höger-vänster krocken, spelet att skylla ifrån sig och förolämpningarna skulle genljuda i luften som aldrig tidigare.

Allt detta får News of the World att låta småborgerlig. Under mina besök i London brukade jag plocka upp tidningen och läsa om skandalerna, men kan inte minnas en enda av dessa.

Nåja, det måste finnas ett undantag. Min favorithistoria är News of the Worlds historia om en detektiv som blivit upptäckt av tidningen genom sina gummiskor då han var på påstådd träff i Bangkok med en thailändsk barflicka.

För mig verkade det som om den verkliga nyheten var, om han inte hade haft en sådan natt under sin semester i Bangkok.

övers Ingrid Ternert

12 augusti, 2011

Efter Berlinmurens fall – hur är det idag?

Filed under: ekonomi,EU,Mänskliga Rättigheter,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 19:59

12 augusti 2011 Nu är det 50 år sedan Berlinmuren byggdes. Ingenstans är nutidshistorien så närvarande som just i Berlin.

Dagens mediarapportering handlar om delningen av Berlin år 1961 med hjälp av pansarvagnar då muren byggdes , men ändå flydde  20000 från DDR var månad. Alla hade studerat på DDRs bekostnad och kom att fly till Väst, så vad skulle de göra där undrade folk.

Och för 50 år sedan byggdes muren, men folk säger att man ändå har haft mat och läkarvård, även om allt inte var bra.

1958 gav Chrustjov sitt ultimatum till västmakterna att lämna Berlin med sin ständiga flykt av högutbildade till Väst, och till slut gav han med sig… Men många tycker det räcker nu med allt som skrivits om staden.

Idag är USAs budgetunderskott högt och landets kreditbetyg sänkt under finanskrisen med arbetslöshet och budgetunderskott. Man känner sig leva i tumult och att det kommer ta tid att resa sig igen. Men Galtung sa en gång att USA går i putten år 2015.

–I Storbritannien är samhällsklyftorna en del av ett större sammanhang, där även akademiker saknar framtidsutsikter och deltar inte heller i samhällsutvecklingen. Reaktionen på oroligheterna blir att sätta in armén. Det är hundratusentals som bor där, men bara hundra ligger bakom det hela. Det handlar om en brottslig verksamhet och det är viktigt att dessa blir gripna. Social nöd räcker inte, även de med jobb i området har blivit arbetslösa på grund av nerskärningar, där 15-20 procent av den offentliga sektorn skurits ner.

Även i rika områden är de sura, men att nu samhällen faller samman måste ha sociala förklaringar. Sociala problem och kriminalitet har inget automatiskt samband. Det råder frustration och borgerligheten bortser från alla dylika samhällsförklaringar.

Hur kan vi bygga samhällen där unga tappar hoppet om att leva som sina föräldrar? Skottet blev den utlösande faktorn. I miljonprogrammet blir man inte väl bemött av polisen. Men ändå har man i London lagt ner enormt mycket pengar på sådana program, men nu stängs även dom och alltmer vänder  samhället dessa människor ryggen.

övers och fri text Ingrid Ternert

16 juli, 2011

Tareq Aziz: “Sjuk, Isolerad och Övergiven”

Filed under: FN,Irak,Irak,krig,Mänskliga Rättigheter,olja,Storbritannien,USA — ingrid @ 04:01

av Felicity Arbuthnot 15 juli, 2011

”The expense of spirit in a waste of shame … is perjured, murderous, bloody, full of blame, savage, extreme, rude, cruel, not to trust.”   William Shakespeare (1564-1616.)

I Storbritannien har under de närmaste månaderna varit mycket diskussion om sjukas rättigheter eller om de med ett slags invalidiserande tillstånd skulle få välja när de ska dö.

Tänk att känna sig så hopplös, övergiven och förtvivlad att man vill bli avrättad – i Irak. Det utgör inlagan med åberopande av Tareq Aziz, landets förre utrikesminister och vice premiärminister.

Aziz flydde till amerikanarna två veckor efter invasionen år 2003. Välkänd i Väst hade han en viss tro på det internationella Samfundet. Trots sorgligt behandlad i USAs diplomatiska kretsar, oförmögen att resa iväg från FN i New York

”Hade Embargot utsträckts till och med till dialogen?  Ändå blev vi anklagade av Väst  för att vara odemokratiska”, sa han till mig i en intervju före invasionen av Irak. Han hade en poäng. Emellertid trodde han i stora drag på det Internationella Samfundets integritet. ”Jag kan tala på varje nivå (med) fransmän, ryssar, kineser, spanjorer, italienare, belgare …”

Denna tidigare utrikesminister var en sjuk man med allvarliga hjärtproblem, även då han reste från Bagdad till Rom för att be påven gripa in, just före invasionen, i ett modigt och desperat drag för att undvika mer lidande och blodbad. Det gick inte att ta miste på hans passion för sitt land och i detta komplex – efter decennier av krig, då förståeligt nog ett klimat av paranoja fått fotfäste –var han beredd ta personliga risker.

”Varför kommer inte en blandad amerikansk grupp Kongressmän hit, talar med vårt parlament, engagerar sig i dialog och möter människor?”, frågade han mig och andra utländska besökare som han mötte, och utsträckte sin inbjudan till högre brittiska parlamentsledamöter. En del av oss arbetade hårt för att föra fram hans budskap. Han – och vi – kom att rikta oss till en politisk mur. Lögner, slakt och invasion blev en över-  raskning för diplomatin, var gång verkar det som, under denna ”Nya VärldsOrdning.”

Som hans son Ziad sanningsenligt säger, borde Aziz av sina kolleger erkännas som krigsfånge, då han till april 2008 varit fängslad utan rättegång, som en advokat väl insatt i fallet säger: ”De kastade boken på honom.” För hela regimen, vilket argument det än gällt, har det inte gått att ta miste på hans mod och stolthet, ingen flydde, alla ville stanna i Irak, vad än hände – och gjorde. I en rättegång under översyn av domare Raouf Abdul Rahman från Hallabja, ett juridiskt skämt vad gäller opartiskhet, som dömt Saddam Hussein till döden och med stolthet släpat in den distingerade Aziz  i pyjamas till rättegången.

Advokater kunde inte representera honom mellan dödshoten och vägran att få visum. I en rättegång betecknad som ”grundläggande ”av ‘Human Rights Watch’, dömdes han till döden som förutspåtts. Då allt kommer omkring är han näst Saddam, den som visste mest om Västs allianser, överenskommelser, vapenförsäljning och samarbete med Irak under decennier. Volymer som bevaras på endast två platsers, stulna från Bagdads Ministerier och nu (illegalt) i Washington – och i huvuden på några få medlemmar av Iraks, onekligen fortfarande legitima regering, eftersom också invasionen var illegal.

President Barack Obama gjorde en utfästelse före valet att inte lämna över Tareq Aziz till den iraskiska regimen. Ännu ett brutet löfte i hela hans litania av brutna löften. Aziz lever nu på nåder av premiärminister Maliki, vars Dawaparti försökt avrätta honom i irakiska Dujail den 1  februari 1982. Medan dödsstraffet mot honom övergått till livstids fängelse, har han med åldern förlorat hoppet. Hans familj har inte kunnat besöka honom på åratal och han känner att de runt globen, de som han hade trott var hans vänner, har övergett honom.

Det finns dom som aldrig slutat trycka på politiker, president Obama, brittiske utrikesminister Hague, Påven, Ärkebiskopen av Canterbury, Romersk katolska Ärkebiskopen av Westminster, Vincent Nichol på uppdrag av de sköra irakiska kristna och hans kollegor. (Deras föregångare har också många gånger försökt). Dessa inkluderar förre parlamentsledamoten och ministern Tony Benn, förre assisterande generalsekreterare i FN och Humanitära Koordinatorerna i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, biskopar, läkare, akademiker, journalister och många andra. Breven har förblivit obesvarade eller gett skamligt undvikande svar.

Kyrkoledare som verkar vara en värld från den humanitet de predikar. I veckan talade en tidigare kollega till Rowan Williams, nu ärkebiskop av Canterbury, om sitt engagemang i JubileumsGruppen, grundad under 1980talet, vilken gått emot Margaret Thatcher och Falklandskriget. Margaret Ronchetti sa till BBC Radio4  den 3 juli att: ”Rowan engagerade sig för dom som inte har en egen röst.” Efter att ha nått en hög post, verkar det som han förlorat sin.

Den självutnämnde ”Bagdads kyrkoherde”, Andrew White, åkte ursprungligen till Irak på inbjudan av Tareq Aziz, i den anda att få människor att träffas och förstå varandra. Alltsedan 2003 har dennes tystnad genljudit genom åren. För några månader sedan försämrades hans hälsa, Aziz lyckades skicka ett brev via sin advokat och bad, ifall han dog, att han skulle begravas utanför Irak:

”Tills Irak är befriat”, orolig för att hans grav och kvarlevor skulle vandaliseras, som Irak har dalat under ockupationen, och som han förebådat i intervjun, under den ”proUSA-regering de vill få in och presenteras som en demokrati med mänskliga rättigheter.”

Hans passionerade kärlek till Irak förblir ett oförglömligt minne. Jag har skrivit förr, avbröt han plötsligt och sa: ” Madam Felicity, då jag var tio år gammal delade jag ut flygblad på Baghdads gator, la in dom i folks brevlådor för att stoppa britterna att ta vår olja. Ännu tänker jag inte ge upp Irak .”

Förra veckan gick han ut med ett uttalande via sin advokat Gilles Devers, att han hellre ville bli avrättad. Han är, säger monsieur Devers: ”sjuk, isolerad och övergiven.” Han gav aldrig upp då det gäller Irak, men han gav upp livet och en värld av skam som nära förstört hans land, hans älskade land, samhällenas och arkeologins ”Civilisationens Vagga”.

I ett viktigt fall vad gäller offentliga intresset har Birminghams Allmännyttas advokater, Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna i Strasbourg, nu bestämt att trupper ska stå under lagen om de Mänskliga Rättigheterna och måste beskydda liv och frihet i ockuperade länder.

Med eller utan trupper förblir Storbritannien en del av invasionsstyrkan. Skulle den brittiske utrikesministern William Hague vilja instruera sina advokater att få representation i Iraks regering av hänsyn till en sjuk man, nära åttio år gammal, och hans kollegor för att få bort åtminstone en liten del av skammen av det vi i vårt namn gjort i Irak?
övers Ingrid Ternert

29 juni, 2011

Förhoppningar om IMFs nya chef

Filed under: dollar,ekonomi,EU,Frankrike,IMF,kvinnor,Storbritannien,USA — ingrid @ 07:28

Christine Lagarde har blivit chef över Internationella Valutafonden, bekräftade styrelsen efter ett möte i Washington.

Den franska finansministern är den första kvinna som innehaft posten. Hon tar över efter Dominique Strauss-Kahn, och börjar sitt femåriga föreläggande den 5 juli.

Efter utnämningen bloggade hon- ”Resultaten är framme: Jag är hedrad; och förtjust över att Styrelsen anförtrott mig jobbet som Verkställande Direktör i IMF!”

Tidigare har USA officiellt erkänt hennes kandidatur. Finansminister Tim Geithner kallade henne en ”exceptionell talang” vars breda erfarenhet kunnat ”erbjuda ett ovärdeligt ledarskap inom denna oumbärliga institution vid en kritisk tidpunkt i den globala ekonomin”.

Kanslern George Osborne hyllade Lagarde som ”goda nyheter för den globala ekonomin och för Storbritannien”. Han sa: ”Hon är bäst person för jobbet, vilket är varför britterna blev en av de första länder som föreslog henne. Hon var en stark förespråkare för länder som tacklar höga budgetunderskott och lever inom sina tillgångar.”

President Nicolas Sarkozy beskrev utnämningen som en ”seger för Frankrike”. Men privat klagade han över effekten av striden om återval nästa år, då han hade räknat med att ha  med hennes uppskattade närvaro. Istället försökte han på onsdagsmorgonen att ersätta henne genom en ommöblering.

Hennes avgång gör honom dessutom sårbar för attacker om att den starka kvinnliga närvaro han lovat i regeringen dunstat bort. Sarkozy kan också vara trött på att associeras alltför mycket med Lagarde på världsscenen, kanske i fruktan för att IMFs impopulära åtgärder ska kopplas till honom i det franska elektoratets ögon.

Att Dominique Strauss-Kahn varit Sarkozys politiska opponent har varit bekvämt för den franske presidenten för att hålla distans till impopulära IMF beslut. Lagarde stöds av de flesta europeiska stater, och blev betraktad som en ideal kandidat till att ta itu med IMFs räddning av svaga länder inom Eurozonen.

Många observatörer kände att stunden var kommen för en icke-europé men, trots initial kyla, har Indien, Kina och Ryssland backat upp Lagarde. Hon hade det explicita stöd hos stater, inklusive Indonesien och Egypten, som representerar mer än hälften av IMFs 24 röstberättigade medlemmar.

Hennes närmaste medtävlare, den mexikanska centralbankschefen Agustín Carstens, vann bifall från Mexiko, Kanada och Australien. Styrelsen representerar IMFs 187 medlemmar.

Ryske finansministern Alexei Kudrin sa till Itar-Tass nyhetsbyrå: ”Jag tror hon har alla nödvändiga kvalitéer, och vi stöder hennes kandidatur. Hon kommer att göra denna viktiga internationella organisation mer dynamisk och säkra dess framtida reformering.”
Lagardes utnämning fångar en tumultartad tid för IMF, som för närvarande leds av en ställföreträdare till Strauss-Kahn, John Lipsky, som planerat avgå redan innan Strauss-Kahns arrestering för påstått våldtäktsförsök .

Hennes första drag var till stöd för IMFs planer på tuffa sparåtgärder för att tackla Greklans skulder. ”Om det finns något meddelande jag måste skicka i natt, så är det för att säga att den grekiska regeringsoppositionen måste ingå en nationell allians med det parti som sitter vid makten,” sa hon till den franska TVkanalen TF1 minuterna efter utnämningen.

Lagarde, 55 år, ledde den Chicago-förlagda advokatbyrån Baker & McKenzie innan hon år 2005 gick in i fransk politik. De uppstigande marknadsländer som från början kämpat hårt för att en av de egna skulle söka IMFs toppjobb, som européerna haft sedan bildandet vid andra världskrigets slut. Med Europa i kris blev den franska ministern en klar favorit.

Muhamed El-Erian, tidigare IMFtjänsteman och nu verkställande direktör i Pimco, en av världens största aktieinvesterare, sa- ”Hennes största prioritet är att återställa legitimiteten för en institution som demoraliserats genom arrestering av Strauss-Kahn och ansetts oerhört influerad av politiska direktiv och bristande global legitimitet, särskilt bland nya ekonomier.

”Lagarde behöver uppfylla sina löften gentemot uppgående ekonomier, förutom att ta bort ett nationsbaserat närmande till  viktiga utnämningar. Hon kunde starta med den första snart vakanta posten som vice, något som traditionellt varit USAs finansministers beslut.”

”Hon skulle behöva göra IMF mer representativt i förhållande till dagens globala realiteter, återställa en teknisk vigör i sina kontakter med medlemsländer och förbereda en balansräkning för möjligheten av en viss finansiell försämring då det gäller den nya utlåningen.”

övers Ingrid Ternert

26 juni, 2011

Storbritanniens bluff ledde till kriget i Irak

Filed under: EU,FN,Irak,Irak,Kärnvapen,krig,olja,Storbritannien,USA,vapen — ingrid @ 17:12

 Sir John Scarlett, ordförande i Storbritanniens Förenade Underrättelse-kommitté innan han åren 2004-2009 blev chef över MI6.

Denna höga tjänsteman inom Underrättelsetjänsten ansvarade för Tony Blairs notoriska dossier om Iraks massförstörelsevapen, med föreslag om att dokumentet skulle utnyttjas till att vilseleda allmänheten om betydelsen av ‘Iraks förbjudna vapen’.

Under den tid Sir John Scarlett var ledare för ‘Förenade UnderrättelseKommittén’ blev han ‘ansvarig’ att september 2002 författa en dossier, skickad som memo till Blairs utrikespolitiska rådgivare.

Det var med anledning av ”fördelen av att dölja detta faktum då det gäller mass-förstörelsevapen, har Irak inte varit särskilt exceptionell”.

Memot offentliggjordes under lagen om Informationsfrihet och ansågs vara ett av det mest signifikanta dokument i dossiern, som någonsin har publicerats.

Offentliggörandet stöder den förre underrättelseanställde Michael Laurie, som i förhör inför Chilcot berättade om Irakkriget, där dossiern var avsedd att utgöra en anledning till krig med den förvanskade underrättelsen om just detta.
Underrättelsekommitténs roll är att lägga fram en opartisk rådgivning baserad på underrättelser till ministrarna. Alastair Campbell, Blairs presschef, sa till Scarlett att dossierns trovärdighet var beroende av, att den kunde betraktas som det arbete Scarlett och hans team av experter utfört.

Men Butlers genomgång 2004 förklarade att den offentliggjorda dossiern presenterades som ett mer säkerställt fall om Iraks vapen, än vad man tidigare kunnat se i kommitténs rapporter. Trots det fortsatte Scarlett att vara chef över MI6.

Scarletts memo skickades under mars 2002 till Sir David Manning, Blairs högsta utrikespolitiska rådgivare, efter ett tidigt utkast upplagt efter dossiern, vilket täckte fyra länder som hade ”WMD-program att lägga vikt vid”: Irak, Iran, Libyen och 
NordKorea

Jack Straw, dåvarande utrikesminister, kommenterade detta med att ”man måste visa i dossiern varför Irak utgör ett exceptionellt hot. Den gör ännu inte riktigt det.” Som svar föreslog Scarlett, att dossiern skulle ge ett större intryck, om den bara hade täckt Irak.
Clare Short, den minister i Labourregeringen som avgick efter Irakkrigets start, sa vid ett brittiskt parlamentsförhör -”Dessa ord visar att John Scarlett från början medvetet gått ut  med vilseledande uppgifter.”

”Fördelen med det skulle vara att leda bort det faktum, att vad gäller Iraks massförstörelsevapen är fallet inte så exceptionellt”.

Elfyn Llwyd, ledare i Parlamentet från Plaid Cymru, menade att -”För mig står det klart att John Scarlett inte var någon objektiv spelare i allt detta.” Llwyd frågade varför Chilcot vare sig publicerat Scarletts memo eller inlett en utfrågning av honom angående detta. ”Det ifrågasätter återigen utfrågningens trovärdighet,” sa han.

Om man följer Scarletts memo, var innehållet i dossiern inte begränsat till Irak, utan en vecka senare la man den på is under sex månader. Laurie berättade för Chilcot, att dossiern vid denna tid blivit ”avvisad, eftersom den inte utgjorde ett tillräckligt starkt fall”.

Uppenbarligen blev Scarletts memo kopierat till Sir Joe French, Lauries boss vid Försvarets Underrättelsetjänst. I sitt vittnesmål till Chilcot bifogade Laurie sin uppfattning, att dossiern var avsedd att skapa en anledning till krig, efter vad han hade hört fransmännen säga.

övers Ingrid Ternert
Older Posts »

Powered by WordPress