
13 aug 2011 Medias olustkänsla reflekterar finankrisen
av Donald Kirk Asia Times 13 aug 2011
Washington- Den suck av lättnad som alla andas ut efter att USAKongressen godkänt en kompromissbudget vände snabbt till ångestskri och ilska då USAs aktiemarknad upplevt sin största nergång sedan 2008 års ”stora recession”.
Helt klart slutade aldrig ”den stora recessionen” och samma rädsla för den globala ekonomin fortsätter under vad TVs nyhetsfolk kallar ”känslighet” som driver marknader upp och ner. Till skillnad från tre år tidigare, reflekterar dessutom denna gång stora tveksamheter med den ekonomiska känsligheten över Sydeurope ända från Spanien och Portugal till Grekland och Italien, förutom storheterna i centrum och norröver.
Följden av oförmågan i den amerikanska ekonomin, som en gång varit världens starkaste, är att man drar sig ur det finansiella nödläge som helt klart går utanför USAs gränser och övrigas gränser i Väst.
Misstankar att den ”allsmäktiga dollarn” inte längre är den valuta som kan hålla i alla väder står klart. Den olust som sprider sig över Europa och Asien betyder att affärer och industrier kommer att sakta ner. Även om USAs ekonomi temporärt gått ner av den besvikelse som skapat de hemska motsättningar i USAKongressen, vilka gav upphov till att nu USA är på permanent nedgång.
Amerikas fall som global ekonomisk ledare äventyrar handel och investeringar såväl som militära överenskommelser över världen. Medlemmar av Kongressen repeterade åter och åter igen, att USA inte för evigt kunde ha ett budgetunderskott på mer än 14 triljoner USAdollar och skulder på samma nivå. Nästa gång måste man agera bestämt mot det gryende handelsunderskottet och börja med det tröttandet gapet till Kina.
Vare sig man gillar det eller ej, måste man också bli av med USAs budgetunderskott, genom kompromisser med sina åtaganden i Irak och Afghanistan såväl som dyra baser och program från Japan och Korea till Tyskland och England och inom USA.
Kinas Mao TseTung gillade att kalla USA för en ”papperstiger”, men bilden idag är den av en sårad best, som vilt stryker omkring och håller undan fiende i en desperat kamp för överlevnad. På samma gång finner Amerikas kritiker såväl som svorna fiender också är sårbara inför de nedgångar som sker runt världen.
Kommentatorer talar om en ”Lehman händelse”, en referens till Lehman Brothers bankrutt, Amerikas fjärde största investmentföretag, då det låg på rygg för nära tre år sedan, men för närvarande är det ett läge som gränsar till panik.
Kan dessa initiala bekymmer för några europeiska länder överskugga alla 17 stater i ”Eurozonen” – plus Storbritannien, som har avvisat euron och håller fast vid sterling? Ett svar i USA har blivit att betrakta QE3, tredje upplagan av ”quantitative easing” – som en snygg term för att trycka ännu mer pengar.
En sådan ”lösning” är emellertid ingen mirakelmedicin. Jovisst har USA kastat ut tiotals miljarder på ting som stått på gränsen till bankrutt under 2008 års kris, men dylika recept tillät inte någon påfyllning vid disken. Ännu en ”ökning av penningmängden” skulle vara effektiv såvida QE2s misslyckade resultat, utfört av de ledare som hade mötts i Soul under sista november, alltså ledare för grupp 20, världens 20 mest inflytelserika ekonomiska makter.
Med alla kalkyler av finansiellt trolleri hängande över sig, utgör förverkligandet att publiken är extremt desillusionerad av deras manövrar. Många amerikaner delar övertygelsen att ett antal stora firmor, sådana som AIG, the American International Group, det globala försäkringsimperium, lika väl kunnat lämnas att dö hellre än att tillfriskna genom federal hjälp till livet.
Allmänheten är trött på att förse väldiga företag med federala medel och garantera mer goda tider för ägarna i toppen, och investerare men inte för någon annan. I bakvattnet av USA Kongressens budgetdebatt, föll bifallssiffrorna till väl under 20% som sitt lägsta någonsin.
Ekonomins ”droppe för droppe” teori – synen på att pengar flyter ner från toppen in i händerna på medel-och arbetarklassen är i högsta grad suspekt. Felet är att många tror att det inte finns något skäl till att misstänka, att ekonomin få in fler skatter ifall de första fallen hade hängts ut för att torka och sedan dö.
Vid det här laget tycks USA simma omkring i en sjö av vitriol. Sätt på Fox news, och man kommer att få se och höra ljudliga förespråkare för ”TeParty” extremister som fördömer ”vänsteranhängare”. Man hör dom aldrig tala om ”högeranhängare”, trots att ”konservativ” verkar vara OK av dom på den sidan som Fox i sin rapportering brukar kalla ”rättvisa och balanserade”.
Då det gäller ”liberaler”, ett ord endast lite mindre nedvärderande än vänstern i dessa dagar, har de en hel del att säga på MSNBC och på andra ställen om högerns onda, de konservativa, Kristna evangelister och rätten-att-bära-vapen förespråkare.
I mitten av all denna kakafoni, skulle man kunna undra vad varje annan administration i Washington kunnat göra för att skära av huvudet på förödelsen. Frestelsen att fråga, ”Vad ifall?” Vad ifall till exempel president Barack Obama hade sagt nej till kompromiss, nej till varje lag som inte kräver en skarp ökning av skatterna för de rika, som blir allt rikare?
Ifall han hade riskerat att skicka USA into default for the första gången någonsin genom att insistera på ett slut på skattestoppet för de rika eller i första hand de förmögna under George W Bushs presidentperiod? Och ifall Förenta Staterna nu fått ställa in betalningarna?
En sak är säker. Obama skulle då ha blivit kritiserad för att placera nationen i en riskabel situation. Kritikerna skulle ha grillat honom lika hett som de gör nu för att verka vek och ge med sig, för att ge efter för de konservativa och säga, OK, låt oss få detta ur vägen för att inte råka i konkurs, och vi kommer att få högre skatter senare. Kunde Obama ha gjort någonting för att ge ett intryck av dynamik mitt i den värsta krisen under hans presidentskap?
Hojtandet på Fox News, skulle emellertid resa frågor av en annat slag. Var det inte för bara några veckor sedan som vi kunde läsa om en brittisk söndagstabloid kallad ‘News of the World’ som lät undersökande journalister hacka sig in på celebriteters’ tellinjer?
Fox och ‘News of the World’ har eller hade en sak gemensamt. Innan Rupert Murdoch stängde ner News of the World i mitten av avlyssningsskandalen, var han ägare av en av världens mest infama tabloider och Amerikas ljudligaste TV nyhetsnätverk.
Ingen tvekan om Murdoch någonsin blir omtvistad, skulle han säga att allt var hantverk av folk han knappast känner. Var inte det hans ursäkt för ‘News of the World’ som avlyssnat telefonkonversa-tioner, och var inte det tidningsredaktörerna sa tills de blev arresterade och började referera frågor till sina ”advokater”?
Helt säkert måste det finnas andra paralleller – måhända en del Fox motsvarigheter till den rädd-hågade Rebekah Brooks, den högsta redaktören som slagit följe med en kast av potentater aoch fått en premiärminister eller två att komma till hennes bröllop.
Det lustiga med de politiker som uppvaktat News of the World är att ingen skulle ha blivit hittad död då de hade läst tidningen. I ett samhälle där klasslagar gäller högst upp, läser de skvallrende klasserna fyra eller fem växande marknads- tabloider och två söndagstidningar, medan Murdoch spelar på bägge sidor av skalan.
Åren innan han kommit över Wall Street Journal, hade han tagit över New York Post, och omvandlade den från vänster till högertabloid. I London fick han den ärevördiga Times, the tabloiden Sun, Storbritanniens bäst säljande dagstidning och the Sunday Times, antitesen, in class of readership, of News of the World.
Då det gäller Fox, medan liberaler kan förakta det, the network’s yakking skär rakt igenom klasstukturen. Läsarna dras in i dessa högljudda fast i mitten av nyhetsflödet. Medan olustkänslan djupnar, höger-vänster krocken, spelet att skylla ifrån sig och förolämpningarna skulle genljuda i luften som aldrig tidigare.
Allt detta får News of the World att låta småborgerlig. Under mina besök i London brukade jag plocka upp tidningen och läsa om skandalerna, men kan inte minnas en enda av dessa.
Nåja, det måste finnas ett undantag. Min favorithistoria är News of the Worlds historia om en detektiv som blivit upptäckt av tidningen genom sina gummiskor då han var på påstådd träff i Bangkok med en thailändsk barflicka.
För mig verkade det som om den verkliga nyheten var, om han inte hade haft en sådan natt under sin semester i Bangkok.
övers Ingrid Ternert