Fredskoalitionen Göteborg

8 mars, 2010

Natos expansion i norr

Sparat under: Afghanistan, Arktis, EU, NATO, Sverige, USA, krig, nya — ingrid @ 4:11

 

”Man behöver inte vara pacifist för att känna en djup oro inför en försvarspolitik som styrs av USA/NATO  och satsar allt på insatsstyrkor som inte duger till försvar av  det  egna landet.

Det sker en pågående smyganslutning till USA/NATO,  vilket  utsätter Sverige för stora faror, och  jag kan inte se någon vettig anledning till detta -samtidigt som det påtagligt ökar risken för oss att bli medskyldiga till allvarliga brott mot folkrätten och våra mänskliga rättigheter.”

Att det handlar om bidrag till att ingå i USAs världshegemoni, om detta  råder inget tvekan enligt grundaren av informations-tjänsten Stop NATO i Chicago Rick Rozoff, som under drygt två decennier bevakat, analyserat och rapporterat om denna  militärallians.

“NATO domineras av USA och är på god väg att upprätta en global militärapparat. Sverige har i ökande grad deltagit i alliansens aktiviteter, vilket utgör ett hot mot landets suveränitet och bidrar samtidigt till ökade spänningar i världen” förklarar Rick Rozoff.

 “Om Sverige och Finland blir medlemmar, skulle det komma att försluta de två sista öppna länkarna i den kedja som spänns längs de ryska gränserna från Arktis till Kaukasus och därmed fullborda Europas militarisering under befäl av  USA/NATO.”

Dessa och besläktade frågor utgör det sammanhang i vilket projektet ‘Stoppa smyganslutningen till NATO!’ kommit till. Med den rådgivande kommittén på plats, gäller idag att sätta igång den medborgarutredning som rekommenderats i det ursprungliga projektförslaget.

I det syftet gjorde man ett första försök till kartläggning av de små stegens tyranni, hur det har utövats från efterkrigstiden tills idag. Titeln på redogörelsen är Från Neutralitet till NATO och är tänkt att ge en inledande referensram för arbetet med utredningen.

Frågan är ytterst angelägen, anser författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman. ”Vi har länge blivit lurade om den svenska neutralitetspolitiken”, noterar han. “Nu försöker återigen staten lura oss, denna gång in i famnen på NATO. Därför är det viktigt att vi väcker opinion mot denna smyganslutning, som i slutändan kan komma att tvinga in oss i ett lika oönskat som motbjudande krigsföretag.”

Att det nyligen varit Natoövningar i norra Sverige har betraktats som någonting oskyldigt, som inte var något att bråka om. Förutom Natolandet Norge har även Sverige och Finland deltagit.

Någon fiende måste man ju rikta sig mot…och eftersom Ryssland inte varit känd för att delta i NATOs övningar jorden runt, är det ett tecken i sig, mot vem det är som övningen är riktad.

Nu anses Sverige och Finland vara betydelsefulla länder i egenskapen av buffert mellan Usa och Ryssland.  Ju öppnare havet blir i samband med uppvärmningen uppe vid Nordpolen, desto viktigare blir sådana alliansfria stater som Sverige och Finland, vilka ligger som buffert för Ryssland gentemot Nato. Samtidigt ökar Usa-Natos intresse för oss…

Rick Rozoff skriver den 6 mars 2010 i Stop NATO

Nu då Nato ständigt definierat sig själv som en global expeditionskår som  för närvarande driver världens största och längsta krig inne i Afghanistan, betonar man i ökad grad sin “kärnverksamhet”, vilket innebär att militärt svara upp mot upplevda hot mot sina medlemsstater under Artikel 5 om Natos “kollektiva försvarsförpliktelse”.

Det råder ingen tvekan om mot vilken nation Natoalliansen och dess amerikanska ledare skickar en signal genom att sända  krigsflygplan till den baltiska regionen inom mindre än två veckor.  Det är samma område som Nato under de senaste sex åren regelbundet  flygpatrullerat. Samma land som Väst haft i tankarna då man tidigare under månaden sänt  iväg 14000  trupper för krigsspel uppe vid Polcirkeln.

I samband med Natos militärövning vid Rysslands avlägsna nordvästra granne Norge blev Usas missilnavigerade marina förgörare USS John L Hall under en vecka utsänd till Georgiens hamn Poti vid Svarta Havet.

övers Ingrid Ternert

18 februari, 2010

Vem upphävde neutralitetspolitiken?

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, NATO, Sverige, Syrien, USA, krig — ingrid @ 1:40

Sydsvenskan 17 februari  Idag presenterar utrikesminister Carl Bildt (M) regeringens  utrikesdeklaration för riksdagen. En sak som han inte kommer att  försvara är den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Den har  nämligen långsamt och utan debatt raderats bort, med följd att  svenska soldater idag utan klara motiv slåss på USA:s sida i  Afghanistan, skriver filmregissören Richard Hobert.

Förra året vid skolexamensdags, när de flesta, inklusive politiker och journalister, var upptagna med blomsterbuketter och  skolgårdsträngsel, läste jag en notis om att riksdagen en av de sista  arbetsdagarna före sitt sommarlov, den 16 juni, hade klubbat igenom  en ny försvarspolitisk skrivning där den traditionella formuleringen  om alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter strukits.

Vid denna tidpunkt förenas Sverige varje år i en enda gemensam  andning: ”Sommar!” De flesta är redan på väg mot badstranden. Det gick till på liknande sätt när propositionen om att kraftigt utöka ett dittills blygsamt svensk FN-kompani i Afghanistan lades  fram för riksdagen den 12 juni 2002 – samtidigt som Sverige spelade  VM i fotboll.

Dessa två beslut, som knappast uppfattades av allmänheten, har nu  fått sin gemensamma konsekvens:

Idag packas unga stupade svenska soldaters kroppar i kistor i  Afghanistan samtidigt som nya unga svenska soldater packar sina  trunkar för att i maj ge sig ut i samma krig och slåss för … ja, vadå?

Sverige? USA? FN? Afghanska kvinnors rättigheter? Afghansk demokrati? Eller skall de kanske inte slåss för, utan mot något? Talibaner?  Opiumodlare? Terrorister?

Motiven skiftar upphörligt i den svenska regeringens och  försvarsmaktens argumentation. När inte den ena formuleringen fungerar så kommer vips en ny.

Enligt USAs president Barack Obama, som är ytterst ansvarig för den  multinationella armé som svenskarna ingår i, så är målet för kriget  ett enda: att krossa talibanerna och sedan åka hem.

Men hans underlydande svenske soldat har av sina svenska mellanchefer  fått en helt annan målbild. Han förväntas lämna vapnet i bilen, gå  runt i byarna och vinna befolkningens hjärta och sinne inför ett  kommande uppbyggnadsarbete av ett land i spillror. Fast om någon  skjuter så får han skjuta tillbaka.

Denna omöjliga kombiuppgift har försetts med beteckningen ”utveckling  och säkerhet”.

Det enda som kan fastställas med säkerhet är, svenskarna åker inte  till Afghanistan för att försvara den svenska neutralitetspolitiken.  För den finns inte längre. Den försvann som den sista snön en varm  försommardag i fjol, utan att de ansvariga ställde den naturliga  frågan om en så livsavgörande kursändring till folket: Vad tycker ni?

 Upphävandet av det folkligt förankrade samhällskontraktet om strävan  efter neutralitet har genomförts med samma administrativa fiffighet  som oseriösa telefon­operatörer använder när de i efterhand skriver  om villkoren i kundkontrakten.

Under de senaste åren har ordet neutralitet sakta suddats ut ur alla  politiska skrifter och ersatts med allt svagare associativa ord. Ord  för ord har en helt ny och främmande militär ideologi konstruerats.  Till en början i försiktiga formuleringar om samarbete och viss  samordnad övningsverksamhet, senare i beslut om gemensam Natostandard 
för vapen och reservdelar.

Själva metoden att sudda den tidigare tydliga målbilden steg för steg  med knappt märkbara retuscheringar har fått till följd att  folkopinionen har avväpnats innan den ens insett vad som pågår.

Vem har drivit linjen att upphäva Sveriges neutralitetspolitik utan  folkomröstning och med minsta möjliga debattrisk?

Är det utrikesminister Carl Bildt, som redan i förra årets  utrikespolitiska deklaration i riksdagen, fyra månader före  riksdagens beslut den 16 juni, helt hoppade över att nämna något om  Sveriges neutralitetspolitik, vilken varit grundbulten i varje modern  svensk utrikesministers årliga tal?

Möjligheten till neutralitet, detta av många generationer mödosamt  upparbetade grundvärde, har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra  år. Dessutom är det neutralitetspolitiken som utgjort försvaret för  försvaret. Och för Sveriges försvarsindustri.

Denna grundläggande överenskommelse mellan Sveriges regeringar och  det svenska folket har i folksjäl och sinne haft samma självklara  hedersplats som den nedärvda respekten för allemansrätten. Det  handlar om en livssyn, en Sverigebild som har vårdats av oss själva  men också vördats av omvärlden.

Neutralitet är inte passivitet. Neutralitet är en livshållning som är  möjliggörande, en artfrände till integriteten, den privata omutbarheten.

En sådan hållning provocerar de våldsamma, men låter sig inte  provoceras. Den svenska neutralitetspolitiken har på olika grunder  kritiserats, men alltid i grunden respekterats.

Den har gjort det möjligt för Sverige att med trovärdighet spela en  betydligt större roll i världspolitiken än vad landets storlek  motiverar.

Nu är många av dessa möjligheter bortsopade. Sverige är idag i såväl  teori som praktik en USA-allierad och betraktas av omvärlden som en  sådan.

Denna helomvändning har skett nästan obemärkt. Hur är det möjligt? Vi  för en livlig debatt om hotet från kärnkraften, samtidigt som vi  kritiklöst marscherar ut i krig tillsammans med länder som hotar med  kärnvapen.

Varför förses svenska soldater med ädla motiv som saknar motsvarighet  i de amerikanska chefernas krigsplan? Vem är drivkraften bakom den  långa process som slutligen upphävde Sveriges neutralitetspolitik den  där försommardagen i fjol? Och varför?

Detta vill jag gärna höra Carl Bildt berätta om i sin  utrikespolitiska deklaration.

17 februari, 2010

Svenska bombmän räddar inga kvinnor

Sparat under: Afghanistan, Fred, NATO, Sverige, kvinnor — ingrid @ 6:10

_afghfamilytält

 av Martina Nilsson
Newsmill

 Kvinnor som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att nu framställa de afghanska kvinnorna som offer, några som skall räddas av våra västerländska (överlägsna?) och militärt stridande trupper, att det skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

 

Redan då Sverige beslutade skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka förekom frekvent i media. De visades upp som bevis på det berättigade i att skicka trupper till Afghanistan. Man talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med dom. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde Väst handlade aldrig om burkan utan om den förstörda infrastruktur, svält och misär som kommit i krigets fotspår.

 

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig, ockupation och kvinnoförtryck – en kamp de fortfarande för aktivt. Och mot de övergrepp den amerikanska ockupationsstyrkan utför mot befolkningen..

 

Sverige är en del av den ockupationen. Sverige är med i ISAF som sedan år 2003 leds av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan. Historiskt och än idag använder man i Väst  ofta den retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Och man ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är några passiva offer, utan bedriver också en politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

 

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av kriget och ockupationen. Det här har också svenska UD kommit fram till. I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstaterar man att talibanernas fall inte påverkat situationen för kvinnorna i någon högre omfattning. Att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte blivit förbättrad för att talibanerna lämnat makten.

Att detta blev konstaterat i den strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar emellertid inte, att kvinnorna även i fortsättningen används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars  rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (som förutsätts ha läst UDs strategiplan) att ‘.. de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.’

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi övergivit svensk neutralitet och ställer upp helt på den amerikanska utrikespolitiken, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör delta när nu FN är inblandad, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut, desto mindre förtryckta anser vi i väst att de är. När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Inte någon av de afghanska kvinnor som intervjuas lyfter själva fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav.

Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar, att slänga burkan riskerar bli en tom gest. (Man kan notera att efter ockupationen väldigt få inhemska afghanska kvinnor sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika vis, dels som ett sätt att visa på förtryck och det ”lyckade” med invasionen, dels för att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Studierna av kvinnorna i tredje världen och framställningen av dessa har ofta varit ett sätt att definiera västerländska kvinnors egen identitet.

När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria, påpekar man likheterna med oss, att de följer en mall för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central då man utpekar det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta, utmålar man dessa som väldigt olika oss här i Sverige. När de framställs som fria poängterar man likheter. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om dom utan om oss, om vår självbild och vår havererade utrikespolitik.

 Emellanåt blossar debatten upp i Sverige om kvinnorna i Afghanistan och man argumenterar för hur de ska ”bli hjälpta”. Sverige framhåller ofta sig själv som en jämställdhetsexpert, vi är dom som ska lära ”de andra” hur man ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, dessa vi nu ska nå med kvinnliga soldater och jämställdhetsrådgivare och bomber, för dom förstör vi infrastrukturen, för dom skjuter soldater civila, för dom bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnors skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper styrda av Nato. Vi deltar i USAs

krig mot terrorismen med kvinnofrigörelsen som förtecken. Situationen för kvinnorna i  Afghanistan har inte blivit förändrad. Är det förändrad utrikespolitik vi köpt, gömd bakom en retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte borde idag betydligt fler än vad som nu är fallet resa krav på att ta hem trupperna från Afghanistan.

8 februari, 2010

USA startar Fallujaliknande anfall i Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, ekonomi, krig, olja — ingrid @ 5:25

 

Afghanistan-Another forgotten people 
US to launch Fallujah-style attack in Afghanistan
Bill Van Auken WSWS 6 feb 2010
Då amerikanska och brittiska trupper förbereder en attack i staden Marjah i Afghanistans Helmandprovins, jämför militära ledare och media öppet denna operation med den belägring 2004 som riktades mot Falluja i ett av Irakkrigets blodigaste krigsbrott.

Operationen i den centrala Helmandprovinsen, som länge stått för ett intensivt motstånd mot den USAledda ockupationen, innebär den största militära offensiv som ägt rum alltsedan Washington invaderade landet i oktober 2001. Åtminstone 15 000 trupper ska starta en belägring av denna stad med sina 80 000 invånare i Helmandfloddalen, vilken USAmilitären betecknar som ett starkt fäste för talibanerna.

Totalt 125 000 människor bor i Marjahdistriktet, detta jordbrukscentrum 120 mil väst om Kabul. Befolkningen har har blivit utökad med de afghanska bybor som förra sommaren flydde, då de hade  ockuperats av amerikanska marinkårssoldater genom president Barack Obamas order, kort efter att han blivit president, om att sända 21000 fler trupper till Afghanistan.

USAs marinkårssoldater släpptes lösa i en våldsam militär attack med förväntat resultat, frustrerade och arga över de dödsoffer som man lidit genom denna osynliga fiende, vilken var i stånd till attack och därefter smälta in i lokalbefolkningen.

Brigadgeneral Larry Nicholson, ledare för den amerikanska marinkåren i södra Afghanistan, har beskrivit den karaktären på den stundande offensiven. I staden Marjah hade man tre val. ”Ett var att stanna och kämpa och förmodlingen dö,” sa han. ”Det andra var att skipa fred med regeringen och återigen inlemmas i samhället.” Det tredje skulle vara försök att undkomma, ”i vilket fall har vi ändå en del folk där ute som väntar på dom.”

”Vi kommer att gå in brett,” sa Nicholson, befälhavare för andra marinkårsbrigaden. ”Jag väntar mig ingen jysst match,” tillade han.

Det är i högsta grad ett ovanligt drag, då USAs befälhavare offentligt gått ut med sina planer för offensiven. ”Det är lite okonventionellt att göra det på det här sättet, men det ger alla en chans att tänka igenom vad de gör, innan man plötsligt under svarta natten drabbas av vår offensiv,” sa general Stanley McChrystal, USAs överbefälhavare i Afghanistan.

Intentionen med att avslöja målet för den kommande offensiven är att låta civila fly innan marinkåren går in. Den erbjuder också ett förebyggande alibi för offensiven, genom att utmåla de som inte lyckas beakta varningen som stenhårda talibaner vilka förtjänar döden.

Stratfor, en militär webbsida för underrättelser med nära band till USAs statsapparat, rapporterade i torsdags att ”anfallet verkar innebära att man spärrar av området, vilket gör att många av de krigare som är avsedda till försvar antagligen kommer att kämpa fram tills de stupar eller ger sig.”

Artikeln fortsätter: ”Med anfallet i kroppen mot irakiska Falluja och Ramadi, är marinkåren van vid denna typ av stormning av tätorter.” Vad är ‘rekordet’ för överfall av ‘detta slag’?

Marinkårens överfall på Falluja i november 2004 förvandlade det mesta av denna stad med sina 300 000 invånare till ruiner, medan stridsflyget fällde tusentals ton av sin explosiva last och stridshelikoptrar och tanks avfyrade missiler in i byggnader och pepprade området med stridsvagnseld..

Det amerikanska militärkommandot påstod sig ha dödat 2 000 ”motståndsmän”, men det verkliga dödstalet förblir okänt. De civila som blev kvar i staden utsattes för samma bombningar.

En del blev skjutna till döds under de räder som följde och andra dödades under flykt. Sårade krigare avrättades summariskt och sjukvårdsanläggningar utsattes för militärattacker. Alla de som bodde i staden nekades mat, vatten och elektricitet under mer än 10 dagar.

Operationen mot Fallujas befolkning var en grym uppvisning i kollektiv bestraffning för morden på fyra legosoldater från Blackwater och stadens segdragna motstånd mot ockupationen.

Den förkroppsligade hela krigets kriminella natur och karaktäriserades av oupphörliga och stora krigsbrott. Om USAs militära ledare förbereder en liknande operation i Afghanistan och av liknande skäl, kommer staden Marjah att övergå till ett dödsläger.

Som i Falluja spelar hämnden roll. USAs militära styrkor har fått uppleva en upptrappning av antalet stupade det gångna året, alltmedan CIA blev föremål för en förödmjukande attack under slutet av december, vilken kom att lämna sju av dess agenter döda vid den afghanska gränsen.

I Afghanistan liksom i Irak betraktar det amerikanska militärkommandot det som viktigt, att i de tättbefolkade områden, betraktade som välkända centrum för motståndet, sända ut budskapet till hela landet om att det är lönlöst med motstånd och att det kommer att bemötas med slakt och förödelse.

Denna blodspillan rättfärdigar man officiellt i namn av ett evigt krig mot terrorismen. Bakom denna proganda, vilken liksom i Irak driver kriget, ligger försöket av Amerikas styrande elit att motverka USAkapitalismens kris genom denna styrkedemonstration och intagande av strategiska positioner i Persiska Viken och CentralAsien, båda centrum för väldiga energireserver.

För ett år sedan då Barack Obama kom in i Vita Huset, fanns bland breda lager inom det amerikanska folket hopp om att hans installation skulle kunna vända sådana ord som Falluja, Abu Ghraib, Guantánamo, Blackwater, tortyr och illegala flygtransporter i detta det mörka, skamliga och samtidigt slutna kapitlet i USAs historia.

Förberedelsen för Marjahoffensiven understryker endast att långt ifrån att avslutas, Bushregimens kriminalitet istället fortsätter och en eskalering äger rum under denna demokratiska president.

Idag finns fler USAtrupper utplacerade utomlands i koloniala krig och ockupationer än under Busheran och dödandet har spritt sig från Irak och Afghanistan till Pakistan och Jemen. Obama-administrationen begär nu $322 miljarder för de båda pågående krigen och ockupationerna, en siffra som utan tvekan kommer att öka i och med kommande äskande om ”tilläggs”anslag.

Denna förväntade förespråkare för ”hopp” och ”förändring” har nu alltmer övergått till att utgöra en del av det det politiska etablissimangets och den militära underrättelsetjänstens handplockade kandidat. Denna kandidat  som velat få igång vissa taktiska politiska förändringar, men samtidigt fortsätter med militarismen utomlands och ett hänsynslöst angrepp mot landets egen arbetarklass.

Det vanliga amerikanska folket kan inte i fortsättningen acceptera en ny omgång krigsbrott begångna i sitt eget namn. Kravet på ett omedelbart och villkorslöst bortdragande av de amerikanska och andra utländska trupperna från Afghanistan måste kopplas till en politisk offensiv mot Obamaadministrationen och den finansoligarki som han försvarar.

 

 

övers Ingrid Ternert

28 januari, 2010

Cirklar i cirklar runt talibanerna – nu på Londonkonferensen om Afghanistan

Sparat under: Afghanistan, EU, FN, Fred, Indien, Kina, NATO, Pakistan, Ryssland, Sverige, USA, nya — ingrid @ 7:04

 sufism-darwishdans

 Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar  Asia Times 28 jan, 2010 
 
 
 Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.

Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs  förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.

Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.

Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.

 Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet  i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps. 

Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna. 

Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”

FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.

Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”

I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som  soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.

Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”.  Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”

Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en  integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta  implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.

Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar; 

Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter  runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.

Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.

På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be  Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.

Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap.  Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.

För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen  med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.

Det tredje på deras agendaa är att  Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte  bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan. 

Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.

I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president  Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.

Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara  de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.

Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att  Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.

Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart  söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i  Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.

 Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.

Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.

Iran ingår i en annan kategori i och med att då  Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.

Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.

Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.

Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.

De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.

Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.

Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.

President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.

I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.

Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.

 

av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.

 

 

 

 

 

 

 

 
 
övers Ingrid Ternert

23 januari, 2010

Efter CIAs kupp sköter ‘bolaget’ det militära

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA, dollar, droger — ingrid @ 13:43

 _AFGHANISTAN_SWATmilitanter

20 jan, 2010– Den amerikanska Representanthus-ledamoten Ron Paul säger att  CIA i realiteten har företagit en ”kupp” mot USAs regering, och att underrättelsetjänsten bör ‘avsättas’.

 

Han refererade under sitt tal till liberaler i ‘Kampanjen för frihet’ i Atlanta att CIA är engagerad i ”drogaffärer”, alltså de  gamla anklagelser som förekommit, att CIA finansierat några av sina hemligaste operationer, vilka inte bekandlas av Kongressen, genom egna drogaffärer. Hur bisarrt det än kan låta, då andra delar av organisationen sysslar med att bekämpa samma drogförsäljning.

 

I en utredande rapport från1996 i San Jose Mercury-News, anklagades CIA för att stå bakom kokainförsäljning på gatorna i Los Angeles, alltså det kokain från Contras i Nacaragua som dessa använder i sitt krig mot sandinisterna i landet. Kokainförsäljningen har alltså under tiotals år finansierat CIAs allra mest hemliga operationer – sk ‘dirty business’.

 

Här nämner denna amerikanska republikanska kongressledamot samma sak. -’ Det har varit en kupp, hör ni det, en CIA-kupp. CIA finns överallt då det gäller vad som är hemligt.

 

Det är CIA som lobbar om att bomba länder. De är rakt igenom lika hemliga som Federal Reserve (USAs privatägda ‘riksbank’). De är en regering inom regeringen. De sysslar med affärer-drogaffärer.  (anm – det har i åratal talats om just det – att CIA finansierar sina hemliga ’svarta affärer-dirty business´ på detta sätt).

 

CIA är djupt involverad i bombattacker mot al Qaida i Afghanistan och Pakistan. En självmordsbombare förra året tog livet av sju CIA-anställda inklusive två kontraktsanställda agenter från Blackwater. Det hela pekar på hur djupt CIA är involverad i kriget.

 

PS Apropå rubriken- så tystades det snabbt ner att det är Sverige som har utvecklat stora delar av det stora informationssystem NATO utnyttjar i landet från centrala Afghanistan DS

16 januari, 2010

Haiti – Tragedi och Ironi…

Sparat under: Haiti, Miljö, Mänskliga Rättigheter, Sverige, USA, ekonomi — ingrid @ 1:13

 

duva-döskalle

An arab woman blues 
av Layla Anwar 15 jan 2010

”Då jorden skälver med sitt skalv, och jorden frambär sina bördor, hon frågar – ‘Varför dessa plågor?’ Denna dag berättar hon för tidvattnet, inspirerad av Gud. Denna dag kommer män fram i separata band och visar vad de gjort. Och han som väger godhetens dammkorn – skall se,  och han som väger ondskans dammkorn – skall se.” (Koranen; Sura 99- Jordbävningen)

 

Jag kan inte få bort bilderna för min syn…denna mänskliga tragedi på Haiti är bortom någons föreställning. Jag satt då och tittade intensivt och fler bilder kom upp, hundratals kroppar täckte gatorna, och man kunde ännu höra jämret från överlevande i ruinerna, familjer borta, människor vandrande på gatorna utan vetskap om vart de ska hän, överlevande i tält på den fuktiga marken, för tredje natten i rad…

 

Ingen hjälp har ännu anlänt utifrån, vad jag fått fram. En familj på 5 personer som har förlorat allt, fick bara med sig en liten flaska vatten och ett stycke bröd. FNkonvojer ser mest ut att passera och inget har blivit gjort, trots att man i propagandan säger det motsatta  …men skyller numera på logistiken  och bristen på koordinering mellan stater och hjälporganisationer  … vilket för mig bara är politik.

 

Det finns inga sjukhus som kan ta hand om de skadade, hundratals ligger ännu i sina pölar av blod och frakturer, ingen smärtlindring, ingenting. En dispensär på utsidan av Port au Prince har fått ta emot över 1000 skadade på mindre än 24 timmar. Och det är enbart en dispensär, utan medicinsk utrustning.

 

Haitis medborgare är arga. Det kommer rapporter om plundring och skottlossning om mat. I några av stadens områden har de som överlevt byggt baracker av döda kroppar som tecken på protest över läget som sådant. Över bristen på hjälp…Hur skall man överleva? Inga hem, ingen mat, inget vatten, inga sjukhus, inga jobb, inte ens latriner för de basala behoven, allt detta krönt av ”shock and awe” och sorg över de döda…en verklig katastrof.

 

Vem skall man skylla på nu? Gud, naturen, global uppvärmning eller politik? Är det en sak haitierna är säkra på, så är det USA- psykot Pat Robertson. Han som begråtits för att ha ”fördömts för att ha ingått en pakt med djävulen själv”. Alltsedan denna rasistiska kolonialist blev utsparkad, kan man idag i de öppna kanaler man ockuperar höra ett sjungande och bedjande om ”Tack Jesus för ännu en dag vid liv”. Kanske haitierna och denna knäppa amerikanska psyko Pat Robertson inte ber till samma Jesus trots allt…

 

Vem skall man då skylla på? Haitierna klandrar inte Gud, och de saknar makt över naturen eller storföretagens samlade påverkan eller de storföretag som styrs av Västs utsugande maktcentra och deras bidrag till dessa ekologiska katastrofer. Men man har ändå haft en del makt över sin lokala politik… som Amerika, vampyren Amerika, åter och återigen lagt sig i…och just därför bör man läsa denna välskrivna artikel av Chris Floyd på  http://www.chris-floyd.com/

 

Men också andra artiklar om Haiti på Uruknet, vilka ger något av bakgrundsinformationen till varför denna naturkatastrof inte är ett ”Guds” eller naturens- utan människans verk. Med en befolkning som lever på mindre än 2$ om dagen, hur kan då någon vänta sig byggnader som håller vid naturkatastrofer? Och denna fattiga befolkning har i sanning blivit drabbad av själva djävulen, och denna djävul hade annars inte varit lika monumental…

 

Och mitt i all denna förödelse var det största bekymret för Hilary Clintons, efter att ha förkortat sin tripp till Australien, att -”Det är bibliskt, tragedin fortsätter att stötta upp Haiti och det haitiska folket”, och tillade att utsikten för Haiti sakta stabiliserats före jordbävningen.”Vi hade börjat investera med privat affärsverksamhet… Det fanns då mycket hopp om framtiden för Haiti. Hopp som i åratal inte existerat. Och fram kom Moder Natur och bara plattade till det hela.” (enl källa)
 

Om det bara kunnat stoppa där. Obama, mångas presidentfavorit, har utnämnt George W Bush som USAs ”räddnings-envoyé” på Haiti. Jag skulle vilja gråta – jag vill verkligen det. Mer ironi — de 45 000 amerikaner som är instängda i Haiti skall evakueras till Guantanamo Bays flottbas…Då undrar jag bara, får de en chans att säga hej till de oskyldiga  fångar som torteras där?

 

Kommer man besöka cellerna, djurburarna med hundratals män utan rättegång inspärrade där bakom murarna, ungefär som just nu Haitis människor? Och ironiskt nog, Haitis tragedi påminner mycket om Baghdads. Där hundratals kroppar skräpade ner gatorna i en outhärdlig stank, precis som i Port au Prince. Och de låg kvarlämnade i veckor på gatorna …med herrelösa hundar ätande på liken…

 

Ingen filmade, inget microbloggande om det och inga konvojer ivägskickade…allt gjordes i tysthet…täckta och snabbt undanstoppade i bårhus och massgravar…och fortfarande lever människor i tält …och deras hem ligger fortfarande i ruiner- i bitar…också Baghdad måste ha varit förbannat av djävulen själv…

‘Biståndsenvoyén’ i Irak på den tiden, nu på Haiti, är densamma

 

övers Ingrid Ternert

14 januari, 2010

Till försvar MOT NATO medlemskap!

Sparat under: Afghanistan, Fred, Irak, NATO, Sverige, USA, krig — ingrid @ 3:07

vargyl-måne

 Överste Ulf Henricssons och miljöpartisten Annika Nordgrens Christensen går den 13 jan i SvD Brännpunkt  ut med ett stridsrop om en utredning gällande ett svenskt Natomedlemskap.
Man tror nämligen att frågan kommer att glida obemärkt genom valrörelsen även i år – sånär som en återkommande diskussion om de 40 miljarder kronor i försvarsbudgeten som de politiska partierna brukar strida om i marginalen. Och att  försvars- och säkerhetspolitiken därmed kunde få uppleva ett bättre öde. Varför?  undrar man. Jo, en svensk analys och öppen debatt skulle göra att vi alla här i landet inte riskerar ställas inför fullbordat faktum – oavsett åsikt i frågan. Naturligtvis ligger det en hel del i det. 

 Så fortsätter man med att det inte går att prata om ett självständigt försvar av Sverige med tanke på hur världen idag ser ut, att det handlar om vem man samarbetar med och hur. Visst, det verkar rimligt. För övrigt går det också bra att samarbeta med det  svenska folket, så vi inte glömmer det alltså. Det är ju ändå vi som bor här…

Så drar man upp detta om intensiva Natoprocesser och Lissabonfördraget. Naturligtvis borde vi också ha satt oss in ordentligt i EUs nya strategiska koncept …Minns hur det blev med EUmedlemskapet? Många stod där och hade inte riktigt hängt med förrän allt var beslutat.

 OK, svenska regeringen är som bekant lite av specialist på att smyga oss in i både det ena och det andra. Etappvis. Inte minst Bildt har varit inblandad i dylikt, alltså inte bara Persson…Men-  i USA tycks det ändå krävas en betydligt rejälare mut-och lobbyverksamhet för att få igenom något så kontroversiellt som vi i Sverige snällt accepterat. Idag pågår en intensiv process inom Nato för att få fram det nya strategiska koncept som definierar alliansens uppgifter och väntas bli antaget vid toppmötet i Lissabon i slutet av 2010.

 Skribenterna menar att ‘alldeles oavsett var man står i sakfrågan, kan man vara överens om att det vare sig duger att huka inför hur det nya Nato påverkar de säkerhetspolitiska strukturerna och Sverige, eller att med hedern i behåll klamra sig fast vid en argumentationslinje som verkligheten sedan länge sprungit ifrån’.

Och Natoföreträdarna kastar sig glupskt över varje SOMundersökning som publiceras om svenskarnas inställning till Natomedlemskap. Motståndarna till Nato tycks fortfarande vara fler, men skillnaden mellan anhängare och motståndare minskar millimeter för millimeter.

Det är dock det finländska agerandet i förhållande till Nato som är avgörande för den nuvarande regeringens inställning, menar artikelförfattarna. Konstigt nog säger man i Finland att det är den svenska inställningen som är avgörande. Redan vid det första stora NATOflottbesöket i Göteborgs Hamn för ett antal år sedan läckte det ut att Bildt och hans finska kollega telefonledes lovat varandra att gemensamt gå in i NATO - då väl tiden är mogan…

Detta skrev man i finska dagstidningar, men inte ett ord i de svenska… och nu tas frågan åter upp, för vilken gång i ordningen kan man undra, denna gång av överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen. Hotar Ryssland eller vad är syftet med artikel annat än att säga ‘det även i fortsättningen finns starka grunder för att överväga ett svenskt Natomedlemskap, men att politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktande av medborgarnas åsikt är viktigt, då man fattar beslut.’ Vi VET DET. Men vad anser egentligen skribenterna själva? DET hade också varit intressant.

Sverige strider under Nato och en amerikansk general i Afghanistan. Om man ändå finge slippa uppleva skammen att Sverige också går in i Nato OFFICIELLT. Tyvärr går all underrättelseinhämtning genom USA. Godbitarna håller USA helt för sig själv. Men man blir inte bättre för det på att INTE bomba civila. Eller som i Irak, att ännu mer reta upp folk . Men den som blir arg kallas terrorist – INSURGENT- var det visst.

Visst kan vi tänka på det andra Världskriget – då Sverige alltid höll på den för tillfället starkaste under sken av neutralitet. Tills vinden vände. Det är bara att inse vem man idag ställer upp för. Som en trofast hund- lite pinsamt är det dessutom för USA, att man inte kunnat ge de sk terroristerna en näsknäpp, utan att behöva ta till den stora kanonaden, vilken som vanligt mest drabbar civilbefolkningen.

Amerikas soldater däremot, med få undantag, ÄR knäppa, har i allmänhet inte varit utanför sin egen delstat och fattar NADA av omgivningen-och finslipas nu till groteska monster med hjälp av ett nyutvecklat TVspel. Vilket är så påkostat och psykologiskt utstuderat, att de blir FULLSTÄNDIGT hjärntvättade, så till den grad dessutom att de GÄRNA vill värvas. Bäva månde all världens fattiga folk…

Debattörerna slutar med uppmaningen att under 2010 ‘förutsättningslöst utreda för- och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap, till exempel genom att inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger som utses i samförstånd mellan riksdag och regering och som sedan följs upp av Försvarsberedningen.’

Man anser att ‘det skulle öppna för en offentlig debatt som avkräver både Natoförespråkare och Natomotståndare en djupare och mer hederlig argumentation än ”ja genast” eller ”nej aldrig” samt bidrar till en välbehövlig offentlig debatt under valrörelsen.’ Allt detta för att vi i Sverige ska bli starkare än tidigare i diskussionen om Natos nya strategiska koncept och Finlands kommande överväganden.

 

DET är trots allt ett lovvärt initiativ!

17 december, 2009

Militariserat bistånd – inget att rekommendera

Sparat under: Afghanistan, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA — ingrid @ 22:10

  

 

 Biståndsgrupper med arbete i Afghanistan anklagar USA för att försöka ”militarisera” deras arbete genom att villkora biståndet till att tjäna militära intressen. Ett antal biståndsorganisationer har därför tvingats avsäga sig amerikanska regeringens bistånd enligt Al Jazeera. Ett dylikt exempal är ”upprensning av slagfält”, där biståndsgrupper åläggs att arbeta direkt under militärens ”återuppbyggnadsteam”.

 

Anne Richard i International Rescue Committee, har berättat för Al Jazeera att militära ledare ibland antagit att dessa eftersom de befann sig på samma ställe arbetade mot samma övergripande mål. ”Vårt mål är att hjälpa det arfghanska folket – helst av allt för att de skall hjälpa sig själva. Militärens mål är att kämpa i ett krig och erbjuda säkerhet. Det är då oerhört viktigt även för svensk militär i Afghanistan att hålla sig ifrån ett militariserat bistånd.

 

Fredskoalitionen Göteborg har tidigare organiserat ett seminarium om just detta ämne, att NATO är inbegripet i ett villkorat bistånd som de även genom sina PRT praktiserar i Irak, vilket t.ex innebär att i utbyte mot mat överlämna uppgifter om ‘motståndsmän’, vilket USA har utnyttjat i sin senaste strategi.

 

”Det hela motiveras av USAs nationella intresse, alltmedan vi motiveras av humanitära orsaker, humanitära principer”, förklarar medlemmar ur biståndsorganisationerna.

Nedgång i biståndet

Humanitära grupper säger att deras bistånd under 2009 minskat  med $200 miljoner mot vad de hade behövt för att hjälpa det afghanska folket. Men William Frej, ledare för USAIDs mission i landet, har berättat för den humanitära nyhetskanalen IRIN  att:

 

”Militarisering av bistånd är en stor vanföreställning om vad som verkligen sker på marken. Utan kontramotståndet och utan det militära stödet skulle många av de humanitära organisationerna-sådana som Oxfam - vilka reser dessa klagomål, inte kunnat gå in i områden som en gång varit kontrollerade av motståndet.”

 

Utöver risker om att bli starkt förknippad med militären, säger hjälporganisationer att de helt enkelt är bättre på att dela ut bistånd.  ”Jag tycker helt enkelt inte att militären skall säga åt amerikanare att om de vill arbeta inom det humanitära området borde gå in i det militära,” sa Richard. ”Jag tror att om amerikanare önskar göra detta goda arbete, borde kanske då även veteraner gå in i vår organisation.”

 

 

övers Ingrid Ternert

13 december, 2009

Obamadoktrinen: Ett evigt krig för en ofullkomlig mänsklighet

Sparat under: Afghanistan, FN, Fred, Kärnvapen, Mänskliga Rättigheter, NATO, Sverige, USA, dollar, krig, religion, terrorism — ingrid @ 1:46

banksy-fallen-angel

av Rick Rozoff  ‘Stop NATO’ 10 dec 09 

Presidenten tillika överbefälhavaren för USas väpnade styrkor, Barack Obama, har levererat sitt fredspristal vid Nobelfestligheterna i Oslo den 10 dec, vilket omedelbart lett till diskussion i media om en Obamadoktrin.

 

Då med en obligatorisk syftning på Martin Luther King Jr och Mohathma Gandhi (denne blev enbart refererad till med sitt efternamn) men inte till någon annan amerikansk president än Ronald Reagan, Richard Nixon och John F Kennedy.

 

Alltmedan andra fredspristagare som Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter inte ens nämndes – talade USAs statshuvud med självsäkerheten hos en ohotad världsledare och vid tillfälle även med en profets och klärvojants självrättfärdighet.

 

Som med den tyska filosofen Friedrich von Schlegels ord, ‘en profet som såg tillbaka’. Med en visionär blick och rösten sänkt i oratoriskt allvar innehöll hans kommentarer en försäkran om att ”krig i en eller annan form har uppstått med den första människan.”

 

Såvida detta hans substanslösa yttrande hänsyftade på Genesiskapitlet i den hebreiska bibeln där Kain mördade sin bror Abel, kan det knappast symbolisera krig i någon av ordet fattbar mening (det är också oklart om det som källan förtäljer, att Kain utförde det första mordet, såvida Obama inte är övertygad om att krig är liktydigt med detta mord som en ingående del av mänskligheten.

 

Paleontologer spårar i vanliga fall den moderna människans, homo sapiens, ursprung till 200 000 år tillbaka i tiden, så de första skrivna berättelserna är knappast mer än 2400 år gamla.

 

Obama och hans talskrivare har ändå lyckats fylla detta 197 600 år gamla gap till att bevisa att krigets praktik är lika gammal som mänskligheten själv och följaktligen är en oskiljbar del av vårt mänskliga natur. Detta är en fråga den praktiserande reportern hade kunnat tillåta sig ställa vid presidentens nästa presskonferens. Eventuellt är svaret vanföreställningar om ett allvetande.

 

Oslotalet var fyllt av referenser och tilllämpliga attribut till en gudomlighet. Och till en historisk och antropologisk fatalism; ett djupt pessimistiskt koncept av Guds försyn. Obama försäkrade att ”Inget heligt krig kan någonsin vara ett rättvist krig. För om man verkligen tror att man uppfyller en helig vilja, då finns det inga behov av begränsningar.”

 

För att strax efteråt hålla fram- ”Låt oss sträva efter den värld som borde ha funnits – den gnista av gudomlighet som fortfarande finns inom våra själar.” Alltså en motståndares anropande av det gudomliga är ett falskt, kätterskt våldförande; men det Washington säger det är sant, utan fel och tillräckligt för att rättfärdiga varje aktion, hur våldsam och dödlig den än är. Detta som en ren illustration till den sekulära upplysning man kan finna i den moderna världen.

 

I egenskap av den första levande amerikanska president som på nittio år fått Nobels fredspris, erkände Obama i början av sitt tal att ”kanske den mest grundläggande frågan runt mitt mottagande av detta pris är det faktum att jag är militär överbefälhavare för en nation mitt uppe i två krig.”

 

Förståeligt nog gjorde han inga försök att rättfärdiga dessa två krig som det i Irak, men signerade och gjorde utfästelser för en fortsättning på det andra, det i Afghanistan och i ökad grad i Pakistan – alltmedan han i övrigt talade nedsättande om de europeiska korstågen under sen medeltid.

 

Vare sig Nobelkommittén eller dess honoratiores verkade ovanligt eller alls besvärade av denna exempellösa belöning av det prestigefyllda och generösa ($1.4 miljoner) fredspriset till en överbefälhavare med ansvar för två samtidiga krig långt ifrån sitt lands stränder och i länder vars regeringar och folk aldrig på något sätt hotat det.

 

I ett språkbruk som aldrig tidigare blivit hört under ett fredspris-tacktal, tillade Obama - ”Vi är i krig och jag är ansvarig för tusentals unga amerikaner som kämpar i ett avlägset land. Vissa kommer att döda, och vissa att bli dödade.”

 

Utan antydan om nationellt självmedvetande, balans eller ironi, förlöjligade han också det faktum att ”modern teknologi tillåter några få små män med överdrivet raseri att mörda oskyldiga i en fruktansvärd skala,” samtidigt som han själv ger order om att obemannade flygande farkoster uppkopplade till rymdsatelliter ska avfyra dödliga missilattacker inne i Afghanistan och Pakistan.

 

Det centrala temat i Obamas tal är att återknyta till USAs politik under decennier med kriget mot Jugoslavien 1999 utan FNmandat eller där man ens till namnet gjorde något försök att uppnå något alls; att USA och dess västliga militära allierade kan bestämma individuellt och kollektivt när, i vilken grad, var och för vilket ändamål man utnyttjar sin militära styrka överallt runt hela världen.

 

Och den gudomliga rätten att utnyttja militär makt utanför sina nationella gränser har exklusivt blivit reserverad för Förenta Staterna, dess NATOmedlemmar och utvalda militära skyddslingar utanför den Euro-Atlantiska zonen sådan som Colombia, Etiopien, Georgien, Israel och sedan gammalt även Saudiarabien.

 

Vad som anförts som skäl till att vara något unikt i samband med Obama, är att man rakt på sak återigen fått bekraftat denna doktrin av internationell laglöshet. Utdrag längs den linje som är kantad med naiva meritvärden och dekorativt kamoflage innehåller:

 

-”Vi måste börja erkänna denna hårda sanning: Vi kommer inte att få bukt med våldsamma konflikter under vår livstid. Det stundar tider då nationer – individuellt eller i grupp – kommer att betrakta utnyttjandet av våld inte bara som en nödvändighet utan också som moraliskt försvarbart.”

 

Han erbjöd ett argument som en Vita Hus forskare kunde ha plockat från Wikipedia. ”I egenskap av statschef insvuren att försvara och skydda min nation, kan jag inte enbart ledsagas av deras exempel[Gandhis och Kings]. Jag ser världen som den är, och förmår inte stå sysslolös med tanke på hoten mot det amerikanska folket. För gör inga misstag: Ondska finns i världen.”

 

”Jag – som varje statshuvud – reserverar rätten att om nödvändigt själv agera i försvaret av min nation.” Ondska, som ett egennamn snarare än en egenskap, blev två gånger utnyttjat i talet, uttryckt i en kvasi-teologisk ton, alternerande mellan kalla och även okänsligt pragmatiska uttalanden.

 

Symptomatiskt för denna andra kategori är kommentarer som den här-”Krigsinstrumenten har en roll att fylla i bevarande av  freden.”

”En ickevåldsrörelse skulle inte ha kunnat hindra Hitlers arméer.”

”Förhandlingar kan inte övertyga al Qaidas ledare att lägga ner sina vapen.”

”Att säga att en militär styrka ibland kan vara nödvändig är inte att uppmana till cynicism…”

”Jag reser denna fråga, jag börjar med den för i många länder finns idag en djup ambivalens om militärt handlande oavsett anledning. Och vid vissa tillfällen är den kopplad till en reflexartad misstänksamhet gentemot Amerika, världens enda militära supermakt.”

 

Det är orimligt att jämföra en liten handfull al-Qaida personligheter med Hitlers Wehrmacht. Vad än de förra är i övrigt, äger de knappast några vapen att tala om. Men Obama har ändå världens största och mest dödliga arsenal av konventionella vapen tillika kärnvapen.

 

övers

Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress