Fredskoalitionen Göteborg

20 augusti, 2011

Läget i Afghanistan

Dödandet i söndags av en fransk soldat utlöste förnyad kritik av Frankrikes strategi i detta asiatiska land vilket ökade trycket på president Nicolas Sarkozy inför presidentvalet nästa år.

Under en spaningsoperation i Kapisaprovinsen i nordöstra Afghanistan hade nämligen en fransk soldat skjutits till döds av en talibansk motståndsman, vilket kom att föra upp de franska förlusterna i landet till 74 sedan år 2001.

I ett uttalande från Elyséepalatset efter händelsen försäkrade president Sarkozy Frankrikes beslutsamhet att arbeta med den NATO-ledda ISAF-styrkan för att återställa fred och säkerhet i landet. Men det visade sig en oenighet då vänster-partierna krävde ett omedelbart tillbakadragande av franska trupper för att därmed undvika nya förluster. ”Vi vet att det idag inte finns någon militär lösning i Afghanistan.

Det har gradvis blivit ett markkrig där vi kan se hur det har hamnat i ett dödläge.” sa Martine Aubry, socialistkandidat i nästa presidentval. Aubry, som tidigare varit generalsekreterare i Socialistpartiet, lovade att dra bort de franska trupperna ”senast år 2012”, såvida hon vinner presidentvalet. (Frankrike har omkring 4000 soldater i Afghanistan).

Xinhua 16 augusti-De nya siffror som lämnats av NATO visar på en dramatisk ökning av antalet amerikanska kommandoräder över hela Afghanistan sedan general Stanley McChrystal blivit avskedad som befälhavare och  efterträtts av den tidigare CIAchefen David Petraeus.

År 2009 utförde NATO totalt 675 räder, medan man år 2010 då Petraeus tagit över genomförde 1780 räder. Hittills i år har 1879 räder genomförts enligt antiwar.com den 12 augusti

Sveriges Afghanistanpolitik
Markus Håkansson i Svenska Afghanistankomittén: Trupptillbakadragandet har påbörjats och ska vara avslutat år 2014.
 
Den verkliga utmaningen i det härjade landet är att själva staten Afghanistan inte fungerar särskilt väl. Rättsstaten Afghanistan existerar egentligen bara på papperet. Korruptionen är utbredd och genomsyrar hela samhället. Det är ett dåligt utgångsläge som lämnar mycket övrigt att önska.
Det viktiga nu är att det internationella samfundet samlar sig kring en agenda och på allvar försöker bistå det afghanska folket med att bygga en fungerande stat, eller i varje fall ett embryo till något som liknar en fungerande stat. Det kommer att ta tid. Svenska Afghanistankommittén (SAK) har under 30 år jobbat i landet och finns där så länge det behövs, om det så är 10, 30 eller 50 ytterligare år.

Vägen framåt stavas utbildning. Endast med en utbildad befolkning kommer landet kunna resa sig. Särskilt viktigt är att få med flickor och kvinnor i denna utveckling. Men med en utbildad befolkning med T-shirt och PET-kasse kommer också krav på arbete –och kvalificerat arbete och högre studier.

Det innebär att bidraget från det internationella samfundet efter att trupperna dragits tillbaka, förutom utbildning också måste inrikta sig på att bygga upp institutioner, infrastruktur och göra det möjligt för de utländska företagen att investera i landet. SAK har genom åren utbildat miljoner flickor och pojkar.

Inlägg till radions Ring P1 12 augusti av Peter Tornborg, Åmål: Kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan kan ge skolgång åt 7310 barn eller driva sjukvårdskliniker med en sjukvårdare i 12 afghanska byar under ett års tid. Varför får vi inget svar på vad kriget kostar svenska skattebetalare?

Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Varför är debatten om Afghanistankriget så frånvarande i Sverige? Ändå kan kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan ge skolgång åt 7310 barn eller driva sjukvårdskliniker med en sjukvårdare i 12 afghanska byar under ett års tid. Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Varför är debatten om Afghanistankriget så frånvarande i svensk press?

Ulf Karlsröm GP Debatt 3 augusti polemiserar mot Karin Engström (m) ordförande i Riksdagens utrikesutskott:

Sverige kryper allt närmare NATO. Ingen fråga tycks för liten för att Nato inte skall blanda sig i. Rätten till nationellt självbestämmande betyder i sammanhanget ingenting. Militärorganisationen anser sig ha rätt att intervenera hur- och var som helst i världen…

I de flesta blodiga krig som i dag trasar sönder vår värld: i Afghanistan, Irak, Palestina och Libyen spelar USA och Nato en förödande, destruktiv roll. Bara i Irak har bortemot en miljon människor dödats till följd av kriget och 4-5 miljoner bortdrivits som flyktingar. Det senaste krigsäventyret, det i Libyen, har mindre proportioner, men cynismen inom Nato är inte mindre för det…

Hur är det med marionettregeringarna i Afghanistan och Irak? Vad vi idag behöver är en demontering av de rika ländernas vapensmedjor och krigsorganisationen Nato. När den vägen börjar beträdas, då tar jag gärna Karin Enström i hand, på väg mot ett starkare FN.

Nyheter om Afghanistan
Dödandet av en fransk soldat i söndags utlöste en förnyad kritik över Frankrikes strategi i det asiatiska landet och ökade trycket på president Nicolas Sarkozy inför presidentvalet nästa år. Under en spaningsoperation i Kapisa-provinsen i nordöstra Afghanistan sköts en fransk soldat till döds av en talibansk motståndsman, vilket ökade de franska förlusterna i landet till 74 stupade sedan 2001.
I ett uttalande efter händelsen från Elyséepalatset försäkrade Sarkozy Frankrikes beslutsamhet att arbeta med den NATO-ledda ISAF-styrkan för att återställa fred och säkerhet i landet. Men det blev oenighet då vänsterpartierna krävde ett omedelbart tillbakadragande av franska trupper för att undvika nya förluster.

”Vi vet att idag finns ingen militär lösning i Afghanistan. Det har gradvis övergått till ett markkrig, där vi kan se hur det hamnat i dödläge.” sa Martine Aubry, socialistkandidat i nästa presidentval.

Aubry har lovat dra tillbaka de franska trupperna ”senast år 2012” om hon vinner presidentvalet.  Xinhua 16 augusti.

De nya siffror Nato lämnat visar en dramatisk ökning av antalet amerikanska kommandoräder över hela Afghanistan efter det att general Stanley McChrystal avskedats som befälhavare och som efterträdare fått den tidigare CIA-chefen David Petraeus. År 2009 utförde NATO totalt 675 räder och 1780 räder år 2010. Enligt antiwar.com hade man den 12 augusti 2011 genomfört 2350 räder

Markus Håkansson i Svenska Afghanistankommittén skriver om Sveriges Afghanistanpolitik: Trupptillbakadragandet har påbörjats och ska avslutas år 2014. I vilken takt soldaterna vänder hem är ännu oklart, men samtidigt närmast ointressant. Att utländsk militär avslutar sina uppdrag har ingenting med kapaciteten hos deras afghanska kolleger att göra. Nej, andra prioriteringar gäller.

Men det är heller inte det som är det stora problemet. Den verkliga utmaningen i detta härjade land är att själva staten Afghanistan inte fungerar särskilt väl. Rättsstaten Afghanistan existerar egentligen bara på papperet. Korruptionen är utbredd och genomsyrar hela samhället.

Det är ett dåligt utgångsläge som lämnar mycket övrigt att önska. Det viktiga nu är att internationella samfundet samlar sig kring en agenda och på allvar försöker bistå det afghanska folket i att bygga en fungerande stat, eller i varje fall ett embryo till något som liknar en fungerande stat.

Det kommer att ta tid. Svenska Afghanistankommittén (SAK) har jobbat i landet i 30 år nu och kommer att finnas där så länge vi behövs – om det så är ytterligare 10, 30 eller 50 år. Vägen framåt stavas utbildning. Endast med en utbildad befolkning kan landet förmå resa sig. Särskilt viktigt är att få med flickor och kvinnor i denna utveckling. Men med en utbildad befolkning kommer också kravet på arbete – kvalificerat arbete samt högre studier.

Det innebär att bidraget från det internationella samfundet efter att trupperna dragits bort, förutom utbildning också måste inrikta sig på att bygga institutioner, infrastruktur och göra det möjligt för de utländska företagen där att investera. SAK har genom åren utbildat miljoner flickor och pojkar. Se ETC 1 juli.

Så vad kostar kriget svenska skattebetalare? Hur många afghaner har dödats eller lemlästats av svenska legosoldater? Kostnaden för en enda svensk soldat i Afghanistan kan under ett enda år ge skolgång åt över 7300 barn eller sjukvårdskliniker med en enda vårdare i 12 afghanska byar, enligt en skribent. Sverige tycks sakna debatt om kriget i Afghanistan. Ändå motsvarar kostnaderna för en enda svensk soldat 7300 barns skolgång.

Jämför med vad det destruktiva kriget kostar svenska skattebetalare… Hur många afghaner har förresten dödats eller lemlästats av de svenska legosoldaterna? En sådan debatt tycks här i landet lysa med sin frånvaro.

viss övers IT

19 augusti, 2011

Smugglar Bofors förbjudna vapen?

 Smugglar Bofors förbjudna vapen?  FiB 8-2011 18 augusti 2011

 Nattliga flygningar till Örebro. Tungt lastade transportplan som sveper in över flygplatsen vid Lekeberga när mörkret sänkt sig och bevakningen är noll.

Så ser det ut när CIA ”gästar” Sverige. Och så ser det enligt vittnen ut när Bofors levererar vapen och ammunition som misstänks vara DU-vapen, tillverkade av uttjänt kärnbränsle, till sina uppdragsgivare i England och USA.

Folket i Bild har tagit del av dokument där flygplansbesättningen vid åtminstone ett tillfälle bestod av CIAs anställda. Den gången var det en Boeing 737 som användes. Enligt dokumenten har just den resan gått från flygplatsen i Palma de Mallorca, en slags transitstation för CIA i Europa, till Örebro.

Därutöver har nattliga landningar och starter av mycket stora transportflygplan registrerats på Lekeberga flygplats utanför Örebro under åtminstone 15 år. Det var då Jacko Sevón, ljudexpert som arbetat som projektledare för bullersaneringar, flyttade in i ett hus bara sju kilometer från flygplatsen.

-Jag förstod att det skedde nattliga flygningar till Örebro som inte registrerades av någon myndighet. Det mest logiska var att flygningarna var avsedda för Bofors som tidigare har varit med och finansierat flygplatsen, säger Jacko Sevón.

Det finns enligt Sevón inga myndighetskrav om kontroll av flyget på Lekeberga, inga landnings- eller starttillstånd av Luftfartsverket behövs alltså.

Bofors ägs sedan 2005 av den USA-baserade försvarskoncernen BAE Systems Inc som i sin tur ägs av engelska BAE Systems, Europas största vapentillverkare med cirka 100 000 anställda. Uppgiften för Bofors är att förse sina ägare med ammunition och vapen, avsedda för krigföring i bl.a Afghanistan och Nordafrika.

Med avancerad teknisk utrustning har Sevón och den organisation han bildat, Miljöaktivisterna, kunnat fastställa ett mönster för trafiken på Lekeberga. Att det rör sig om mycket tungt lastade flygplan framgår av de start- och landningssträckor som behövs. Under våren 2011 landade och startade exempelvis stora Antonov-124 med östeuropeisk besättning.

-Vi kan tydligt se hur trafiken ökat kraftigt i samband med USAs och Natos insatser i exempelvis Afghanistan, Libyen och Nordafrika. Samma sak gällde under ryssarnas Tjetjenienkrig 1999-2000.

Den gången flög dock planen vidare via Finland.

Det finns starka skäl att misstänka att flygplanens last till viss del består av vapen som innehåller så kallat utarmat uran, DU-vapen, det vill säga gift och radioaktivt rest-uran från produktionen av kärnvapen och kärnkraft. Bofors tillverkar bland annat ammunitionen CHARM 3, som åtminstone år 2008 innehöll rest-uran enligt brittiska försvarsdepartementet. Vi vet också att Bofors vapensystem Excalibur som används i kriget mot Afghanistan och Irak kan användas till ammunition som innehåller rest-uran.

Som vapen i stridsvagnar och bomber i flygplan har DU en effekt som ingen traditionell ammunition kan uppnå. En granat med DU-ammunition, avlossad från en stridsvagn, tränger igenom tre stridsvagnars pansarplåt plus en vägg av betong. En bomb från ett flygplan kan tränga tio meter ner i urberget innan den exploderar och krossar exempelvis ett skyddsrum till damm.

Men effekten är också långvarig. Det finns starkt stöd från djurexperimentell forskning och från studier på cellkulturer att DU både kan orsaka cancer, genskador, miss- bildningar och störa hormonsystem.

Det vetenskapliga stödet för allvarliga hälsoeffekter av DU har ökat sedan sommaren 2010 genom nya vetenskapliga artiklar om situationen i Irak där främst USA använde DU-ammunition.

Exempelvis publicerade American Journal of Public Health våren 2010 en artikel som visade en statistiskt säkerställd ökning av leukemi från 2,6 till 6,9 fall per 100 000 invånare bland sjukhusvårdade i Basra 1993-2006 medan ingen ökning skedde i grannländer (eller i USA och EU). Även en kraftig ökning av missbildningar och spädbarnsdödlighet från Falluja har rapporterats.

Anders Romelsjö, professor vid Karolinska Institutet, har under flera år arbetat med frågan om hälsoeffekter av utarmat uran. I telefonsamtal och mail till Bofors informationsdirektör Katarina Tolgfors har han upprepade gånger bett om svar på följande frågor:

  1.. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat vapen som a) har använts eller b) kan ha använts i kriget i första Gulfkriget, fd Jugoslavien, kriget i Irak sedan 2003 eller kriget i Afghanistan sedan 2001?
  2.. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat, vapen som kan använda ammunition som innehåller utarmat uran (”depleted uranium”, DU)?
  3.. Tillverkar Bofors, eller har Bofors tidigare tillverkat, ammunition som innehåller utarmat uran (”depleted uranium”, DU)?
  Med Bofors menar jag förstås både det nuvarande företaget BAE Systems, och den tidigare företagskonstellationen. Kanske berör de områden som är sekretessbelagda. Tacksam om ni i så fall anger det i svaret.

-Svar har inte kommit trots att jag fick löfte om snabbt besked, säger Anders Romelsjö.

Artikeln publicerades i FiB 8-2011.Text och fakta- Gösta Elmquist redaktör FiB, Ola Jordán journalist, Anders Romelsjö forskare, Peo Österholm journalist

Sverige tar inte ställning
Enligt ett växande antal forskningsrapporter föreligger starka och ökande indicier för ett samband mellan bruket av vapen med resturan och förhöjd förekomst av bland annat cancer och fosterskador.

DU-vapen är radioaktiva så väl som kemiskt giftiga, med långvariga effekter på människor och miljö. Därför strider de mot folkrättens internationella avtal och konventioner avseende förbjudna vapen.

FN:s generalförsamling har vid tre tillfällen, 2007, 2008 och 2010 med mycket stor majoritet antagit resolutioner där man ber att medlemsstaterna och relevanta internationella organisationer (WHO, IAEA, UNEP) informerar om forskning, effekter och användning av DU-vapen och har också röstat för sanering av bombade områden och kompensation till offren.

I december 2010 var det exempelvis 148 stater i generalförsamlingen som antog resolutionen. Bara USA, Storbritannien, Frankrike och Israel röstade mot. Sverige lade liksom flera EU-länder ned sin röst.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter antog 1996 en resolution som placerar DU bland massförstörelsevapen.

EU-parlamentet har med stor majoritet fyra gånger, senast 94 procent, röstat för omedelbart stopp för användning av DU-vapen.

Sveriges riksdag har vid några tillfällen avslagit motioner om förbud mot DU-vapen från medlemmar i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Flera internationella organisationer arbetar för ett förbud av DU-vapen, till exempel International Coalition to Ban Uranium Weapons www.bandepleteduranium.org med bland annat svenska Aktionsgruppen mot radioaktiv krigföring (ARK) som medlem www.uraniumconference.org.

Fakta- Här tillverkas DU-projektiler
Projektiler som innehåller DU tillverkas bland annat av tre företag i USA (Alliant Techsystems, Day & Zimmerman, General Dynamics Ordance and Tactical Systems) samt av företag i Frankrike, Indien, Serbien, före detta Sovjetunionen och i Pakistan, och finns i drygt 15 länder efter vad man känner till (ICBUW).

Bofors är involverat genom att Bofors i samarbete med Raytheon Missile Systems i USA utvecklat 155 mm Excalibur, som kan användas för avfyring av projektiler som innehåller DU.

12 augusti, 2011

Efter Berlinmurens fall – hur är det idag?

Filed under: ekonomi,EU,Mänskliga Rättigheter,Storbritannien,Sverige,USA — ingrid @ 19:59

12 augusti 2011 Nu är det 50 år sedan Berlinmuren byggdes. Ingenstans är nutidshistorien så närvarande som just i Berlin.

Dagens mediarapportering handlar om delningen av Berlin år 1961 med hjälp av pansarvagnar då muren byggdes , men ändå flydde  20000 från DDR var månad. Alla hade studerat på DDRs bekostnad och kom att fly till Väst, så vad skulle de göra där undrade folk.

Och för 50 år sedan byggdes muren, men folk säger att man ändå har haft mat och läkarvård, även om allt inte var bra.

1958 gav Chrustjov sitt ultimatum till västmakterna att lämna Berlin med sin ständiga flykt av högutbildade till Väst, och till slut gav han med sig… Men många tycker det räcker nu med allt som skrivits om staden.

Idag är USAs budgetunderskott högt och landets kreditbetyg sänkt under finanskrisen med arbetslöshet och budgetunderskott. Man känner sig leva i tumult och att det kommer ta tid att resa sig igen. Men Galtung sa en gång att USA går i putten år 2015.

–I Storbritannien är samhällsklyftorna en del av ett större sammanhang, där även akademiker saknar framtidsutsikter och deltar inte heller i samhällsutvecklingen. Reaktionen på oroligheterna blir att sätta in armén. Det är hundratusentals som bor där, men bara hundra ligger bakom det hela. Det handlar om en brottslig verksamhet och det är viktigt att dessa blir gripna. Social nöd räcker inte, även de med jobb i området har blivit arbetslösa på grund av nerskärningar, där 15-20 procent av den offentliga sektorn skurits ner.

Även i rika områden är de sura, men att nu samhällen faller samman måste ha sociala förklaringar. Sociala problem och kriminalitet har inget automatiskt samband. Det råder frustration och borgerligheten bortser från alla dylika samhällsförklaringar.

Hur kan vi bygga samhällen där unga tappar hoppet om att leva som sina föräldrar? Skottet blev den utlösande faktorn. I miljonprogrammet blir man inte väl bemött av polisen. Men ändå har man i London lagt ner enormt mycket pengar på sådana program, men nu stängs även dom och alltmer vänder  samhället dessa människor ryggen.

övers och fri text Ingrid Ternert

5 augusti, 2011

Johan Galtung om händelserna i Norge

Filed under: Fred,Mänskliga Rättigheter,Sverige,terrorism,vapen — ingrid @ 10:50

11 juli, 2011

Uttåget från Afghanistan blir våldsamt och smutsigt

 


11 juli 2011 SvD Brännpunkt  av Jan Willem Honig och Ilmari Käihkö
Det amerikanska uttåget ur Afghanistan kommer präglas av mer våld och riktade mord.Vad kan vi egentligen åstadkomma till år 2014?

I Sverige finns önskemål från hög militär nivå att öka antalet svenska soldater i landet.

När president Barack Obama tillträdde 2009 stod han inför två stora val vad gäller kriget i Afghanistan. Han kunde antingen stärka den militära närvaron i ett försök att bekämpa det växande upproret, eller ge upp och åka hem.

 Obama valde att göra både och. Den amerikanske presidenten skickade ytterligare 47 000 soldater till Afghanistan i två omgångar, men under förutsättningen att soldaterna börjat tas hem igen efter juli 2011.

Vid slutet av 2014 skulle den afghanska regeringen på egen hand ta över ansvaret för kriget.

Med denna förstärkning och tidslinje skapade den amerikanska militären en strategi som byggde på tre operationslinjer.

För det första skulle den amerikanska militären tillsammans med allierade länder inom Isaf försöka besegra talibanerna.

För det andra skulle de bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna och successivt överföra uppdraget till dom om att värna om säkerheten.

För det tredje skulle amerikanska politiska ledare uppmanas att söka försoning med upprorsmännen.

Även om amerikansk militär inte ville erkänna detta offentligt, så var förtroendet lågt, för att någon av dessa slags operationer skulle visa sig framgångsrika.
 
För få amerikanska styrkor och för lite allierat stöd innebar att upproret troligen inte kunde besegras. Problemen med att upprätta en afghansk armé (till exempel var 40 000 av de 110 000 nyrekryterade soldaterna frånvarande förra året utan permission) hade skapat en oro för om det skulle gå, att bygga upp effektiva säkerhetsstyrkor kapabla att genomföra en komplex upprorsbekämpning bland civilbefolkningen.

Slutligen verkade en framgångsrik förlikning med rebellerna osannolik, av vilka många är religiöst inspirerade.

Bristen på förtroende för förmågan att reformera afghanerna, om de så vore anhängare eller motståndare till den nya regimen, betydde att operationslinjen blev en direkt USA-ledd upprorsbekämpning under tydligast amerikanska kontroll.

Men som sagt, få inom militären trodde att 100 000 man skulle räcka för att vinna.

Operationerna koncentrerades till vissa utvalda geografiska områden. Syftet var att med dödligt våld konfrontera utvalda rebellgrupper och deras fästen. En annan viktig insats blev en riktad kampanj för ”lönnmord” mot upprorsmännens mellersta ledarskap.

I Afghanistan tävlar CIA och de amerikanska specialstyrkorna om att hitta och döda flest rebelledare i ett försök att desorganisera upproret.

På andra sidan gränsen i Pakistan är sk drönare de medel man utnyttjar i tävlingen. Intensiteten i kampanjen understryks av det faktum att under Obamas första två år i tjänst genomfördes fler attacker med drönare i Pakistan än under företrädarens åtta år.

Det första tillbakadragandet av amerikanska soldater som nyligen meddelats  följdes av likartade budskap från flera europeiska huvudstäder. Uppenbarligen har många länder, som Frankrike, Polen och Tyskland, bara väntat på en möjlighet att dra sig ur.  Även den nya regeringen i Finland ska före årsskiftet reflektera över sitt militära bidrag i Afghanistan.

Eftersom Finland är i nära samarbete med Sverige i Afghanistan skulle ett finskt tillbakadragande även få omedelbara konsekvenser för Sverige. Tillbakadraganden av internationella styrkor kommer också innebära att färre reguljära styrkor kommer att bekämpa upprorsmän direkt i fält. I stället flyttas kärnan av verksamheten ännu mer mot ”lönnmordsoperationer”.

Förhoppningen är att dödandet av ledare för upprorsmännen förhindrar att Hamid Karzais regim störtas och den istället kan vara kvar efter att de utländska styrkorna lämnat landet. Därför bör vi förbereda oss för ett långt och smutsigt krig i skuggorna.

Det som är märkvärdigt med Sverige är att samtidigt som andra länder planerar lämna Afghanistan, finns ingen egentlig diskussion om en reducering av vårt engagemang. Tvärtom finns önskemål från hög militär nivå att öka antalet svenska soldater i landet. Samtidigt har Sidas utvecklingssamarbete med landet vuxit kraftigt, och under 2010 omfattade det över 642 miljoner kronor.

Eftersom flera länder nu är på väg ut, bör även Sverige seriöst överväga vad som realistiskt kan åstadkommas i Afghanistan innan slutet av 2014. Detta angår i synnerhet Sida, som kan förväntas utreda hur effektivt ett massivt utvecklingsstöd är i en miljö, som sannolikt kommer att präglas av ännu mer våld och osäkerhet.

—Skribenterna forskar om Afghanistan vid Strategiavdelningen på Försvarshögskolan med finansiering från Försvarsmakten.  Denna artikel innehåller deras personliga åsikter.

2 juli, 2011

Wilhelm Agrell anser ‘Sverige mer sårbart utan värnplikt’

Filed under: Afghanistan,Fred,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,Sverige,vapen — ingrid @ 21:29

SvD 1 juli 2011  av Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys

Ett år har gått sedan värnplikten avskaffades. Satsningen på ett yrkesförsvar med utlandsuppdrag som främsta uppgift riskerar bli en i raden av dyrbara försvarspolitiska dikeskörningar skriver Wilhelm Agrell.

Med vårriksdagens beslut år 2010 att låta värnplikten och civilplikten vara vilande, togs det sista steget i en lång process för att modifiera och till sist i grunden förändra principerna för försvarets personalförsörjning. Värnplikten som institution var därmed i praktiken borta och ersatt av ett system med anställda soldater och sjömän.

Regeringen betonade visserligen gång på gång att det inte var fråga om en övergång till ett yrkesförsvar utan en effektivisering och liberalisering där plikt ersatts av frivillighet, men detta handlade mera om politisk retorik än om en adekvat beskrivning.
…..
De huvudsakliga skälen bakom det som med rätta beskrevs som ett systemskifte var, att värnplikten på samma sätt som tidigare alliansfriheten och invasionsförsvaret ansågs ha tjänat ut. Med den stora omläggning av försvaret som inleddes 1999–2000 kom mängden av antalet förband att drastiskt minska. Denna process fortsatte i försvarsbeslutet 2004 då den avsedda insatsorganisationen i stort sett blev halverad och alla enheter för nationellt försvar utom hemvärnet ströks bort av budgetskäl.
 
 Försvarsmaktens helt överordnade uppgift från 2004 var att genomföra internationella insatser och det centrala blev här att bygga upp en expeditionär förmåga baserad på stående förband. Utifrån detta perspektiv framstod värnpliktssystemet som mera av ett hinder än en tillgång. Med den starkt begränsade volymen värnpliktiga i den reducerade insatsorganisa-tionen skulle osäkerheten öka om möjligheterna till rekrytering på frivillig basis till de internationella insatserna.

Och ju mer den expeditionära förmågan betonades, desto mer onödiga framstod de värnpliktsförband vars enda konkreta uppgift bestod i att utgöra rekryteringsbas. Det nya systemet skulle helt enkelt hoppa över detta mellanled och skapa en organisation med insatsförband som alla kunde användas internationellt och där den anställda personalen var ålagd sådan tjänstgöring.

Redan här uppstod ett glapp i argumentationen. Värnpliktsprincipen avskaffades bland annat med hänvisning till det tvång den ansågs innebära. Men när det gällde de internationella insatserna skulle det nya systemet paradoxalt nog innebära ett ökat element av tvång, något som först visade sig i frågan om yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet.

Soldaterna är å sin sida skyldiga att genomföra ett minimiantal utlandsmissioner under sin kontraktstid, vilket skall jämföras med den tidigare ordning där den enskilde sökte till en specifik mission, något som rimligen innebar en betydligt större personlig valfrihet och motivation.

Även om förbanden i formell mening blir mer ”användbara” så riskerar den nya ordningen att på sikt reducera det som under mer än ett halvsekel framhållits som de svenska internationella insatsernas kännetecken – en stor bredd ifråga om kompetens, motiverad personal och inte minst den civila referensram som andra länders yrkessoldater ofta saknar.

Det kanhända att de personalansvariga kan sova lugnare om natten, men jag är inte säker på att skiftet i detta avseende kommer att föra särskilt mycket gott med sig för framtida internationella insatser i komplexa konflikt- och återuppbyggnads -processer.

Men ett större problem med skiftet från värnplikten är kopplingen till utlandsuppdrag som försvarets primära uppgift. Omläggningen var en del av en optimering av försvaret för just denna målsättning, men från försvarsbeslutet 2009 betonas åter det nationella försvaret, vilket aktualiserar den tidigare nedprioriterade och till sist bortsparade förmågan.

Värnplikten avskaffades med hänvisning till att mobiliserbara förband inte skulle behövas. Nu riskerar i stället Sverige att lägga stora resurser på ett litet antal stående förband, medan den nationella försvarsuppgiften snarare erfordrar betydande resurser över ytan som inte behöver finnas tillgängliga ”här och nu” utan snarare där de behövs och när de behövs, vilket vi inte kan räkna med att känna till långt i förväg.

Brasklappen att värnpliktssystemet skulle kunna reaktiveras i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge är en ännu mer orealistisk föreställning än 1920-talets och 1990-talets återtagningsresonemang. Om vi inte har något att mobilisera ”här och nu” kommer vi garanterat inte att ha det om och när det skulle behövas. Dessa försvarsstrategiska konsekvenser ser jag som systemskiftets allvarligaste biverkningar.

Införandet av ett yrkesförsvar, utan någon som helst förankring ute i samhället drevs fram grundat på föreställningen, att ett nationellt försvar var obehövligt och så skulle förbli. Satsningen på den expeditionära förmågan riskerar här att bli en i raden av dyrbara försvarspolitiska dikeskörningar som blockerar möjligheterna att utveckla försvaret som en del av ett framtida allsidigt samhällsskydd.

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys, Lunds universitet

Han gav år 2010 ut boken Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988–2009 (Atlantis)

19 juni, 2011

Tio misstag i krigets Libyen

Filed under: Afrika,ekonomi,FN,krig,Libyen,olja,Sverige,USA,vapen — ingrid @ 22:29

Tio misstag i topp i Libyens krig 06/19/2011 av Juan Cole

Efter andra världskrigets internationellt legala regim, finns det enbart två skäl att gå ut i krig, enligt FNstadgan. Ett är självförsvar. Det andra är om UNSC, FNs SäkerhetsRåd, godkänner krig för bevarande av internationell ordning eller till skydd för krig mot mänskligheten (genom införande av FolkmordsKonventionen). UNSC har godkänt interventionen av Libyen och alla de nationer som förlitat sig på denna internationella plikt.

Interventionen av Libyen är därmed i sig självt legal enligt internationell rätt på ett sätt som Irakkriget inte var. Personligen ansåg författaren, att FNs försök till förbud mot unilaterala aggressiva krig vara absolut central för vår överlevnad på jorden, och trots sina många fel innebär detta ett idealt värde att eftersträva.

Till sin effekt finns tillfällen då användning av våld kan rättfärdigas, men bara en UNSC, FNs säkerhetsråds resolution, kan få dem legala. Givet denna situation, är det önskvärt att UNSC utvidgas med åtminstone tillägget av Indien och Pakistan (man kan inte bara lägga till den ena, och den muslimska världen behöver en permanent representation) och av Brasilien och ett stort afrikanskt land.

Att den libyska interventionen är legal behöver inte betyda att kriget genomförts på ett klokt sätt. Jag begärde efter FNs SäkerhetsRåds resolution, att det ska bli en begränsad intervention som syftar till att skydda civila mot Muhammed Khadaffis hemska attacker mot oskyldiga och därmed huvudlöst sätta icke stridande i fara, där bostadshus beskjutits av tanks och klusterbomber, och styrkorna hänsynslöst rullat in med tanks mot fria libyska städer. (anm IT-Usa utnyttjade bevisligen klusterbomber i kriget)

Så långt verkar det här vara misstag begångna i kriget:
1. President Barack Obama skulle ha gått till Kongressen för tillstånd att vara kvar i krigets Libyen. Genom att inte göra det blev legitimiteten för kriget försvagad inom den amerikanska allmänheten, och att nu blanda sig i åsidosätter de legala råd han fått från regeringens advokater.

Han kunde ha lagt fast ett formellt beslut att gå tillbaka till USAs Konstitution, men tragiskt nog avböjde han att ta upp denna möjlighet. (Förresten har jag haft denna inställning från början). Men som resultat är jag inte säker på att amerikanska nationalister accepterar det hela.

Även om Kongressen godkänner krig i frånvaro av en attack mot USA, skulle det ha varit illegalt enligt internationell rätt, såvida inte FNs SäkerhetsRåd hade undertecknat detta. Det är inte vad som hände med Irak. De som nu kritiserar Obama, kritiserade inte W. Bush och gör det fortfarande inte i ett betydligt större brott mot lagen.

2. NATO har fokuserat en strategi av ‘bombanfall från luften’ av städer i Libyen, särskilt då att sikta mot diktatorn Muhammed Khadaffis läger. ‘Luftanfall’ fungerar inte, och så till den grad att det ger sken av en riktad avrättning, och det reser frågor i huvudet på kritiker om syftet med interventionen. Om dess styr- och reglering blir träffad, den som ska skydda icke- stridande mot militäroperationer, så borde detta ges en klarare förklaring av NATOs generaler och särskilda rådgivare.

3. Arabförbundet har uppmanat till intervention, men förutom en del flygmissioner genom Qatar och en del stöd från Förenade ArabEmiraten UAE, är det oklart om man varit inblandad. Provocera fram internationell intervention men sedan luta sig tillbaka (och ofta klaga) har fått insatsen att framstå som en attack från Väst gentemot en Mellanösternregim, något vi fått nog av i modern historia.

Ifall Arabförbundet brydde sig tillräckligt mycket om att sätta igång detta krig, skulle man vilja ha sina luftstyrkors mer öppet involverade och sina luftstyrkors generaler ge intervjuer, och visa att regionen såväl som världen i sin helhet ömmar för Libyens folk.

4. NATO har varit otroligt långsam med att söka vägar till en effektiv koordinering med de Fria Libyska Styrkorna.

5. NATO sätter en vikt vid att få Kommando och Kontroll ur funktion i huvudstaden, istället för att noggrant skydda civila i städer under attack. Belägringen av Misrata och de västra bergsregionerna har hållit på i veckotal med mycket begränsad NATO intervention. Det är otroligt att Khadaffi kunnat köra sina tanks över den öppna öken och samtidigt beskjuta icke stridande i städer utan möjlighet till intervention från luften.

6. NATO (och detta är då Arabförbundet skulle ha kunnat hjälpa till) har varit otroligt långsam med att utveckla förmågan att  koordineras med de Fria Libyska Styrkorna, vilka de än är som måste stålsätta sig själva mot Khadaffis specialstyrkor och legotrupper.

7. USA borde redan ha erkänt det Nationella ÖvergångsRådet i Benghazi. Vad nu då, svänger vi om vilken sida vi står på?

8. De $70 miljarder i Khadaffis frusna tillgångar i USA borde vid det här laget ha lämnats över till övergångsrådet TNC  och/eller användas till räddning åt dessa fria libyska städer, där invånarna lider brist på stapelvaror. Rebellerna behöver ett stort inflöde pengar, såvida de ska kunna övertyga människor att det finns mer i denna kamp än vanliga människors lidande.

9. Khadaffifamiljen behöver erbjudas en bekväm exil och garantier mot utlämning, som lockbete för dessa att lämna landet. Väl en gång ur vägen, förutspår jag att den striden skall kunna få ett snabbt slut.

10. Egypten och Tunisien, med sina höga insatser i striden, behöver vara mer proaktiva och offentligt erkänna sin hjälp till Libyen för att få det fritt, somväl en gång när det hela är över blir dess granne.

Cole tror att FNs Säkerhetsråd  här har gjort rätt med sin internationella intervention. Jag kan inte förstå varför samma människor som klagade i oändlighet över att Väst, eller världen, stått bredvid medan ett stort antal människor dödats i Kongo, Rwanda, Darfur, etc nu klagar över att något praktiskt blir gjort för att stoppa krossandet av Benghazi et al, menar han.

Men flygintervention, som uppfanns på Balkan, är en mycket svår väg att bedriva krig på. Det är långsamt och osäkert och  accelererar krigs-tröttheten. Förutom de strategiska och taktiska misstagen, har emellertid i det här kriget de politiska misstagen förvärrat situationen.

Krig framkallar en hel del starka känslor, vilket det borde, eftersom det är en så allvarlig fråga. Men det frambringar också en hel del svart och vitt tänkande, vilket inte är bra. Antingen är man fullständigt för eller helt emot. En del kommer att ta denna dagens essä som ett tecken på att jag blivit osäker.

Det är inte sant. Som jag sa tror jag att FNs Säkerhetsråd gjorde rätt, och att dessa NATO och Arabförbundländer som svarat upp mot utmaningen agerar i enlighet med internationell rätt. Och vilka deras verkliga motiv än är, har interventionens sidoeffekt i själva verket varit till räddning för tusentals liv och en politisk rörelse för ett friare Libyen.

Men jag tror att vi alla skulle tjänat mer på om tyngdpunkten först och främst förblev på skyddet av civila, ifall man snabbare hade uppnått en bättre koordinering med infödda, ifall USAs komponent hade uppfört sig i enlighet med USAs konstitution, och ifall ArabFörbundet inte saknat modet av sin övertygelse. Det som jag  här tidigare betonat.

Och jag förblir säker på att den nerbrytning man åstadkommit mot Khadaffis tunga pansar och andra förmågor med tiden kommer att leda till slutet för denna regim, och att allra mest troligt Tripolis återstående eliter kommer att finna en hemvist hos övergångsregeringen i Benghazi och så småningom få landet till ett parlamentsval.

Detta scenario kommer till 80% att bli resultatet. Men livet är oförutsägbart, och saker kan till 20% gå sämre. Givet den katastrof Khadaffi inneburit för Afrika och sitt folk, är jag ändå inte säker på att även det kunde bli värre, än om han förblivit vid makten och hade hjälpt till att krossa lämningarna av den Arabiska Våren.
övers Ingrid Ternert

15 juni, 2011

Döden och demokratin

 

- av Carsten Jensen om Afghanistankrigets nio dogmer Aftonbladet Kultur 14 juni

 I åtta år har vi befunnit oss i krig i Afghanistan och de senaste två åren har varit blodiga. Kriget har kostat 31 danska soldaters liv och allvarligt invalidiserat över hundra. Ändå talar vi nästan inte om det. Är kriget i Afghanistan ett obekvämt krig och det är därför vi inte vill ta ställning till det i annan form än opinionsundersökningarnas anonyma, till intet förpliktande handuppräckning?

Är det så att det mesta som sägs och skrivs om kriget inte har ambitionen att göra oss medvetna om det, utan i stället förhindra dess brutala verklighet från att kollidera med vår egen självbild? Och om det förhåller sig så, vilka dogmer är det då som styr vår uppfattning om kriget?

Den viktigaste dogmen om kriget i Afghanistan bottnar i vår historia. I 150 år har vi inte varit i krig, och vi har kompenserat för vår känsla av militär underlägsenhet med en motsvarande känsla av moralisk överlägsenhet. Vi är egentligen inte svaga. Vi är bara goda, och därför ger vi oss inte hän åt krigiskt poserande och stora kanoner.

Det är inte i vapenförråd som en nations storhet kan beskådas, det är i folkets hjärtan och det är som representanter för denna illusoriska självuppfattning som våra pojkar befinner sig i Afghanistan. Innanför uniformerna är de pacifister och skjuter bara i nödvärn. De är i första hand där för att hjälpa. De är öppna, vänliga, tillmötesgående, förstående, känsliga, toleranta, kort sagt en inkarnation av alla de danska dygder som här koncentreras under en och samma stålhjälm.

Våra pojkar är dessutom alla förkämpar för kvinnofrigörelse och älskar barn. Denna uppfattning får under inga omständigheter bli ifrågasatt, då det skulle kränka såväl soldaternas självbild som nationens. Den andra dogmen hänger tätt samman med den första. Soldaterna vet alltid bäst. Journalisterna är oftast bara utsända en vecka åt gången i högst fjorton dagar. Soldaterna är där i sex månader och förberett sig grundligt månader i förväg.

Om en journalist därför känner skepsis inför soldatens uttalanden eller till och med konstaterar motsägelser mellan det han hör berättas om och det hans ögon berättar för honom, är det soldaten som har rätt. Soldaten befinner sig konstant i farozonen och står för sina ord med sitt liv. Att soldaten alltid vet bäst är den naturliga slutsatsen. Den tredje dogmen är också den starkt knuten till en dansk självuppfattning.

När det gäller Nato-styrkornas krigföring i Afghanistan är danska trupper det stora undantaget i den mening, att ingen kritik av krigföringen kan ha dessa som adressat. Det händer att brittiska och amerikanska officerare tecknar en mycket mörk bild av situationen i Afghanistan och riktar hård kritik mot de utländska styrkornas insats. Ingen dansk officer eller soldat, ingen försvars- eller utrikesminister känner sig träffad av den kritiken och ingen dansk journalist konfronterar dom med det.

I området danskarna har ansvar för, är talibanerna alltid trängda, på knä, på flykt, nära att slutgiltigt kapitulera, medan de danska pojkarna backas upp av en entusiastisk lokalbefolkning. Varje antydan om att det skulle förhålla sig på annat sätt är tabu. Hösten 2009 riktade den nyutnämnde överbefälhavaren för Nato-styrkorna i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McCrystal, en förintande kritik mot den dittillsvarande krigsinsatsen.

Han pekade på hur Natostyrkorna brutit mot alla de regler som gäller, då en professionell armé ska bekämpa ett folkligt uppror. Nato-styrkorna hade ingen egentlig kontakt med befolkningen, som därför inte kände att de främmande soldaterna var på deras sida eller kämpade för något mål som de kunde identifiera sig med. Soldaterna måste därför leva med befolkningen, dela dess villkor, ta sig ur de bepansrade fordonen och framför allt upphöra med de ständiga angreppen från luften.

Men McCrystals kritik gav inte upphov till vare sig självrannsakan eller kritiska frågor i den danska debatten. Alla från försvarsminister till press förteg till synes självbelåtet hela saken. Den fjärde dogm som präglar vår uppfattning är att Afghanistan varken äger någon historia eller kultur. Det är självklart en polemisk formulering, men den bottnar i det enkla faktum, att det man väljer att inte veta om på sätt och vis inte finns.

Det dör inga människor i Afghanistan. Det är den femte dogmen. Hur många människor som de danska styrkorna slår ihjäl vet vi inte, dels på grund av att talibanerna alltid för bort sina döda och att det därför är svårt att klargöra antalet, dels för att truppen aldrig skulle drömma om att berätta det. Ett någorlunda rimligt antagande är, att varje ny grupp soldater som sänds till Afghanistan för sex månader, dödar mellan 50 och 100 talibaner och lokala bönder. Därtill kommer ett mindre antal kvinnor och barn.

Räknar man lite på afghanska familjers storlek och de lokala klanförhållandena, betyder det förmodligen att talibanerna varje år kan räkna med någonstans mellan 500 och 1000 nya, starkt motiverade rekryter som tar geväret i hand då de har dödade familjemedlemmar att hämnas. Och så kan det fortgå, soldat efter soldat, år efter år i ett utsiktslöst evighetskrig. Det är detta försvarsministern och den danska pressen beskriver som att ”det går framåt i Afghanistan”. Talibanerna är bara mördare. Så lyder den sjätte dogmen.

Det finns bara ett skäl till talibanernas krig mot oss: talibanerna är besatta av mordiska impulser. De dödar för att de är mördare. Eller i en lite mer politisk version: de är besatta av fanatism. Sådana är islamska fundamentalister: likgiltiga inför såväl sina egna som andras liv. I vart fall ligger deras eventuella motiv bortom vår horisont, och varje försök att tillerkänna dom begripliga grunder för sina handlingar är en förnekelse av det uppenbara: De är inte människor som vi och det är därför legitimt, kanske till och med en moralisk plikt, att döda dom.

Är det bara för att det i Afghanistans krigshärjade provinser är livsfarligt att befinna sig någon annanstans än i ett bepansrat fordon, som vi aldrig får några rapporter om kriget sett från lokalbefolkningens perspektiv? Är det inte också för att deras levnadsvillkor och tankar helt enkelt inte intresserar oss, och att vi genom att stämpla talibanerna som ondskans agenter tror att vi redan vet allt det vi behöver veta?

Den sjunde dogmen lyder så här: Vi är här för att skapa demokrati och Afghanistans största problem är korruption. Så här lyder tankegången: Om bara afghanska ämbetsmän kunde låta bli att ta emot mutor och Karzai kunde hålla sina fingrar borta från rösträkningen vid val, så skulle det vara i hamn och en demokrati efter dansk förebild vara född mitt i Centralasien. Korruption är ett problem endast där det rent faktiskt existerar en lag som alla är tvingade att följa. I Afghanistan finns emellertid ingen central statsmakt som med hjälp av polis och armé kan garantera att lagarna i landet respekteras.

I stället existerar runt 2 700 miliser, som med över 180 000 beväpnade män åtlyder ungefär lika många olika krigsherrar. I denna situation där godtycke härskar är det absurt att tala om korruption. Det finns helt enkelt ingen centralmakt, eller ens något system av allmänt gällande lagar som kan överträdas. Så länge krigsherrarna har sina egna privata arméer är det konstitutionellt omöjligt för Karzai att bygga upp en fungerande statsapparat.

Om vi inte skjuter dom där, så kommer de hit, lyder den åttonde dogmen. Påståendet dyker upp när alla andra argument för kriget kommit på skam och vi inte längre kan tro på godnattsagor om kvinnofrigörelse och demokrati. Det handlar om att skydda oss själva. Det man säger är, att kriget i Afghanistan ger en legal möjlighet att skjuta på muslimer och hålla beståndet av kamelknullare, dadelplockare och klitorisskärare samt incestuösa fäder, bröder och farbröder nere på en passande nivå.

 Vi är helt enkelt där för att slå ihjäl. Se på de fem dödade talibanerna i en bergsklyfta i Helman, utslitna, magra bönder, som med stor säkerhet också är analfabeter. De skulle inte ens kunna finna Europa på en världskarta om man bad dom. Att de en dag skulle stå på Nörreport station med en ryggsäck full med dynamit är lika sannolikt som att det ut ur deras döda kroppar ska växa vingar som skulle bära dom direkt upp till Paradiset.

OK, men bilbomben på Times Square i New York då? Faisal Shahzad som bombmannen heter fick inte utbildning i ett träningsläger i Afghanistan. Det var i ett träningsläger i Pakistan som han lärde sig sin fumliga fingerfärdighet med explosivt material. Men det var inte där han fann sin motivation. Han var en välanpassad medlem av den amerikanska medelklassen som plötsligt föll i tankar framför teven, då han såg hur hans trosfränder behandlades i ett krig långt borta.

Den bombman som kanske en dag står på Nörreport station är inte en afghansk analfabet och bonde, som i mörkret på en underjordisk perrong avslutar sin långa resa tvärs över två kontinenter. Han kommer i stället att vara född i Danmark och uppvuxen i en av Köpenhamns förorter, Glostrup, Husum eller Nörrebro. Han är en ung man, som plötsligt fallit i tankar framför ett nyhetsinslag på teve. Ska vi också bomba Glostrup, Husum och Nörrebro?

Här är den mänskligt sett svåraste frågan av alla, som vi därför helt enkelt inte vågar ställa: om vi drar oss ur Afghanistan, betyder då inte det, att de soldater som redan mist livet dött förgäves? Det är Afghanistankrigets nionde dogm, det absoluta tabut. Frågan ställs emellanåt av de drabbades anhöriga. Andra gånger ställs den å deras vägnar, utan att de själva har fått komma till tals.

Jag vill inte hävda att människor som frivilligt väljer soldatgärningen måste vara klara över att döden är en risk i arbetet. Jag tänker heller inte fråga efter exakt vilka av de många skiftande mål i Afghanistan vi strävat efter, som soldaterna dött för: kvinnofrigörelse, demokrati eller bara de något mer svävande begreppen stabilitet eller säkerhet. Jag tänker heller inte hävda att döden aldrig kan vara meningslös, bara man dör för något man tror på, för det förefaller mig inte enbart vara ett undvikande svar, utan också en billig tröst.

Men jag vill ändå säga, att frågan om huruvida soldaternas död är meningslös eller inte, för oss mot en rad tabun i diskussionen om kriget, vilka inte är acceptabla i en demokrati. Om vi anser att varje tal om ett tillbakadragande är ett hån mot de döda och deras stora offer, betyder det att alla krig måste föras fram till den slutliga segern eller det fullständiga nederlaget. Konfronterat med det absoluta som döden är, verkar kompromisserna både tarvliga och oacceptabla. Så kan vi inte tänka.

De drabbade själva riskerar med denna argumentation att åsamka andra samma förlust som de själva lidit, då nya soldater tvingas dö i ett krig med tvivelaktiga mål det inte får ställas frågor kring, för att de dödas minne inte får kränkas. De döda kan inte utnyttjas som argument för kriget. Så enkelt och så hårt är det.

Det är inte de berördas sorg eller förlust som ska styra de beslut vi till slut måste fatta. Men de ödesmättade val som ett krig för med sig får heller inte tas med slutna ögon, på svaga och manipulativa grunder. Det är här mediers stora, fortsatt ouppfyllda förpliktelse ligger…

23 maj, 2011

Varför kan ännu inte Israel erkänna Palestina?

av Gunnar Olofsson

Människor runt världen kan ställa sig frågan varför denna oändliga följetongen Israel Palestina inte någon gång kan bli löst.  

Det hela gäller alltså israeliska områden på palestinsk mark. Det är särskilt aktuellt nu, då palestinierna verkligen visat sig öppna för en hållbar lösning. 

Varför kan inte Israel i så fall erkänna Palestina? En ny palestinsk försoningsregering har ju bildats. Vägen ligger öppen till en rättvis fred och en överenskommelse med Israel.

Men EU och den svenska regeringen tvekar att kontakta denna nya regering och talar om att medlemmarna i Hamas först måste ”erkänna Israel”.  Hur skall det gå till rent praktiskt? Och vilket Israel är det frågan om, inom vilka gränser?

Och framför allt, vem bryr sig egentligen?

Frågan kan ha ett visst intresse, såvida det var Hamas och Israel som förhandlade om fred. Men så är inte fallet. Det är den palestinska befrielseorganisationen PLO under ledning av president Mahmoud Abbas som i denna fråga representerar alla palestinier och är palestiniernas part i alla förhandlingar.

Det är något även Hamas anser. Och PLO har sedan Osloavtalet 1993 redan erkänt ett Israel inom erkända och säkra gränser. Så frågan om Hamas skall erkänna Israel är – en ickefråga. De som tjatar om detta är bara sådana som av olika skäl inte vill att det ska bli någon verklig och rättvis fred i Palestina.

På den israeliska sidan finns i regeringskoalitionen bland annat Avigdor Liebermans parti Yisrael Beiteinu, som absolut inte vill ha någon palestinsk stat eller är beredd att erkänna någon sådan. Lieberman är Israels utrikesminister och förordar  istället en ”transfer” av palestinierna till omkringliggande arabländer – det vill säga en fullständig etnisk rensning av Palestina och fördrivning av de palestinier som finns kvar.

Inte heller något av de andra stora partierna, Likud, Kadima och Labour, har hittills uttalat något stöd för ett fritt Palestina utan bara för det av Israel kontrollerade ”självstyrande” palestinska området av den typ den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång i tiden försökte upprätta för sina svarta medborgare.

Varför erkänner Israel inte Palestina? Och varför kräver inte vår regering och EU att man skall göra detta? Och vad spelar det i övrigt för roll – egentligen? Något godkännande av Lieberman behövs ju inte för att upprätta staten Palestina på palestinskt område.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var nyligen på statsbesök i Brasilien, ett av de länder som gått i spetsen för ett erkännande av ett Palestina inom 1967 års gränser. Det vore konstigt om inte frågan då varit uppe.

Till och med USApresidenten Barack Obama har ju, nu trängd av de nya demokratiska opinionerna i arabvärlden, i dagarna börjat tala om ett Palestina inom de av FN sedan årtionden erkända gränserna . Även om han försöker låta som han uppfunnit ett gammalt hjul på nytt.

Så nu gäller det att gå från ord till handling. Sverige, och EU, måste sluta tramsa och äntligen ta ordentliga kontakter med palestinierna oavsett vad olika extremister som Lieberman och hans eventuella palestinska motsvarigheter säger. Man måste med hot om bojkott och sanktioner sätta press på Israel, så att de genast monterar ner eller överger olagliga bosättningar på Västbanken och kallar hem sin militär.

I höst kommer frågan om ett erkännande av ett fritt Palestina upp i FN. Då måste Sverige tillhöra de stater som likt en majoritet av FNs stater helhjärtat röstar för ett sådant beslut.

Gunnar Olofsson är ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Gunnar Olofsson, Ostgatan 20, 412 75 Göteborg, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

21 maj, 2011

Sveriges invänjning i krigskulturen

Filed under: ekonomi,Fred,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,olja,Sverige,vapen — ingrid @ 17:11

 

21 maj skriver Margareta Zetterström på SvD Brännpunkt att Vi måste bekämpa normaliseringen av kriget och de försök man gör för att få oss alla att se kriget som ett ofrånkomligt inslag i mänsklighetens liv.

Har inte också 2000-talets krig i själva verket handlat om naturresurser och geopolitisk dominans, om olja, makt o profit?

Under en längre tid har någon slags invänjning skett i krigskulturen  i Sverige. Vi har fått lära oss att krigen i dag kan vara ”humanitära” och utföras med hjälp av ”precisionsvapen”, menar Margareta Zetterström. 

För bara några decennier sedan levde svenska folket i en förvissning om att krig och ockupation var det värsta som kunde drabba ett land och att fred och frihet är det högsta goda. Vi prisade oss lyckliga över att i 200 år ha sluppit krigets fasor och såg vår neutralitet och alliansfrihet som en ovärderlig skatt.

Jag skriver ”vi” fastän jag vet att det också fanns de som ogillade denna politik, som ansåg den feg och hellre ville se en mer aktivistisk linje. Men dessa krigsförespråkare var trots allt i minoritet, och det är ingen överdrift påstå att den svenska neutraliteten haft ett massivt stöd i folkdjupet. Denna politik var heller inte nationellt egoistisk i den meningen att det bara var svenska intressen som hade tjänat på den.

Nej, denna politik grundade sig på folkrätten och uppfattades ute i världen som ett stöd för alla (speciellt små) nationers rätt att leva i fred och få sin suveränitet respekterad även av stöddiga stormakter. Sverige var också på den internationella arenan en stark förespråkare av nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen.

En fredens röst som försvarade folkrättens förbud mot aggressionskrig och som, med stöd i FN-stadgan, hävdade att stater bara har rätt att ta till vapen i självförsvar, när de blir angripna utifrån. Vilket ledde till att vi ansåg det självklart med allmän värnplikt och ett militärt försvar vars uppgift var att skydda det egna landet och avskräcka presumtiva angripare.

Men hur avlägsen syns inte denna tid vara i dag! Vi har nu gradvis blivit  indoktrinerade i krigsacceptans. Vi har fått lära oss att det där med nationell suveränitet inte är så himla viktigt längre.

Neutralitetspolitiken har kastats över bord och vi är i praktiken, om än inte formellt, med i militäralliansen Nato, deltar i kriget i Afghanistan under Nato-befäl, stöder angreppet på Irak och förklarar oss villiga att delta i alla tänkbara krig ifall supermakten USA och dess allierade kallar. 
 
Ja, vi accepterar rentav stormakters rätt att klampa in på andra länders territorium och ”hämta” icke-önskvärda individer för vidare transport till olika tortyrfängelser eller för omedelbar avlivning, så kallade ”riktade mord”, i båda fallen utan föregående rättegång och dom.

Vi ser inte längre kriget som det högsta onda, eftersom vi fått lära oss att krig i dag kan vara ”humanitära” och inte alls behöver vara så blodiga och förödande som tidigare krig i historien. Nu för tiden har man ju ”precisionsvapen”, och då kommer minsann inga civila till skada.

Vid sådan ”klinisk krigföring” träffas bara i förväg utvalda mål (och om civila ändå stryker med, så har de sig själva att skylla och kallas ”collateral damages”). Ja, kriget är så fint och ädelt och syftar, när det  är väst som håller i vapnen, till att skydda civilbefolkningen och bringa fred och demokrati.

Denna invänjning i krigskultur har nu pågått i flera decennier och börjar bära frukt. Även personer som annars resonerar förnuftigt, prisar i dag den svenska militärinsatsen i Afghanistan och upprepar troskyldigt argumentet att Sverige är där för att befria kvinnorna och ge barnen skolutbildning.

Och självklart måste Afghanistan få fred och möjlighet att bygga upp sitt land igen efter årtionden, ja sekler, av krig och ockupation. Det är bara det att en sådan fredlig återuppbyggnad är möjlig endast om de utländska trupperna lämnar landet och det tillerkänns full nationell suveränitet.

Afghanerna har aldrig accepterat främmande herrar i sitt hus och kommer aldrig att göra det. Däremot har de behov av humanitärt, civilt bistånd för att komma på fötter och ta igen allt som de förlorat under alla dessa år av krig. Tänk bara om alla de resurser som nu satsas på militära krigsinsatser i stället styrdes över till fredlig återuppbyggnad och utbildning!

Att avsluta ett krig är i och för sig ingen enkel process. Men när nu även USA börjat inse att detta krig inte kan vinnas och att de militära insatserna rentav är kontraproduktiva, varför då ändå fortsätta? Ju fler bombattacker där civila kommer till skada, desto aktivare afghansk motståndsrörelse och desto fler talibaner. Och desto större terrorhot mot de krigförande västmakternas egna medborgare! Är det så svårt att förstå?

När upproret i Libyen startade i våras och ”rebellerna” där desperat bad omvärlden om flygunderstöd var det många, även inom vänstern, som var benägna att stödja en sådan insats. Vänstern och den antiimperialistiska rörelsen splittrades. De som stödde flyginsatsen menade att eftersom ”det är rätt att göra uppror”.

Så är det också rätt att stödja dom som gör uppror mot en diktatur. Medan de som intagit motsatt ståndpunkt hävdat att krig alltid är fel, eftersom krig alltid medför civila offer. Att man istället bör välja förhandlingar och diplomati.

Trots att även jag, tidigare i våras, hade svårt att göra mig döv för nödropen från den libyska staden Benghazi, lutar jag i dag, efter ett par månaders Natobombningar, snarare åt denna andra ståndpunkt. Att det dessvärre inte finns några ‘humanitära’ bomber och det ända sedan början av insatsen duggat in rapporter om en ständigt växande flyktingström och dödade och skadade civila av de förment ”humanitära” bomberna.

Gino Strada är en italiensk läkare som startat den medicinska hjälporganisationen Emergency och som i många år arbetat i olika krigsområden. Jag har läst hans böcker och hörde tidigare i våras honom tala på ett möte i Florens. Han upprepade då det han alltid brukar framhålla, nämligen att i dagens moderna krig är drygt 90 procent av dödsoffren civila. Han var därför starkt kritisk till sitt lands deltagande i Libyeninsatsen. Och han påminde om Albert Einsteins påpekande från 1932: det går inte att humanisera krigen, de måste avskaffas!

Det innebär inte att Gino Strada är radikalpacifist. Han presenterar sig snarare som krigsmotståndare, en krigskirurg som alltid står på offrens sida, men som lika självklart försvarar de italienska partisanernas rätt att under andra världskriget ta till vapen mot fascismen.

Det vi måste bekämpa är ”normaliseringen” av kriget, försöken att få oss att se kriget som ett ofrånkomligt inslag i mänsklighetens liv. Och kanske skulle vi då ha en del att lära även av den svenske författaren Erik Blomberg (han som skrivit Ådalen-dikten Gravskrift).

Blomberg brottades hela livet med frågan om varför kriget tycks så omöjligt att utrota och varför ”en mänsklighet som vill fred, låter tvinga sig till krig”. Han sökte de verkliga krigsorsakerna bakom alla propagandafraser, ”krigets virus” som han kallade det, och hans svar, formulerat bland annat i artikeln ”Hur är kriget möjligt?” 1936, har en stor giltighet än i dag.

Blomberg analyserade där ”finanskapitalets roll som krigsanstiftare” och beskrev krigsmaterielindustrin och hela det militärindustriella komplexet med dess täta band till regeringar och parlament, storbanker och mediekoncerner. Han frilade de ekonomiska och maktpolitiska strävanden som ligger som utlösande faktor bakom de allra flesta krig, även de som marknadsförs under helt andra rubriker och han framhöll mediernas roll i krigspropagandan.

Låter inte det bekant? Har inte även 2000-talets krig i själva verket handlat om naturresurser och geopolitisk dominans, om olja, makt och profit? Och har inte Maktens spinndoktorer under senaste år närmast jobbat häcken av sig för att få krig att framstå i en mer positiv dager?

« Newer PostsOlder Posts »

Powered by WordPress