Fredskoalitionen Göteborg

26 november, 2011

Nyheter och bilder från Egypten alarmerande

Filed under: Afrika,Egypten,krig,Mänskliga Rättigheter,Syrien,vapen — ingrid @ 13:05

Egypten lika kritiskt vad gäller Mellanösterns spänningar av Victor Kotsev 
Nyheterna och bilderna som kommer från Egypten är djupt oroande. Minst 36 personer har dött sedan förra fredagen, och över 1250 har rapporterats sårade i strider runt Tahrir Torget i Kairo (och i flera andra städer). 

På måndagen avgick den egyptiska regeringen och på tisdagen erbjöd militärregimen ytterligare eftergifter, och ändå fortsätter krisen. Det står mycket på spel vad gäller resultatet av konfrontationerna, både för Egypten och Mellanöstern i sin helhet. 

Till alla som följt den egyptiska ekonomins nedgång och upprepade misslyckanden inom viktiga områden av den interna säkerheten, är sedan februari då förre egyptiske president Hosni Mubarak störtades ingenting av detta förvånande.

Inte heller är massornas besvikelse överraskande för den som är införstådd med oräkneliga demokratiska och ”färg” revolutioner i ÖstEuropa över de gångna 20 åren; en del av de senare - särskilt den i Serbien gentemot förre jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic- inspirerade antiMubarakrörelsens organisatörer.  Ändå är tidpunkten för protesterna viktig, då detta startat bara dagar innan parlamentvalen i landet, som äger rum nästa måndag…

 Dessutom har samtidigt en annan kris börjat i regionen (och en annan episod under den Arabiska Våren), som i Syrien verkar ha nått sitt klimax. Uppenbarligen inträffar detta samtidigt, verkar misstänkt, och anses som att antingen yttre eller inre styrkor (eller båda) skulle kunna ingå.

 

övers I.T

22 november, 2011

Viktigt och farligt att generalisera … men har inte Sverige fått hit någon med liknande berättelse? En följd av scenarier … med syriska pass från CIA … och erkännande av det hela… !

Filed under: CIA,FN,Israel,Jordanien,mellanöstern,Syrien — ingrid @ 03:08

I följden av de scenarier man kommit fram med i fallet Syrien, går det att se en amerikansk version, där USAs underrättelsetjänst gett en man ett syriskt pass och fick syrierna emot sig. Och till de arab- och västlänningar som nekats komma in, säger han att han fått ett nytt tillstånd.

Detaljerna i scenariet gäller följande:

För det första blir en förfrågan från Syrien om ett arabmöte avvisad, och innebär man ber om ursäkt för nya översättningar av universitetsstadgan.

För det andra kommer universitetet och några arabstater att visa sitt misslyckande med Arabinitiativet i samband med  intensifierade möten med Turkiska Rådet, att följas av en arabs bekännelser i det Råd som ersätter Syriens makt i samband med oppositionens och syriernas förenade motstånd mot den legitima regeringen. Och man kommer att godkänna ett temporärt centrum i Turkiets Ankara eller Khatars Doha.

För det tredje, kommer en del att bryta sig in i syriska ambassader och konsulat och plundra dem på dokument. Från den syriska oppositionens sida utomlands genomför man på diplomatiska premisser explosioner under den syriska ockupationen och får medborgare till ett stadium av panik och fruktan.

För det fjärde, ska enligt det ‘Syriska Rådet för de Mänskliga Rättigheterna’ och FNs Generalförsamling den 23/11/2011 och därefter ”ska den Internationella BrottsmålsKommissionen” ha utgett en rekommendation till SäkerhetsRådet, som den 21 nov i sin helhet sett det som en krigsförbrytelse.

 
”NATO har hädanefter hållit ett extraordinärt försvarsministermöte i Usa, som överlämnat  Syrienfilen till Turkiet, vilken i sin tur flyttar bort sina trupper djupt in i Syrien för att skapa den så kallade buffertzonen på mellan 5 till 15 kilometer eller en geografisk räckvidd fram till den turkiska sidan av gränsen.

Detta tvingar ut Contras, varifrån sändningar av stridande och vapen flyter in till deras reservtrupper på hemmaplan och deras centrala del, ”och övergår därefter till konfrontation och utkämpande av inbördesstrider, med en i folkliga strider inte alltför intensiv militär och irreguljär armé”.

För det femte: beordrar man vissa styrkor och wahabbister och rester av Fatah al-Islam i Tripoli, uppbackade av de libyska nationella armésoldaterna, att gå in i byarna vid den syriska gränsen, under det att man erbjuder dessa det nödvändiga ljuset och de erforderliga vapnen.

För det sjätte: meddelar Israel att man är beredd att starta en militär offensiv mot Syrien efter att ha fabricerat ett oberättigat krigsscenarie, som ska ske i en europeisk huvudstad!

För det sjunde: Balastnfar inom den jordanska armén leder enheter mot den syriska gränsen och förbereder de militära operationer som USAs administration beordrat.

För det åttonde:  Beslutas det hela av Khatar i samverkan med den amerikanska underrättelsetjänsten.

För det nionde: Blir det från början en enda röra på den syriska satellitTVn, följt av syriska Nile Sat och Arab Sat.

För det tionde: ”antar man  en övergripande militär plan, som undertrycker det öppna engagemanget att säkra systemet och ge den primära orsaken till konflikten… avrättning av president Bashar al-Assad.

 

övers Ingrid Ternert

21 november, 2011

Syriens komplexitet – del 1 och 2

Filed under: Irak,Iran,Israel,Libyen,mellanöstern,nya,Saudiarabien,Syrien — ingrid @ 05:25

                                                                                                     

 The Complexity of Syria http://arabwomanblues.blogspot.com/
av Layla Anwar 20 nov 2011 Syriens komplexitet.
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är det med alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning och sprida lite ljus i det som visar sig vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att ¨jag lyckas men jag försöker. Jag tänker basera min analys på olika uppgifter i böcker plus vittnesmål från de syrier jag haft att göra med. Nära 40 års regering av Assadfamiljens alawitiska klan. Alawiterna är en gren av shi’ismen som t.ex är mycket svår att komma igenom och få kunskap om deras trossystem. En märklig blandning av Shiism och Druz-ideologi.

Alawiter är i minoritet i Syrien, ursprungligen från de lägre samhällklasserna. Deras uppgång vid makten under Assadregimen och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen har säkrats genom att placera sina egna på viktiga positioner i samhället. Som en syrisk bekant sa – de har infiltrerat syriska samhället som en åttafoting.

Detta förklarar hur Syriens alawiter kunnat ha kvar sin makt under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet. Det stämmer att sekularism blivit ordern för dagen och det syriska samhället varit sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen kände hur snaran drogs åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, med i runda tal 3 miljoner syrier som lever i uppenbar fattigdom, och privilegerna bara gäller den elit som Assadklanen tillhör.

Regimen har hemfallit åt en inbyggd sekterism och äger särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon. En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den inte följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) naturligtvis vet vi att vi så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat, och jag tror det hela är något man behöver reflektera över. Genom att vidmakthålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som blivit reducerad till en liten klick, till en möjlig utländsk interven-tion.  Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så det är i Syrien.

De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klicken, vilken knappast någonsin är offentlig -och backar upp korridoroperationer. Det sägs att Assads gamle partisanfader är den som idag kontrollerar Syrien, och då inbegriper det Maher Al-Assad, Bashars bror.

Jag tror att Bashar Al-Assad som person blivit kanonföda. Som vi säger på arabiska – han har placerats i kanonröret, och då kanonen avfyras blir han den första som får gå. Det betyder inte att hela regimen kommer få gå med honom, de uppbackade regimerna som i fallet Syrien har en förbluffande stor makt att ömsa skinn och få ett nytt, som det här kommer visa sig.

Men detta är inte tillräckligt för en analys, för denna tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran, Turkiet och Israel plus de andra Arabländerna, särskilt Khatar.

Efter Iraks fall och nu Libyen med hjälp av västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också UTPLÅNING av deras ideologiska rötter som i grunden är antiimperialistiska (även om brister finns) och härstammat från kolonial erfaren-het.

Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig av att vara islamska (som t.ex i sin politiska ideologi härstammar från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen, triggad av de västliga invationerna.

I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det - Turkiet och Khatar. Detta är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, vilket är det ursprungliga ämnet som spelar roll. Genom att observationer som de däruppe från Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och åter Khatar, vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller förändra nuvarande regim

Detta betyder inte att alla Syriens folkliga protester har framkallats utifrån utländska makter, det betyder inte heller att de inte kan försvara sig, inte heller minskar de regimens brutala sönderfall, vilket betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten också reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är en kontinuitet av makten i Libanon, då Iran inte så lätt ger upp Syrien och Assads regim därmed fått några förbluffande släpphänta ultimatum från Arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart att, genom blanda sig i Syrien och flexa alltför mycket med sina muskler, så kommer Irans (och Hizbollahs) vrede att triggas. Därmed skulle det ”diplomatiska” närmandet ha varit att föredra.

Vilket helt klart så inte var fallet med Irak eller Libyen, där brutala makter togs in för att få till regimförändring. Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om Syriens folk, men eftersom Usa så generöst gett bort Irak till Iran, känner i synnerhet Turkiet sig förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Å andra sidan har också Khatar planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som  SaudiArabien hade – och detta är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…

 

övers Ingrid Ternert

 

15 november, 2011

Väpnade rebeller försvarar kvarteren, säger aktivist i Homs, Syrien

Filed under: krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien — ingrid @ 05:47

Armed rebels begin to defend neighborhoods, says Homs activist
av Lauren Williams The Daily Star 12 nov

Tidigare under det syriska upproret, trodde invånaren i  Homs, Wassim, på en fredlig revolution. Inte nu längre. Wassim är en bland tusentals “aktiva” bland Homs invånare som tar del av protester och alltmer hjälper till med vad han kallar “väpnat motstånd” hos de syriska säkerhetsstyrkorna  och arme’offensiven mot staden.

Wassim tror hans eget förändrade tänkande är likt de flesta andras i staden, vilka uttråkade och desperata nu säger, att ta till vapen är deras enda val. Över ett informellt samtal detaljerade Wassim ut hur försvarsstrategerna arbetat i staden, där motståndet varit centraliserat och där han  beskrev en vanlig dag i den belägrade staden.

“Livet startar som vanligt mellan omkring 8 eller 9 a.m. Ifall vi inte hört något skjutande, går vi och handlar det vi behöver, grönsaker, skaffar mat, fortsätter vårt vanliga liv. Tills omkring kl 3”, sa han.

“Mellan dessa timmar 9 och 3 finns det fortfarande risk för att dom börjar skjuta, men livet måste gå vidare. Överallt, vid ingångar till kvarteren, vid slutet av gatorna”.

“Så livet fortsätter mellan dessa timmar, men det har hänt att jag bara varit ute och köpt en påse på marknaden ungefär kl 1 p.m och då hört skottlossning i närheten… Vi känner oss inte rädda längre. Alla ger sig iväg hemifrån- så gått det går.”

Wassim sa att det inte verkar ligga någon strategi bakom skjutandet.“Skotten är oberäkneliga”, sa han och förklarade att de inte bara ser ut att sikta in sig mot de hus de tror innehåller rebeller eller dissidenter. Vi tror dom bara försöker skrämma oss till döds.”

“Vi kan inte vara säkra på varför och när de börjar skjuta. Det kanske bara är mot en byggnad, en offentlig byggnad någon tid, men det får folk att bli för rädda att gå ut.”

“På något vis fortsätter livet som alltid, till omkring kl 3:30, efter det kan man inte se någon annan mänsklig varelse på gatan.”De människor som kommer ut då är demonstranter.”

Nu för att de dödat så många människor i Homs, sa han att det var mycket få kvar som inte hade känt någon som blivit dödad. Den syriska regeringen hävdar att den bekämpar väpnade gäng som terroriserar kvarter i Homs och andra ställen. Wassim beskrev sin version av vilka de väpnade gängen är.

“Vi erkände behovet av självförsvar” sa han.“De är inte rädda längre; de är nu bara arga. Så de gjorde vad som krävdes. De började organisera sig. Om någon hade ett gevär skulle han ta med sig det till kvarteret.”

Då han beskrev strategin, menade Wassim att den taktik som i huvudsak använts, det är att att sikta på en av av säkerhetskontrollerna.“Vi bestämmer över en checkpoint – det kan bero på att människor har skjutit en hel del mot  checkpoints.”

Därifrån sa han att de väpnade grupperna positionerar sig vid slutet av gatorna för att beskjuta dom från ett normalt avstånd.“För det mesta använder de jaktgevär”, sa han, och gjorde klart att han aldrig själv deltagit i en anstormning.

På frågan om vad svaret hade blivit då man genomfört attacker mot säkerhetsstyrkor, sa han att det går att räkna ut.“Då man väl attackerar en checkpoint och dödar en del av soldaterna, slår de hårdare tillbaka och börjar skjuta som galningar, på ett vansinnigt sätt för att ge tillbaka.”

“Men vi gör detta för att det nu blivit enda sättet att ge tillbaka och skydda våra städer. Folk är idag inte rädda för fler dödsfall och att bli skjutna.” Trots att de fler offer en sådan taktik må resultera i, sa Wassim han trodde majoriteten av invånarna i Homs stöder ett väpnat försvar.

“Vi tror de i vilket fall kommer att döda folk, så vi bryr oss inte. Vi föredrar att kämpa. Det får en att känna sig att man åtminstone försvarar sitt folk….”

“Jag brukade tro att vi kunde göra detta fredligt, det gör jag inte nu. Och jag tror att det finns en mängd människor som jag. För det mesta stöder dom attackerna. De ser det som försvar.” 

Tillfrågad om de avvikande grupperna var desertörer, eller organiserade i någon hierarki, blev Wassim vag.“De startar också”, sa han. “De börjar organisera sig i vissa områden”.

Med tal cirkulerande om en fri syrisk armé i arbete, sa Wassim att en del desertörer efter att ha vänt sig från armén skulle ge sig  av till säkra hus i området. För det mesta, sa han, är de lågrankade officerare som nu varit på några ställen och skulle med i militär träning. Men han sa inte om det var en armé, eller en organiserad milis.“Inte än.”

Frågan om vem som organiserade och gav order, ville han inte ge svar på. Vid denna punkt började Wassim skrika.“För er på utsidan vill ni veta hur det är organiserat och hur det fungerar. Vad är det som händer härnäst.”“Då det gäller mig har jag helt enkelt sett så mycket, så mycket död efter åtta månader. Personligen, psykologiskt, är det alltför mycket.”

“I teorin, för övrikt, tror jag på en fredlig revolution. Men när man är där, då vet man att det bara är omöjligt. Det är en instinkt att försvara sitt hem, sin familj. Vi vet att genom att beväpna oss gör vi exakt det de vill att vi skall göra, att vi spelar det i deras händer. Men vi måste försvara oss.” Han sa att till största delen vill invånare i Homs ha stöd.

“Politiskt, ja.”

Och militärt?

“Ja, i form av utländskt stöd, för det mesta från andra arabländer.”

Och vad gäller andra grupper som kan leverera vapen?

“Vi behöver bara stöd.”

Wassim sa att det nyligen kommit in mer vapen och att mer skulle behövas för motståndet runt området.“Vi känner oss som föräldralösa barn i Homs. Ingen hjälper oss och vi är ockuperade.”

Vad händer i de andra städerna – känner invånare i Homs, att de lider mer?

“Ja. Vi känner att vi är dom som alldeles själva uppbär revolutionen i Homs”.“Vi förstår att det finns andra städer där det är omöjligt, där de också tar del av revolutionen”, sa han.

“Men för mig, ifall jag möter någon och han säger att han är från Aleppo, och de talar om för mig att de är därifrån, känner jag mig så arg, som om jag ville brista ut och attackera honom för att han inte gör någonting, medan så många människor dör.”

Och de andra städerna, som Hama?
Om det bara hade funnits en annan stad som gör som vi i Homs, då hade på några dagar regimen fallit”.

Wassim har nu flytt från Syrien. Men då de mesta oberoende media är bannlysta från Syrien, har det inte gått att få  hans påståenden oberoende bekräftat.

 

övers Ingrid Ternert

 

14 november, 2011

Högt spel i Syrien

Filed under: CIA,ekonomi,Irak,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien,terrorism,USA — ingrid @ 18:20

 av Juan Cole 12 nov 2011

Clinton: Syriens president al-Assad har nu förlorat sin legitimitet efter att mobben gått till storms och attackerat den amerikanska och franska ambassaden i Damaskus. 

‘Mobbens attacker mot de amerikanska och franska ambassaderna har under gårdagen utförts av element ‘positivt inställda till regimen’ i Damaskus och provocerat fram ett upphettat svar från utrikesminister Hillary Clinton, som menat att president Bashar al-Assad nu “förlorat i legitimitet” genom att inte ha levt upp till sina plikter gentemot den internationella rätten till skydd för utländska diplomater.

Hon varnade för att Washington inte anser al-Assad vara “omistlig.”

USA trappade upp sina finansiella sanktioner mot den syriska eliten, av vilka vissa med hade bankkonton frusna i Schweitz och annorstädes, och uppmanade upprepade gånger al-Asad att möta folkets krav på demokrati.

Varje bakgrundsanalys måste börja med vissa klara fakta, som att USAs störtande av Saddam Hussein har misslyckats att skapa ett Irak mer vänligt inställt till Israel (i själva verket är ayatollah Muqtada al-Sadrs sammanhållna grupp i grunden mer anti-israelisk än vad Saddams var). Den allmänna synen i MellanÖstern har blivit, att detta misslyckande kunde övertyga Israels säkerhetsetablissimang att al-Assads regim i Syrien är att föredra framför sunnifundamentalisten Numero Ett i Irak.

Som vida omkring, såvida al-Assad faller, uppfattas som en trolig efterträdare vid makten, även om en sådan förutsägelse naturligtvis bara är spekulation. Vad man kan erindra sig, är att år 2004 Al-Hayat också publicerat en artikel om en dylik effekt. Tidningen iscensätter också en del rubriker som kritik mot hans auktoritära stil, då det i själva verket är Washington som velat ha honom så, och därför tar emot en del gruff från honom utan några egentliga praktiska konsekvenser.

Clinton verkar ha varnat al-Assad att inte förlita sig alltför mycket på USAs rädsla för det Muslimska Brödraskapet, och hon signalerade också Washingtons allt större missnöje med möjligheten att sunni-Baathpariet i Syrien kunnat förlora makten. Hon menade nu, att detta var det hittills starkaste parti som hade regerat i Damaskus sedan Obamaadministrationen kom till makten, fast besluten att förbättra relationerna med Syrien (det är därför USA har en ambassadör i Damaskus vid attacker, då Bushadministrationen verkat gilla att låtsas som om Syrien egentligen inte existerat).

Själva attackerna reste många frågor. För det första verkar det som om regimen själv har satt upp massorna till attack, eftersom väldigt lite händer i Damaskus som BaathPartiet inte vill ska hända. Denna tes har fått stöd utifrån polisens lilla respons (minst sagt) och den amerikanska och franska ambassadens truppers ständiga behov av att försvara sina byggnader.

Fransmännen klarade attackerna, men efter en tid bröt mobben igenom till USAs ambassad och rannsakade den en stund innan den övertagits av Marinkåren. Arabiska al-Hayat sa att man också försökt nå USAambassadörens bostad.

De som attackerade hade protesterat mot USAambassadören Robert S. Fords besök på söndagen i Hama och hans franska motpart Eric Chevallier, som mycket väl hade kunnat ge invånarna anstånd från den hårda syriska genombrytningen som svar på de ca 300 000 demonstranterna där på fredagen.

Den syriske presidenten Bashar al- Asad hade under 1982 avskedat omkring 10 000 invånare, då man anklagade dessa för att vilja skapa ett muslimskt fundamentalistiskt uppror.

Enligt en tidigare rapport i al-Hayat hade massorna även innan ambassadattackerna kastat tomater och ägg mot ambassaden. Regimen spred ryktet om att ambassadör Ford hade blivit inkallad till Washington på grund av besöket i Hama, vilket Syrien beskrev som intrång i den syriska suveräniteten och inblandning i de egna angelägenheterna. USAs StatsDepartement förnekade ryktet.

 

övers Ingrid Ternert

9 november, 2011

Exempel på Syriens regims banditer

Filed under: krig,kvinnor,mellanöstern,Syrien,terrorism — ingrid @ 21:22

  An arab Woman Blues 9 nov 2011
 Shabiha – Ett exempel på en syrisk regimbandit.
Häromdagen på Twitter kom Layla Anwar med en del färsk information som hon precis hade fått – nämligen att 9 människor massakrerats i Homs, Syrien – på helgdagen Eid, bland dem två flickor och en kvinna.

Dessa var inga demonstranter, de var inte beväpnade och hade träffats av Shabihas krypskyttar medan de korsade gatan. Jag går inte in i ett tiotals videor som dagligen strömmar ut på uruknet.info om regimens brutalitet, vilken trots dess tanks, flygvapen och andra vapen fortfarande är maktlös inför de modiga människor som dagligen riskerar sina liv och visar på bestens ytterligt grymma ansikte. 

Som svar på den tweet som beskrev just detta, hade jag någon som kallat sig själv för ”Syrisk Riddare” en förmodat ”patriotisk” syrier på Twitter, tydligen anställd inom regeringen och sannolikt en del av Allawitklickens svar till mig genom följande:

Jag måste också tillägga att några andra syrier och libaneser öppet efterlyser FOLKMORD på SUNNIS i Libanon och Syrien och dessutom att avrätta Saad Al-Hariri.

Medan man påstår att alla dessa sunnis inte är annat än ”islamister” (som wahabbister, salafister eller pro-saudier). Och som typiska kriminella psykopat-fascister, slutar de sina tweets med uppmaning till mord — med leenden och blinkningar.

Onödigt att tillägga att dessa människor påstår sig vara pro-palestinier och anti-sionister. Om man verkligen vill veta deras sanna tiihörighet – är de pro-Allawiter, pro-Hizbollah och pro-Iran.

Förr fick jag många hot om våldtäkt och död – en del av en mycket gräslig natur. När det än är möjligt har jag övertygat dessa människor (på mitt eget sätt). Så om någon har någon information om denna ”Syriska Riddare”, var snäll och kontakta mig. Just denna post är alltså särskilt ägnad åt att visa för läsarna ett litet prov på de mordiska psykopatfascister, som Syriens modiga folk har att ställa sig upp mot.

 

övers Ingrid Ternert

11 augusti, 2011

Dagens Libyen, Khadaffi och Sverige

Filed under: CIA,ekonomi,Iran,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,NATO,Syrien,USA — ingrid @ 17:20

Biträdande ordförande i Irans parlaments-kommitté i området Nationell Säkerhet och Utrikespolitik Hossein Ebrahimi, hög medlem av Irans Majlis (parlament) uppmanade länder i regionen att skapa en front för att stå emot USAs inblandning i Syriens affärer.

“De arroganta makterna, ledda av USA, har ryggat tillbaka genom den nya utvecklingen i MellanÖstern och Nordafrika. Man trodde aldrig att sådana händelser kunde drabba deras allierade, inklusive Egypten,” sa Hossein Ebrahimi, vice ordförande i Irans KongressKommitté om Nationell Säkerhet och Utrikespolitik, citerad av iranska IRNA på onsdagen.

De högre iranska parlamentsledamöterna sa vidare, att Israel idag är omringad av revolutionära länder sådana som Egypten, Libanon och Syrien och kostaterade att “Sionistregimen (Israel) kollapsar.”

Ebrahimi tillade att Förenta Staterna uppenbart försökt rädda Israel under nuvarande omständigheter
“Washington försöker skapa tryck mot Syrien och den osäkerhet som USA skapat i landet och syftar till att uppnå sina egna mål,” påpekade Ebrahimi.

Under tiden har en annan medlem av Irans parlamentskommitté, Gholam Reza Karami, också påpekat det som pågår i Syrien och bett ArabFörbundet att sätta upp en “fast” hållning gentemot USAs inblandning i Syriens affärer.

Parlamentsledamöter har också föreslagit att ArabFörbundets ledare ska uppmärksamma att USAs mål i regionen syftar till att försvaga motståndet mot Israel och sprida osäkerhet i Syrien.

Han betonade att USA anstränger sig att dra fördel av en regional utveckling och strävar efter en opportunistisk politik. Syrien har upplevt oro under de gångna månaderna med demonstrationer både för och emot regeringen.

Hundratals människor inklusive säkerhetsstyrkorna har dödats under sammandrabbningarna inom landet alltsedan oroligheternas början i mitten av mars.

Den syriska oppositionen menar att säkerhetsstyrkorna ligger bakom de båda dödsfallen, men regeringen lägger skulden för det dödliga våldet på väpnade gäng med uppbackning utifrån.

http://www.presstv.com/detail/193383.html

Israel är rankad etta i cyberterror

Irans Kommunikations-och InformationsteknologiMinister Reza Taqipour säger att Israel rankas etta i planeringen av cyberterrorism gentemot andra nationer på globen.

Taqipour förklarade i onsdags för reportrar att den israeliska regimen står högst på regeringslistan över de som sponsrar olika former av USAs statsterrorism, inklusive cyberterror, rapporterar nyhetsbyrån Mehr.

Han sa att Tel Avivregimen symboliserade statsterrorism, och tillade att regimen tagit täten i spridningen av oro i cyberrymden.

Han tillade emellertid att Iran har vidtagit motmedel, inklusive etablering av ett cyberkommando för kontroll och att stå emot cyberattacker mot landet.

Ministerns kommentarer kom som svar på rapporter att israelisk militär konspirerar för att starta ett större cyberkrig mot Iran genom upprättandet av ett militärt cyberkommando.

Det nya cyberkommandot skapades som centrum för den israeliska regimens ‘försvarskapacitet’, vilken rapporterar direkt till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Det nya kommandocentret understött av militären, har redan genomfört en serie ”mjuka” spionageuppdrag, inklusive att hacka sig in i Irans version av Facebook och andra sociala nätverkssidor, säger rapporten.

En källa till närmare kunskap av förberedelser för cyberkrig har sagt att Israel har två huvudsakliga mål i Irans cyberrymd, som stoppar Teherans nukleära program och dess civila infrastruktur.

Iran säger att man fullt och fast bevakar cyberrymden för att stå emot det mjukvarukrig som äger rum mot landet.

av AR/MB

4 augusti, 2011

Ryssland når ut till Iran

Filed under: dollar,Fred,Irak,Irak,Iran,krig,NATO,Ryssland,Syrien,Turkiet,USA — ingrid @ 21:34

av M K Bhadrakumar
Asia Times

Asia TimesEn återkommande bild av det rysk-iranska förhållandet är att det mestadels mattas av vid horisonten, men man kan lita på att det rör sig mot ett centralt skede närhelst det inträffar ett kritiskt läge då det gäller situationen i Mellanöstern.

Iranska utrikesministern Ali Akbar Salehi gav nyligen i en intervju med rysk media en beskrivning av Iran som den ”mest signifikanta grannen” till Ryssland och den som står i vägen för Västs strategi att omringa Ryssland.

Budskapet gick inte att ta miste på: ”Ni behöver oss mer än vad vi behöver er.” Var så säkra att den rysk-iranska relationen går på tå för ett jämviktsläge. De ständiga nervittrade banden av ”normalisering” mellan Förenta Staterna och Ryssland ger en stor bakgrund.

Under tiden har på sista tiden återvändsgränden förvärrats mellan USA och Iran, i huvudsak kalibrerad av den judiska lobbyn i Amerika, som utnyttjar Obamaadministrationens övergripande instinkt. Andra schabloner visar sig också, vilka gör att Moskva och Teheran går tillsammans – USAs missilförsvarsprogram, frågan om Turkiet, Syrien, Irak och Afghanistan.

Gentemot denna bakgrund har Moskva skyndsamt planlagt en intensiv strategisk dialog med Teheran under kommande veckor. Ryska Nationella SäkerhetsRådets sekreterare Nikolai Patrushev reser nästa vecka till iranska huvudstaden Teheran och omedelbart efter det gör Salehi ett officiellt besök i Moskva.

Det verkar som om man genom att ignorera USA-Israels protester, Teheran och Moskva till slut fortsätter med det formella uppbygget av Bushehrs kärnkraftverk i Iran byggt av Ryssland, och dra sig närmare den 13-åriga saga som är höljd i MellanÖsterns geopolitik.

Den iranska utrikesministern har bekräftat att agendan för konsultationerna med ryske Patrushev ska innehålla frågan om Irans kärnenergi. Teheran har på senaste tid varnat för att det ryska förslaget om ett ”stegvist” närmande till att lösa det nukleära dödläge, där sanktionerna gradvis skulle kunna minska i linje med Irans hållning att hänvisa till den internationella oron över dess olösta frågor med Internationella AtomEnergiKommissionen.

Ryssarna rör sig till täten i första hand på basis av att föra konsultationer med Washington. Förväntningarns tycks vara att positiva impulser kan genereras under Patrushevs konsultationer i Teheran, och uppföljningssamtal under Salehis besök i Moskva skulle kunna ge kraft att bryta dödläget i kärnenergifrågan. Uppenbarligen vill Irans president Mahmud Ahmadinejad närvara vid Förenta Nationernas Generalförsamlings session i september i New York.

Den israeliska propagandan om en schism inom den iranska regimen står blottlagd. Teherans beslut att engagera Ryssland i kärnenergifrågan medför något icke förhastat från den Högste Ledaren Ali Khamenei. (Liksom Ahmadinejads val av förre islamska befälhavaren för det islamska RevolutionsGardet, Rostam Qasemi som Irans nye oljeminister.)

Vad gäller då för Moskva? Vid sidan om en allmän minskning av spänningarna i MellanÖstern, hoppas Moskva på att placera sig själv rätt inne i den första cirkeln av en process, som kunde få positiva följder för en normalisering mellan USA-Ryssland. Moskva gör allt man förmår för att hindra Washington från att placera delar av sitt missilförsvarssystem i SvartaHavsregionen, särskilt då Turkiet.

Rysslands envoyé i NATO, Dmitry Rogozin, framförde nyligen då han var på besök i Ankara beskyllningen att utplaceringen av anti-ballistiska missiler (ABM) i Turkiet hade kunnat bli början på en amerikansk militär attack mot Iran.

Både Moskva och Teheran är kraftigt störda över ledigheten i den turkiska politiken rörande Syrien. Erdogans politik gentemot Recep Tayyips islamistregering spelade dubbelspel – och destabiliserade systematiskt Syrien och försvagade det, alltmedan man sa sig vilja ha fredliga demokratiska reformer; och visade empati med den arabiska våren, under tiden man föll för frestelsen med ”gröna pengar” från Saudiarabien och Khatar.

Erdogans framtida bana efter den nya krisen med den turkiska arméns ledarskap är en ytterst viktig fråga för bådeMoskva och Teheran. (Se ‘Turkey says farewell to the generals’, Asia Times Online, 4 augusti) En osäker period ligger framöver. En ledarkommentar i Jerusalem Post skriver: Medan utsikten att gå in i EU förmörkas, syftar helt klart Erdogan till att ändra Turkiets fokus mot det muslimska öst. Med försvagade sekulära oppositionspartier har Erdogan också blivit alltmer autokratisk.

I denna nation – sliten mellan påverkan från Väst och en traditionell Islam – har Kemalisternas historia lösts upp och det skett ett islamistiskt populistiskt återuppvaknande på bekostnad av det militära styret, återkastat utanför Turkiets gränser. Det är en klar och oroande signal – om bara vi kan urskilja den tillräckligt väl för att höra den – att skilja av Turkiet från Väst redan är inpå oss.

Ryska och iranska intressen skulle innebära att Erdogan bedriver en oberoende utrikespolitisk kurs. Erdogans benägenhet att tillåta utplaceringen av ABMmissiler blir en test på hans regionala politik. Men det är ifråga om Syrien som Moskva och Teheran har närmat sig varandra. Båda har förklarat sitt stöd för reformer i Syrien och aversion mot inblandning utifrån.

Salehi sa i förra veckan: ”Vi ser den medvetna bristen på representation för det syriska folkets krav genom externa styrkor, vilket är oacceptabelt … Vad vi ser här är en tydlig bild av utländsk inblandning för att tjäna kolonialistiska intressen… Man spelar en mycket viktig roll i regionen. Syrien har en tydlig påverkan i Mellanöstern, då man är i framkanten av motstånd mot den sionistiska staten. Och det tryck som nu utövas mot Syrien är direkt relaterat till det här landets roll i ett sådant motstånd.”

Teheran är nöjd med att Moskva inte tänker upprepa misstaget i Libyen genom att låta Väst rycka fikonlövet av ett FNmandat för väpnad intervention i konflikten. Från Irans synvinkel är Rysslands fasta hållning gentemot Syrien en lackmustest på Moskvas slipsten att stå fast inför USAs tryck. Ryska vice utrikesministern Mikhail Bogdanov sa på måndagen i en intervju i Moskva: Vi tror att syrierna bör rikta sina problem som en del av deras inhemska agenda. Detta är en intern civil konflikt, som inte bör internationaliseras…

Å andra sidan bör vi lära oss av våra läxor. Detta berör FN resolutionen om Libyen. Vi är alla vittnen till det och ser det fortfarande – att ett antal internationella spelare tenderar att avvika från ett strikt iakttagande av instruktionen och andan i resolutionen.

Återigen, Moskva uppskattar den nyanserade roll som Iran spelar i Irak – att inte konfronteras med USA och trots man är passiv eller sub-optimal vid vissa tidpunkter, aldrig samarbeta med USA. Den kontrollerade framställningen av USAs belägenhet i Irak går in i en ny fas, då Barack Obamas administration kastar alla anspråk för vinden och synbarligen bönfaller Bagdad att låta 10 000 trupper bli stationerade i landet efter det officiella tillbakadragandet i december 2011.

Teheran opponerar sig högt och tydligt mot USAs långvariga militära närvaro i Irak medan Ryssland avstår från att uttrycka några starka uppfattningar och verkar försjunken i tankar. Men vare sig Ryssland eller Iran anser sig tjäna på ett instabilt MellanÖstern, utan det man söker är ett slut på företrädet för en amerikansk kalla-krigsera i regionen. I vilket fall har Moskva och Teheran i själva verket ett visst avstånd att täcka för att kunna bli några riktiga samarbetspartner i ett verkligt MellanÖsternprojekt.

Helt enkelt behöver man bygga en ömsesidig tilltro och förtroende på ett uthålligt sätt. Misstanken är ömsesidig, att den andra sidan i hemlighet kan ingå en överenskommelse med Washington. Iran har haft en olycklig erfarenhet av att vara offer för en normalisering av USA-Ryssland. Och Moskva kan undra om Iran får någon tid över, såvida en normalisering skulle ske vid någon tidpunkt mellan USA och Iran.

Ändå har fullmakten för kärnkraftverket Bushehr betydelse. Ryssland hade många gånger stoppat i sista minuten under olika stadier av Bushehrprojektet. Moskva skulle kunna förarga Teheran ännu en gång vid nuvarande läge, vilket inte skulle verka omdömesgillt. Med en bisarr USApolitik i MellanÖstern blir på något stadium en politisk dialog med Teheran nödvändig för Washington .

Den geopolitiska realiteten är att Irans regionala inflytande balanseras till att öka. Västs dilemma i Libyen och dess misslyckade försök att störta den syriska regeringen; Turkiets svängning mot det muslimska MellanÖstern och dess sammanbrott i relationerna med Israel; kollapsen av axeln USA-Israel-Saudi och uppgången av den syrisk-iranska axeln;

USAs besvärliga situation i Irak och Afghanistan; Egypten-Irans återupptagande av sina vänskapliga förbindelser; den höga möjligheten för ett FNerkännande av den palestinska staten; och inte minst Kinas beslut att bygga ett strategiskt partnerskap med Iran – allt detta arbetar i Teherans favör.

Man kan som tillägg säga att iranska Teheran nu börjat laga staketet till saudiska Riyad och om man ska tro den Internationella Valutafonden, går den iranska ekonomin bra. Moskva borde vara medveten om att varje framtida försummelse av de strategiska banden med Iran skulle kunna få en negativ inverkan på dess MellanÖsternpolitik. Initiativet rörande den nukleära frågan gör att Moskva kommer tillbaka in i det spel, där man en gång varit och kommer att återuppta den strategiska dialogen med Iran.

övers Ingrid Ternert

1 augusti, 2011

Film om kriget i Libyen – Syrien – Afrika

Filed under: Afrika,krig,Libyen,nya,Syrien — ingrid @ 12:56

12 juli, 2011

Clinton: al-Assad har förlorat sin legitimitet efter att mobben stormat USAs och franska ambassaderna

Filed under: EU,krig,nya,Syrien,terrorism — ingrid @ 16:20

 

12 juli 2011 av Juan Cole
 ’Attackerna mot de amerikanska och franska ambassaderna av mobbens ‘pro-regimelement’ i Damascus under gårdagen provocerade fram ett upphettat svar från utrikesminister Hillary Clinton, som menade att president Bashar al-Asad nu hade “förlorat i legitimitet” genom att inte leva upp till sina plikter gentemot internationell rätt, att ge skydd åt utländska diplomater Hon varnade för att Washington inte anser al-Asad vara “omistlig.”

USA har trappat upp finansiella sanktioner mot den syriska eliten, av vilka en del medlemmar har bankkonton frusna i Schweitz och annorstädes och upprepade gånger uppmanades al-Asad att möta sitt folks krav på demokratisering.

Varje bakgrundsanalys måste börja med vissa rena fakta, som att USAs störtande av Saddam Hussein misslyckats med att skapa ett Irak, mer vänligt inställt till Israel (i själva verket är ayatollah Muqtada al-Sadrs sammanhållning i grunden mer anti-israelisk än Saddams). Den allmänna uppfattningen i MellanÖstern har kommit att bli, att detta misslyckande har övertygat Israels säkerhetsetablissimang, att al-Asads regim är att föredra framför sunnifundamentalistens Numero Ett.

Han uppfattas vida omkring som en trolig efterträdare vid makten, såvida al-Asad faller, även om naturligtvis en sådan förutsägelse är spekulativ. Al-Hayat väsnas också en del, som är kritiskt mot hans auktoritära stil. Då det kommer till kritan är det Washington som vill ha honom där och därför kan ta emot en del gruff från honom utan några verkliga praktiska följder.

Clinton verkar ha varnat al-Asad att inte lita alltför mycket på USAs rädsla för det Muslimska Brödraskapet, och hon signalerade också att Washington är allmer missnöjd med möjligheten att sunni-Baathpariet i Syrien kommer att falla från makten. Hon menar  att detta var det hittills starkaste parti som regerat i syriska Damaskus sedan Obamaadministrationen kom till makten, och var beslutsam att förbättra sina relationer med Syrien (det är därför det finns en USAambassadör i Damaskus att attackera– Bushadministrationen brukade gilla att låtsas som Syrien egentligen inte existerade).

Själva attackerna kom att resa många frågor. För det första ser det ut som om regimen själv satt upp massorna för attack, då väldigt lite händer i Damaskus som Baath Partiet inte vill ska hända. Denna tes stöds av den lilla responsen från polisen (minst sagt) och det följaktliga behovet från de amerikanska och franska ambassadtrupperna att försvara deras byggnader. Fransmännen klarade attackerna, men mobben bröt igenom en tid till USAs ambassad och rannsakade den en stund innan Marinkåren tog över.

Enligt  arabiska al-Hayat försökte man också nå USAambassadörens bostad. De som attackerade hade protesterat mot USAs ambassadör Robert S. Fords besök på söndagen i Hama och hans franska motpart Eric Chevallier, som mycket väl kunde ha gett invånarna anstånd ifrån den hårda syriska genombrytningen som svar på de uppskattningsvis 300 000 som demonstrerade där på fredagen. Syriske presidenten

Bashar al- Asad avskedade omkring 10 000 invånare under 1982, då man anklagade dem för ett muslimskt fundamentalistiskt uppror.

Även innan ambassadattackerna, enligt tidigare rapport i al-Hayat, hade massorna under veckoslutet kastat tomater och ägg mot ambassaden. Regimen hade spridit ryktet om att ambassadör Ford blivit inkallad till Washington på grund av sitt besök i Hama, vilket Syrien beskrev som ett intrång i syrisk suveränitet och inblandning i de egna affärerna.  USAs Stats Departement har förnekat ryktet.

——-Som vanligt kunde läsarna kommentera Cole’s inlägg 

James talar  07/12/2011 Absurditeten startar med anmärkningen att USA influerat till regimförändring och slutar med alla sorters bekymmer om huruvida det skulle vara bra för Israel.

Jag tror att situationen har spunnit ur all kontroll, och vilken politisk kraft som än tar över kommer att påverka alla från Beirut till Baghdad. Jag har ingen aning om vad det kan bli, men det blir inte bra för Israel.
Svar Moi 
07/12/2011 Prof Cole sa “… Obama administrationen kom till makten och var beslutsam att förbättra relationerna med Syrien …”.

Vems idé var det i så fall att Usa skulle  betala anti-Regerings utsända som kan ha  framkallat den nuvarande krisen? Hur får dessa “förbättrade relationer” i förhållande till expansionen av den ryska marinbasen i Tartus?

Där var många frågor som borde ha rests om USAs inblandning i problemen före ambassadattackerna. De måste besvaras innan man kan dra några slutsatser av svaret från Syrien .

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress