Fredskoalitionen Göteborg

24 februari, 2012

Pat Buchanan om att ta bort tassarna från Mellanöstern

Filed under: Iran,kärnvapen,krig,mellanöstern,nya,Ryssland,Syrien,USA — ingrid @ 01:09

Usa har militärbaser överallt som kostar 19% av dess budget. Pat Buchanan: Är 300 kärnvapen i Israel ännu ett hot från Iran? Det är också svårt veta vad som händer i Syrien. Om det kommer bli en ‘förlorad stat’ där Usa valt sida som i Libyen? Är det på väg att bli AQ sunniproxies eller druser efter Syriens inbördeskrig och dess president Al Assad?

Det finns folk som helt klart vill ha krig och att Usa ska krossa Irans kärnenergiprogram. Själv tror jag ingen här skulle vilja kriga mot Syrien eller uppleva Usas krig mot Islam. Se bara på Kina som inte har invaderat något land.

Assad har varit en brutal förtryckare och visst vore det skönt om han avgår, men vi har inget intresse av det. Men AQ tycks vara med i rörelsen för att störta Syriens al Assad.

Landet är en potentiell katastrof med krig mellan sunni och shia och därför borde vi inte beväpna någon sida, vilket vi gjorde i Libyen. Vi borde ha ‘Hands off Syria!’ Helt klart skulle Syrien vilja att Usa skulle krossa Irans kärnenergi projekt. Likt de som Sovjet och Usa hade under det Kalla Kriget.

Jag tror ingen här skulle vilja invadera Syrien, såvida de förstod något om det. Vad är det vi egentligen gör i alla dessa länder? Vi kan nu inte kopiera över Mellanvästern till Mellanöstern.

övers IT

15 februari, 2012

Indiens dilemma: Hur betala för iranska oljan?

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,FN,Indien,Iran,Israel,mellanöstern,olja,Syrien,USA,valuta — ingrid @ 04:11

av Vijay Prashad Asia Times 15 feb 2012

En explosion på Aurangzeb Road i New Delhi förstörde en israelisk ambassadbil och sårade dess ockupanter.

Tal Yehoshua Koren, frun till försvarsattachén vid den israeliska ambassaden, blev allvarligt sårad och befann sig i ett kritiskt läge. Hon var på väg hem för att hämta upp sina barn från skolan. Det är ovanligt att en diplomatbil blir attackerad på New Delhis gator. Minuterna efter blev det rapporterat.

Polisen var trött. ‘Låt oss göra vår utredning’, sa dom. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställde sig inför sitt parlament och anklagade Iran för en terroristatack. ”Elementen bakom dessa attacker var Iran och dess protegé, Hizbollah Iran, som är de största terror exportörerna i världen”, sa han och ”Israel skall agera på ett kraftfull sätt”.

Detta var all den bekräftelse som BBC behövde. Man började rapportera attacken som en iransk akt mot en israelisk diplomat på indisk mark. Varför skulle Iran genomföra en attack mot en israelisk diplomat i Indien, särskilt som Indien är mitt i sina försök att förhandla delikata arrangemang med Teheran som betalning för iransk olja? Frågan mystifierar.

Iran ansvarar för 12% av Indiens importerade olja (se India pivots, and pivots again, Asia Times, 9 feb, 2012). Över de gångna två åren har Indien kämpat för att finna en mekanism till att betala Iran för denna olja. Förenta Staternas och Europeiska Unionens sanktioner hade, som vore det Förenta Nationernas SäkerhetsRåds sanktioner mot Iran, komplicerat marknaden för den iranska oljan.

Fram till 2010 använde Indien de anläggningar som den Asiatiska Clearing Unionen (ACU) använt, uppförd 1974 som en utväxt på Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala Kommission för Asien och NordostPassagen. För hjälp till länder att ekonomisera med sina utländska växlingsreserver, lät ACU dem göra bilaterala överenskommelser och betalningar genom att utnyttja Asiatiska Monetära Enheter (valuta- enheter indexerade till USA dollar och Euro för länder med överskott och underskott utanför sina formella utländska växlings-reserver).

Under december 2010, med press från USAs finansdrabbade, sa man ”att alla rådande tillgängliga valutatransaktioner inklusive handelstrans-aktioner med Iran bör klaras upp i varje tillåten valuta utanför ACUmekanismen”.

Mellan februari till april 2011 vände sig den indiska regeringen sedan till en komplex mekanism som utnyttjar en Hamburgbaserad Europeisk-Iranisk HandelsBank (EIH) via den Tyska CentralBanken och Indiens StatsBank. Proceduren våldförde sig inte på FNs Säkerhetsråds eller Europeiska Unionens sanktioner mot Iran. För slutlig användning till betalning erbjöds man certifikat av Indiens Statsbank, så USAs finans-ministerium borde ha blivit nöjda- pengarna gick till råolja och inte till att betala Irans kärnenergiprogram…

Inte desto mindre växte det amerikanska trycket mot tyska kanslern Angela Merkel. ”Finansdepartementet oroar sig över nyliga rapporter att tyska regeringen har auktoriserat användning av EIH som ett rör för Indiens oljebetalning till Iran”, anmärkte den amerikanska regeringen. ”Finansdepartementet fortsätter engagera både tyska och indiska myndigheter om denna situation och fortsätter arbeta med sina allierade för att isolera EIH”.

 Den 4 april 2011, hade USAs Finansdepartement fått som man ville. Tyskland bröt länken med Indien-Iran.

Indien trollade sedan fram ett arrangemang med Turkiets Halkbank. Turkiet med sina djupa ekonomiska band till Iran stod ut med 2010 års säkerhetsråds restriktioner, men man vägrade att fördjupa USAs och EUs sanktionsregim. Den turkiska regeringen äger en  del av 75% i Halkbank och har låtit den vara i ledningen för länder som Indien till betalning för iransk olja.
…..
Mehmet Ozkan som undervisar i Internationella Relationer vid Sarajevos Internationella Universitet och har berättat att Turkiet försöker utveckla en ”oberoende linje”, som följer FNs sanktioner, men själv håller detta skilt från USAs och Europeiska Unionens hårdare sanktioner.

Över de gångna åren besökte amerikanska tjänstemän vid Finansdepartementet Turkiet för att söka skära av Turkiet förbindelser med Iran.  De strängare sanktionerna från Obama den 31 december gjorde, att det är förbjudet för amerikanska firmor att göra affärer med de firmor som haft att göra med Irans CentralBank.

Halkbank är relativt immun mot USAs finansiella system, och man är den viktigaste finansiella mellanhanden för det turkiska raffinaderiet Tupras. Som E Ahmet Tonak berättade, han undervisar i internationella relationer och politisk ekonomi vid Istanbuls Bilgiuniversitet, blev   Halkbank tvingad att  godkänna det starka amerikanska trycket, särskilt efter att vissa från USAs FinansDepartement hade besökt Turkiet de sista veckorna.

Indiska och iranska tjänstemän har suttit i dialog under de gångna två veckorna för att undvika Irans finansembargosystem. Indien har Kinas flexibilitet, vars ekonomiska makt ger ett genuint oberoende. Kina betalar för iransk olja med yuan, som man försöker föra fram till en internationell handelsvaluta. Indien saknar denna frihet.

Tidigt i februari skapade indierna och iranierna en betalningsmekanism: Indien skulle betala 45% av sin oljenota med rupees, som skulle förvaras i den Kolkata-baserade UCO banken och betalas ut från två iranska privatbanker, Bank Parsian och Karafarin Bank. Resten av oljenotan skulle redas ut med tiden.

Indien hoppas på att utnyttja dessa rupees för att hjälpa upp exporten från Indien till Iran. Rådande handel mellan Indien och Iran är ojämn, med bara US$ 2.74 miljarder för den indiska exporten i en total handel på $13.6 miljarder. För att öka Indiens export till Iran planerar regeringen att sända dit en delegation under några av kommande månader. ”En väldig delegation kommer, som ministern uppmanat, till en samling i Mangalore, för den här delegationen tänkter ingå en överenskommelse.

Exportörerna skulle fortsätta boka affärer med sina iranska motparter. Indien vill exportera vete och ris te, farmaceutiska produkter, järn och stål. USA har sagt att man inte tänker sanktionera ”mat, medicin, medicinsk utrustning”. Amerikanska StatsDepartementets talesperson Victoria Nuland har också sagt, ”Så ur vårt perspektiv borde inte detta slags handel sanktioneras”. ”Eller man kan åtminstone säga, att nu borde den i varje fall inte sanktioneras”.

Det blev också samtal om att Indien kunde växla vete mot olja, men landets Jordbruksminister K V Thomas har ännu inte sett till något formellt förslag. Snubbelfrågan denna vecka var om betalningsmekanismen. Enligt indisk lag måste man om Iran får betalning i rupees inne i Indien, betala 40% i skatt. Den indiska regeringen står under press från landets raffinaderier för att glömma denna skatt.

”Troligen vill det Nationella Iranska Olje Företaget helst slippa betala denna höga skatt”, sa B Mukherjee, direktör i Hindustan Petroleum- Företag. ”Vi vill helt klart inte betala den, då den gör importen dyrare. Jag skulle lika gärna kunna köpa olja från någon annan, då man lagt denna 40% iga börda på mig.”

I ett stort tal vid ‘Center for Strategic and International Studies’ i Washington den 6 februari, noterade Indiens utrikesminister Ranjan Mathai att, ”Iran är vår nära granne, vårt enda ansikte mot CentralAsien och Afghanistan och består av en minskande men ändå betydande del av vår oljeimport.

För oss finns där också en bredare och långsiktig geostrategisk hänsyn, som inte är olik det vi står inför på andra områden i Stilla Havs- regionen. Vår relation med Iran är i överensstämmelse med vår målsättning om icke-spridning, eller i motsättning till de relationer vi har med våra vänner i Västasien eller med Förenta Staterna och Europa”.

USA ser dessa handelsrelationer som djupt oroande. USA är angelägen att göra de iranska sanktionerna som ett vänskapstest för sina allierade. USAs StatsDepartements talesperson Nuland sa i förra veckan, ”Vi arbetar med länder runt världen, inklusive Indien, för att upprätthålla starka oljerelationer med Iran och uppmuntra dom alla att minska sitt beroende av Irans råolja.”

Indien-Iran överenskommelsen är nära fullbordan. Hur attacken mot israeliska ambassadens bil i New Delhi kommer att påverka den, det är upp till var och ens gissning. Trångsynta politiska agendor, som än en gång hotar avbryta en mycket viktig frågeställning om att skapa förtroende över den asiatiska kontinenten och lindra spänningar. Sanktionsregimen är en dåres paradis, som underminerar det bränsleparadis Iran och Indien försöker skapa.

övers Ingrid Ternert

Vijay Prashad är professor och direktör för Internationella Studier vid Trinity College, Hartford, Förenta Staterna.

14 februari, 2012

En attack mot Iran måste stoppas!

Filed under: Afghanistan,FN,Irak,Irak,Iran,Iran,Kärnvapen,kärnvapen,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Miljö,NATO,Storbritannien,Syrien,USA — ingrid @ 04:14

 

 Då US och UK växlar upp för ännu ett sanslöst krig i MellanÖstern, är en sak säker – Det kommer att sluta i katastrof.  av Andrew Murray 4 feb 2012 The Guardian

 –  Det angloamerikanska beroendet av aggression har ännu inte sparkat igång sin vana. Gruppen som fått till en chockartad förödelse och Operation Evig Rättvisa lägger in en högre växel för ännu ett genombrott för att vinna ett sanslöst krig i MellanÖstern.

Denna gång är målet Iran, förevändningen för regimens imminenta innehav av kärnvapen. Men vissa saker är ändå desamma  – de leder till slakt och slutar med förödelse.

En kort rekapitulering av det anglo-amerikanska ”kriget mot terrorn” i MellanÖsternst, 2001 till dags dato: Afghanistan ockuperades för att ”få bort terrorismen” men med många tusentals döda efter det, har terrorn spritts till Pakistan och därutöver, och lämnat Kabul med världens mest korrupta regim.

Irak blev invaderad för att avväpna Saddam Hussein på de vapen han inte hade. USAtrupperna drogs till slut tillbaka och lämnade miljoner döda eller tvångsförflyttade, och ett förött land i en ickefungerande sekteristisk misär.

Libyen, långt ifrån ett krig som har gått bra, blev bombat för att ”skydda civila” med resultatet att 30 000 dött och ytterligare tusentals är kvar i fängelse och rapporteras torteras av den Nato-installerade regimen.

”De kan inte vara så korkade” är därför inte något oresonligt svar på spekulationen om ännu ett krig i Mellanöstern. Men så är vi där igen.

USAs nationella underrättelsechef James Clappers tomma påstående, att Iran förbereder attacker i själva Usa  – även utan en 45-minuters varning, är ett uppenbart – tecken bland många, att den välkända mediakoalitionens spöklika propaganda återigen lagt in högsta växeln, och säljer ännu en tuppaktig konflikt.

En attack mot Iran kommer inte att stoppa regimen från att skaffa kärnvapen, om man så skulle önska. Det hade bara kunnat göra det än mer troligt, att man då beslutat skaffa dom och så småningom helt säkert kommer att lyckas. Längs vägen är det tusentals fler som ska dö, konflikten i regionen utvidgas, oljeleveranserna kommer att avbrytas och den iranska regimen stärkas internt.

Iran är inte någon liberal demokrati. Frågan är bara vilken , då den Arabiska Våren kommer, blir det än mer troligt att det iranska folket själv ägnar sig åt denna, än en utländsk attack sponsrad av SaudiArabien, som på sista tiden varit slaktaren av Bahrains demokrati. Det centrala  skälet för en attack mot Iran besjälas av beslutet att Washington och dess allierade har rätten att dominera vad som ska hända i MellanÖstern.

Det är argumentet som Matthew Kroenig kommer med i en artikel i ‘Foreign Affairs’. Han  som till för sex månader sedan var Pentagons särskilda rådgivare om Iran. Artikeln har helt enkelt titeln ‘Dags att Attackera Iran: ”Ett kärnvapenrustat Iran skulle omedelbart kunna begränsa Usas frihet att agera i MellanÖstern … Iran skulle kunna hota varje amerikanskt politiskt eller militärt initiativ i MellanÖstern med ett kärnvapenkrig och tvinga Washington att  två gånger tänka till, innan man agerar i regionen.”

Det pragmatiska fallet mot krig är överväldigande. Men det principiella fallet är till och med starkare än så. Storbritannien och Usa har startat en serie krig i MellanÖstern för inget bättre skäl än att upprätthålla sin kontroll av en region, vars befolkning de inte vågar låta styra sig själva och vara oberoende.

Skulle man kunnat stoppa en attack? Om Storbritannien hade stått utanför, skulle det ha hjälpt till att komma ifrån krigshetsen. Fem brittiska krigsfartyg seglar längs med Usas flotta i Gulfen, och var så säker på att Diego Garcia blir basen för bombslakten – som den har blivit etniskt rensad av Wilsonregimen för precis den här sortens mål.

William Hague har hittills gett sitt stöd till regeringen för Usas politik. Commons-parlamentarikernas förtjusning över utbytet i den här frågan har lett Jack Straw, vars enda bidrag till diplomatin har varit att marknadsföra det nya konceptet om det ”oresonabla FN vetot” vid tiden för aggressionen mot Irak, då han insisterade på att Storbritannen nu inte skulle agera utan ett klart FNmandat.

Miljoner brittiska människor gick fredligt och demokratiskt emot Irakkriget och blev ignorerade av Tony Blair. Han fick sitt krig men förlorade som result sin politiska tyngd, rykte och jobb, i nu nämnd ordning.

Dagens anti-krigs kampanj behöver ta lärdom av ‘Occupy’-rörelsen och Storbritanniens Uncut likaså, vilket bryter partiernas dubbla parlamentära konsensus för krig, som så katastrofalt har visats under 2003, om nu krigscykeln ska kunna ta slut. En nationell aktionsdag den 11 februari mot att attackera Iran ska bli starten.

 

övers Ingrid Ternert

12 februari, 2012

Intervention av Syrien stoppar inte dödandet

Filed under: Afghanistan,CIA,Europa,FN,Fred,Irak,Irak,Iran,Israel,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,olja,Ryssland,Syrien,USA — ingrid @ 01:09

En intervention i Syrien kommer öka, inte stoppa dödandet
Ryssland och Kina har blockerat ett förslag om att tvinga fram regimförändring. Men att förhandla fram ett avgörande är enda vägen ut ur inbördeskrig.

av Seumas Milne 7 feb 2012 The Guardian

Det finns ingen gräns verkar det som, för det pris i blod som Araber får betala för sin ”vår”. Efter massakern i Egypten, Jemen, Bahrain och Libyen, växer Syriens 11-månader-gamla uppror än mer oroande. Fyra dagar av bombningar av rebell-kontrollerade distrikt i den syriska staden Homs har fångat fruktansvärda bilder och reportage från den omtvistade Bab al-Amr oppositionens starka fäste: moskéer fulla med kroppar, gator med utspridda kroppar och kroppsdelar, bebodda områden som blivit reducerade till stenhögar.

Televisionsbilder utsända i Arabvärlden är fortfarande hemska, och deras inverkan ger konvulsioner. Vad än argumenten är om antalet döda på var sida, så är skalan av mänskligt lidande omisskännlig – och kommer efter nära ett år av ständig blodspillan, tortyr och sekteristiska hämndattacker.

Så när Ryssland och Kina gett sitt veto till lördagens Väst-sponsrade Fn resolution, som fördömt Bashar al-Assads regim och krävt att hans trupper skulle återvända till barackerna och backa upp Arabförbundets plan att få honom ersatt, var det en ”otrevlig” och ”skamlig” akt av förräderi mot syrierna.

Men det ser ut att vara en regimförändring som kommit utifrån, vilket är vad resolutionen innehöll och aldrig hade kunnat fungera, vinna legitimitet eller i grunden vara istånd att stoppa dödandet. Med dessa dekret om en ”politisk process” med ett förutbestämt resultat, kom den syriska arméns bortdragande från gatorna utan några parallella krav på väpnade rebellgrupper, och fullständig implementering inom 21 dagar – med löfte om ”vidare åtgärder” i händelse av ”icke-inblandning” – vilket också skulle ha kunnat bana väg för en utländsk militär intervention.

Det påstods vida omkring, att det dubbla vetot gav Assad grönt ljus till att intensifiera sin repression och göra ett fullskaligt inbördeskrig mer troligt. Men genom att säga nej till den FN-uppbackade interventionen, skulle man lika gärna ha kunnat säga att det sätter press på den största oppositionsgruppen, det av Väst uppbackade Syriska Nationella Rådet, till att förhandla – givet hela strategin varit baserad  på att  uppställa villkor för en flygförbudszon i stil med den i Libyen.

Ryssland och Kina har använt Syrien till att utmana Västs försök att hålla samman de arabiska upproren för sina egna intressenas skull. Vetot stärkte Rysslands hand med Assadregimen, medan ryska tjänstemän privat har försäkrat ledare i oppositionen, att man grälat med Usa, inte mot dom. Och nu uppmanade Barack Obama till ett ”försök att lösa detta utan att behöva tillgripa en utländsk militär intervention”.

Men detta ligger långt från att få ut. Amerikanska, brittiska och franska ledare håller redan på att sätta upp en ny ‘de villigas koalition’ med sina autokratiska Saudi- och Gulf-allierade, satiriskt benämnda ”det demokratiska Syriens vänner”, till att bygga upp oppositionen och köra bort Assad från makten.

Interventionen äger egentligen redan rum. Saudierna och Khatarerna sägs ha betalat och beväpnat oppositionen. Den Fria Syriska  Armén skyddas av Turkiet. Västs specialstyrkor påstås ge ett militärt stöd på marken. Och om detta fallerar, kan Fn kopplas in genom att införa RtP, ”ansvaret att skydda” civila, som i de libyska linjerna.

Men inget av detta kan stoppa dödandet. Det kommer öka. Det är den klara läxan från förra årets Nato-intervention i Libyen. När det hela började var dödssiffran 1000 till 2000. Under tiden Muhammed Khadaffi blev tillfångatagen och lynchad sju månader därefter, beräknade man dödssiffran till mer än 10 gånger denna siffra. Lagligheten i denna utländska intervention i Libyen har dessutom blivit till en etnisk massutroning, tortyr och fängslande utan rättegång, en fortsatt väpnad konflikt och en Västorkestrerad administration, så oansvarig att man vägrade avslöja sina medlemmars namn.  

Ryssland och Kina har nu signalerat att det inte kommer bli några fler FN-sanktionerade Libyen. Men för Usa, Storbritannien och deras allierade att hänge sig åt moral i inställningen till Syrien, eller att föra fram sig själva som folkets vänner, det är befängt. Det handlar inte enbart om deras ansvar för hundratusentals döda i Irak och Afghanistan eller, låt oss säga deras stöd till Bahrains diktatur –  även med sitt våldsamma förtryck och egna uppror, alltmedan man ställer sig bakom Fns resolution om en demokratisk övergång i Syrien.

Under 45 år har de skrivit under på Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna, och ändå lovar de nu att garantera Syriens ”territoriella integritet”. Krisen i Syrien äger rum på flera plan. En del av den är ett folkligt uppror mot den auktoritära nationalistregimen, som fortfarande äger ett tydligt folkligt stöd. Inför ett fortsatt förtryck har upproret alltmer förvandlats till det som Arabförbundets utläckta rapport beskrivit som en ”väpnad entitet”.

Konflikten har också intagit en grymt sekteristisk dimension, då den Alawit-dominerade säkerhetsmaskinen dragit fördel av rädslan hos minoriteterna inom oppositionens sunnidominerade majoritet. Det har gett upphov till dödandet på marken och en ökad irakisk och libanesisk konfessionell utrensning. Men den tredje dimensionen – Syriens roll som Irans största strategiska allierad – är det som gjorde krisen så giftig i en region, där Väst och dess arabiska klienter försökte vända det arabiska uppvaknandets flodvåg till sin egen fördel genom att trappa upp konflikten med Teheran.

Störtandet av den syriska regimen kunde ha blivit ett allvarligt bakslag för Irans inflytande i MellanÖstern. Och medan konflikten i Syrien trappas upp, har en Väst-Israelisk konfrontation uppkommit med Iran. Även då Usas försvarsministerLeon Panetta och den nationella underrättelse-chefen James Clapper erkänt, att då allt kommer omkring sysslar inte Iran med att ”försöka bygga ett kärnvapen”. Panetta har låtit det bli känt, att det ser ut att vara ”mycket troligt”, att Israel kommer attackera Iran så tidigt som i april, medan Iran står inför EUs haltande oljesanktioner över sitt nukleära program.

Västs intervention i Syrien– och Rysslands och Kinas opposition mot detta– kan bara förstås i ett sammanhang som del av proxykriget mot Iran, vilket katastrofalt nog riskerar bli ett direkt hot. Under tiden kan man upptäcka små signaler från antingen den syriska regimen eller oppositionen om ett beslutsamt genombrott.

Såvida oppositionen inte tänker skjuta sig fram till makten och regimen inte imploderar, är en politisk förhandlingslösning enda vägen ut ur ett fördjupat inbördeskrig, som kunnat leda fram till riktiga val. För att få någon chans att lyckas, behöver regionens stormakter och därutöver komma fram med garantier. Västs alternativ att intervenera Persiska Vikens diktatorer kommer enbart leda till ett mycket större blodbad – och lägga hinder i vägen för syrierna att få kontroll över det egna landet.

—
Det faktum att NATO varit villig att gå in i konflikten och fortfarande är ovillig att ta ett fortsatt långsiktigt ansvar för att säkra freden och skydda civila, vinnare såväl som förlorare, diskrediterar i stort R2P-doktrinen om ansvaret att skydda. Opposition mot en dylik intervention i Syrienkrisen är ett tecken på, just hur svårt R2P-doktrinen har diskrediterats genom Västs äventyr i Libyen. (R2P- Responsible To Protect)

Att överge invånarna i nordvästra Libyen, Bani Walid och Tawergha, stärker argumentet att R2P-doktrinen inte har varit något annat än ett bekvämt casus belli, som låter Frankrike, Storbritannien och Usa avlägsna ledare som de uppfattar som icke trovärdiga, snarare än andra moraliska skäl som civilkurage.

Man har tagit till sig detta med en radikal utvidgning. Faktum är att nationer som inte utgör något hot mot sina grannar, i så fall har kunnat ställas inför andra makters militäraktioner, under täckmantel av att skydda dess civilbefolkning, vilket i grunden utgör en omskrivning av den traditionella uppfattningen av både krig och nationell suveränitet. Viktigare än så är hur vi i Afghanistan, Somalia och även tiden efter Irakkriget, kunnat se de bittra följderna av maktvacuum.

Genom att göra ‘Ansvaret Att Skydda’ till en ursäkt för att gå in och störta en regim, men samtidigt misslyckas engagera sig   i en vida svårare och långvarig process som hjälp till legitimt utbyte. Denna doktrin har i stort sett anammats av Nato, då man har velat ha den som ursäkt.

 

övers Ingrid Ternert

26 november, 2011

Nyheter och bilder från Egypten alarmerande

Filed under: Afrika,Egypten,krig,Mänskliga Rättigheter,Syrien,vapen — ingrid @ 13:05

Egypten lika kritiskt vad gäller Mellanösterns spänningar av Victor Kotsev 
Nyheterna och bilderna som kommer från Egypten är djupt oroande. Minst 36 personer har dött sedan förra fredagen, och över 1250 har rapporterats sårade i strider runt Tahrir Torget i Kairo (och i flera andra städer). 

På måndagen avgick den egyptiska regeringen och på tisdagen erbjöd militärregimen ytterligare eftergifter, och ändå fortsätter krisen. Det står mycket på spel vad gäller resultatet av konfrontationerna, både för Egypten och Mellanöstern i sin helhet. 

Till alla som följt den egyptiska ekonomins nedgång och upprepade misslyckanden inom viktiga områden av den interna säkerheten, är sedan februari då förre egyptiske president Hosni Mubarak störtades ingenting av detta förvånande.

Inte heller är massornas besvikelse överraskande för den som är införstådd med oräkneliga demokratiska och ”färg” revolutioner i ÖstEuropa över de gångna 20 åren; en del av de senare - särskilt den i Serbien gentemot förre jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic- inspirerade antiMubarakrörelsens organisatörer.  Ändå är tidpunkten för protesterna viktig, då detta startat bara dagar innan parlamentvalen i landet, som äger rum nästa måndag…

 Dessutom har samtidigt en annan kris börjat i regionen (och en annan episod under den Arabiska Våren), som i Syrien verkar ha nått sitt klimax. Uppenbarligen inträffar detta samtidigt, verkar misstänkt, och anses som att antingen yttre eller inre styrkor (eller båda) skulle kunna ingå.

 

övers I.T

22 november, 2011

Viktigt och farligt att generalisera … men har inte Sverige fått hit någon med liknande berättelse? En följd av scenarier … med syriska pass från CIA … och erkännande av det hela… !

Filed under: CIA,FN,Israel,Jordanien,mellanöstern,Syrien — ingrid @ 03:08

I följden av de scenarier man kommit fram med i fallet Syrien, går det att se en amerikansk version, där USAs underrättelsetjänst gett en man ett syriskt pass och fick syrierna emot sig. Och till de arab- och västlänningar som nekats komma in, säger han att han fått ett nytt tillstånd.

Detaljerna i scenariet gäller följande:

För det första blir en förfrågan från Syrien om ett arabmöte avvisad, och innebär man ber om ursäkt för nya översättningar av universitetsstadgan.

För det andra kommer universitetet och några arabstater att visa sitt misslyckande med Arabinitiativet i samband med  intensifierade möten med Turkiska Rådet, att följas av en arabs bekännelser i det Råd som ersätter Syriens makt i samband med oppositionens och syriernas förenade motstånd mot den legitima regeringen. Och man kommer att godkänna ett temporärt centrum i Turkiets Ankara eller Khatars Doha.

För det tredje, kommer en del att bryta sig in i syriska ambassader och konsulat och plundra dem på dokument. Från den syriska oppositionens sida utomlands genomför man på diplomatiska premisser explosioner under den syriska ockupationen och får medborgare till ett stadium av panik och fruktan.

För det fjärde, ska enligt det ‘Syriska Rådet för de Mänskliga Rättigheterna’ och FNs Generalförsamling den 23/11/2011 och därefter ”ska den Internationella BrottsmålsKommissionen” ha utgett en rekommendation till SäkerhetsRådet, som den 21 nov i sin helhet sett det som en krigsförbrytelse.

 
”NATO har hädanefter hållit ett extraordinärt försvarsministermöte i Usa, som överlämnat  Syrienfilen till Turkiet, vilken i sin tur flyttar bort sina trupper djupt in i Syrien för att skapa den så kallade buffertzonen på mellan 5 till 15 kilometer eller en geografisk räckvidd fram till den turkiska sidan av gränsen.

Detta tvingar ut Contras, varifrån sändningar av stridande och vapen flyter in till deras reservtrupper på hemmaplan och deras centrala del, ”och övergår därefter till konfrontation och utkämpande av inbördesstrider, med en i folkliga strider inte alltför intensiv militär och irreguljär armé”.

För det femte: beordrar man vissa styrkor och wahabbister och rester av Fatah al-Islam i Tripoli, uppbackade av de libyska nationella armésoldaterna, att gå in i byarna vid den syriska gränsen, under det att man erbjuder dessa det nödvändiga ljuset och de erforderliga vapnen.

För det sjätte: meddelar Israel att man är beredd att starta en militär offensiv mot Syrien efter att ha fabricerat ett oberättigat krigsscenarie, som ska ske i en europeisk huvudstad!

För det sjunde: Balastnfar inom den jordanska armén leder enheter mot den syriska gränsen och förbereder de militära operationer som USAs administration beordrat.

För det åttonde:  Beslutas det hela av Khatar i samverkan med den amerikanska underrättelsetjänsten.

För det nionde: Blir det från början en enda röra på den syriska satellitTVn, följt av syriska Nile Sat och Arab Sat.

För det tionde: ”antar man  en övergripande militär plan, som undertrycker det öppna engagemanget att säkra systemet och ge den primära orsaken till konflikten… avrättning av president Bashar al-Assad.

 

övers Ingrid Ternert

21 november, 2011

Syriens komplexitet – del 1 och 2

Filed under: Irak,Iran,Israel,Libyen,mellanöstern,nya,Saudiarabien,Syrien — ingrid @ 05:25

                                                                                                     

 The Complexity of Syria http://arabwomanblues.blogspot.com/
av Layla Anwar 20 nov 2011 Syriens komplexitet.
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är det med alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning och sprida lite ljus i det som visar sig vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att ¨jag lyckas men jag försöker. Jag tänker basera min analys på olika uppgifter i böcker plus vittnesmål från de syrier jag haft att göra med. Nära 40 års regering av Assadfamiljens alawitiska klan. Alawiterna är en gren av shi’ismen som t.ex är mycket svår att komma igenom och få kunskap om deras trossystem. En märklig blandning av Shiism och Druz-ideologi.

Alawiter är i minoritet i Syrien, ursprungligen från de lägre samhällklasserna. Deras uppgång vid makten under Assadregimen och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen har säkrats genom att placera sina egna på viktiga positioner i samhället. Som en syrisk bekant sa – de har infiltrerat syriska samhället som en åttafoting.

Detta förklarar hur Syriens alawiter kunnat ha kvar sin makt under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet. Det stämmer att sekularism blivit ordern för dagen och det syriska samhället varit sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen kände hur snaran drogs åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, med i runda tal 3 miljoner syrier som lever i uppenbar fattigdom, och privilegerna bara gäller den elit som Assadklanen tillhör.

Regimen har hemfallit åt en inbyggd sekterism och äger särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon. En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den inte följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) naturligtvis vet vi att vi så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat, och jag tror det hela är något man behöver reflektera över. Genom att vidmakthålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som blivit reducerad till en liten klick, till en möjlig utländsk interven-tion.  Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så det är i Syrien.

De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klicken, vilken knappast någonsin är offentlig -och backar upp korridoroperationer. Det sägs att Assads gamle partisanfader är den som idag kontrollerar Syrien, och då inbegriper det Maher Al-Assad, Bashars bror.

Jag tror att Bashar Al-Assad som person blivit kanonföda. Som vi säger på arabiska – han har placerats i kanonröret, och då kanonen avfyras blir han den första som får gå. Det betyder inte att hela regimen kommer få gå med honom, de uppbackade regimerna som i fallet Syrien har en förbluffande stor makt att ömsa skinn och få ett nytt, som det här kommer visa sig.

Men detta är inte tillräckligt för en analys, för denna tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran, Turkiet och Israel plus de andra Arabländerna, särskilt Khatar.

Efter Iraks fall och nu Libyen med hjälp av västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också UTPLÅNING av deras ideologiska rötter som i grunden är antiimperialistiska (även om brister finns) och härstammat från kolonial erfaren-het.

Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig av att vara islamska (som t.ex i sin politiska ideologi härstammar från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen, triggad av de västliga invationerna.

I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det - Turkiet och Khatar. Detta är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, vilket är det ursprungliga ämnet som spelar roll. Genom att observationer som de däruppe från Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och åter Khatar, vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller förändra nuvarande regim

Detta betyder inte att alla Syriens folkliga protester har framkallats utifrån utländska makter, det betyder inte heller att de inte kan försvara sig, inte heller minskar de regimens brutala sönderfall, vilket betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten också reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är en kontinuitet av makten i Libanon, då Iran inte så lätt ger upp Syrien och Assads regim därmed fått några förbluffande släpphänta ultimatum från Arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart att, genom blanda sig i Syrien och flexa alltför mycket med sina muskler, så kommer Irans (och Hizbollahs) vrede att triggas. Därmed skulle det ”diplomatiska” närmandet ha varit att föredra.

Vilket helt klart så inte var fallet med Irak eller Libyen, där brutala makter togs in för att få till regimförändring. Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om Syriens folk, men eftersom Usa så generöst gett bort Irak till Iran, känner i synnerhet Turkiet sig förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Å andra sidan har också Khatar planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som  SaudiArabien hade – och detta är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…

 

övers Ingrid Ternert

 

15 november, 2011

Väpnade rebeller försvarar kvarteren, säger aktivist i Homs, Syrien

Filed under: krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien — ingrid @ 05:47

Armed rebels begin to defend neighborhoods, says Homs activist
av Lauren Williams The Daily Star 12 nov

Tidigare under det syriska upproret, trodde invånaren i  Homs, Wassim, på en fredlig revolution. Inte nu längre. Wassim är en bland tusentals “aktiva” bland Homs invånare som tar del av protester och alltmer hjälper till med vad han kallar “väpnat motstånd” hos de syriska säkerhetsstyrkorna  och arme’offensiven mot staden.

Wassim tror hans eget förändrade tänkande är likt de flesta andras i staden, vilka uttråkade och desperata nu säger, att ta till vapen är deras enda val. Över ett informellt samtal detaljerade Wassim ut hur försvarsstrategerna arbetat i staden, där motståndet varit centraliserat och där han  beskrev en vanlig dag i den belägrade staden.

“Livet startar som vanligt mellan omkring 8 eller 9 a.m. Ifall vi inte hört något skjutande, går vi och handlar det vi behöver, grönsaker, skaffar mat, fortsätter vårt vanliga liv. Tills omkring kl 3”, sa han.

“Mellan dessa timmar 9 och 3 finns det fortfarande risk för att dom börjar skjuta, men livet måste gå vidare. Överallt, vid ingångar till kvarteren, vid slutet av gatorna”.

“Så livet fortsätter mellan dessa timmar, men det har hänt att jag bara varit ute och köpt en påse på marknaden ungefär kl 1 p.m och då hört skottlossning i närheten… Vi känner oss inte rädda längre. Alla ger sig iväg hemifrån- så gått det går.”

Wassim sa att det inte verkar ligga någon strategi bakom skjutandet.“Skotten är oberäkneliga”, sa han och förklarade att de inte bara ser ut att sikta in sig mot de hus de tror innehåller rebeller eller dissidenter. Vi tror dom bara försöker skrämma oss till döds.”

“Vi kan inte vara säkra på varför och när de börjar skjuta. Det kanske bara är mot en byggnad, en offentlig byggnad någon tid, men det får folk att bli för rädda att gå ut.”

“På något vis fortsätter livet som alltid, till omkring kl 3:30, efter det kan man inte se någon annan mänsklig varelse på gatan.”De människor som kommer ut då är demonstranter.”

Nu för att de dödat så många människor i Homs, sa han att det var mycket få kvar som inte hade känt någon som blivit dödad. Den syriska regeringen hävdar att den bekämpar väpnade gäng som terroriserar kvarter i Homs och andra ställen. Wassim beskrev sin version av vilka de väpnade gängen är.

“Vi erkände behovet av självförsvar” sa han.“De är inte rädda längre; de är nu bara arga. Så de gjorde vad som krävdes. De började organisera sig. Om någon hade ett gevär skulle han ta med sig det till kvarteret.”

Då han beskrev strategin, menade Wassim att den taktik som i huvudsak använts, det är att att sikta på en av av säkerhetskontrollerna.“Vi bestämmer över en checkpoint – det kan bero på att människor har skjutit en hel del mot  checkpoints.”

Därifrån sa han att de väpnade grupperna positionerar sig vid slutet av gatorna för att beskjuta dom från ett normalt avstånd.“För det mesta använder de jaktgevär”, sa han, och gjorde klart att han aldrig själv deltagit i en anstormning.

På frågan om vad svaret hade blivit då man genomfört attacker mot säkerhetsstyrkor, sa han att det går att räkna ut.“Då man väl attackerar en checkpoint och dödar en del av soldaterna, slår de hårdare tillbaka och börjar skjuta som galningar, på ett vansinnigt sätt för att ge tillbaka.”

“Men vi gör detta för att det nu blivit enda sättet att ge tillbaka och skydda våra städer. Folk är idag inte rädda för fler dödsfall och att bli skjutna.” Trots att de fler offer en sådan taktik må resultera i, sa Wassim han trodde majoriteten av invånarna i Homs stöder ett väpnat försvar.

“Vi tror de i vilket fall kommer att döda folk, så vi bryr oss inte. Vi föredrar att kämpa. Det får en att känna sig att man åtminstone försvarar sitt folk….”

“Jag brukade tro att vi kunde göra detta fredligt, det gör jag inte nu. Och jag tror att det finns en mängd människor som jag. För det mesta stöder dom attackerna. De ser det som försvar.” 

Tillfrågad om de avvikande grupperna var desertörer, eller organiserade i någon hierarki, blev Wassim vag.“De startar också”, sa han. “De börjar organisera sig i vissa områden”.

Med tal cirkulerande om en fri syrisk armé i arbete, sa Wassim att en del desertörer efter att ha vänt sig från armén skulle ge sig  av till säkra hus i området. För det mesta, sa han, är de lågrankade officerare som nu varit på några ställen och skulle med i militär träning. Men han sa inte om det var en armé, eller en organiserad milis.“Inte än.”

Frågan om vem som organiserade och gav order, ville han inte ge svar på. Vid denna punkt började Wassim skrika.“För er på utsidan vill ni veta hur det är organiserat och hur det fungerar. Vad är det som händer härnäst.”“Då det gäller mig har jag helt enkelt sett så mycket, så mycket död efter åtta månader. Personligen, psykologiskt, är det alltför mycket.”

“I teorin, för övrikt, tror jag på en fredlig revolution. Men när man är där, då vet man att det bara är omöjligt. Det är en instinkt att försvara sitt hem, sin familj. Vi vet att genom att beväpna oss gör vi exakt det de vill att vi skall göra, att vi spelar det i deras händer. Men vi måste försvara oss.” Han sa att till största delen vill invånare i Homs ha stöd.

“Politiskt, ja.”

Och militärt?

“Ja, i form av utländskt stöd, för det mesta från andra arabländer.”

Och vad gäller andra grupper som kan leverera vapen?

“Vi behöver bara stöd.”

Wassim sa att det nyligen kommit in mer vapen och att mer skulle behövas för motståndet runt området.“Vi känner oss som föräldralösa barn i Homs. Ingen hjälper oss och vi är ockuperade.”

Vad händer i de andra städerna – känner invånare i Homs, att de lider mer?

“Ja. Vi känner att vi är dom som alldeles själva uppbär revolutionen i Homs”.“Vi förstår att det finns andra städer där det är omöjligt, där de också tar del av revolutionen”, sa han.

“Men för mig, ifall jag möter någon och han säger att han är från Aleppo, och de talar om för mig att de är därifrån, känner jag mig så arg, som om jag ville brista ut och attackera honom för att han inte gör någonting, medan så många människor dör.”

Och de andra städerna, som Hama?
Om det bara hade funnits en annan stad som gör som vi i Homs, då hade på några dagar regimen fallit”.

Wassim har nu flytt från Syrien. Men då de mesta oberoende media är bannlysta från Syrien, har det inte gått att få  hans påståenden oberoende bekräftat.

 

övers Ingrid Ternert

 

14 november, 2011

Högt spel i Syrien

Filed under: CIA,ekonomi,Irak,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien,terrorism,USA — ingrid @ 18:20

 av Juan Cole 12 nov 2011

Clinton: Syriens president al-Assad har nu förlorat sin legitimitet efter att mobben gått till storms och attackerat den amerikanska och franska ambassaden i Damaskus. 

‘Mobbens attacker mot de amerikanska och franska ambassaderna har under gårdagen utförts av element ‘positivt inställda till regimen’ i Damaskus och provocerat fram ett upphettat svar från utrikesminister Hillary Clinton, som menat att president Bashar al-Assad nu “förlorat i legitimitet” genom att inte ha levt upp till sina plikter gentemot den internationella rätten till skydd för utländska diplomater.

Hon varnade för att Washington inte anser al-Assad vara “omistlig.”

USA trappade upp sina finansiella sanktioner mot den syriska eliten, av vilka vissa med hade bankkonton frusna i Schweitz och annorstädes, och uppmanade upprepade gånger al-Asad att möta folkets krav på demokrati.

Varje bakgrundsanalys måste börja med vissa klara fakta, som att USAs störtande av Saddam Hussein har misslyckats att skapa ett Irak mer vänligt inställt till Israel (i själva verket är ayatollah Muqtada al-Sadrs sammanhållna grupp i grunden mer anti-israelisk än vad Saddams var). Den allmänna synen i MellanÖstern har blivit, att detta misslyckande kunde övertyga Israels säkerhetsetablissimang att al-Assads regim i Syrien är att föredra framför sunnifundamentalisten Numero Ett i Irak.

Som vida omkring, såvida al-Assad faller, uppfattas som en trolig efterträdare vid makten, även om en sådan förutsägelse naturligtvis bara är spekulation. Vad man kan erindra sig, är att år 2004 Al-Hayat också publicerat en artikel om en dylik effekt. Tidningen iscensätter också en del rubriker som kritik mot hans auktoritära stil, då det i själva verket är Washington som velat ha honom så, och därför tar emot en del gruff från honom utan några egentliga praktiska konsekvenser.

Clinton verkar ha varnat al-Assad att inte förlita sig alltför mycket på USAs rädsla för det Muslimska Brödraskapet, och hon signalerade också Washingtons allt större missnöje med möjligheten att sunni-Baathpariet i Syrien kunnat förlora makten. Hon menade nu, att detta var det hittills starkaste parti som hade regerat i Damaskus sedan Obamaadministrationen kom till makten, fast besluten att förbättra relationerna med Syrien (det är därför USA har en ambassadör i Damaskus vid attacker, då Bushadministrationen verkat gilla att låtsas som om Syrien egentligen inte existerat).

Själva attackerna reste många frågor. För det första verkar det som om regimen själv har satt upp massorna till attack, eftersom väldigt lite händer i Damaskus som BaathPartiet inte vill ska hända. Denna tes har fått stöd utifrån polisens lilla respons (minst sagt) och den amerikanska och franska ambassadens truppers ständiga behov av att försvara sina byggnader.

Fransmännen klarade attackerna, men efter en tid bröt mobben igenom till USAs ambassad och rannsakade den en stund innan den övertagits av Marinkåren. Arabiska al-Hayat sa att man också försökt nå USAambassadörens bostad.

De som attackerade hade protesterat mot USAambassadören Robert S. Fords besök på söndagen i Hama och hans franska motpart Eric Chevallier, som mycket väl hade kunnat ge invånarna anstånd från den hårda syriska genombrytningen som svar på de ca 300 000 demonstranterna där på fredagen.

Den syriske presidenten Bashar al- Asad hade under 1982 avskedat omkring 10 000 invånare, då man anklagade dessa för att vilja skapa ett muslimskt fundamentalistiskt uppror.

Enligt en tidigare rapport i al-Hayat hade massorna även innan ambassadattackerna kastat tomater och ägg mot ambassaden. Regimen spred ryktet om att ambassadör Ford hade blivit inkallad till Washington på grund av besöket i Hama, vilket Syrien beskrev som intrång i den syriska suveräniteten och inblandning i de egna angelägenheterna. USAs StatsDepartement förnekade ryktet.

 

övers Ingrid Ternert

9 november, 2011

Exempel på Syriens regims banditer

Filed under: krig,kvinnor,mellanöstern,Syrien,terrorism — ingrid @ 21:22

  An arab Woman Blues 9 nov 2011
 Shabiha – Ett exempel på en syrisk regimbandit.
Häromdagen på Twitter kom Layla Anwar med en del färsk information som hon precis hade fått – nämligen att 9 människor massakrerats i Homs, Syrien – på helgdagen Eid, bland dem två flickor och en kvinna.

Dessa var inga demonstranter, de var inte beväpnade och hade träffats av Shabihas krypskyttar medan de korsade gatan. Jag går inte in i ett tiotals videor som dagligen strömmar ut på uruknet.info om regimens brutalitet, vilken trots dess tanks, flygvapen och andra vapen fortfarande är maktlös inför de modiga människor som dagligen riskerar sina liv och visar på bestens ytterligt grymma ansikte. 

Som svar på den tweet som beskrev just detta, hade jag någon som kallat sig själv för ”Syrisk Riddare” en förmodat ”patriotisk” syrier på Twitter, tydligen anställd inom regeringen och sannolikt en del av Allawitklickens svar till mig genom följande:

Jag måste också tillägga att några andra syrier och libaneser öppet efterlyser FOLKMORD på SUNNIS i Libanon och Syrien och dessutom att avrätta Saad Al-Hariri.

Medan man påstår att alla dessa sunnis inte är annat än ”islamister” (som wahabbister, salafister eller pro-saudier). Och som typiska kriminella psykopat-fascister, slutar de sina tweets med uppmaning till mord — med leenden och blinkningar.

Onödigt att tillägga att dessa människor påstår sig vara pro-palestinier och anti-sionister. Om man verkligen vill veta deras sanna tiihörighet – är de pro-Allawiter, pro-Hizbollah och pro-Iran.

Förr fick jag många hot om våldtäkt och död – en del av en mycket gräslig natur. När det än är möjligt har jag övertygat dessa människor (på mitt eget sätt). Så om någon har någon information om denna ”Syriska Riddare”, var snäll och kontakta mig. Just denna post är alltså särskilt ägnad åt att visa för läsarna ett litet prov på de mordiska psykopatfascister, som Syriens modiga folk har att ställa sig upp mot.

 

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress