Fredskoalitionen Göteborg

1 februari, 2012

Hur Israel provocerar fram sanktioner och terrorbombning till att få krig med Iran

Filed under: ekonomi,EU,Iran,Israel,kärnkraft,krig,mellanöstern,nya,olja,terrorism,USA — ingrid @ 02:19

 

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

 

övers Ingrid Ternert

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,Irak,Kina,krig,mellanöstern,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 01:55

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

9 januari, 2012

Fyra år på Guantánamo som helt oskyldig

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,terrorism,USA — ingrid @ 01:11

 

7 jan 2012 av Murat Kurnaz
Jag lämnade Guantánamo Bay ungefär i samma skick som då jag anlände för nära fyra år sedan — med bojor från händerna till midjan, från midjan till anklarna och från anklarna till en bult i flygplansgolvet.

Öronen och ögonen stod vidöppna, huvudet var övertäckt och trots jag var den ende fången på   flighten, blev jag drogad och vaktad av åtminstone 10 soldater. Vid den tiden var emellertid overallen gjord av amerikansk denim snarare än Guantánamo-orange.

Senare fick jag veta att flygturen med detta C-17 militärflygplan från Guantánamo till Ramsteins flygbas i Tyskland, mitt hemland, kostade mer än en miljon dollar.

Då vi landade tog amerikanarna och låste upp handklovarna innan de överlämnade mig till en delegation av tyska tjänstemän. Den ansvarige amerikanen erbjöd sig att ersätta kedjorna runt mina vrister med ett nytt par av plast. Men den ansvarige tyska officeren vägrade starkt: ”Han har inte utfört något brott; här är han en fri man”.

I Bremen var jag ingen bra gymnasiestudent, men jag minns att jag lärde mig att amerikanarna efter det andra världskriget insisterade på rättegång för krigsbrott vid Nurnberg, och det hade hjälpt Tyskland att bli ett demokratiskt land. Märkligt nog trodde jag när jag stod där att tyskarna hade gett amerikanarna en grundläggande lektion i lagrätt.

Hur jag hade kommit fram till det? Nu är det 10-årsjubileum för öppnandet av fånglägren i den amerikanska flottbasen vid Guantánamo Bay på Cuba. Jag är ingen terrorist. Jag har aldrig varit medlem i Al Qaida eller gett dom något stöd. Jag har inte ens begripit mig  på deras idéer.

Jag är son till en turkisk immigrant som kom till Tyskland för att söka arbete. Min far arbetade i åratal på en Mercedes fabrik. År 2001 då jag var 18 år, gifte jag mig med en gudfruktig turkisk kvinna och ville lära mig mer om Islam och få ett bättre liv.

Jag hade inte mycket pengar. En del av de äldre i min hemstad föreslog att jag skulle resa till Pakistan för att på plats lära mig studera Koranen tillsammans med en religiös grupp. Jag lade upp mina planer precis före 9/11. Då jag var 19 år och naiv, tänkte jag inte på att kriget i Afghanistan skulle kunna ha något att göra med Pakistan eller resan dit. Så jag stack iväg dit på resa.

I Pakistan satt jag i en buss för allmänheten på min väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland, då polisen stoppade bussen som jag åkte med. Jag var den ende på bussen som inte var pakistanier — en del människor skämtar om att mitt röda hår får mig att likna en irländare — så polisen bad mig stiga av för att titta på mina papper och ställa en del frågor.

Tyska journalister sa till mig att samma sak hade hänt dom. Jag var ingen journalist utan en turist förklarade jag. Polisen satte mig i fängelse men lovade att de snart skulle låta mig åka iväg till flygplatsen. Efter några dagar överlämnade pakistanerna mig till de Usa-anställda.

Vid det laget var jag lättad över att ha blivit omhändertagen av amerikaner. Jag trodde de skulle ge mig en rättvis behandling. Senare visade det sig att Förenta Staterna hade betalat $3000 i skottpengar för mig.

Jag visste inte att amerikaner uppenbarligen hade slängt ut tusentals flygblad över hela Afghanistan och lovat folk, att de som överlämnade taliban- eller al Qaidamisstänkta skulle enligt flygbladet få ”tillräckligt med pengar för att kunna ta hand om er familj, er by och er klan under resten av livet”.

Detta resulterade i att ett stort antal män kom att hamna i Guantánamo.

De tog mig till Kandahar i Afghanistan, där amerikanska förhörsledare ställde samma frågor under flera veckors tid: Var är Osama bin Laden? Var jag med Al Qaida? Nej, sa jag till dem, jag var inte med Al Qaida. Nej, jag hade ingen aning om var bin Laden befann sig.

Jag bad förhörsledarna att vara snälla och ringa till Tyskland och reda ut vem jag är. Under dessa förhör dunkade de mig i huvudet, de stoppade mitt huvud under vatten och slog till mig i magen; detta kallar de inte ‘waterboarding’, men det innebär samma sak. Jag var helt säker på att drunkna.

Vid ett tillfälle blev jag fastkedjad vid innertaket på en byggnad och hängde i mina händer i dagar. En doktor kollade ibland att jag var Ok; sedan hängdes jag upp igen. Smärtan var outhärdlig.

Efter omkring två månader i Kandahar, fördes jag över till Guantánamo. Där var det mycket prygel, ändlös inspärrning i ensamcell, temperatur på fryspunkten och extrem hetta, dagar av framtvingad sömnlöshet. Förhören fortsatte alltid med samma frågor. Jag berättade min historia om och om igen — mitt namn, min familj, varför jag var i Pakistan. Inget av det jag sa kunde få dom nöjda.

Jag insåg att mina förhörsledare inte var intresserade av att höra sanningen.

Trots allt detta sökte jag vägar till att känna mig mänsklig. Jag har alltid älskat djur. Jag startade med att gömma en bit bröd från mina mål och mata iguaner som kom till staketet. Då de anställda upptäckte detta, blev jag straffad med 30 dagar i isolering och mörker.

Jag blev förundrad över dessa vanliga frågor: Varför var jag här? Med alla dessa pengar och underrättelser, så kunde väl inte Förenta Staterna ärligt talat tro att jag tillhörde Al Qaida, …eller?

År 2004 efter två och ett halvt år i Guantánamo blev jag ställd inför något som dom kallade en ‘Combatant Status Review Tribunal’, där en militärofficer sa att jag var en ”fientlig kombattant”, eftersom en tysk vän till mig år 2003 hade deltagit i en självmordsbombning — då jag redan befann mig på Guantánamo.

Jag kunde inte tro att min vän hade gjort något så vansinnigt, men om det var så, att han hade gjort detta, så kände inte jag till det. Det fanns tribunaler för att ta reda på det, huruvida fångar som Förenta Staterna höll fängslade vid Guantanamo Bays interneringsanläggning blivit korrekt beskrivna som ”fientliga kombattanter”.

Några veckor senare skulle jag få besök av en advokat. De tog mig till en särskild cell och in stegade en amerikansk professor i juridik, Baher Azmy. Jag trodde först inte att han var en riktig advokat; förhörsledarna ljög ofta för oss och försökte lura oss.

Men herr Azmy hade ett meddelande skrivet på turkiska som han hade fått från min mor, och det fick mig att lita på honom. (Min mor hade funnit en advokat i sin hemstad i Tyskland  och hade hört att advokater vid ‘Centret för Konstitutionella Rättigheter’ representerade Guantánamofångar; där centret gav Azmy mitt fall som offentligt biträde.) Han trodde inte på bevisen mot mig och upptäckte snabbt att min ”självmordsbombar” vän i själva verket levde och hade det bra i Tyskland.

Azmy, min mamma och min tyska advokat hjälpte till att trycka på den tyska regeringen för att säkra mitt frisläppande. Nyligen offentliggjorde Azmy ett antal amerikanska och tyska underrättelsedokument från 2002 till 2004, som visade att båda länder hade misstänkt att jag var oskyldig. En av dokumenten sa att amerikanska militärgardet trodde jag var farlig, eftersom jag hade bett en bön under den amerikanska nationalhymnen.

Nu fem år efter mitt frisläppande försöker jag lämna dessa hemska minnen bakom mig. Jag har gift om mig och har en underbar liten flicka. Ändå är det svårt att inte tänka på min tid i Guantánamo och fundera över hur det är möjligt att en demokratisk regering kan spärra in folk under oacceptabla förhållanden, utan någon verklig rättegång.

 

Murat Kurnaz, författare till ”Five Years of My Life: An Innocent Man in Guantánamo”, satt fängslad under åren 2001- 2006

övers Ingrid Ternert

2 januari, 2012

Democracy Now! Återblick år 2011

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,ekonomi,Fred,Irak,Iran,Israel,kvinnor,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Palestina,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 16:00

25 december, 2011

Om framtiden för Irak, Iran och al Qaida efter Usas krig

Filed under: CIA,Irak,Iran,krig,mellanöstern,terrorism,USA — ingrid @ 21:46

 

 

Om Irak: http://non-intervention.com/av Mike  Scheuer 22 dec 2011

En av de mest störande aspekterna av nutida Amerika är dess absoluta beslutsamhet att lura sig själv. Då de sista amerikanska soldaterna och marinkårssoldaterna lämnar Irak, har vi hört president Obama, senator McCain försvarsminister Panetta och otaliga andra tala som om Usas styrkor genomfört något positivt i Irak. Visst har våra soldater blivit välkomnade hem som “befriare” och förklarat — helt omåttligt — att det finns andra människor i världen som trängtar efter denna sorts frigörelse som Förenta Staterna bringat irakerna.

Vad ska man göra åt denna slags galenskap? Under åren härförinnan har det varit populärt att jämföra Förenta Staterna med det antika Rom, åtminstone vad gäller militär makt och den geografiska räckvidd som militär makt kan nå fram till. Denna sorts historiska knäppgökar säljer bra i media, akademin och i munnen på krigsmånglande politiker som senatorerna McCain, Graham och Lieberman, men klarar ingen noggrannare undersökning.

Romarna hade en superb militärmakt som bringade fred och blomstring till en stor del av Europa under 500 år eller mer, och till storsta delen gjorde man det genom krig, vilka bokstavligt talat förintade deras fiender. Föregångaren till Roms fred var fullständiga militära segrar som lämnade Roms fiender med ringa tvivel om att de var totalt besegrade och tron, att början till visdom är att bli vän med Rom, eller åtminstone inte göra Rom förbannad ännu en gång.

Verkligheten var här den huvudsakliga komponenten. Roms fiender visste alltid när de hade besegrats, som en historiker skrivit, var romarna alltid realistiska och manliga nog att veta då de vunnit och — vilket är viktigt — när de hade förlorat.

Utvecklingen efter Irakkriget i det amerikanska medvetandet visar, åtminstone att bland våra dubbla regeringsparti-eliter  går det inte att finna en enda romare. I Irak blev Förenta Staterna besegrad på varje tänkbart sätt. Inte ett av Washingtons i detalj klart beskrivna krigsmål hade genomförts. Saddam Husseins sunni-baserade tyranni ersattes av en shiadominerad tyranni, vars ledares förakt för Förenta Staterna är så starkt, att han inte brytt sig om att vänta tills den sista Usasoldaten hade lämnat, innan han startade det som skulle bli en obeveklig förföljelse av Iraks sunniminoritet.

För Obama och McCain är den här sortens tyranni acceptabel, eftersom Maliki och hans shiakriminella kom till makten i ett rättvist men meningslöst val. För Obama, McCain och deras likar är det viktigt att helt enkelt hålla val, det faktum att ett val enbart innebär byte av tyranni spelar nu ingen roll.

Så till kostnaden av en triljon dollar, regional instabilitet, 4600 döda soldater och marinkårssoldater och 30 000+ sårade, lyckades Bush- och Obamaadministrationen få till seger i Irak genom att “befria” det från stabilitet, ordning och Saddam-begången brutalitet och leverera det till en shia-tyranni, som verkar beredd på inbördeskrig så fort det är möjligt, i vilket de irakiska shia — med Irans hjälp — försöker tillintetgöra landets sunniminoritet och möjligen de ännu färre kristna,  medan man ändå håller på. En viss seger.

Då allt detta snart blir till vatten under broarna, medan republikanerna och demokraterna och deras mediaföljeslagare rör sig mot ännu en amerikansk ekonomisk kollaps, är det väldigt nödvändigt att vanliga amerikaner och deras militära ledare accepterar verkligheten om att Usamilitären blev — åtminstone i den muslimska världens ögon — besegrad i Irak.

General Petraeus och hans efterträdare tog fram en tillräcklig stabilitet i Irak för att låta Usas styrkor dra sig ur; och se till att den etniska rensningen av Bagdad blev till fördel för shia; mota ut sunnis till Jordanien; och dra fördel av det hat som al-Qaidas Abu Musab al-Zarqawi framkallat bland irakiska sunnis för att ta itu med al-Qaida, en talande taktisk förlust från vilken man nu är väl på väg att tillfriskna.

Medan sunni-shias inbördeskrig utvecklas vidare i Irak, får vi se al-Qaida återvända som en potent del av sunni-styrkorna, vilka även nu organiseras till strid för överlevnad mot en Usatillverkad, Iranunderstödd shiatyranni i Bagdad.

Al-Qaida-i-Irak kommer också uppstå som en viktig källa till materiellt stöd och militär ledning för islamisters militanta grupper över Medelhavet, som förbereder sig för att utnyttja en förbättrad tillgång till beväpning, frisläppta mujahedin-fångar, en ökad islamistisk politisk makt och mindre restriktiva operationella omgivningar, vilka ledsagas in genom den så-kallade arabiska våren.

Som dr Ron Paul ofta säger, leder Usas onödiga interventioner till krig och mera krig, såväl som uppskruvade och okontrollerbara kostnader i termer av blod och skatter. Att beslutet om intervention av Irak varit förödande står helt klart, och att Usas nationella säkerhetsintressen i regionen är mer hotade nu än vid tiden före 2003-eran, står på samma sätt klart.

Vad som nu behöver godkännas är, att Usas militär besegras i den muslimska världen och drivs ut ur Irak av män som är  beväpnade med vapen, vilka var på modet under Koreakriget. Det är möjligt och kanske riktigt att tro, Usas styrkor skulle bli besegrade i Irak för att (a) Usa-politiker vägrar vinna de krig de startar; (b) det misslyckade amerikanska utbildnings-systemet slutat undervisa barn att krig kan hjälpa till rätta, ifall man vinner, att det enda förbarmandet i krig är en snabb och fullständig seger; och att man bara kan vinna krig genom att döda fienden och hans supportrar tills de slutar;

(c ) att 1945 års efterkrigstid med sin teoriutveckling om ett rättvist krig får Usa att förlora krig och att applådera Usas marinkårssoldaters och andra soldaters dödande, såvida fiendens civila skyddas; och att alltför många Usa-generaler är lobotomerade på sitt sunda förnuft genom att studera på fakulteter som Harvard och Princeton.

Men trots att var och en av dom kan vara trovärdig, för nu är det bäst för oss alla att agera som vissa romare och manligt acceptera verkligheten, att Amerika blivit besegrad i Irak. Ifall vi inte väljer dr Paul, borde vi vara kloka nog att se till vi utan vidare är beredda på att vinna nästa krig, vilket genomförs av våra båda partier och invasionsdemokrati-månglare, ett krig som antingen riktas mot Iran — på begäran av Usamedborgare som stöder Israel — eller äger rum i Afrika, där flera genuint amerikanska nationella intressen alltmer hotas av en växande islamsk makt.

övers Ingrid Ternert

3 december, 2011

Kriget mot terrorismen – Chossudovsky

Filed under: Afghanistan,CIA,krig,nya,terrorism,USA — ingrid @ 23:56

16 november, 2011

Kriget i Afghanistan – Faran med uppgörelsen är att slutdatum saknas

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,nya,Sverige,talibaner,terrorism — ingrid @ 17:17

 

 Varje dag svensk trupp blir kvar i landet innebär fortsatta civila offer och kränkande av Afghanistans nationella suveränitet

Det skriver 2011-11-15 Lars-Gunnar Liljestrand om kriget i Afghanistan

Afghanistanuppgörelsen visar att krigsivrarna nu är på defensiven och att alla inser att kriget är förlorat. Faran ligger i att regeringen fortfarande glider på ett definitivt slutdatum.

 Sveriges regering har gått med i kriget i Afghanistan för att kvalificera sig som en pålitlig militär partner till USA och NATO i framtida militära operationer ute i världen. Det är inget svenska politiker vill säga men som försvarets egna strateger talar klarspråk om.

Varje försök till utvärdering av den svenska krigsinsatsen blir meningslös om inte den bakgrunden är klar.

De som nu talar om risken med ett snabbt tillbakadragande borde istället lära av Afghanstans historia, att varje dag som utländska soldater finns  på afghansk mark innebär fortsatt krig och civila offer. Istället är risken att regeringen vill fullfölja sitt examensprov och undviker därför ett definitivt slutdatum i sin proposition.

I svenska medier framställs kriget i Afghanistan som en slags humanitär intervention för att införa demokrati, säkra kvinnors rättigheter, skolor för afghanska barn osv. Det hävdar också Andreas Braw ordförande i Kristdemokratiska  Ungdomsförbundet i Stockholm. Han tycker att ”vi är på rätt väg ” med jobbet i Afghanistan och vill inte dra tillbaka trupperna.

Men vad är egentligen uppdraget för den svenska insatsen?

Riksrevisionen fann vid sin granskning att det saknades tydliga mål och att insatsen var svår att utvärdera. Regeringens företrädare talar i allmänna ordalag om demokrati och mänskliga rättigheter men vill inte gärna närmare gå in mer exakt på vad som skall uppnås med Sveriges deltagande i kriget. Istället är det militärstrateger på Försvarshögskolan som talade klarspråk. Professor Gunnar Åselius uttalade sig den 24 oktober i programmet God morgon världen:

”Även om det är värdefullt och viktigt att man kan bidra till ett bättre liv för människorna i Afghanistan så är det kanske inte ett syfte som man är beredd att offra svenska liv för. Det som för Sverige är viktigt med sin närvaro där, är att man skapar en sorts inflytande för Sverige i världen.

De skapar en bild av Sverige som en pålitlig samarbetspartner, som en del i det som kan beskrivas som en sorts global västlig allians och det är det som är viktigt för Sverige. De här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull.”

Talet om demokrati, kvinnofrågan och mänskliga rättigheter var enligt Åselius något som politikerna tog till för att sälja in kriget hos svenska folket. Någon vecka tidigare hade en annan militärstrateg Robert Egnell på Dagens Nyheters debattsida frankt förklarat:

”Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USAs ögon.”

Sveriges regering har gått med i kriget i Afghanistan för att kvalificera sig som en pålitlig militär partner till USA och NATO i framtida militära operationer ute i världen.

Det här kunde inte utrikesminister Carl Bildt säga i svenska medier men det gick bra i Washington Post 8 januari 2010 där han tillsammans med NATO-chefen Fogh Rasmussen skrev att USA kunde lita på Sverige som en militär partner i Afghanistan och att Sverige och NATO var ”vapenbröder” i den striden och i framtiden.

Kriget i Afghanistan är folkrättstridigt. USAs angrepp 7 oktober 2001 var aldrig sanktionerat av FN och Washingtons påstående om rätt till självförsvar efter 11 septemberattentaten har grundligt tillbakavisats av folkrättskunniga bland annat Ståle Eskeland norsk juridikprofessor  vid Oslo universitet som i oktober besökte Stockholm och deltog i flera debatter om folkrätten och kriget i Afghanistan.

Det svenska deltagandet i kriget som ett examensprov för fortsatta krig under USAs och Natos ledning är motbjudande och omoraliskt och helt i strid med den alliansfrihet Sverige fortfarande bekänner sig till. Vi kan ha vilka uppfattningar vi vill om hur Afghanistan skall styras men det är likväl en fråga för afghanerna och inte för oss i väst.

Diskussionen som nu börjat om svenskt tillbakadragande är bra. Den visar att krigsivrarna nu är på defensiven och att alla inser att kriget är förlorat. Faran ligger i att regeringen fortfarande glider på ett definitivt slutdatum. Säkerhetsläget skall enligt propositionen utvärderas av Karzairegeringen tillsammans med NATO och bestämma när och var utländska trupper skall kunna dras tillbaka.

”Slutdatum för den landsomfattande transitionsprocessen är satt till slutet av 2014, men den enskilda transitionen av provinser och distrikt är svårare att tidsbestämma”. Efter 2014 är det öppet för svenska soldater att delta som ”stödjande” till den afghanska armén och enligt Bildt kan det innebära att de blir stridande trupper.

Detta krig är det femte Afghanistankriget. Britterna försökte tre gånger erövra landet , ryssarna en gång och nu USA. All afghansk historia visar att afghanerna alltid kommer att bekämpa en utländsk ockupant. Under detta Afghanistankrig har aldrig så många offer skördats och så intensiva strider genomförts som efter USAs upptrappning av antalet soldater 2010.

Varje dag svensk trupp blir kvar i landet innebär därför fortsatt krig, fortsatt dödande och fortsatta civila offer samt fortsatt kränkande av Afghanistans nationella suveränitet.

 

Pakistansk talibanledare avvisar fredsförslag

Filed under: Afghanistan,drönare,krig,mellanöstern,Pakistan,talibaner,terrorism,USA — ingrid @ 01:27

 

 Asia Times 15 nov av Amir Mir

Pakistan – Då han följer i den afghanska talibanledaren Mullah Omars fotspår, har ledaren för Pakistans talibaner TTP  Hakeemullah Mehsud avvisat den pakistanska regeringens senaste fredserbjudandet om samtal och uppmanat till fler terrorattacker.

Det färska erbjudandet om samtal kom Pakistans InrikesMinister Rehman Malik med den 6 november vid ett särskilt meddelande under den islamska högtiden Eid på kvällen av den islamska festivalen, och uppmanade TTP och alla andra militanter att ta undan sina vapen och bli en del av den nationella högtiden.

Erbjudandet gjordes i enlighet med en resolution utfärdad under en Allparti Konferens den 18 oktober, vid vilken viktiga politiska partier infört samtal med TTP. medan han livligt avvisade erbjudandet om fredssamtal under högtiden, deklarerade TTPs chef att kriget mot Pakistan skulle fortsätta, i första hand för samarbetet med ”de otrognas styrkor” - med referens till Förenta Staterna och dess allierade .

Mullah Omar, de afghanska talibanernas högsta befälhavare, hade redan avvisat möjligheten av fredssamtal med amerikanarna tills och såvida de USA-ledda styrkorna kommer att dras bort från Afghanistan. I ett uttalande den 30 augusti sa Mullah Omar att det pågående kriget mot US-ledda allierade styrkor skulle komma att leda till seger för de afghanska talibanerna. Emiren beskrev det planerade slutet år 2014 med bortdragande av främmande trupper från Afghanistan som seger för talibanerna mot Västs högteknologiska militär.

I sitt särskilda budskap under högtiden Eid, vilket tolkats av underrättelsetjänstens SiteGroup, anklagade Hakeemullah Mehsud den pakistanska militären för sättet att överföra arabiska, uzbekska och andra mujahedeen till de otrogna vita, bara för att göra deras ledare nöjda. De araber som TTP chefen refererade till är medlem av al-Qaida, medan uzbekerna är medlemmar av Uzbekistans Islamska Rörelse (IMU) och andra nära militanta grupper som opererar från Pakistans-Afghanistans klanbälte.

”Vårt krig med er kommer fortsätta och snart förödmjukas ni i just detta liv, och man kommer också att vända er ryggen. För de otrogna har utnyttjat er och finner inte längre någon styrka hos er.”

Medan han åter påpekade sin bedyrade lojaltet mot Mullah Omar och anklagade det förtryck och de orättvisor som utförts mot själviska militanta ledare, vars lojaliteter ligger hos judar och kristna, förklarade TTPs chef att den enda lösningen var att förena sig under Mullah Omars ledarskap och inleda jihad.

”Jag uppmanar alla muslimer till resning mot dessa Västs agenter som sålt ut sitt samvete; att gå utöver sina olikheter och  förena sig under emiren Mullah Mohammad Omars banér och arbeta för Kalifatets återkomst (ett sunnireligiöst rike där Kalifen är religiös och världslig ledare)

- En dröm som väntar på att gå i uppfyllellse”, förklarade Hakeemullah Mehsud. Senare i uttalandet avvisade han DurandLinjen, den osynliga gräns som delar Afghanistan från Pakistan, och sa att banden mellan de afghanska talibanerna skulle ”fortsätta förstärkas”. Det rådde ingen tvekan om att den muslimska trosgemenskapen Umman är en enhet, och som muslimer accepterar vi inte en delning genom DurandLinjen eller några andra gränser.

Vi är alla lojala soldater till (AQ) Emiren Mullah Omar. Han är vår ledare, ledsagare och Emir. De tjänster och uppoffringar som Tehrik-e-taliban i Pakistan utfört för det Islamska Emiratet Afghanistan, har kommit att prövas över tiden och våra gemensamma band fortsätter att  förstärkas.   Hakeemullah Mehsud uppmanade muslimerna att ”visa den yttersta enighet” då Usa och Nato är redo att dra sig tillbaka från Afghanistan. ”Dessa otrognas arméer är ordentligt på gång mot sitt nederlag, och som utträdesstrategi är det ett allra sista försök att skapa spänningar inom ‘umman’, tillade Hakeemullah.

Det allra senaste erbjudandet om fredssamtal från Pakistans regering kom vid en tidpunkt då Pakistans militäroperationer i Pakistans FATA område  längs den osynliga gränsen till Afghanistan, haft ett litet inflytande på TTPs operationella förmåga, vilket trappat upp terroraktiviteterna över Pakistan, där man rapporterat att talibanernas organisatoriska växt och styrka tagit vissa språng över gångna år, både kvalitativt och kvantitativt.

Medan det finns dom i  Pakistans etablissimang som tror att TTP avvisat regeringens erbjudande om fredssamtal, eftersom man tar detta som ett tecken på svaghet, eller säger att TTP tvingats avvisa pakistanska regeringen i Islamabads erbjudande om fred, eftersom dess ledarskap inte längre litar på Pakistans militära etablissimang.

TTP har klart ingen lust att hålla fredssamtal med Pakistans regering, trots det klara uttalandet från arméchefen general Ashfaq Kiani den 18 okt, att pakistanska armén inte skulle haft något emot att regeringen i Islamabad för samtal med talibanerna.

Kiani anslöt sig till premiärminister Yousaf Raza Gilanis uttalande 2 okt att hans regering var beredd att hålla förhandlingar med alla militanta grupper, inklusive TTP, alltså de förenade KlanOmrådena. Då han reagerade på fredsförslaget, välkomnade den 3 okt TTPs vice befälhavare premiärministerns förslag, men inte utan att slå fast två ouppnåeliga förutsättningar för samtal:

Ett, regeringen borde överväga sin relation med Förenta Staterna om att två,  tvinga på landet en islamsk sharialag.

Det var svårt för premiärministern att acceptera villkoren, särskilt som Pakistan redan befinner sig under ofantlig press från USAs sida att starta en militär offensiv mot Haqqaniklanens militanta nätverk i Norra Waziristans klanförvaltning.

Även på annat sätt cirkulerar inflytelserika diplomater omkring i Islamabad och menar att den pakistanska regeringen helt enkelt inte förmår hålla fredssamtal med den militanta grupp, som redan blivit placerad på FNs Säkerhetsråds internationella antiterrorlista. Innan man den 29 juli 2011 förklarade TTP som terroristorganisation, hade SäkerhetsRådet redan okt 2010 fått in Hakeemullah Mehsud och hans vice befälhavare, Waliur Rehman, i sin sanktionslista.

Underligt nog kom FNs sanktioner mot TTP fyra år efter att gruppen gett sig av längs de vilda gränsområdena till Afghanistan och öppet förklarat krig mot den pakistanska staten och dess säkerhetsetablissimang för dess samarbete med främmande styrkor. USA lade Hakeemullah Mehsud till sin Specialdesignade globala terroristlista och TTP på sin lista med utländska terroristorganisationer från 1 sept 2010.

Mehsud är efterlyst av FBI för sin påstådda inblandning i bombningen av den amerikanska militärbasen den 30 dec 2009 nära den afghanska staden Khost och kom att döda sju CIA-agenter. Explosionen inträffade efter att en självmordsbombare med påstådd hjälp av TTPs ledare gått in i Khosts militärbas och detonerat laddningen, som var gömd under kläderna.

20 aug 2010 anklagades Mehsud inför federal domstol för konspiration till att mörda en amerikansk medborgare, då han befunnit sig utanför USA och konspiration för användande av massförstörelsevapen. Samma dag hade en federal anklagelse utfärdats för arrestering av Mehsud av USAs DistriktDomstol i Columbia.

USAs Statsdepartements belöning i sitt JuridiskaProgram ger pris på upp till fem miljoner dollar för den information, som i varje land direkt  leder till anhållande eller fällande dom för Mehsud. Han sågs senast i en video från februari i år vid Sultan Amir Tarars avrättning, bättre känd som överste Imam, tidigare anställd hos ISI, den pakistanska underrättelsetjänsten och blev kidnappad i mars 2010.

Tehrik-e-talibaner Pakistan som Mehsud leder är en paraplyorganisation för små och stora islamska militanter, grupper förlagda i FATAs gränsområde. Den hade bildats i Norra Waziristan den 12 dec 2007, då en samling upp till 40 högre pakistanska jihadledare hade lett en styrka på ungefär 40 000 i Peshawar, provinshuvudstad i en av Khyberpassets provinser, och beslutat gå samman under ett enda banér ledd av Baitullah Mehsud, som blev dödad under en amerikansk förarlös flygplansattack i augusti 2009.

TTPs uttalade mål vid tiden för bildandet var att förena talibanerna i Pakistan och sätta upp en centraliserad organisation mot NATOs styrkor i Afghanistan, förutom att genomföra jihad mot de pakistanska säkerhetsstyrkorna. Efter Baitullahs död och upphöjelsen av Hakeemullah Mehsud, blev det en exempellös ökning avTTP-sponsrade terroristaktiviteter i nästan varje skrymsle och vrå av Pakistan.

Detta är i första hand beroende på att TTP kombinerat sin styrka med al-Qaida och vissa andra terroristorganisationer och hotat utvidga sitt område och sina ambitioner. Trots att fortsatta amerikanska drönarattacker i klanområden i stora drag försvårat TTPtalibanernas möjligheter, har den alQaida-kopplade jihadgruppen klart hållit sig vid liv genom allianser med andra jihadistgrupper, utbrytargrupper, fotsoldater och legoknektar i klanbältet.

I vilket fall, i stället för att starta en fullskalig militär offensiv i Norra Waziristan för att avväpna TTPs vidsträckta jihadinfrastruktur, erbjuder det pakistanska etablissimanget fredssamtal, inte enbart till talibanerna utan också till andra militanta grupper.  Detta kommer mitt i en oro uttryckt av internationell terroristexpertis, att dylika drag inte är att rekommendera och kan leda till andra fiaskon. Förutom att vidare erodera auktoriteten för den pakistanska staten.
Amir Mir är en högre pakistansk journalist och författare till flera böcker om militant Islam och terrorism, den senaste om spåret till mordet på Bhutto: Från Waziristan till GHQ. (Som undertecknad vet svaret på – vid löfte om att hålla tyst)

 

övers Ingrid Ternert

 

14 november, 2011

Högt spel i Syrien

Filed under: CIA,ekonomi,Irak,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Syrien,terrorism,USA — ingrid @ 18:20

 av Juan Cole 12 nov 2011

Clinton: Syriens president al-Assad har nu förlorat sin legitimitet efter att mobben gått till storms och attackerat den amerikanska och franska ambassaden i Damaskus. 

‘Mobbens attacker mot de amerikanska och franska ambassaderna har under gårdagen utförts av element ‘positivt inställda till regimen’ i Damaskus och provocerat fram ett upphettat svar från utrikesminister Hillary Clinton, som menat att president Bashar al-Assad nu “förlorat i legitimitet” genom att inte ha levt upp till sina plikter gentemot den internationella rätten till skydd för utländska diplomater.

Hon varnade för att Washington inte anser al-Assad vara “omistlig.”

USA trappade upp sina finansiella sanktioner mot den syriska eliten, av vilka vissa med hade bankkonton frusna i Schweitz och annorstädes, och uppmanade upprepade gånger al-Asad att möta folkets krav på demokrati.

Varje bakgrundsanalys måste börja med vissa klara fakta, som att USAs störtande av Saddam Hussein har misslyckats att skapa ett Irak mer vänligt inställt till Israel (i själva verket är ayatollah Muqtada al-Sadrs sammanhållna grupp i grunden mer anti-israelisk än vad Saddams var). Den allmänna synen i MellanÖstern har blivit, att detta misslyckande kunde övertyga Israels säkerhetsetablissimang att al-Assads regim i Syrien är att föredra framför sunnifundamentalisten Numero Ett i Irak.

Som vida omkring, såvida al-Assad faller, uppfattas som en trolig efterträdare vid makten, även om en sådan förutsägelse naturligtvis bara är spekulation. Vad man kan erindra sig, är att år 2004 Al-Hayat också publicerat en artikel om en dylik effekt. Tidningen iscensätter också en del rubriker som kritik mot hans auktoritära stil, då det i själva verket är Washington som velat ha honom så, och därför tar emot en del gruff från honom utan några egentliga praktiska konsekvenser.

Clinton verkar ha varnat al-Assad att inte förlita sig alltför mycket på USAs rädsla för det Muslimska Brödraskapet, och hon signalerade också Washingtons allt större missnöje med möjligheten att sunni-Baathpariet i Syrien kunnat förlora makten. Hon menade nu, att detta var det hittills starkaste parti som hade regerat i Damaskus sedan Obamaadministrationen kom till makten, fast besluten att förbättra relationerna med Syrien (det är därför USA har en ambassadör i Damaskus vid attacker, då Bushadministrationen verkat gilla att låtsas som om Syrien egentligen inte existerat).

Själva attackerna reste många frågor. För det första verkar det som om regimen själv har satt upp massorna till attack, eftersom väldigt lite händer i Damaskus som BaathPartiet inte vill ska hända. Denna tes har fått stöd utifrån polisens lilla respons (minst sagt) och den amerikanska och franska ambassadens truppers ständiga behov av att försvara sina byggnader.

Fransmännen klarade attackerna, men efter en tid bröt mobben igenom till USAs ambassad och rannsakade den en stund innan den övertagits av Marinkåren. Arabiska al-Hayat sa att man också försökt nå USAambassadörens bostad.

De som attackerade hade protesterat mot USAambassadören Robert S. Fords besök på söndagen i Hama och hans franska motpart Eric Chevallier, som mycket väl hade kunnat ge invånarna anstånd från den hårda syriska genombrytningen som svar på de ca 300 000 demonstranterna där på fredagen.

Den syriske presidenten Bashar al- Asad hade under 1982 avskedat omkring 10 000 invånare, då man anklagade dessa för att vilja skapa ett muslimskt fundamentalistiskt uppror.

Enligt en tidigare rapport i al-Hayat hade massorna även innan ambassadattackerna kastat tomater och ägg mot ambassaden. Regimen spred ryktet om att ambassadör Ford hade blivit inkallad till Washington på grund av besöket i Hama, vilket Syrien beskrev som intrång i den syriska suveräniteten och inblandning i de egna angelägenheterna. USAs StatsDepartement förnekade ryktet.

 

övers Ingrid Ternert

9 november, 2011

Exempel på Syriens regims banditer

Filed under: krig,kvinnor,mellanöstern,Syrien,terrorism — ingrid @ 21:22

  An arab Woman Blues 9 nov 2011
 Shabiha – Ett exempel på en syrisk regimbandit.
Häromdagen på Twitter kom Layla Anwar med en del färsk information som hon precis hade fått – nämligen att 9 människor massakrerats i Homs, Syrien – på helgdagen Eid, bland dem två flickor och en kvinna.

Dessa var inga demonstranter, de var inte beväpnade och hade träffats av Shabihas krypskyttar medan de korsade gatan. Jag går inte in i ett tiotals videor som dagligen strömmar ut på uruknet.info om regimens brutalitet, vilken trots dess tanks, flygvapen och andra vapen fortfarande är maktlös inför de modiga människor som dagligen riskerar sina liv och visar på bestens ytterligt grymma ansikte. 

Som svar på den tweet som beskrev just detta, hade jag någon som kallat sig själv för ”Syrisk Riddare” en förmodat ”patriotisk” syrier på Twitter, tydligen anställd inom regeringen och sannolikt en del av Allawitklickens svar till mig genom följande:

Jag måste också tillägga att några andra syrier och libaneser öppet efterlyser FOLKMORD på SUNNIS i Libanon och Syrien och dessutom att avrätta Saad Al-Hariri.

Medan man påstår att alla dessa sunnis inte är annat än ”islamister” (som wahabbister, salafister eller pro-saudier). Och som typiska kriminella psykopat-fascister, slutar de sina tweets med uppmaning till mord — med leenden och blinkningar.

Onödigt att tillägga att dessa människor påstår sig vara pro-palestinier och anti-sionister. Om man verkligen vill veta deras sanna tiihörighet – är de pro-Allawiter, pro-Hizbollah och pro-Iran.

Förr fick jag många hot om våldtäkt och död – en del av en mycket gräslig natur. När det än är möjligt har jag övertygat dessa människor (på mitt eget sätt). Så om någon har någon information om denna ”Syriska Riddare”, var snäll och kontakta mig. Just denna post är alltså särskilt ägnad åt att visa för läsarna ett litet prov på de mordiska psykopatfascister, som Syriens modiga folk har att ställa sig upp mot.

 

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress