Fredskoalitionen Göteborg

27 mars, 2012

”Jag arbetar inte för er längre – Jag är nu inte det monster jag en gång varit”

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 16:14

Jon Turner relaterar sina erfarenheter i Irak under 2008 års event med filmen ‘Winter Soldier’. ”Skälet till att jag gör det”, sa förre marinkårssoldaten Jon Turner, ”är inte för mig själv och resten av samhället utan att höra, men det är för dessa som inte kan vara här… Tills folk hör vad som äger rum i detta krig, kommer det bara att fortsätta och folk fortsätter att dö. Jag är ledsen för det jag gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.”

Se också www.ivaw.org och www.snowshoefilms.com

Om inte för den lilla blå örringen i hans vänstra öra – och den tatuering han visat senare – kunde han lätt tas för en rakt igenom vanlig amerikansk pojke.

Men de historier han relaterade till, och de videos och disketter han visade under fyra dagar av utfrågningar med namnet ”Vinter Soldat Irak och Afghanistan”, var en miljon miles bort från Norman Rockwells Amerika.

Under den sista månadens utfrågningar hölls just utanför Washington D.C. en grupp vid namn Irak Veteraner mot krig med 55 närvarande veteraner, inklusive Turner, vilka gav ett personligt vittnesmål om vad man sett och gjort i Irak. Det var den ena helvetestorien efter den andra.

Turner vars enhet förlorat 18 soldater i Irak, hade rutinmässigt rapporterat och skjutit iväg salvor in i moskéer av ren ilska; ”hade sparkat in dörrar och terroriserat familjer”; av misstag skjutit in i bilar fyllda med civila, vars förare helt enkelt varit förvirrad eller inte förstått de engelska kommandoropen att stoppa; och dussintals andra brutaliteter som var dag riktats mot det irakiska folket.

Andra veteraner vittnade om liknande händelser, men två av Turners historier var bland de tyngsta vi hört under dessa fyra dagar. Den första handlade om Turners ”första dödade” – en ”fet man” till fots som han dödat för att ha vägrat stanna på kommandot halt. Den ”fete mannen” dog inte av den första kulan som Turner satt in i hans nacke, så medan han skrek och tittade vädjande in i Turners ögon, skickade Turner medvetet iväg honom med ett skott från ett nära avstånd.

Den andra historien var ännu värre. Turner och hans män hade en dålig dag – och dåliga dagar är uppenbart inte svårt att ha i Irak – Så Turner och två andra soldater ”tog bort en del individer” som inte hade utgjort något som helst hot mot dom. Turner sköt en man som kom förbi på en cykel, kastade sedan kroppen över en mur och som toppen på det hela skickade över hans cykel.

Under utfrågningen vände sig min vän Anthony Swofford, författare till ”Jarhead” och själv en före detta marinkårssoldat, till mig och sa, ”Jag tror att Turner just erkänt ett mord”. Men genom att sätta anmärkningen i sitt perspektiv skulle senare Swofford också berätta för mig, ”Jag vet att för varje kille där uppe som vittnar idag, finns förmodligen ett tusen andra därute som håller tyst”.

En del av demonstranterna utanför, inklusive gruppen Eagles Up!, påstod att de som vittnat inte var riktiga veteraner, men alla hade de fått gå igenom ett verifierings-team från ‘Irakveteraner Mot Krig. Dessutom skulle ingen ha kunnat – såvida inte de genomgått några års skådespelarutbildning – spela de känslor som dessa veteraner visade närde vittnade: spruckna röster som stockade sig i halsen, tårar som spontant vällde fram.

Trots de skräckhistorier som hade vällt fram under fyra dagar, innehöll inte alla någon personlig ondska. Marinkårsskytten James Gilligan snyftade då han berättade hur i Afghanistan under 2004, han hade placerat en obekant kompass alltför nära pipan på ett maskingevär, och fått den att ge en falsk fiendeposition. Istället för att ta bort talibanartilleriet, blev trupperna ansvariga för ett omfattande civilt dödande i en afghansk by i närheten.

Namnet ‘VinterSoldat’ togs från en liknande serie utfrågningar som hållits av ‘VietnamVeteraner Mot Krig’ i Detroit under 1971. Termen kom ursprungligen från revolutionära krigspatrioten Thomas Paines beskrivning av Washingtons soldater i Förfalskardalen, vilka stått emot en fruktansvärd vinter med svältransoner, för att ännu en gång komma tillbaka och kämpa för sin nation – och till slut vinna. Helt klart såg dessa Irakveteraner, precis som sina motparter Vietnamveteraner, fortfarande sig själva som kämpar för sitt land, och sökte få fram den sanning man varit med om till ett allmänt forum.

De talade utan någon skönjbar fientlighet eller partiskhet, med mindre vrede än vad man hade kunnat vänta sig. Mest uttryckte de sina skäl för att ha varit där längs samma linjer som förre marinkårssoldaten Sergio Kochergin, som sagt att han förväntat sig att hans vittnesmål skulle höras i Kongressen och kunna bidra till ett snabbt slut på kriget.

En sak är säker: Frågorna och problemen som togs upp i ‘Winter Soldier’ Irak och Afghanistan, var alla av de slag so borde ha diskuterats och debatterats av Kongressen, pressen och det amerikanska folket långt innan vi gått in i detta krig.

 

av Gerald Nicosia som är författare till ”Hem till kriget: En redovisning av Vietnamveteranrörelsen”.

övers Ingrid Ternert

23 mars, 2012

Aggression föder bara aggression

Filed under: CIA,Fred,IMF,krig,Mänskliga Rättigheter,Miljö,terrorism,USA — ingrid @ 23:00

21 mars 2002 av John Perkins  med  ‘Confessions of an economic hitman’

Under vårt nuvarande stadium och utifrån världens tidigaret historia vet vi att aggression bara skapar mer aggression.

Krig skapar mera krig. Terrorister drömde inte som barn om att bli terrorister. Då vi hör trumslagen från våra nuvarande Usaledare efter mer “intervention”, går det inte att låta bli att tänka på Catch-22 – den satiriska krigsromanen – ‘Öppna era ögon. Det gör inte ett dugg någon skillnad, vem som vinner kriget åt någon som är död.” sid 133-134

Och jag tänker på min vän Kiman Lucas, verkställande direktör i ‘Clear Path International’, som är icke vinstdrivande och arbetar för att återställa värdighet och självtillit hos överlevare i många länders konflikter.

Kiman reste tidigare till Vietnam och Kambodja; hon skrev- “Jag anser att varje framtida värld måste grundas på lagenlighet, respekt och empati för varandra och att tolerera och uppskatta våra skillnader.

Men i grunden behöver vi sluta upp med att glorifiera vårt klanmässiga förflutna — vare sig det är som du tänker dig ett kolonialt mästerstycke, eller det jag tänker mig som en klanmässig åtskillnad. Jag vill inte längre ha världen tillbaka till de gyllene dagarna med koloniala erövringståg, än jag vill tillbaka till världen med Shuarfolkets huvudjakt.

Det kan vara bra för våra egon att erinra oss vårt egets folks triumfer under de gamla goda tiderna, men det tjänar också till att föreviga myten om aggression som värdigt. Kanske blir det “kvinnliga” tänkande – baserat på födande snarare än dödande – vilket kan få folken i världen att tillsammans stå upp för vad som är rätt och erkänna att “fiende” alltid varit de idéer vi har mot andra, inte den andre.”

Hålla fram freden, plantera frön av harmoni, visdom, samexistens och respekt för alla. Det är enda vägen till skydd för en framtid, vilken ser annorlunda ut för våra barn. Att upprepa det förflutnas misstag och beväpna oss med större och bättre vapen, det erbjuder enbart ny ångest hos dessa som är målen för vapnen –  barn, bybor, kvinnor och män, vilka precis som vi försöker göra det bästa för sina barn.

När vi tar bort alla andra möjligheter till mänsklig existens och enbart förlitar oss på aggression för att lösa våra problem, då är det VI som blir problemet. Tänk dig nu ett sätt att så fred där du bor och som låter det blomma runtom i världen. Gör åtminstone en fredlig handling, var enda dag.

 

övers Ingrid Ternert

 

28 februari, 2012

‘Jag, Putin’ En blick från insidan på Rysslands åldrande, ensamma ledare

Filed under: ekonomi,Europa,Mänskliga Rättigheter,media,NATO,nya,religion,Ryssland,terrorism,Tyskland,USA — ingrid @ 05:52

‘Jag, Putin’ En blick från insidan på Rysslands åldrande, ensamma ledare
av Markus Brauck och Matthias Schepp NDR/cine centrum

Världen är van vid Vladimir Putins machobilder på björnjakter, valharpunering eller flugfiske.

En tysk dokumentärfilmare fick nyligen oväntat möjlighet att komma i kontakt med den ryske premiärministern. Och han fann en ensam, åldrande och överraskande sympatisk man.

Två män talar för tillfället inte till varandra. En är Vladimir Putin, Russia’s strongman premiärminister, och den andre är Hubert Seipel, en tysk dokumentär-filmare. De har precis haft ett vänligt samtal inför kameror i en mycket kameravänlig scen tagen i en regeringslimousine då man hastar genom avspärrade gator i Moskva.

Putin är på ett glatt humör och skrattar mycket. Men när intervjun sedan minskar och konversationen plötsligt ebbar ut och inte lämnar kvar något annat än tystnad mot bakgrund av de byggnader man hastar förbi i den ryska huvudstaden Moskva.

Putin tittar ut genom fönstret med en spänd blick och pressar samman sina läppar. Seipel rör vid hans kind. Båda män ser inte ut att trivas särskilt mycket. Scenen varar bara några få sekunder, och Seipel använder den enbart till en utsträckt version av sin film.

Men den visar perfekt hur svårt det är för dessa båda män — vilka inte har något gemensamt förutom filmen — att plötsligt tala med varandra om ganska känsliga frågor. Seipels försök att på något sätt närmare sig Putin är tröttande för dom båda.

Det innebär den första av flera längre intervjuer som gjordes med den mäktigaste mannen i Ryssland för hans film ”Jag. Det är den första av flera långa intervjuer som Seipel gjort med Rysslands mäktigaste man som skulle upp på tyska ARD allmänna TVnätverk 27 feb kl 10.45 pm Varenda ett innebär en svår balansakt.

Båda män försöker utnyttja den intima känsla som intervjun har skapat till sin egen fördel, och ändå vet var och en av dem att den andra också gör detsamma.

En sällsynt glimt bakom scenen. Den mäktiga ryske politikern har aldrig på film varit föremål för ett så intimt porträtt, och säkerligen inte ur en Västjournalists synvinkel, som kan redigera fotot som det passar.

Putin låter i normala fall inte journalister komma alltför nära. För honom är journalister inget annat än skumma agenter med sin propaganda, där han ofta visas upp i Formel-1 bilar eller jaktplan.

Kremls mediapool, en grupp av mer än två dussin handplockade journalister, som följt med Putin under hans offentliga framträdanden. Journalisterna tillbringade ofta timmar med att spela biljard i hans residens utanför Moskva medan man inväntade den kroniskt sena Putin.

En del av dom var helt klart avundsjuka, då han hade beslutat ge vissa av dom en sådan oöverträffad tillgång till Seipel och intervjuer, där ingenting legat utanför gränsen förutom Putins privatliv.

Filmmakaren lyckas etablera en avsevärd intimitet med premiärministern, som än en gång siktar in sig på att bli president, men utan att ha blivit tagen av honom. Han lyckas också bryta igenom den fasad som Putin hade kunnat hoppas på att få visa upp. Putin spelar den tuffe killen, medan Seipel visar att där finns en särskild vekhet och sorg om att alltid behöva spela denna roll.

Bild och Verklighet

Det tog Seipel två-och-ett-halvt år att förbereda denna film. Han skickade frågor till Kremls presstjänst, medan man samtidigt använder en andra, privat förbindelse till någon som åtnjuter Putins förtroende. Under två år hände ingenting.

Men därefter inbjöd Putin Seipel på besök.
Seipel är en erfaren politisk filmmakare. Han har gjort dussintals dokumentärer om komplexa frågor, från kriget i Kosovo till mutskandaler och har vunnit prestige-fyllda TVpris.

Även om han först inte tog Seipel på allvar, kom Putin att gradvis acceptera filmens idé. Själva dokumentären är ett avsteg från de officiella bilder, man är alltför bekant med. Istället erbjuder den en titt bakom maktens scen och riktar frågor om hur det exakt är att vara Vladimir Putin.

Scenerna som Seipel framställer erbjuder ett klart svar: Det är ensamt. I en scen ser man Putin öva ishockey ensam under natten i en tom arena. I en annan är han på morgonen vid poolen, bara i sällskap av sin svarta labrador retriever Koni, som slickar premiärministerns ansikte.

Sedan är det Putin som spelar ishockey under natten, den här gången med ett team av sina livvakter som spelar mot Dmitry Medvedevs livvakter, men utan den ryske presidenten.

Under en paus ser man Putin sittande för sig själv, och se gammal och trött ut. Och där finns Putin som går till ett styrelsemöte – också ensam.

Det spelar verkligen ingen roll var han befinner sig — även på en manlig jaktresa med vänner i avlägsna Sibirien — Han har alltid någon slags säkerhetsbuffert runtom-kring sig, vilken lämnar Putin att alltid sitta för sig själv.

Premiärministern försöker visa upp sig som en vältränad 59-årig, topptrimmad och manlig, viril och motsatsen till sin företrädare som president, den flabbige drinkaren Boris Jeltsin. Det är då allt kommer omkring den djupare meningen i
uppvisningen av Putins alla bilder på björnjakter eller flugfiske, som vi är så bekanta med.

Men i Seipels film, kommer detta inte längre som vore det virilt, utan snarare tröttande och glädjelöst. Seipel presenterar en bild av en man som envist håller borta en fysisk nedgång. Det är särskilt tydligt då den visade ansträngningen är en
bluff.
Till exempel, finns det en scen i vilken en yngre kvinna lägger Putin på rygg under en judomatch i hans gamla klubb i St Petersburg.

Putin visar helt klart att han inte kan acceptera detta nederlag och känner sig istället föranledd att ta revanch, genom att genast slänga ner henne våldsamt på mattan.
Vanligen hårdhänt med media

Seipel säger att Putin ”vill bli förstådd,men kan inte förstå varför vi inte förstår honom.” Med sin film är Seipel i första hand intresserad av Putins psykologi.

Där finns ett talande ögonblick då Putin blir tillfrågad om varför han gick in för judo i sin ungdom. Det var ett ”verktyg”, svarade han, ”för att hävda min ställning bland packet”.

I Seipels film är Putin ett gatubarn — smart och brutal om nödvändigt — som banat sig väg upp till toppen och ändå fortfarande inte passar in bland eliten.

På kvällen till galaöppningen av BolchojTeatern i Moskva, ser man Medvedev sittande på czarens balkong, högt ovanför den ryska huvudstadens välbärgade invånare vid orkesterdiket nedanför. Och vad gör då Putin? Han tränar ensam på isrinken för att träffa pucken.

Putin brukar i vanliga fall inte tänka så mycket på journalister. ”Han är förhäxad av konspirationteorier och tror att varje journalist kan köpas”, säger Nikolai Svanidze, en historiker och välkänd rysk TV-journalist.

När för en månad sedan premiärministern samlade de mest inflytelserika chefsredak-törerna till sitt kontor, gav han en reprimand till Alexei Venediktov, chefredaktör för den kritiska men inflytelserika nyhets- och radiostationen ‘Eko Moskva’, för att ”från morgon till kväll hälla skit över mig”.

Tisdagen den 14 februari sparkades stationens högsta ledning, inklusive dess högste chef Venediktov, som svar på Kremls påtryckning.

Lika överraskande låtsas Putin ha ett öppet sinne, i väl medvetande om att han inte skulle kunna ta om hand om tyska televisionens reporter på samma sätt. Men han sa bara helt kort: ”Vi har aldrig talat om det”.

Putin fångade på sitt eget sätt in filmaren och hans kameraman för att gå ur bilen och följa med honom. Trots att han aldrig är gnällig, har han visat han gillade Seipel och ibland spontant bjöd in honom under flera timmar över en middag,dock utan kameror. ”Politiskt sett är han ljusår från mig”, säger Seipel.

”Det har också tagit mig en stund att gradvis förstå vad som får honom att ta fel. Ändå kan jag inte säga att jag inte gillar honom som människa”. Putin sa han ville visa dom något speciellt och ledde dom längs en smal stig till sitt privata kapell, där han berättat för dom om sin tro och hur hans mor i hemlighet fick honom döpt.

Frestelsen att fokusera på dessa bilder på en mycket privat Putin måste ha varit fantastisk. Men Seipel kände att scenen var alltför privat, så han tog helt enkelt inte med den i sin film.

övers Ingrid Ternert

25 februari, 2012

IAEA inspekterar Irans kärnanläggningar under ömsesidig misstänksamhet

Filed under: CIA,FN,Iran,kärnkraft,Kärnvapen,krig,nya,Ryssland,terrorism — ingrid @ 03:17

Den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad har tidigare i månaden besökt centrum för Teherans forskningsreaktor. Iran har dramatiskt skyndat på sin produktion av anrikat uran under de sista månaderna, medan man vägrat samarbeta i att undersöka tecken på om det arbetats med att designa en bomb, sa FNs kärnenergiutredare i en konfidentiell rapport. I medlemsstaternas rapport, som den engelska tidningen Guardian har sett, hade IAEA , den  Internationella AtomEnergiOrganisationen, funnit att Iran tredubblat sin produktionstakt av uran, som hade anrikats upp till 20% under de gångna tre månaderna.

Mycket av ökningen i produktionen har ägt rum under jorden i en anläggning med namnet Fordow, och vad rapporten funnit, kommer ytterligare att öka det internationella trycket på Iran. Vid en tid med redan stora spänningar säger Teheran att man behöver detta material för sin forskningsreaktor  med produktion av medicinska isotoper, men regeringar i Väst menar, att dess lager av 20% uran gör att det ligger tydligt närmare ett fissilt vapenmaterial (då 12 -14 % annars vore mer normalt).

IAEAs inspektörer fann också att Iran hade ökat tempot i installeringen av centrifuger vid sin egentliga urananrikningsanläggning i Natanz. Över de gångna tre månaderna har 2600 nya centrifuger tagits i bruk och har centrifugerat urangas. Rapporten fann att Iran nu har kommit att producera nära fem och ett halvt kubikton låganrikat uran – anrikat till ungefär 3.5%, och då har omkring 109 kg uranblivit  anrikat till 20%. Såvida man velat komma upp till mer än 90% renhetsgrad, skulle det totala lagret ha mer än tillräckligt för att tillverka fyra kärnvapen.

Iran säger man inte har någon avsikt att tillverka vapen, och rapporten räcker kanske inte för länder i Väst  ledda av USA, Storbritannien och Frankrike, för att övertyga Ryssland och Kina att ta del av ökande sanktioner. Rysslands premiärminister Vladimir Putin sa, att fokus på kärnenergiprogrammet var en täckmantel för Västs försök att störta den klerikala regimen i Teheran. ”Jag tror att under den uppenbara kampen om att stoppa spridning av kärnvapen för ytterligare andra eventuella medlemmar i kärnenergiklubben som Iran, gör man försök av annat slag och med andra mål i sikte – att förändra Irans regim”, sa han.

Rapporten kritiserade också Iran för att inte vilja samarbeta i utredningen om dess kärnenergiprogram, och tillät heller inte inspektorer besöka en misstänkt kärnenergianläggning och vägrar svara på frågor om en  tidigare sovjetisk kärnvapenforskare som erbjudit tekniska råd.

Rapportens sammanfattning sa, att på grund av Teherans brist på samarbete ”kan organisationen inte ge några tillförlitliga försäkringar om frånvaron av odeklarerat kärnenergimaterial och aktiviteter i Iran, och därför dra slutsatsen att allt kärnenergimaterial i Iran är till för fredliga ändamål”. Även IAEA sa att man inte hade fått någon tillfredsställande förklaring på hur 20 kg av metallen uran hade försvunnit från ett iranskt forskningslaboratorium. Inspektörer noterade frånvaron av detta under en frågestund i augusti. När de under de senaste veckorna hade försökt undersöka detta  ,”indikerade Iran att man inte längre förfogar över en relevant dokumentation och att den personal som varit inblandad inte längre funnits tillgänglig”, sa rapporten.

Vissa Västregeringars analytiker tror att saknat uran skulle ha kunnat användas till att testa de explosiva komponenterna i kärnvapen. I en tidigare rapport, publicerad i november, uttryckte IAEA sin oro över att någon så explosiv test skulle kunnat genomföras inuti ett särskild stålcylinder vid en militär anläggning, Parchin. Under två besök i januari och i föregående vecka bad IAEAs inspektörer om att se Parchin, men blev vägrad.  ”Iran la fram att man fortfarande inte kunde erbjuda tillgång till denna anläggning”, sa rapporten. Diplomater förlagda i Wien, där IAEAs högkvarter ligger, sa att inspektörerna fått höra att eftersom Parchin var en militär anläggning, måste högre tjänstemän ge godkännande till besök och detta skulle ta en viss tid. Den inställningen förändrades inte mellan IAEA-teamets första och andra besök.

Enligt en diplomat som känt till besöket hos IAEA i förra veckan, verkade iranska tjänstemän från början beredda att tala om inspektörernas förfrågan, men sa vid slutet av första dagen att man inte undersökt det med sina överordnande.”När man kom tillbaka under andra dagen, var det slut med framstegen”, sa diplomaten. Under januaribesöket presenterade IAEA ett dokument som beskrev farhågor om underrättelse bevis, att Iran experimenterat med tillverkning av krigsmaterial. Dokumentet pekade på 65 frågor, men Teheran sa i vilket fall att bevisen var fabricerade. ”Inspektörerna har gett dom 65 frågor och de kom tillbaka med 65 nej”, sa en diplomat.

En av de frågor som restes av IAEA handlade om Vyacheslav Danilenkos aktiviteter, en ukrainare som hade arbetat på det sovjetiska kärnvapenprogrammet och från 1996 till 2002 arbetade i Iran. Danilenko har sagt till IAEA, att han hjälpt iranerna att tillverka mikroskopis-ka ”nano-diamanter” och föreläst. Enligt en forskningskunnig tjänsteman hade man bett iranerna om att komma med bevis på arbetet, men hittills inte lyckats med det.

Att han arbetat med nanodiamanter är säkert, men inga mer inspektioner har planerats i Teheran. IAEAs medlemsstater ska ta del av rapporten vid ett styrelsemöte omkring 5 mars, där FNs Säkerhetsråd kan komma att utsätta Iran för ytterligare sanktioner. Tills nu har Ryssland och Kina blockerat ett sådant drag, men båda har uppmanat Iran att samarbeta med IAEAs undersökning. Det är inte klart hur man kommer rösta på mötet den 5 mars.

 

övers Ingrid Ternert

artikeln här tidigare översatt

9 februari, 2012

Avlyssning, Sverige och Julian Assange

Filed under: CIA,Mänskliga Rättigheter,nya,Sverige,terrorism — ingrid @ 20:00

Se också

8 februari, 2012

Pakistan snyter USA på Osama informatör

Filed under: Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,Pakistan,terrorism,USA — ingrid @ 06:39

av Amir Mir Asia Times
Islamabad – Pakistan har avvisat ett krav från Förenta Staternas försvarsminister Leon Panetta att släppa en pakistansk läkare som nu väntas bli anklagad för förräderi, för att han  hjälpt CIA i operationen att döda Osama bin Laden.

Pakistans politiska och militära ledare har  länge diskuterat Panettas krav och beslutat att den påstådda informatören, Dr Shakil Afridi, inte ska få fri lejd, enligt en högt placerad utrikeskälla i Islamabad.

Avspisningen gavs i ljuset av en rekommendation från ‘Abbottabad Juridiska Kommission’ att registrera ett fall av högförräderi mot honom.

Kommissionen undersöker USAs SpecialStyrkors räd mot Bin Ladens gömställe i Abbottabad, vilka den 2 maj 2011 dödat al-Qaidaledaren.

Afridi, som kommissionen förklarat vara en ”nationell kriminell”, har anklagats för konspiration mot staten genom att samarbeta med en utländsk spionorganisation, men ännu inte för högförräderi – en anklagelse som skulle ha lett till dödsstraff. Doktorn blev arresterad av pakistanska säkerhetsstyrkor i sitt hus i Hayatabad, Peshawar, 20 dagar efter Bin Ladens död. Då han stod inför kommissionen, erkände Afridi att han hade börjat en vaccinationskampanj i Abbottabad i syfte att samla in DNAprov, för att utröna var Bin Laden och hans familj höll till.

Den 28 januari i en intervju med CBS uppmanade Panetta, chef för CIA medan Afridi arbetade där, de pakistanska myndigheternas att omedelbart släppa doktorn. I vilket fall avfärdade källor inom säkerhetsorganisationerna varje sådan möjlighet, och sa att han ska höras enligt kommissionens order, med uppgift att sondera den hemliga amerikanska räden i Abbottabad, då den mest eftersökta chefen för al-Qaida blev skjuten till döds tillsammans med sin son och två anställda.

Afridis erkände att han hade genomfört en falsk poliovaccinationskampanj i Bilal Town området i Abbottabad från 15-18 mars till 21-23 april 2011 för att försöka få DNAprov från invånarna i det läger, där Bin Laden hade gömt sig. De fyra medlemmarna i Abbottabad Juridiska Kommission, ledd av den avgående domaren Javed Iqbal, sattes upp genom en resolution som en gemensam parlamentssession enhälligt gått igenom 11 dagar efter räden. Och satte sista handen vid sin rapport, även om denna redan hade styrt regeringen att inte överlämna Afridi till amerikanarna att fortsätta med förräderianklagelserna.

Panettas uttalande kom då Usas Kongressledamöter trycker på om en lag som skulle ge Afridi amerikanskt medborgarskap, vilken är mer än 40 år och har amerikansk fru av pakistanskt ursprung. Välinformerade diplomater i Islamabad tror att ordern att införa en rättegång för högförräderi mot Afridi måste ha något att göra med den uppenbara vägran från CIA att erbjuda Kommissionen någon som helst information efter att ha fått en detaljerad utfrågning föregående år av det pakistanska utrikesdepartementet.

Pakistans säkerhetsorgan fortsätter att fråga ut Afridi i ett förslag att försäkra sig om hur CIA rekryterat honom och flera andra civila som varit på förhör alltsedan Abbottabad räden. Meningen var att den skulle hjälpa dem att få fram det amerikanska rekryteringsnätverket i Pakistan. Kommen från en enkel bakgrund har Afridi tagit examen från Khybers Medicinska Högskola i Peshawar under 1990 och arbetat som doktor med ansvar för Pakistans KhyberOrganisations federalt administrerade Klanområde. Doktorns nära medhjäpare säger, att var hans familj befinner sig, det förblir okänt.

Försvarsminister Panetta medgav i sin intervju den 28 jan att doktorn har arbetat för amerikanarna och försett CIA med information om den  flyende al-Qaida chefen. Baserat på denna information gjorde amerikanska Navy Seals räder mot hans gömställe, dödade honom och begravde  honom sedan i havet. I intervjun fick Panetta frågan: ”Det finns en pakistansk doktor som vi förstår har hjälpt oss där i våra ansträngningar, en man med namnet Shakil Afridi, som nu är anklagad för högförräderi i Pakistan och jag undrar vad du tror om det?” 

Panetta svarade: ”Jag är mycket oroad över vad pakistanerna gjort med denna individ. Detta var en person som, i själva verket hjälpt till att förse oss med underrättelser, vilka varit till mycket stor hjälp med tanke på denna operation. Och han förrådde inte på något sätt Pakistan. Han gjorde inte något som kunde underminera Pakistan.  Faktum är att Pakistan och Förenta Staterna har ett gemensamt fall här mot terrorismen, ett gemensamt fall mot al-Qaida och har ett mot dessa som kommer att attackera, inte bara vårt land utan deras land. Och för dom att vidta denna slags åtgärder mot någon som hjälpt till att gå emot terrorismen, det tycker jag bara är ett verkligt misstag å dera sida”.

”Bör de fria honom?” frågade CBS intervjuare. ”De kan vidta vilka åtgärder de vill för att disciplinera honom, men till slut borde han släppas”, svarade Panetta. Afridis arrestering har blivit en tagg i de redan spända relationerna mellan Islamabad och Washington. Förenta Staternas utrikesminister Hillary Clinton telefonerade president Asif Ali Zardari i juli förra året för att få hans hjälp till att säkra Afridis frisläppande, men hennes förfrågan hade fått avslag. Clinton fick beskedet att frågan var under juridiken och bara den Juridiska Kommissionen skulle ha kunnat bestämma hennes öde.

I en utveckling relaterad till detta, har en grupp amerikanska kongressmedlemmar infört en lagtext i RepresentantHuset om att ge Afridi medborgarskap. ”Idag har jag  introducerat en lag för att ge ett amerikanskt medborgarskap till Shakeel Afridi, den pakistanska medicinska doktorn, som riskerade sitt liv för att identifiera Osama bin Laden och hjälpte USAs militära styrkor att få honom inför rätta. Om han döms kan han bli avrättad”, sa Kongressmedlemmen från Californien Dana Rohrabacher den 4 februari.

”Min lag kommer ge honom ett amerikanskt medborgarskap och skicka ett direkt och kraftfullt meddelande till dessa i pakistanska regeringen och militären som har skyddat hjärnan bakom 9/11 under alla dessa år och som nu söker vedergällning mot dem som hjälpt till att avrätta Osama bin Laden”, sa Rohrabacher i RepresentantHuset.

Medborgarskapslagen infördes av mer än ett dussin höga kongressmän, inklusive Bill Posey och Roscoe Bartlett. ”Denna lag visar världen att Amerika inte överger sina vänner”, sa Rohrabacher. Läkaren använde ett team sjuksköterskor och hälsoarbetare till att administrera hepatit B vaccinationer i Abbottabad, utan att ens informera de verkliga myndigheterna. Usas tjänstemän har redan gått ut med att doktorerna lyckats få tillgång till Bin Ladens läger, men lyckades inte få DNA prov från någon av hans familjemedlemmar.

Som sakerna ser ut, verkar Kommissionen redan ha förseglat Afridis öde, även om det ännu inte är klart om anklagelsen står under Artikel 6 i 1973 års Konstitution (anklagelser om förräderi), eller om han döms för att ha ägnat sig åt spioneri för ett utländsk makt. Artikel 6 i Konstitutionen handlar om rebelliskhet framför allt dikterad av högförräderi geom kriminellt spioneri på landets militär, dess diplomater eller dess säkerhetstjänst för en utländsk makt.

Det råder bland högre diplomater i Islamabad en viss skepsis inför Kommissionens direktiv till de pakistanska myndigheterna; miljondollar-frågan som rests av dessa är hur Afridi sårat det nationella intresset genom att hjälpa till att lokalisera världens mest eftersökta terrorist som orsakat över 3000 civilas död under 9/11 attacken mot Förenta Staterna.

 
övers Ingrid Ternert

1 februari, 2012

Hur Israel provocerar fram sanktioner och terrorbombning till att få krig med Iran

Filed under: ekonomi,EU,Iran,Israel,kärnkraft,krig,mellanöstern,nya,olja,terrorism,USA — ingrid @ 02:19

 

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

 

övers Ingrid Ternert

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Filed under: dollar,ekonomi,finansmarknader,Irak,Kina,krig,mellanöstern,NATO,nya,olja,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 01:55

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

9 januari, 2012

Fyra år på Guantánamo som helt oskyldig

Filed under: Afghanistan,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,terrorism,USA — ingrid @ 01:11

 

7 jan 2012 av Murat Kurnaz
Jag lämnade Guantánamo Bay ungefär i samma skick som då jag anlände för nära fyra år sedan — med bojor från händerna till midjan, från midjan till anklarna och från anklarna till en bult i flygplansgolvet.

Öronen och ögonen stod vidöppna, huvudet var övertäckt och trots jag var den ende fången på   flighten, blev jag drogad och vaktad av åtminstone 10 soldater. Vid den tiden var emellertid overallen gjord av amerikansk denim snarare än Guantánamo-orange.

Senare fick jag veta att flygturen med detta C-17 militärflygplan från Guantánamo till Ramsteins flygbas i Tyskland, mitt hemland, kostade mer än en miljon dollar.

Då vi landade tog amerikanarna och låste upp handklovarna innan de överlämnade mig till en delegation av tyska tjänstemän. Den ansvarige amerikanen erbjöd sig att ersätta kedjorna runt mina vrister med ett nytt par av plast. Men den ansvarige tyska officeren vägrade starkt: ”Han har inte utfört något brott; här är han en fri man”.

I Bremen var jag ingen bra gymnasiestudent, men jag minns att jag lärde mig att amerikanarna efter det andra världskriget insisterade på rättegång för krigsbrott vid Nurnberg, och det hade hjälpt Tyskland att bli ett demokratiskt land. Märkligt nog trodde jag när jag stod där att tyskarna hade gett amerikanarna en grundläggande lektion i lagrätt.

Hur jag hade kommit fram till det? Nu är det 10-årsjubileum för öppnandet av fånglägren i den amerikanska flottbasen vid Guantánamo Bay på Cuba. Jag är ingen terrorist. Jag har aldrig varit medlem i Al Qaida eller gett dom något stöd. Jag har inte ens begripit mig  på deras idéer.

Jag är son till en turkisk immigrant som kom till Tyskland för att söka arbete. Min far arbetade i åratal på en Mercedes fabrik. År 2001 då jag var 18 år, gifte jag mig med en gudfruktig turkisk kvinna och ville lära mig mer om Islam och få ett bättre liv.

Jag hade inte mycket pengar. En del av de äldre i min hemstad föreslog att jag skulle resa till Pakistan för att på plats lära mig studera Koranen tillsammans med en religiös grupp. Jag lade upp mina planer precis före 9/11. Då jag var 19 år och naiv, tänkte jag inte på att kriget i Afghanistan skulle kunna ha något att göra med Pakistan eller resan dit. Så jag stack iväg dit på resa.

I Pakistan satt jag i en buss för allmänheten på min väg till flygplatsen för att resa tillbaka till Tyskland, då polisen stoppade bussen som jag åkte med. Jag var den ende på bussen som inte var pakistanier — en del människor skämtar om att mitt röda hår får mig att likna en irländare — så polisen bad mig stiga av för att titta på mina papper och ställa en del frågor.

Tyska journalister sa till mig att samma sak hade hänt dom. Jag var ingen journalist utan en turist förklarade jag. Polisen satte mig i fängelse men lovade att de snart skulle låta mig åka iväg till flygplatsen. Efter några dagar överlämnade pakistanerna mig till de Usa-anställda.

Vid det laget var jag lättad över att ha blivit omhändertagen av amerikaner. Jag trodde de skulle ge mig en rättvis behandling. Senare visade det sig att Förenta Staterna hade betalat $3000 i skottpengar för mig.

Jag visste inte att amerikaner uppenbarligen hade slängt ut tusentals flygblad över hela Afghanistan och lovat folk, att de som överlämnade taliban- eller al Qaidamisstänkta skulle enligt flygbladet få ”tillräckligt med pengar för att kunna ta hand om er familj, er by och er klan under resten av livet”.

Detta resulterade i att ett stort antal män kom att hamna i Guantánamo.

De tog mig till Kandahar i Afghanistan, där amerikanska förhörsledare ställde samma frågor under flera veckors tid: Var är Osama bin Laden? Var jag med Al Qaida? Nej, sa jag till dem, jag var inte med Al Qaida. Nej, jag hade ingen aning om var bin Laden befann sig.

Jag bad förhörsledarna att vara snälla och ringa till Tyskland och reda ut vem jag är. Under dessa förhör dunkade de mig i huvudet, de stoppade mitt huvud under vatten och slog till mig i magen; detta kallar de inte ‘waterboarding’, men det innebär samma sak. Jag var helt säker på att drunkna.

Vid ett tillfälle blev jag fastkedjad vid innertaket på en byggnad och hängde i mina händer i dagar. En doktor kollade ibland att jag var Ok; sedan hängdes jag upp igen. Smärtan var outhärdlig.

Efter omkring två månader i Kandahar, fördes jag över till Guantánamo. Där var det mycket prygel, ändlös inspärrning i ensamcell, temperatur på fryspunkten och extrem hetta, dagar av framtvingad sömnlöshet. Förhören fortsatte alltid med samma frågor. Jag berättade min historia om och om igen — mitt namn, min familj, varför jag var i Pakistan. Inget av det jag sa kunde få dom nöjda.

Jag insåg att mina förhörsledare inte var intresserade av att höra sanningen.

Trots allt detta sökte jag vägar till att känna mig mänsklig. Jag har alltid älskat djur. Jag startade med att gömma en bit bröd från mina mål och mata iguaner som kom till staketet. Då de anställda upptäckte detta, blev jag straffad med 30 dagar i isolering och mörker.

Jag blev förundrad över dessa vanliga frågor: Varför var jag här? Med alla dessa pengar och underrättelser, så kunde väl inte Förenta Staterna ärligt talat tro att jag tillhörde Al Qaida, …eller?

År 2004 efter två och ett halvt år i Guantánamo blev jag ställd inför något som dom kallade en ‘Combatant Status Review Tribunal’, där en militärofficer sa att jag var en ”fientlig kombattant”, eftersom en tysk vän till mig år 2003 hade deltagit i en självmordsbombning — då jag redan befann mig på Guantánamo.

Jag kunde inte tro att min vän hade gjort något så vansinnigt, men om det var så, att han hade gjort detta, så kände inte jag till det. Det fanns tribunaler för att ta reda på det, huruvida fångar som Förenta Staterna höll fängslade vid Guantanamo Bays interneringsanläggning blivit korrekt beskrivna som ”fientliga kombattanter”.

Några veckor senare skulle jag få besök av en advokat. De tog mig till en särskild cell och in stegade en amerikansk professor i juridik, Baher Azmy. Jag trodde först inte att han var en riktig advokat; förhörsledarna ljög ofta för oss och försökte lura oss.

Men herr Azmy hade ett meddelande skrivet på turkiska som han hade fått från min mor, och det fick mig att lita på honom. (Min mor hade funnit en advokat i sin hemstad i Tyskland  och hade hört att advokater vid ‘Centret för Konstitutionella Rättigheter’ representerade Guantánamofångar; där centret gav Azmy mitt fall som offentligt biträde.) Han trodde inte på bevisen mot mig och upptäckte snabbt att min ”självmordsbombar” vän i själva verket levde och hade det bra i Tyskland.

Azmy, min mamma och min tyska advokat hjälpte till att trycka på den tyska regeringen för att säkra mitt frisläppande. Nyligen offentliggjorde Azmy ett antal amerikanska och tyska underrättelsedokument från 2002 till 2004, som visade att båda länder hade misstänkt att jag var oskyldig. En av dokumenten sa att amerikanska militärgardet trodde jag var farlig, eftersom jag hade bett en bön under den amerikanska nationalhymnen.

Nu fem år efter mitt frisläppande försöker jag lämna dessa hemska minnen bakom mig. Jag har gift om mig och har en underbar liten flicka. Ändå är det svårt att inte tänka på min tid i Guantánamo och fundera över hur det är möjligt att en demokratisk regering kan spärra in folk under oacceptabla förhållanden, utan någon verklig rättegång.

 

Murat Kurnaz, författare till ”Five Years of My Life: An Innocent Man in Guantánamo”, satt fängslad under åren 2001- 2006

övers Ingrid Ternert

2 januari, 2012

Democracy Now! Återblick år 2011

Filed under: Afghanistan,Afrika,Egypten,ekonomi,Fred,Irak,Iran,Israel,kvinnor,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Palestina,Ryssland,terrorism,USA — ingrid @ 16:00

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress