Fredskoalitionen Göteborg

 

av Layla Anwar 2 sept

Ända sedan igår har jag spytt, inifrån och ut…Vilken fasa – om det drabbar oss… är något vi aldrig tänker… Mitt första anfall kom efter att jag hade läst er presidents tal, talet till ”nationen”. Han anser nämligen att ni är en nation?!

Det började med en olustkänsla långt ner i magen, vilken snabbt gick över till en pockande, därefter en illaluktande uppkastning som ur en uppdämd vulkan i våldsamma plågor av ett fullständigt anfall…

Jag har under de gångna 20 åren eller så utvecklat en hög intolerans mot svekfullhet, och med er historia har ni ytterligare lyckats finslipa detta som jag nu är allra mest allergisk mot…Ni bokstavligen talat gör mig sjuk.

Förändring-  Ni bräker som en flock idisslande får, boskap som ruvar på varje ord jag serverar… Svart och Vitt, även dessa efterblivna som kallar sig amerikanska araber och muslimer, vilka glatt sig åt Onkel Toms ankomst till Vita Huset.

O de ”principfasta”, ”moraliska” pryda, puritanska, perverterade som kallar sig amerikaner, de som för omväxlings skull sent visat upp… och alltid slutit upp på den vinnande sidan, då tåget redan har passerat…

Den nya världens krigsmånglare, det är vad ni är. Konstlade och okunniga så in i märgen. Ni stoltserar alltså med att vara ”ett godsint” folk, ett ”medkännande, inkännande, omfamnande” folk, då det inte handlar om något annat än svek.

För 20 år sedan såg jag mitt land, min fars, min mors land, mina förfäders, delas framför mina ögon… 20 jävla år. Tjugo år av ett folk — först vissnande, skrumpnande bort, som blommor som aldrig fått se ljuset, som aldrig fått vända ansikten mot solen och sedan försvinna in i skuggorna.

Stapplande in i en färglös bakgrund… bombad, massakrerad, slaktad till ett intet… samma ingenting som gömmer ert dagliga liv… samma ingenting som gör att ni rusar iväg till er psykdoktor, samma ingenting som göder ert skit, samma ingenting som ni fyller med konsumtion… samma hål av ingenting, av det hål, det djupa hål ni lever i, och en del av detta spyr jag upp från min mages hålrum…

Så ni har ”offrat” er för oss, så ni har befriat oss från vår ”tyrann”, så ni har ”levt upp till ert ansvar”… som ni gjort i Falluja, Haditha, Mahmoudiya, Bagdad, Basra, Mosul, Ramadi… ”döda dom jävlarna” skrek ni… och era fruar skänkte några tårar medan de viftade med er ökända flagga… ett degenererat, nedgående lands flagga, som inte kan erbjuda något annat än mord, förödelse och ofärd…

Ni befriade oss från ”diktaturen” med 5 gånger storleken av en Hiroshima- och en Nagasakibomb… ni befriade oss tills det inte fanns något utrymme kvar i våra bårhus och 7,5 år senare letar vi fortfarande efter våra döda… ni befriade oss tills våra gator blivit blodpölar och moskéerna omvandlade till tortyrhålor, där dessa hajjis (‘araber’) fått sina ögon utstuckna och sina kroppar uppborrade, ni befriade oss så att vi blev våldtagna och mördade för 1000 dollar eller för att ha burit läppstift.

…Ni befriade oss så att våra kroppar flutit upp ur Eufrat och Tigris, förmultnade till oigenkännlighet… ni befriade oss, javisst…  ni stoppade in oss i fängelseceller, ni täckte oss med ert piss och era exkrementer.

Eller så överlämnade ni oss till era soldater eller homo och horor i turbaner, medan ni knullade de prostituerade som ni särskilt tagit in i ert Gröna Fort… medan resten av oss fick leva i muromgärdade getton, dessa som ni byggde upp för oss…

Ni befriade oss alright… och ni levde upp till era principer, era ideal och ert ansvar… Men vad jag verkligen hedrar er för är, att ni datoriserat, digitaliserat döden för oss… ni förstår, tack vare er är idag bårhusen rustade med senaste teknologi, 7 år senare kan vi kanske till slut gå och leta fram en kär väns kropp. Vi har till och med blivit numrerade i serienummer, ni är ett seriemördande folk och vi har fått serienummer.

Vi bär nummer vartän vi går, nummer på våra pass, på våra ID, på våra fängelsehalsband och även på våra döda kroppar… numren följer oss till bårhusen, idag har vi en hel del av dessa… alla återuppbyggnads-pengar har vi byggt bårhus av…  kanske inte helt, men stulit pengarna ni har… miljarder dollar, så vi fick göra trädgårdar och parker till gravplatser… där barnen leker mitt bland lidande mödrar i deras oupphörliga sorg…

Ni är verkligen ett modigt folk… ett nobelt, modigt folk. Se allt vad ni gjort för oss! Er generositet kommer att stå i de historiska annalerna… och ni kommer att betraktas som ett historiskt exempel, en modell för ett land och ett folk med stor integritet… just som den Nya Irakiska Modellen.

De av oss som inte kunnat handskas med denna er ymniga inlevelse, den som er stinkande alternativa press älskar att tro – att amerikanarna är ett empatiskt folk- som flugit sin kos… försvunnit i dimman av denna er mänskliga godhet, med några dokument och minnen, sår och skador stoppade i resväskor… utan någon destination…

En permanent exil har fått bli vår boning… en ny geografisk hemvist, okänd på kartan… bärande på oss själva som en alltför tung börda, kämpande så att ändarna kan mötas, en kamp för att överleva att inte bli galen, att inte uppslukas av er tomhet..

Skrapande humanitet med våra naglar… i försöken att finna den, grävande med bara händerna, ibland med en önskan om att bli begravd där, längs våra älskade… ibland med en önskan om att aldrig blivit födda, ibland gråtande i vår ensamhet, ibland skrikande i våra mardrömmar, ibland avskärmande oss för att matcha er intighet…

Det mesta av tiden förvirrade, borta och förbryllade… fortfarande oförmögna att fatta vad som hänt med oss, i Frihetens namn… andra gånger helt upptagna med historia efter historia av ändlöst lidande och misär som tillfogats av er…

Med historier om släktingar och vänner förlorade i Demokratins hålor, med historier om de monster som fötts i landet Frihet, med historier om smitta och sjukdom nästlande sig in i vårt DNA till att bli del av oss… infiltrerande vårt varande, vår mark, vår luft, vårt vatten…

Berättelse efter berättelse…bild efter bild… rullstolar, amputationer, förlorade lemmar, förlorade ögon, fingrar borta, ett barn som dör, en kvinna som blir våldtagen och dödad, en man som blir torterad till döds… historia efter historia av… fattigdom, sjukdom, nöd, försummelse, övergivenhet… historia efter historia av en evig trötthet som blivit pålagd oss som en filt…

Jag ser i mitt huvud, i min fantasi, i mitt minne, där floden Tigris en sommarnatt flyter rätt in i solnedgången… då luften är kyligare (och då det funnits elektricitet och dricksvatten), ser jag floden flyta, lugnt, tyst, stilla… ingenting som rör den, den bara flyter och jag sluter mina ögon och ser mig själv flyta med, in i den… till en okänd ort… bara under dessa ögonblick kan jag känna av ett verkligt lugn… under dessa sekunder, då jag kunnat flyta med floden, där ingenting hade växt och tagit form… från tidens nedgång…

Jag går tusentals år tillbaka i tiden, då ni inte fanns, då ni inte hade något namn, ingen form och ingen färg… och jag finner mig själv och jag finner Irak. Det är den enda tröst jag kunnat ge mig själv – att även när jag spyr tarmarna ur mig, jag fortfarande kan finna Henne, och mig själv.

Men det kan inte ni.

övers Ingrid Ternert

PS En fantastisk beskrivning av staden och flodenDS

Obamaadministrationen säger att de sista stridsbrigaderna nu lämnat Irak. Skulle det innebära slutet på Irakkriget eller är det bara  ett annat namn på USAs ockupation?

Mer än 50 000 trupper återstår i Irak såväl som 4500 specialstyrkor och tiotusentals inom privatfirmor. USAs ambassad i Bagdad är världens största —med en storlek av 80 fotbollsplaner. Ett perspektiv av det så-kallade tillbakadragandet som vi sällan hör i amerikanska media ger två irakier, Raed Jarrar från Peace Action och Yanar Mohammed från organisationen ‘Womens Freedom in Iraq’

Raed Jarrar, konsult för Kväkarna i USA och medlem av Peace Action.

Yanar Mohammed ordförande i Women´s Freedom in Iraq
 
Irakkriget är allt annat än över. NBCs nyhetsankare Brian Williams ledde den kvällens utsändning med en exklusiv rapportering från Irak.

BRIAN WILLIAMS: Vår främste utrikeskorrespondent Richard Engel, som i så många år bevakat kriget för oss, sänder i natt från en konvoj som färdas över den irakiska öknen. Och Richard,  jag förstår att vid denna timma handlar din rapport om den officiella rapportering som kommer från Pentagon eller hur?

RICHARD ENGEL: Ja, så är det. Just nu är vi med de sista amerikanska stridande trupperna, och de håller just nu på att lämna landet. Vi åker med 4/2 Stryker Brigade. Jag ligger i direktsändning från toppen av ett Stryker stridsfordon. Det finns 440 amerikanska trupper i konvojen. Så fort de har korsat gränsen till Kuwait—inte långt, ungefär trettio amerikanska miles härifrån—så fort alla dessa soldater lämnat Irak kommer Operation Iraqi Freedom – denna stridsuppgift i Irak, att vara över.

…….
Trots att trupptillbakadragandet i Irak blivit hyllat som en stor milstolpe i Irakkriget och som ett slut på stridsoperationerna, kommer 50 000 USA trupper att vara kvar i Irak efter månadsskiftet för att hjälpa till med träning och logistik. Dessutom håller USA 4 500 specialstyrkor i Irak till att utföra kontraterrroismoperationer. Tiotusentals privatkontrakterade blir också kvar i landet.

Statsdepartementets talesperson P.J. Crowley erkände tidigare i veckan att tillbakadragandet av stridsbrigaderna kommer att leda till en fördubbling i antalet av StatsDepartementet privatkontrakterade anställda.

Han säger – Där militären tidigare erbjudit säkerhet kommer vi nu att göra det. Det är här de privatkontrakterade i realiteten kan ge resultat. Med det vi tror på är ett övergångskrav. Vi kan under tiden temporärt stegra våra ansträngningar och därefter minska dom, när vi ser att säkerhetssituationen blivit bättre.

- Så ni började kontakta dom—DynCorp eller Xi security

- Jodå, det gjorde vi—vi har några mycket specifika planer på att öka vår säkerhet—när militären lämnar landet. Det kommer att bli dyrt.

AG-Statsdepartmentet skall utnyttja privatanställda till att vakta USAs otroligt stora ambassad i Bagdad, världens största ambassad, såväl som USAs konsulat i Basra och Erbil och ambassadkontoren i Kirkuk och Mosul.

Tillbakadragandet av USAs stridsbrigader kommer också vid ett centralt ögonblick för Irak. Val ska hållas i mars, men ännu har man inte bildat någon ny regering. Och Bagdad rullas fortfarande upp i media utifrån måndagens självmords-bombning utanför armérekryteringskontoret, vilket kom att döda åtminstone sextio rekryter. Det var årets dödligaste attack i Irak.

För att säga mer om situationen har vi med oss två irakier. Raed Jarrar som är i Washington. Han är Irakkontakt för amerikanska Kväkarna och hedersmedlem i Peace Action. Yanar Mohammed är uppkopplad till oss från Toronto. Hon är ordförande i ‘Organisation of Women’s Freedom in Iraq’.

Raed, låt oss börja med dig. Kan du beskriva hur situationen på marken är just nu?

Raed Jarrar: Jag tror inte att det som hänt denna vecka eller det som händer i slutet på månaden kommer att ha någon egentlig påverkan då det gäller situationen på marken, för de flesta av USAs trupper, stridstrupperna, har lämnat de irakiska städerna och byarna redan i slutet av juni. Så det finns inga verkliga slutsatser att dra av vad som nu händer med situationen

Tillståndet i Irak är extremt dåligt. Det är mycket dåligt. Den service irakierna får fungerar inte. Folk saknar tillgång till varje basal service som vatten, elektricitet, renhållning, utbildning och hälsovård. Det politiska läget försämras. Det är mycket dåligt. Irak har efter nära sex månader sedan valet ingen regering . Och säkerhetssituationen är på liknande sätt extremt dålig.

Men det finns emellertid två skilda spår. Från ett irakiskt perspektiv gäller, trots en majoritet av irakierna kanske hela nationen skulle hålla med om att situationen är extremet dålig i landet, att irakier fortfarande är uppdelade, att det fortfarande finns en majoritet irakier som vill ha slut på ockupationen. Därför är det inte så att irakierna tror att en förlängning av ockupationen kommer att kunna fixa det som ockupationen har brutit ner.

JUAN GONZALEZ: Och Raed Jarrar, vad gäller den fråga som tycks paralysera regeringen —då månader har passerat efter valet, utan att en klar överenskommelse kunnat bestämma vem som ska styra regeringen i Irak?

RAED JARRAR: Det finns en rad skäl till denna försening. Först och främst innebar valet i sig en viktig och positiv utveckling för Irak. Den irakiska befolkningen röstade verkligen på partier med mer nationalistiska tendenser, partier som är för ett slut på ockupationen, partier som är för ett slut på den sekteristiska delningen och sekteristiska fördelningen inom regeringen. Så i sig innebar valet goda nyheter.

Varför det nu tagit en så’n lång tid efter valet för att bilda regering—det har idag gått nära sex månader. Det finns en del yttre skäl till det—det faktum att en del regionala regeringar, inklusive den iranska regeringen, har blandat sig i processen på ett negativt sätt. En del andra ingrepp kom att matta av processen. Och det finns en del inrikes orsaker—en del irakiska ledares oförmåga att sätta sina olikheter åt sidan och gå framåt. Men det huvudsakliga skälet till att vi befinner oss i detta dödläge är att den irakiska regimen inte har någon verklig demokrati.

Man kan inte vänta sig en fungerande demokrati så länge den trycks på en utifrån av en utländsk ockupation. Det är därför miljoner irakier, inklusive jag själv, från första stund har sagt, att denna ockupation över huvud taget inte skulle ha påbörjats, för det finns inget som heter att utifrån plantera in en fungerande demokrati. Något sådant fungerar helt enkelt inte. Det innebär bara en massa problem. Ja som du vet, trots att situationen är mycket dålig, hoppas jag fortfarande på att politiska ledare kan komma att klara av att bilda en ny regering inom de kommande veckorna.

AMY GOODMAN: Då det gäller den fråga Raed, den om Iraks misslyckande att bilda en ny regering efter valet i mars, detta är vad den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki har sagt tidigare denna månad.

PREMIÄRMINISTER NOURI AL-MALIKI: Jag är säker på att nästa premiärminister kommer att vara svag och inte får stöd av  en majoritet politiska block, enheter och parlament. Den stora faran är att det kommer att påverka enheten inom Irak och den situation som gäller säkerheten. Miliser och gäng kommer att återvända.

Al-Qaida kommer att återvända. Det uppstår konflikter. Där finns många som hukar i buskarna och väntar på att få till en delning. Vi behöver någon som kan kartan av rådande skillnader, diplomatiska, externa och interna relationer, nationell enhet, nationell försoning och enhet i Irak.

AMY GOODMAN: Detta är från den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki tidigare denna månad. Raed, ditt svar?

RAED JARRAR: Jag tycker al-Maliki har ett mycket destruktivt sätt att hantera situationen på. Val av nästa premiärminister är inte samma som att få in en nyanställd och där man som nu sätter vissa krav på den nye premiärministern. Existerande regler finns liksom artiklar i konstitutionen, vilka visar på hur valen av nästa premiärminister skall gå till. Premiärministern skall väljas i enlighet med valresultaten. Vem som än vunnit—den som är ledare för det största blocket inom parlamentet skall bli premiärminister.

Oturligt nog har många irakiska politiker, inklusive herr al-Maliki själv, försökt att gå ifrån valresultaten och göra en fråga  om att den som kan väljas skall baseras på kvalifikationer hellre än att gå tillbaka till valresultatet och hålla fast vid det som det irakiska folket har sagt.

AMY GOODMAN: Vår nya gäst Yanar Mohammed är ordförande för Organisationen för Kvinnors Frihet i Irak. Yanar, vanligtvis är du i Irak, men just nu är du i Toronto. Dina tankar, hur viktigt är det? Vad händer idag med kvinnorna i landet?

YANAR MOHAMMED: Sanningen att säga, ifall jag inte hade sett på CNN skulle jag över huvud taget inte vara medveten om detta.  Och det är bara två veckor sedan jag lämnade Bagdad och jag åker tillbaka om några dagar.

Det går inte längre att se några USAtrupper på marken. De är fast i sina baser. Deras egna villkor för sina egna intressens skull. Men de har inte—de behöver inte ha sina trupper på marken.

De har tränat den irakiska armén att göra samma förtryckande handlingar mot folket på marken. Antalet fängslade, förtrycket överallt mot folk, där gör den irakiska armén ett mycket ‘bra’ jobb. Dessa  representerar samma slag av taktik, så USAs trupper behöver inte finnas kvar så länge USAs politik är satt i verket.

Vad jag känner för detta? Vi har tidigare hört i rapporteringen att det har kallats ‘Operation Iraks frihet’ eller Iraqi Freedom. Enligt vår åsikt är vi nu tillbaka till ruta noll. Vid den här punkten finns ingen organisationsfrihet, för jag vet inte hur många människor i USA som hört talas om att arbetare  i Irak inte får organisera sig. Irakiska fackföreningar till att organisera sig har blivit bannlysta inom en del ministerier.

Civilsamhällets organisationer har också trakasserats av vissa delar som regeringen inrättat. Och den demokrati ockupationen skulle ha infört i Irak, den har fört fram en premiärminister som driver fängelser. Nouri al-Maliki driver ett fängelse, och alla känner till det. Human Rights Watch har rapporterat om det.

Han driver ett fängelse där hundratals män blivit torterade. Och jag talar inte om det som gällde för fem, sex år sedan; det här fanns i april 2010. Nouri al-Maliki driver ett fängelse i Bagdad där hundratals människor blivit torterade enligt Abu Ghraib-metoden. Och alla vet vi vilka det är som har lärt oss detta.  anm IT- det gjorde Iran – och USA.

Så det faktum att trupperna ska lämna är i sig bra. Men om man ser till vissa separata fakta om det som händer på marken. Av det som händer på marken finns ingen frihet. Vi är tillbaka till samma diktatur som vi hade under Saddams tid. Arbetarna har ingen organisationsfrihet. Kvinnor vågar inte tala ut. Det finns ingen elektricitet. Vatten har vi några få timmar om dagen. Och för att säga som det är, jag åkte ifrån hettan i Baghdad för jag kunde inte stå ut längre. Och det är därför jag nu är här i Toronto. Det är väldigt svårt att idag leva ett normalt liv för den som bor i Irak.

Alla historier om demokrati—förlåt mig, vi känner inte av det i Irak. Och vi arbetar i organisationer. Vi talar ibland politik. Vi är inget vanligt folk. Vi märker inte av detta. Att premiärministern är fängelsechef, det är då ingen demokrati. Och dödläget i den ickefungerande regeringen, det var väntat.

Nouri al-Maliki som är förberedd på—att ta över de sista fyra åren, kommer inte så lätt att släppa sin post. Och det han sa i sin intervju var den del som inte blev översatt. Han säger att en svag man inte kan ta över. När han säger att en svag man inte kan ta över, då menar han att han själv är en stark man, han säger att en svag man får stöd av den amerikanska politiken. Det är budskapet. Det är hans meddelande till sina kollegor, till Allawi, att han själv är den som är utvald.

JUAN GONZALEZ: Yanar Mohammed, jag skulle vilja fråga—här i Förenta Staterna har uppenbarligen mediabevakningen gått ut med att detta är slutet på det som började med invasionen år 2003. Men uppenbarligen är du medveten om att för miljoner irakier är nu konflikten mellan USA och Irak nära tjugo år- från ‘90, ’91 med Saddams invasion av Kuwait.

Din känsla nu, tjugo år efter, med den påverkan USAs fientligheter har haft på hela livet i Irak—bombkampanjerna, sanktionerna och därefter invasionen?

YANAR MOHAMMED: Man behöver ha med en kameraman att besöka Bagdad och se hur förstörd staden fortfarande är. Alla byggnader ser ut att vara trettio år gamla. Och gatorna är—på den väg jag åker till mitt arbete är alla gator guppiga, och ingen av dom är fixade. Korruptionen, graden av korruption i Irak är en av världens högsta. Den mängd pengar som gått förlorad, och under de sista sju och ett halvt åren kan jag inte ens säga hur mycket det är. Det går inte att föreställa sig. Så att använda falska ord om demokrati, det är bra för media i USA.

Men i verkligheten i våra liv i Bagdad är arbetslösheten så hög. Och om CNN säger att den ligger på runt 60 procents arbetslöshet, nåja, de flesta av dem är inom armén, inom polisen—unga män som måste ha något slags arbete och står och köar och senare bombas medan de står där. Arbetslösheten för kvinnor är, jag skulle säga, 80 procent. Hur vi lever? Brist på electricitet, service och allt är så dyrt.

AMY GOODMAN: Då du säger ”brist på electricitet” Yanar, vad menar du med ”brist på electricitet”? Hur mycket el har ni om dagarna i Baghdad?

YANAR MOHAMMED: I mitt hem som ligger i centrala Bagdad, får jag tre timmars elektricitet om dagen, och jag har betalt något mellan $150 och $250 till en kille som säljer el dörren bredvid. Det betyder att regeringen inte känner sig ansvarig för att förse mig med el. Vid denna tid då temperaturen ligger på 55 grader Celsius, kan man inte befinna sig på gatan, man kan inte sitta i ett rum. Man svettas. Och det dödstal som sker med denna höga temperatur är inget som bekymrar el-ministern. Han som pressar arbetarna som jobbar i hans ministerium.

Han har förbjudit medlemskap i fackföreningar, och han har—han har två ministerier. Så för att göra en lång historia kort, är våra liv så svåra i Irak. Och konfrontationen med USAs politik blir allt hårdare och hårdare för oss för var dag —dag efter dag. Och vi finner att vi måste betala ett mycket högt pris för den olja som kommer ut ur vår egen mark, ett pris som inte var vårt —att den inte står i proportion till den inkomstnivå vi ligger på. Arbetslösheten är så hög. Och det andra är kvinnors organisering…

AMY GOODMAN: Närvaron av USA-ambassaden—80 fotbollsplaner stor—den privata säkerheten, de privata säkerhetsbolagen. Ni känner till att Erik Prince, chefen för Blackwater, just har flyttat till Förenade ArabEmiraten. Där finns inte något utlämningsavtal med Förenta Staterna, eftersom Blackwater har en stor mängd olika anklagelser på sig för sin inblandning i mord och tortyr.

Vad betyder närvaron av dessa privata säkerhetsfirmor—de kommer att fördubblas—och vad betyder fortfarande denna massiva, största USA ambassad i världen för Irak?

YANAR MOHAMMED: I Irak brukade det kallas presidentpalatset, nu finns det en zon som ingen av oss vanliga människor kan nå. Den är omringad av nära fem meter höga cementmurar. Och bland dessa cementmurar tvingas man bli genomsökt nära fem gånger före man kan komma in. Och om man inte har tre ID på sig, kommer man inte att kunna nå zonen ifråga.

Så den amerikanska ambassaden är något vi inte har sett tidigare.

Jag har just läst om denna i tidskrifter. Du kanske vet mer om den än jag, ändå ligger den i vårt land. Som de ni kallar privatkontrakterade. Vi kallar dom faraq al-qadera, vilket betyder det smutsiga gänget eller smutsiga mobben, där jag tror att de flesta av dem arbetar som livvakter för parlamentarikerna och för VIPs i Irak, alltså ‘mycket betydande personer’. Och man måste vara verkligt försiktig då man ser en av deras konvojer framför sig, för de har inga problem med att skjuta ner vem som helst som är i vägen, eller köra på din bil eller riskera ditt liv.

Det är dessa man bör vara försiktig med. Och man kan inte stoppa dom och fråga, ”Var är era IDn? Är du amerikan, eller är du irakier?” för de har anställt ett stort antal irakiska unga män som inte kan hitta några andra jobb. Och de har fått lära sig samma sätt, tyvärr.

Detta får mig till en annan slutsats. Efter 7,5 år har vi en stor befolkning av unga män som bara skulle kunna arbeta som militärer. De är mycket bra på att döda. Och efter 7,5 år har vi blivit mycket medvetna om vem som är sunni och vem som är shia. Vi är mycket medvetna om vilka som är araber, kurder och turkmener och resten av dessa etniska grupper. Vi är mycket medvetna om alla de anledningar som kunde starta en strid-ett inbördeskrig -vid vilket läge som helst.

Vi har fått några mycket starka lektioner i den så kallade demokratin. Det har gett mycket goda skäl till att döda varandra av ingen orsak alls.

övers Ingrid Ternert