Circles within circles around the Taliban
av M K Bhadrakumar Asia Times 28 jan, 2010
Först ett sammandrag- Pakistan säger nej till att USA-Indien sätter sig strategiskt fast i den Indiska Oceanen. Kort sagt, emotser Washington en tuff uppgift för att få Pakistan att samarbeta optimalt och se ut som om de håller ihop med Indien.
Iran ingår i en annan kategori då Tehran har förväntningar på normala förbindelser med USA medan man också söker erkännande som regional makt.
Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul, som kan garantera shia-samhällens säkerhet och även deras egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man har bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.
Helt klart kommer farhågor att kvarstå då det gäller en eventuell medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser fram emot en stabilisering i Afghanistan och att bli av med landets militära ockupation i förhållande till sin egen suveränitet så att det blir ett genuint neutralt land.
Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabien har utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för sina egna geopolitiska syften. Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO dvs ‘Shanghai Cooperation Organization’ om Afghanistan inför Londonkonferensen.
Det pågår emellertid mycket bakom scenen. USA har gett sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra. Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.
De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge, då de båda länderna närmar sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Centralasien och Sydasien.
Under tiden, bortsett från att vara värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul under måndagen, samlades turkarna tillsammans med Iran, Ryssland, Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade Arab Emiraten. En samling NATO och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med ett biträde till den särskilda representanten för AfPak, Richard Holbrooke.
Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan. Men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade antagligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse och ‘hitta en stämma’ vid Londonkonferensen.
President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari.
Det är helt klart att Londonkonferensens fokus har skiftat från det som var från början om en afghanisering av kriget. NATOs truppökning blev en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags varje ytterligare soldat till stridstrupperna. Det lättar också på trycket för Tyskland.
Karzaiplanen för försoning med talibanerna har istället blivit en huvudfråga. I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, alltmedan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som på torsdagen samlas blivit svårt tilltufsade under tidigare åtta år och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet de är besegrade och kommer att tala om en verklig fred.
Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan. Tydligen kommer Londonkonferensen att enbart sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar sträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan under nuvarande stadium bli ende vinnare.
Den brittiske premiärministern Gordon Browns uppmärksamhet kommer nog idag torsdag 28 jan att vara delad som värd för den efterlängtade internationella mötet i London om kriget i Afghanistan. Att vara eller inte vara i den brittiska huvudstaden- det var frågan, medan Brown i måndags hastade iväg till Belfast för ”samtal under natten” för att rädda maktdelningsprocessen i Ulster från kollaps.
Maktdelning formar också agendan på Londonkonferensen med ungefär 60 länder närvarande. Cyniker talar om ett PRmöte av Brown vid en tid då 2/3 av britterna går emot kriget i Afghanistan. Konferensen tjänar emellertid sitt syfte. En idé som fram tills idag verkat kättersk, smög sig in till kärnan av konflikt-resolutionens agenda för Afghanistan - nämligen försoning med talibanerna.
Förenade Nationerna såg i söndags idén som för tidigt född, då dess särskilda envoy i Afghanistan, Kai Eide, föreslog att åtminstone några av de äldre talibanledarna kunde avlägsnas från FNs terroristlista från 2001. ”Om ni önskar relevanta resultat, måste ni tala med ansvarig person,” sa Eide. ”Jag tror det vore dags för oss att göra det.”
FNs svarta lista innehåller 144 namn, inklusive talibanledaren Mullah Omar. Under FNs Resolution 1267, måste alla regeringar frysa bankkonton för de som finns på listan och hindra dem från att resa. George W Bushs administration tvingade på världens länder detta beslut.
Efter åtta år av krig och tusentals tillspillogivna liv har Washington ändrat kurs. Som Robert Gates,USAs försvarsminister sa i förra veckan: ”Talibanerna … är vid detta laget en del av Afghanistans politiska process .”
I en extraordinär intervju inför LondonKonferensen, sa NATO styrkornas befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal: ”Som soldat är det min personliga uppfattning att det varit för mycket stridande.” ”Efter år av krig är det klart att många västliga politiska ledare fått stå till svars internt, eftersom kriget pågått under en lång tid och inte är bättre än det var 2004, så varför hålla på, kommer det att bli bättre?” sa han till Financial Times i måndags.
Liksom Eide underströk McChrystal att ”möjligheten för alla att se den rätta kombinationen som kan delta i Kabuls regering”. Det är viktigt att alla delar av befolkningen har en absolut del i regeringen, sa han. ”Jag tror varje afghan kan spela roll… Det är al-Qaida vi inte vill ha tillbaka.”
Den afghanska presidenten Hamid Karzai ville utnyttja Londonplattformen för att ”förklara sin inställning att åter genomföra en integreringspolitik [gentemot talibanerna] och fortsätta implementera den, och jag är hoppfull och mycket optimistisk att det internationella samfundet helt ställer sig bakom den,” förutspådde McChrystal.
Från olika utgångspunkter, har Karzaiplanen satt upp de viktigaste i motståndet - den afghanska och pakistanska talibanen, den förre mujahideenledaren Gulbuddin Hekmatyar och det sk Haqqani nätverket- inom fem koncentriska cirklar. Den första cirkeln inkluderar Mullah Omar, Sirajuddin Haqqani och Hekmatyar;
Den andra cirkeln består av 15-20 motståndsgrupper; den tredje innehåller 60-70 individer som inkluderar provinsledare; den fjärde består sammantaget av några 700 individer; och den femte cirkeln omsluter runt 20 000 till 25 000 ”fotsoldater”.
Huvudfiguren i de första och andra cirklarna kommer att vara engagerade i en politisk och strategisk agenda med ”försoning” på nationell nivå, där dessa i de yttre cirklarna kunde ”integreras” genom initiativ på provinsnivå . Karzais regering kommer att närmare granska implementeringen av planen.
På måndagen vid ett trilateralt möte med sina turkiska och pakistanska motparter i Istanbul, diskuterade Karzai formellt den plan med Pakistans president Asif Zardari och hans medföljande Inter-Services underrättelsechef. Turkarna arbetar bakom scenen för att få till en bättre förståelse mellan Kabul och Islamabad. Karzai avslöjade i Istanbul att han tänkte be Londonkonferensen att ge sitt stöd till hans begäran att avlägsna namn på talibaner från FNs svarta lista.
Karzai och Washington uppfattar varandra som om de befann sig på samma sida. Helt enkelt, Washington räknar med att Karzai ska klara detta problem. Karzai räknar med att Washington kommer att stödja hans ledarskap. Den första punkten på deras gemensamma agenda är att se framför sig, att då USA tänker annorlunda om talibanerna, kommer Internationella samfundet också att göra det.
För det andra, USA är fast i ett band. För att försoningsprocessen med talibanerna skall kunna fortsätta, måste militanterna tas bort från FNs svarta lista. Nu bör även FNs säkerhetsråd – särskilt Ryssland och Kina – komma med i båten. Karzai kommer att efterfråga mandat i London för att kunna gå till Säkerhetsrådet.
Det tredje på deras agendaa är att Säkerhetsrådet också formellt och öppet måste ställa sig bakom Karzais försoningsplan, då den väl blivit antagen som Internationella samfundets kollektiva önskan. USA ensam kan inte bankrolla ”rehabiliteringen” eller ”integrationen” av tusentals talibanska kadrer och deras familjer; det kan kosta mycket pengar och det Internationella samfundet borde dela bördan.
Då allt kommer omkring, handlar detta om global säkerhet. Pakistan, SaudiArabien och Storbritannien lommer att bli USAs viktigaste partner för att hålla försoningssamtal med talibanerna. Dessutom har Washington sagt, att man hoppas förhandla ett ”status of forces agreement” med Kabul gällande USAs militära närvaro i Afghanistan.
I korthet håller Londonkonferensen på att bli vittne till en ”smart makt”. Om det fungerar kommer en orfentlig neddragning av stridstrupper att bli möjlig i tid för president Barack Obamas bud till återval. Men den stora frågan är om det kommer att fungera eller inte.
Förutom talibanerna, som kan vara av egna åsikter, skulle de länder som kunde spoliera det hela i huvudsak vara de regionala makterna – Pakistan, Iran, Indien, Ryssland och Kina. Dessa potentiella sabotörer kanske inte kommer att underordna sig en enda ”stor överenskommelse”, så individuella överenskommelser kan bli nödvändiga.
Indien, som satt sitt så-kallade ”strategiska partnerskap” med USA i förgrunden, är den som är minst besvärlig. Man favoriserar den amerikanska närvaron i regionen och vill att NATO fortsätter kämpa. Men Delhi kommer att arbeta kraftigt för att säkra så att Kabul förblir vänligt inställt mot Indien.
Pakistan ligger i en annan kategori i sig självt, då det inte enbart söker ett strategiskt partnerskap med USA, utan ett som ligger i linje med den USA-Indiska förbindelsen. Dessutom behöver dess särskilda intressen säkras i Afghanistan. Pakistan har exkluderat Indien regionalt i arbetet mot Afghanistan.
Islamabad befinner sig i en privilegerad position, då man har möjlighet att få den ”oförsonliga” Quetta shura (högsta talibanförsamlingen) till förhandlingsbordet, eller alternativt förklara sig hjälplös. Hur man än väljer att spela, kommer det i allra högsta grad att bero på USAs förmåga att upprätthålla en balanserad relation med Indien och Pakistan.
Pakistan säger nej till att USA-Indien låser fast sig strategiskt i den Indiska Oceanen. Kort sagt emotser Washington en tuff uppgift att få Pakistan att samarbeta optimalt, för det skulle i så fall se ut som om man håller ihop med Indien.
Iran ingår i en annan kategori i och med att då Teheran har förväntningar på normala förbindelser med USA, söker man också erkännande som regional makt. Teheran förväntar sig en bred regering i Kabul med förmåga att garantera shia-samhällenas säkerhet och även sin egen. Men Teheran konfronterar inte USA i Afghanistan, trots att man bojkottat Londonkonferensen utifrån sina frostiga relationer med Storbritannien.
Helt klart kommer ändå en del farhågor att kvarstå då det gäller en medellång amerikansk militär närvaro. Kina och Ryssland ser framför sig stabiliseringen av Afghanistan som något som medför, att de slipper den militära ockupationen i förhållande till sin egen suveränitet och då skulle kunna bli ett genuint neutralt land.
Faktum kvarstår att underrättelsetjänsterna i USA, Storbritannien och Saudiarabiens utnyttjat islamistiska styrkor i Afghanistan för egna geopolitiska syften.Betecknande nog höll i måndags Moskva ett särskilt möte inom SCO (‘Shanghai Cooperation Organization’) om Afghanistan inför Londonkonferensen.
Det pågår emellertid mycket bakom kulisserna. USA ger sitt stöd till att Indien och Pakistan åter närmar sig varandra, Delhi är villig att röra sig i takt med Washingtons önskningar och några förutspår starkare band mellan Indien-Pakistan. USA har alltså minskat den skarpa retoriken mot Iran.
De rysk-amerikanska relationerna är i ett känsligt läge med de båda länderna närmande sig tum för tum mot ett nytt rustningkontrollavtal. Visst har Peking skäl att känna sig upprörd över USAs förestående vapenförsäljning till Taiwan, Googles beslut att dra sig ur Kina och Obamas beslut att möta Dalai Lama. Men Kina bidrar också till regional stabilitet i Central-och Sydasien.
Under tiden, bortsett från att under måndagen ha varit värd för de afghanska och pakistanska presidenterna i Istanbul, har turkarna samlats tillsammans med Iran, Ryssland och Kina, Tajikistan, Saudiarabien och Förenade ArabEmiraten. En samling NATO- och EU-representanter kastades in i denna mix, tillsammans med en medhjälpare till den särskilda representanten för Afghanistan-Pakistan, nämligen Richard Holbrooke.
Från början lekte Turkiet med idén att vara värd för ‘Organization of Islamic Conference’ möte om Afghanistan, men något verkar ha gått snett i det företaget. Turkiet slutade förmodligen med att det vore bättre att försöka finna en sista-minuten uppgörelse om att ‘ha en stämma’ vid Londonkonferensen.
President Abdullah Gul reser till Delhi 7 februari. Helt klart har Londonkonferensens fokus skiftat från det ursprungliga med afghanisering av kriget. NATOs truppökning har blivit en sidoshow. Franska presidenten Nicolas Sarkozy uteslöt i måndags tanken på ytterligare soldater till stridstrupperna. Det lättar också trycket på Tyskland. Karzais plan för försoning med talibanerna har istället blivit huvudfrågan.
I vilket fall, precis som i Bonn för åtta år sedan, är Londonkonferensen en exklusiv samling ”segrare”, medan de vinnande talibanerna förblir exkluderade. Den enda skillnaden är att segrarna som samlas på torsdag blivit svårt tilltufsade de senaste åtta åren och är fullständigt uttröttade och närmast förblödda. De vet att de är besegrade och tänker tala om verklig fred. Karzai kan föreslå en femårig försoningsplan.
Tydligen kommer Londonkonferensen endast att sätta bollen i rullning i ett fängslande spel, som lovar att utsträcka sig till den slutliga delen av Obamas andra period, om han nu kommer så långt. Mätningar om framgång och nederlag tillämpas inte på en som hänger över stupet. Brown kan bli den ende vinnaren under nuvarande stadium.
av ambassadör M K Bhadrakumar som varit karriärdiplomat i Indien inklusive Sovjetunionen, SydKorea, Sri Lanka, Tyskland, Afghanistan, Pakistan, Uzbekistan, Kuwait och Turkiet.
övers Ingrid Ternert
