Fredskoalitionen Göteborg

3 februari, 2012

När ska egentligen Usa dra sig ur Afghanistan och Irak?

Filed under: Afghanistan,CIA,Irak,mellanöstern,nya,USA — ingrid @ 01:26

 

Vad Panetta sa om Usas engagemang i Afghanistan är att -“Vi har engagerat oss i en ganska robust roll och  den är fortfarande ganska robust. Det betyder inte, att vi inte skulle vara beredda på strid”.
av Craig Whitlock 1 feb 2012  (Nedan samma Panetta 2010 i Washington Post)

Bryssel – Förenta Staterna och Nato ska försöka avsluta stridsmissionen i Afghanistan nästa år och ändra rollen till att erbjuda stöd och träning åt de afghanska säkerhetsstyrkorna. Det är vad  försvarsminister Leon E. Panetta sa under onsdagen.

Så länge amerikanska trupper av något slag är kvar i Afghanistan, är det enligt vissa analytiker inte troligt att denna accelererade tidsplan kan lugna ner de islamska militanter som bekämpar den afghanska regeringen och Pakistan.

“Vare sig det är de pakistanska talibanerna, de afghanska talibanerna eller al Qaida, handlar det om samma historia: Som den pakistanske författaren Imtiaz Gul, verkställande direktör för Centrum för Forskning & Säkerhetsstudier i Islamabad, sa - “De vill befria Afghanistan från utländsk ockupation”. Den första större svårighet som Usa och dess koalitionsstyrkor står inför är oppositionen mot Usas baser i Afghanistan.

Talibanerna har intagit den maximala hållningen att utländska styrkor måste ge upp, hals över huvud”. För president Obama gäller det ännu att besluta hur många trupper som ska stanna i Afghanistan och i så fall under hur lång tid. Existerande neddragningsplaner efterlyser det antal man tänker minska, från nuvarande 90 000 till 68 000 i september, en nivå som militära befälhavare — enligt försvarstjänstemän med uppbackning av Panetta, vill behålla till slutet av 2014.

Administrationen förhandlar också om en överenskommelse med den afghanska regeringen för det som Panetta kallat en “evig närvaro” av kontraterrorism och träning av de styrkor som ska vara kvar för evigt. Administrationen har försökt men misslyckats att förhandla om en liknande långsiktig överenskommelse med Irak.

Trots att Afghanistan hittills inte spelat någon framträdande roll i Usas presidentvalskampanj, har förre guvernören i Massachusetts Mitt Romney, GOPs frontfigur i nomineringen, sagt att han tänker fortsätta bekämpa talibanerna tills de besegrats. Han kritiserade Obamas strategi att bekämpa motståndet, samtidigt som man engagerar dom i samtal.

Obamaadministration menar att amerikaner är trötta på krigets finansiella och mänskliga kostnader och skulle välkomnat en utträdesstrategi, så länge man trodde att detta skulle hjälpa upp Usas nationella säkerhet. Obama framförde att slutfasen av neddragningen i Irak, som han lovat under presidentvalskampanjen 2008, är ett tecken på Usas styrka och egna förmåga.

Trots att han i augusti 2010 meddelade det officiella slutet på Usas stridsoperationer i Irak, fortsatte många av de 50 000 trupper som var kvar att dras in i strid tillsammans med irakiska trupper och ibland även utan dom.

Förutom mänskliga förluster har de fiskala kostnaden för den afghanistanska konflikten kommit att väga tungt på alla koalitionsmedlemmars axlar. Panetta sa att han skulle be andra försvarsministrar inom Nato att överväga om det fortfarande skulle vara någon idé att underteckna en expansion av de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna, idag med cirka 310 000 individer, till planerade totalt 350 000 soldater och poliser.

Ökningen av storleken på den afghanska styrkan har varit hörnstenen i Natos krigsstrategi. Men alliansen har övervägt huruvida man fortfarande skulle ha råd med att betala en så stor afghansk styrka, och i så fall under hur lång tid. Administrationens tjänstemän har sagt  man förväntar sig, att Washington och allierade huvudstäder ska betala merparten av kostnaderna för att under lång tid efter år 2014 kunna utrusta och träna de afghanska styrkorna.

“Det finns en allmän förståelse, om det forsätter vara hållbart, att man kan behöva gå ner en bit”, sa en högre amerikansk försvarstjänsteman under villkor av anonymitet på grund av Pentagons grundregler. “Exakt vilken siffra det gäller och vad den precisa tiden kommer att bli, det är något vi behöver diskutera med våra allierade”.

Panetta sa att Förenta Staterna och Nato skulle fråga sina arabiska allierade, Japan, SydKorea och andra länder om bidrag till stöd för den afghanska armén och polisen under denna långa period.“På många sätt bestämmer anslagen vilken slags styrka vi ska ha kvar här i framtiden”, sa han.

Under den nuvarande Natoplan som man kommit överens om med Afghanistans president Hamid Karzai i Lissabon, ska afghanska säkerhets-styrkor enligt den någon gång under året överta kontrollen av militära operationer över ungefär halva landet, medan resten så småningom ska ske före slutet av 2014.

Trots att Karzai offentligt uttryckt sitt missnöje med NATOs styrkor, har det oupphörligt sedan dess inte varit helt klarlagt om  han deltagit i eller underrättats om de nya planer som man diskuterat. 

 Washington Post 2010

Panetta sa om Usas engagemang i Afghanistan att- “Det är en ganska robust roll vi är engagerade i och fortfarande är det ganska robust. Det betyder inte att vi inte är stridsberedda.” Så länge amerikanska trupper av något slag är kvar i Afghanistan, är det enligt vissa analytiker inte troligt att den accelererade tidsplanen kan lugna ner de islamska militanter som bekämpar den afghanska regeringen och Pakistan.

“Vare sig det är de pakistanska talibanerna, de afghanska talibanerna eller al Qaida, är historien densamma: de vill befria Afghanistan från utländsk ockupation”, sa den pakistanske författaren Imtiaz Gul, verkställande direktör i Centrum för Forskning & Säkerhets Studier i Islamabad. “Den första större svårighet som Usa och koalitionsstyrkorna står inför är oppositionen mot Usas baser i Afghanistan. Talibanerna har intagit den maximalistiska positionen att utländska styrkor måste ge upp hals över huvud”.

President Obama har ännu att besluta hur många trupper som ska stanna i Afghanistan, och i så fall hur länge. Existerande neddragnings-planer efterlyser det antal man ska minska från nuvarande 90 000 till 68 000 i september, en nivå som militärbefälhavare — med Panettas uppbackning enligt försvarstjänstemän — vill behålla till slutet av 2014.

Administrationen förhandlar också om en överenskommelse med den afghanska regeringen för det Panetta kallat en “evig närvaro” av kontraterrorism och träning av styrkor som  ska vara kvar för evigt. Administrationen har försökt men misslyckats att förhandla en liknande långsiktig överenskommelse med Irak.

Trots att Afghanistan hittills inte spelat någon framträdande roll i Usas presidentvalskampanj, har förre Massachusetts guvernören Mitt Romney, GOPs frontfigur i nomineringen, sagt att han vill fortsätta att bekämpa talibanerna tills dess de har besegrats. Han kritiserade Obamas strategi att bekämpa motståndet, under tiden man engagerar dessa i samtal.

Obamaadministrationen menar att amerikaner är trötta på krigets finansiella och mänskliga kostnader och skulle välkomna en utträdes-strategi så länge de trodde att det skulle säkra Usas nationella säkerhet. Obama har framfört att slutfasen av neddragningen i Irak, som han lovat under sin presidentvalskampanj 2008, är ett tecken på Usas styrka och hans egen förmåga.

Trots att han i augusti 2010 förklarade det uttalade slutet på  Usas stridsoperationer i Irak , fortsätter många av de 50 000 trupperna att kontinuerligt engagera sig i strid tillsammans med irakiska trupper och ibland utan dessa.

Förutom de mänskliga förlusterna väger de fiskala kostnaderna för Afghanistan konflikten tungt på alla koalitionens medlemmar. Panetta sa han skulle be andra NATO försvarsministrar att överväga huruvida det forfarande vore klokt att skriva under på expansionen av Afghanistans nationella säkerhetsstyrkor, för närvarande 310 000 medlemmar, till en planerad total på 350000 soldater och poliser.

Genom att blåsa upp dessa, har den afghanska styrkan blivit en hörnsten i Natos strategi för krig. Men alliansen har övervägt huruvida man fortfarande har råd med att ge stöd till en så stor afghansk styrka, och i så fall hur länge. Administrativa tjänstemän har sagt att Washington och allierade huvudstäder kan förväntas stå för huvuddelen av utgifterna för att utrusta och träna de afghanska styrkorna långt efter 2014.

“Det finns en allmän förståelse för, att om detta ska förbli hållbart, behöver det gå ner ett bit”, sa en högre amerikansk tjänsteman under villkor om anonymitet genom Pentagon. “Exakt vilken siffra det gäller och precis vilken tidpunkt, är något som vi behöver diskutera med våra allierade”.

Panetta sa att Förenta Staterna och NATO skulle be sina arabiska allierade, Japan, SydKorea och andra länder att bidra till att stödja den afghanska armén och polisen under denna långa period. “På många sätt bestämmer anslagen vilken slags styrka vi ska ha här i framtiden”, menade  han.

Under nuvarande Natoplan som man kommit överens om med den afghanska presidenten Hamid Karzai i Lissabon, ska afghanska säkerhets-styrkor ta kontrollen över militära operationer i ungefär halva landet någon gång under året, medan resten ska ske så småningom innan slutet av 2014. Trots att Karzai offentligt uttryckt missnöje med NATOs styrkor, och det sedan dess oupphörligt inte varit helt klart, huruvida han deltagit i eller underrättats om de nya planer man diskuterat.

 

övers Ingrid Ternert

1 februari, 2012

Imperiemisstag kostar Usa Mellanöstern

Filed under: Afghanistan,Irak,Iran,krig,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 18:07

 

1 feb 2012  av Dmitry Shlapentokh bitr historieprofessor
Förenta Staternas invasion av Irak 2003 var en viktig händelse i historien efter det Kalla Kriget och är noga utmärkt i en serie andra sammanhang om ”förebyggande” krig; mot Serbien 1999, Afghanistan 2001 och senast i Libyen.

De genomfördes alla under varierande ursäkter, men de underliggande geopolitiska motiven var klara.

Å ena sidan är man i Väst alltmer pressad och särskilt då i Usa, av Asiens ekonomiska tillväxt – framförallt i Kina. Å andra sidan har särskilt Usa försökt dra fördel av sin militära överlägsenhet, som framträtt efter Sovjetunionens kollaps.  Attacken mot Irak utformades inte enbart som en demonstration av Usas överlägsna militära makt och föraktet för internationell lag och europeiska allierade, utan också för att säkra Usas grepp om strategiska resurser i MellanÖstern som olja och gas.

Planen misslyckades. Ändå skulle Usa ha kunnat vända nederlaget, om än inte till seger, men till något slags framsteg.

För det första var Usas stora misstag i Irak – i stark kontrast till Storbritannien under dess koloniala storhetstid – att man försökt engagera sig i ”regimförändring”, då hela den gamla regimens statliga struktur blev utplånad och inte ersatt. Senare försökte Usa att återställa detta, men förödelsen gick inte att få ogjord.

För det andra, då Washington följde mönstret om hur demokrati skulle spridas i alla delar av världen, genomförde man dessa som de friaste valen i Iraks historia. Båda beslut var grava misstag och kom att leda till katastrof, åtminstone ur Washingtons perspektiv.

Nedmonteringen av staten släppte loss anarki och en miljö där jihadister och andra extremister frodades. Valet ledde till att en shia-majoritet – med sina starka pro-iranska sympatier – tog makten. Den enda styrka som hade kunnat stabilisera Irak och hindra det från att bli Irans proxy,  Usas trupper – hade lämnat. I själva verket borde Washington ha stannat kvar i Bagdad, som britterna gjorde under sina glans imperie dagar.

Trots allt hade Washington inga resurser till detta. Till att börja med gjorde Försvarsdepartementet – en väldig och ineffektiv kassako – soldaternas uppehälle otroligt dyrt. Som resultat uppgick kostnaderna för konflikterna i Afghanistan och Irak under några år till att bli lika stora som kapprustningen med det mäktiga ”Ondskans Imperium”.

Med en industriell bas i en process av erosion och ett skuldberg och budgetnedskärningar, var Washingtons händer bundna; och det vore naivt att lägga till det nyliga tillbakadragandet från Irak som formats av president Barack Obamas okunskap.

Med Usas tillbakadragande förstärktes trenden av Bagdads närmande till Teheran, och Irak stöder dessutom den syriska regimen – och är alltså Teherans proxy. Samtidigt har sunnivåldet ökat, sannolikt med deltagande av jihadister. Man skulle kunna säga att också detta gällde kurderna, fast i lägre grad, vilka inte hade förlorat hoppet om att bygga en egen oberoende stat.

Processen gav sunni-jihadisterna en möjlighet att inte bara slå till mot premiärminister Nuri al-Malikis shia-regering utan också mot dess överhet i iranska Teheran. De kunde dessutom mycket väl stärka talibanrörelsen i Afghanistan, som inte bara är Usas fiende utan också Irans. Det är ingen överraskning att Iran engagerat sig i rörelser, inte enbart för att förbereda ett möjligt krig med Usa/Israel, utan också för att starta upp manövrer nära gränsen till Afghanistan.

Det kurdiska problemet kunde vara till hjälp för Washington, för det skapar ett permanent tryck på Ankara och skulle åtminstone kunna sakta ner Turkiets glidning mot Iran. Usas nederlag i Mellanöstern kan fortfarande ge en del fördelar för Washington och Bryssel; och det hade inte varit någon överraskning, om Väst redan arbetade med denna plan. Ändå arbetar andra makter på sina egna planer; och situationen i regionen och globalt sett har blivit instabil och därmed osäker.

 

övers Ingrid Ternert

Hur Israel provocerar fram sanktioner och terrorbombning till att få krig med Iran

 

av Patrick Cockburn Irak anser att sanktioner intensifierar krisen med Iran och gör vanliga iranier fattiga. De lägger en psykologisk grund för krig genom demonisering av landet.

30 januari 2012 ”The Independent” –  Det sätt som den växande konfrontationen mot Iran har sålts ut av Usa, Israel och västeuropeiska ledare är djupt ohederligt.

Media-manipulationen av den allmänna opinionen genom systematiskt överdrivna hot liknar de slag på  propagandatrumman och   desinformation om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen, som drabbat det irakiska folket och föregått 2003 års invasion av landet.

Det tänkbara målet med att införa sanktioner mot Irans oljeexport och centralbank, åtgärder som officiellt har utförts av EU, vill tvinga Iran att överge sitt kärntekniska program innan det når den punkt, då man teoretiskt skulle kunna bygga en atombomb. Även Israel går nu med på att Iran ännu inte beslutat göra detta, men man presenterar fortfarande det iranska kärnenergiprogrammet som en fara mot Israel och resten av världen.

Det finns två andra elaka paralleller mellan upprinnelsen till Irakkriget och detta som nu händer. Denna omdiskuterade fråga gäller framtiden för Irans nukleära program, men för delar av koalitionen gäller det hela inställningen till Iran, och då är det egentliga målet att störta den iranska regimen.

Ursprunget till nuvarande kris var de åtgärder i förra november och december, som de nykonservativa i Usa, Benjamin Netanyahus Likud- parti  och den israeliska lobbyn i Washington, ville införa sanktioner mot Irans oljeexport och Irans centralbank. Dessa är i mångt och mycket samma människor som krigat mot Irak under 1990talet. De skulle kunnat tvinga Vita Huset att anta det egna programmet och i gengäld har det nu blivit infört av Europeiska Unionen EU som naivt ser sanktioner som ett alternativ till en militär konflikt.

I själva verket skulle sanktioner kunna intensifiera krisen, utarma de vanliga iranierna och psykologiskt bereda mark för krig, genom demonisering av Iran. Problemet är att Israel och dess amerikanska allierade högerflygelhar större intresse av regimförändring än av Teherans nukleära program.

Den israeliska dagstidningen Haaretz förklarade skillnaden mellan den israeliska regeringen och Washington. Man skrev att ”medan amerikanerna aktivt söker en väg till att börja en dialog, predikar Israel konfrontation och störtande av regeringen i Teheran”.

Det är den senares politik som triumferar. Israel, dess allierade i Kongressen och de nykonservativa har framgångsrikt bombarderat Obamas administration med en slags politik som verkar rimlig, bara målet är att störta den iranska regimen i Teheran. Den iranska regeringen har inte anvisats någon diplomatisk väg till att kliva ner utan att undgå  förödmjukelse.

Dess nukleära program har vänts till en symbol av motstånd mot utländska diktat. Detta gör det omöjligt för någon fraktion inom det iranska ledarskapet att ingå en kompromiss utan att demoniseras som förrädare av sina politiska opponenter.

Vilka intentioner Barack Obama än hade då han valdes, har den hemliga offensiv president Bush initierat mot Iran fortsatt. Han undertecknade ett hemligt ”president dekret” år 2008 under vilkey $400m allokerades som bidrag till den iranska regeringens opponenter.

Usas nya allierade inklusive misstänkta grupper sådana som gruppen Jundullah- sunnisekteristiska mördare, som  opererar i det sydiranska Baluchistan. Usa kan ha avsett att begränsa graden av samarbete, men enligt ett utrikespolitiskt magasin skulle Mossads agenter helt enkelt ha utgett sig för att vara CIA medlemmar, då man hade att göra med Jundullah.

Vilket var då poängen med dessa precisa attacker? Några bomber i iranska Baluchistan kommer inte att vara något särskilt stort hot gentemot det iranska ledarskapet i Teheran. Motivet har mest troligt varit att provocera iranierna till hämnd mot Usa, vilket skulle få den Usa-iranska militära konflikten närmare.

Samma kan mycket väl vara sant om avrättningarna av iranska vetenskapsmän inom kärnteknik. En lite uppmärksammad aspekt på dessa är, att vetenskapsmännen hade varit lätta att döda, eftersom de körde sina egna bilar runt i Teheran. Men varje land med indicier att dess främsta vetenskapsmän är utsatta för risk, förser dem med säkerhet.

Bristen på minsta lilla säkerhetsåtgärder visar på att dessa vetenskapsmän aldrig varit i centrum för Irans nukleära program. En mer sannolik förklaring om attackerna kan vara, att Israel legat bakom dessa, för att provocera Iran till hämnd mot Usa eller Israel, vilket skulle ha kunnat bli startskottet för krig.

Det är svårt att inte beundra skickligheten med vilken Netanyahu manövrerat Vita Huset och Europeiska ledare till en verklig konfrontation med Iran, vilket dessa velat undvika. Han har fått hjälp av den iranska presidentens antisemitiska utbrott och det uppenbara trixandet med 2009 års presidentval. (Återigen, så var det inte. Israel hade själva kontrollerat valet, då utan anmärkning IT).

Men det mest effektiva vapnet har för Netanyahus varit hotet att Israel ensamt skulle starta ett flyganfall, såvida Vita Huset inte skulle ha gjort någonting. Detta har alltid varit mindre troligt än vad det har verkat. Israel gick sällan i krig utan att ha fått ”grönt ljus” från Usa.

En mer rationell förklaring för israeliska hot om att själva agera, är då det varit helt skräddarsytt till att skrämma upp Vita Huset och dess europeiska allierade. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak höll ett bloddrypande tal om det omedelbara iranska hot, som lämnat Israel utan något som helst val annat än att starta ett föregripande anfall (tills rätt nyligen då han sa det motsatta). Den förre chefen för Mossad varnade för en unilateral israelisk aktion, som kunde ha blivit en självpåtvingad katastrof för sitt land.

Dessa manövrer har gått hem. Allvarliga sanktioner skulle införas. Iran skulle ha svårighet att sälja sin olja. Dess status som regional makt i MellanÖstern försvagas, och Syriens Bashar al-Assads med sin långvariga överlevnad är dess viktigaste allierad, så det verkar dubiöst.

Återigen ser vi en obehaglig parallell med Irak. Sanktioner mot Irak från 1990 till år 2003 svälte ut irakier och kriminaliserade mycket av dess administration. Unicef sa att en halv miljon barn hade dött på grund av dessa sanktioner. För Vita Huset och Europas ledare kanske sanktioner är att föredra framför en väpnad konflikt. Oturligt nog kan historien visa, att detta långa embargo dödar fler människor än ett genomsnittligt krig…

 

övers Ingrid Ternert

29 januari, 2012

Afghanistan -Tiden rinner ut för omflyttade jordbrukare

Filed under: Afghanistan,dollar,ekonomi,FN,Mänskliga Rättigheter,nya — ingrid @ 00:43

  IRIN  Irin News  27 jan 2012enligt IRIN

Torka i delar av Afghanistan har framkallat brist på mat och omflyttning i Mazae-I-Sharif . Mycket är tomt i  Dawoods by uppåt norra Afghanistan.

Mer än 1000 familjer från Alburz i Balkh Provinsen övergav byn för 4-6 månader sedan, efter att torkan drabbat nära hälften av landet och lämnat 2.8 miljoner människor i behov av hjälp till mat, enligt FNs ‘World Food Program’.

Torkan förstörde skörden som mannen planterat, utplånade hans boskap som inte heller hade någon mat att äta och lämnade hans familj utan utsäde till nästa säsong.

”Vi har förlorat allt”, berättade han till IRIN. Nu bor han, hans två fruar och 11 barn i utkanterna av Mazar-i-Sharif, ungefär 85km bort i det hem som de hyrt utan el eller vatten.

I detta samhälle lever familjer på fyra eller fem personer, som flytt på grund av torkan till ett hem med bara en presenning som döljer golvet av gyttja och lakan till att dölja hålen för fönstren. Småbarn går omkring barfota i temperaturer under noll och går inte till skolan.

I varje familj försöker mannen finna ett regelbundet arbete i staden. Om han har tur kommer han att tjäna 200 afghanis per dag (US$4) med vilka han är tänkt att mätta hela familjen. Nyanlända familjer får filtar och lakan från Internationella MigrationsOrganisationen (IOM) och en matranson för tre månader, men en del säger att dom fortfarande befinner sig i stor nöd.

Deras situation kommer knappast att förändras till det bättre i en nära framtid. Pojken säger att han och hans familj är glada att återvända till Alburz i Chimtal Distriktet för att odla, men har saknat utsäde. Trots att man får tillgång till detta om några veckor, kommer de också förlora nästa års skörd.

”Vi förbir sårbara,” sa pojken, från insidan av ett lerhus i grannskapet med lågt till tak. ”Det är en tidscykel vi inte kan förändra… Vi är verkligen rådvilla och vet inte vad vi ska ta oss till.” Pojken Dawood är sinnebilden för ett folk som genom torkan fått flytta  från byn Alburz  i norra Afghanistan och säger att många familjer lämnat byn, då de inte haft något att äta. IOM säger att mer än 6 000 familjer – 42 000 människor – har gett sig iväg över Afghanistan på grund av 2011 års torka. De som stannat kvar är i många avseenden mer ömtåliga, eftersom de inte kan flytta och betala hyran.

Men FNs ‘Office for Coordination of Humanitarian Affairs’ (OCHA) säger att de är oroliga för att en del omflyttade bönder hade kunnat sluta i vad biträdande chefen för Afghanistankontoret, Joseph Inganji, kallar en ”brutal cirkel”. Givet att planteringssäsongen nästan är över, ifall de inte får utsäde ”precis nu”, kan de heller inte få några skördar den kommande sommaren och lämnas utan livsuppehälle att återvända hem och blir i behov av hjälp.

De har sedan kunnat forma en del av de alltmer segdragna förflyttningarna över landet. Det finns redan mer än 450 000 människor som förflyttats på grund av konflikten i Afghanistan, av vilka 289 000 har omflyttats i mer än ett år, enligt FN som tryckt på på regering och hjälporganisationer i ett land som redan är hårt beroende av internationell hjälp.

 Distribution av utsäde

JordbruksMinisteriet, Irrigation and Livestock (MAIL), the Food and Agriculture Organization (FAO) och andra organisationer har distribuerat ungefär 1450 tom spannmål till människor som drabbats av torkan i Balkh Provinsen, en av de mest drabbade, enligt regering och FAO tjänstemän. FAO planerar att distribuera åtminstone ytterligare 100 ton så snart man kan säkra kvalitén på gödningsmedlet.

Men ingen av dessa distribueringar har särskilt vänt sig till omflyttade människor. Regeringen levererade ett förbättrat utsäde av vete (som ger större skördar än traditionellt utsäde från marknaden), såväl som ris och vete med vilket man producerar mjöl till 15000 tork-drabbade bönder, som fortfarande lever av sina jordbruk, sa Kateb Shams som enligt IRIN är chef över provinsens jordbruksdepartement.

FAO levererade packpåsar med utsäde och gödselmedel till ett subventionerat pris och kom då att nå 10 000 familjer, inklusive dessa omflyttade människor som uppfyllt kriteriet att äga land enligt Ahmad Zia Aria, chef över FAO-FNkontoret i Mazar-i -Sharif, som täcker den norra regionen. Men även 2000 Afghanis ($41) kan bli alltför mycket för vissa av de omflyttade, som knappast har råd med sin hyra. FAO planerar återinvestera behållningen av utsädet till de torkdrabbade samhällena.

Andra organisationer som ActionAid, har fokuserat på sårbara familjer inklusive kvinnodominerade hushåll i torkdrabbade områden. Utsäde är tillgängligt för inköp från privata företag, men FNorganisationen FAO saknar budget för inköp av mer utsäde och skulle inte kunna uppbringa och distribuera detta i tid, sa Aria.

Hjälporganisationer varnar för att det är knepigt med utsäde som distribueras under tider av desperation. För att vänja sig vid bristen på mat och inkomster, kan bönder sälja sina jordbruksverktyg eller äta säd istället för att få ut det i marken. Därför borde distribution av utsäde komma samtidigt med mat för att klara dessa fram till skörden och underlätta för boskapen, sa OCHA som dessutom ger hjälp till fysisk omflyttning.

ha/eo/cb

övers Ingrid Ternert

24 januari, 2012

Kopplingen mellan att få bort dollarn som världsvaluta samt olja och guld (hel artikel)

Jag tänker nu inte ge upp idén att Västs blivande makter galvaniserats till aktion BARA på grund av Khadaffis idé om en guldvaluta. Här vid tyska DB, diskuterar vi för jämnan ett brett fält av strategiplaner som eliten verkar ställa iordning för att få fram, det man brukar kalla en ‘Ny VärldsOrdning’. I denna artikel vill jag återigen gå igenom en del av dom.

Helt visst har Khadaffis ide’ sannolikt bidragit till vrede i Västmakternas korridorer. Som jag tidigare skrev var idén enligt Khadaffi, att afrikanska och muslimska nationer skulle sluta sig samman för att skapa denna nya valuta och använda den till att inhandla olja och andra resurser, bortsett från dollarn och andra valutor.

Jag blev intervjuad av nyhetskanalen RT, och de kallade det ”en idé som skulle kunna förändra den ekonomiska balansen i världen”. Var det verkliga skälet till att Khadaffi blev avsatt, att han ville ha en guldvaluta?

Enligt min åsikt skulle det vara en vettig plan. Khadaffi hade ungefär 144 ton guld som han kunde använda till att backa upp en gulddinar, åtminstone delvis. För närvarande känner jag inte till NÅGON ”vanlig” valuta i världen som blir uppbackad av metaller, vare sig silver eller guld. För mindre än 150 år sedan betraktade man pengar som antingen guld eller silver, så vi kan se hur snabbt saker och ting förändras.

Iraks Saddam Hussein kan också ha ådragit sig vreden hos den anglosaxiska makteliten, vilken händelsevis och dessutom uppenbart ligger bakom världens nutida finanssystem. Då han väl meddelade, att den irakiska oljan skulle handlas i euro, inte i dollar, var ödet för honom beseglat enligt många alternativa nyhetsmedia.

I avsikt att ge dessa ovannämnda teorier trovärdighet behöver man förstå, att den anglosaxiska maktsfärens elit är inriktad på att försvara dollardominansen. Faktum är att världen kommer att förbli dollardriven och dollarn att vara en källa till västlig makt. Så tanken att de nuvarande Västmakterna skulle försvara dollarn är inte något svårfångat scenario.

Dollarn anses också vara världens ”reservvaluta”. Och det har inte hänt av sig själv, utan genom den mest utstuderade form av maktpolitik. Saudiarabien är nyckeln till priset på dollarn. Det är den berömda saudiska familjen (Huset Saud), som vägrar att sälja sin olja för något annat än dollar. (anm IT- som gentjänst för Usas gamla löfte om skydd åt den saudiska familjen)

Den saudiska familjen är intimt bunden till den anglo-amerikanska maktsfärseliten; Huset Saud backas upp av Väst – militärt och på annat vis – och är i gengäld världens största producent av olja och den som bestämmer oljans pris i dollar.

Arrangemanget är måhända ett övertygande argument mot PeakOil teorin (att den utvinningsbara oljan i världen vid en viss tid börjat minska anm IT). Vilka är då chanserna att Saudiarabien just råkar vara anglosfärens största producent av olja i Mellanöstern och samtidigt Västs starkaste allierade?

Vore det inte mer klokt att kommande västmakter begränsar sina oljefyndigheter och produktion runt världen? Enligt ett berömt uttalande förra året av en av Forbes bröder, finns det nog med olja i själva Förenta Staterna för att tillhandahålla energi under kommande 1000 år. Detta inbegriper inte ens naturgas (som fortfarande står och brinner) och kol.

Världen verkar drunkna i energi. Den brist som människor fruktar framställs av maktelitens dominerande sociala teman – de skrämselbaserade påståenden, avsedda till att göra folk rädda så de ger upp makt och välstånd till globala organisationer som FN, IMF och VärldsBanken.

Vad emellertid det här kan säga oss, det är att ett större spel pågår. Låt oss nu gå igenom dessa, en efter en för att se ifall vi kan lista ut de verkliga orsakerna till att västliga makter varit så aggressiva, senast i Mellanöstern och
Nordafrika.
————–

Det livsfarliga med oljans prissättning i dollar

Putin om EU- Vem har gett EU rätten att försöka döda Khadaffi? Oljan? Gulddinarer? Med 144 ton guld i hans valv  ville Khadaffi slippa oljans prissättning i dollar och övergå till gulddinarer i stället. Detsamma gällde Saddam Hussein på sin tid i Irak, som framför allt ville övergå till en oljeprissättning i Euro och blev hängd på kuppen.

Samma öde hotade Khadaffi. Före det ville Saddam Hussein slippa oljans prissättning i USAdollar, som bara är en papperslapp USA trycker upp utan täckning i något verkligt värde. Khadaffi i sitt oljeland ville slippa detta och övergå till Euron som världsvaluta.
Även han har kommit att svartmålas av USA. I bägge falle blev de hetsade i massmedia som grymma diktatorer och blev anfallna, invaderade och robbade på sin olja, av samma gärningsman, den som dödade Saddam Hussein och nu ville göra detsamma  med Muhammed Khadaffi.

 

övers Ingrid Ternert

 

http://youtu.be/GuqZfaj34nc        http://youtu.be/Iw5Ij_RFJ1Q

23 januari, 2012

Ron Paul om Usas krigspolitik och åter om 9/11

Filed under: Mänskliga Rättigheter,nya,USA — ingrid @ 01:37

Ron Paul, konservativ Kongressledamot-
”Vi har 900 baser i 130 länder där vi lägger ut mer pengar som konservativa än demokrater, jag förstår inte det”.
(Egentligen finns det fler än 1000 Usabaser runtom i världen, men alla är inte utsatta på kartan anm IT)

Att inte från början gjort en undersökning av 9-11, beror på att man inte räknade med att finna något. De flesta av skyskrapornas rester måste ha forslats bort från början. Därför att då FEMA tog dit en undersökningsgrupp en månad senare, var det mesta borta.

Men man fann ett ämne på stålbjälkar som kunde smälta ner stål vid lägre temperatur än järnets smältpunkt, något man brukar utnyttja vid ‘kontrollerad rivning’ av stålkonstruktioner, ‘controlled demolition’.

Olyckan mördade över 3000 människor. De flesta invånare inklusive vetenskapsmän ifrågasatte händelsen och krävde en verklig undersökning. För oss gäller det nu att kräva ännu en! Vi måste finna sanningen varhelst den än är.

övers IT

22 januari, 2012

Syriens och Pakistans komplexitet

Filed under: nya — ingrid @ 18:44

20 nov 2011 The Complexity of Syria
http://arabwomanblues.blogspot.com/
En farlig och komplex situation i Syrien, verkligt farlig. Men så är alla situationer då de dyker upp i Arabvärlden. Detta är ett försök att få ordning på och sprida lite ljus i det som verkar vara ett mörkt kapitel i Syriens historia.

Jag är inte säker på att lyckas, men ska försöka. Min analys är baserad på olika uppgifter i böcker och vittnesmål från de syrier jag haft att göra med.

Nära 40 år har Assad familjens alawit-klan regerat. Alawiterna är den gren av shia-troende som är mycket svår att komma igenom som att få kunskap om deras trossystem. En märklig kombination av shia- och druz-  ideologi.

Alawiter är i minoritet i Syrien och är ursprungligen från de lägre klasserna i samhället. Deras uppgång till makten under Assads regim och deras grepp om viktiga sektorer av regeringen säkrades genom att placera de egna på viktiga positioner i samhället, som en syrisk bekant sa – De har infiltrerat det syriska samhället som en åttafoting. Det förklarar varför Syriens alawiter har kunnat hålla sig kvar vid makten under så lång tid, då de verkligen är en liten minoritet.

Det stämmer att sekularism varit ordern för dagen och det syriska samhället sekulärt. Att förneka detta vore en uppenbar lögn. I vilket fall, då regeringen känt att snaran hade dragits åt runt nacken, genom de genuint folkliga protesterna mot repressionen plus en besvärlig ekonomisk situation, där i runda tal 3 miljoner syrier lever i uppenbar fattigdom och privileger bara gäller för den elit som Assadklanen relaterar till, där regimen hemfallit åt en inbyggd sekterism, med sina särskilda band till Iran och Hizbollah i Libanon.

En regim kan inte fortsätta en så brutal nedbrytning av sina egna medborgare, såvida den följer en av två val, antingen a) ett nihilistiskt närmande som i grunden säger – mot mig och mina fiender – ett populärt arabiskt talesätt, översatt till ”Vi bränner ner allt” eller b) man vet naturligtvis att man så småningom blir av med det.

Det andra scenariet är lite mer komplicerat och jag tror det är något man behöver reflektera över. Genom att vidhålla sin destruktiva handlingslinje – inbjuder i själva verket den nuvarande syriska regimen, som reducerats till en liten klick, till en utländsk intervention.

Jag tror personligen att Bashar Al-Assad förlorat kontrollen över sin närmsta regering. Jag menar ”innersta” regering, för det är så saker och ting är i Syrien. De viktiga sektorerna, särskilt de väpnade styrkorna och säkerhetsapparaten, har ett eget fungerande system och styrs av den innersta klick som knappast någonsin är offentlig – och backar upp korridor-operationer.

Det sägs att Assads gamle partisanfar är den som idag kontrollerar Syrien, vilket inkluderar Maher Al-Assad, Bashars bror. Jag tror att Bashar Al-Assad som person skulle bli kanonföda. Som vi säger på arabiska – han är placerad i kanonmynningen och då den kanonen avfyras, blir han den första att få gå. Det betyder inte att hela regimen får sluta med honom. Uppbackade regimer som i fallet Syrien har förbluffande makt att ömsa skinn och få ett nytt, vilket vi får se senare.

Men det här är inte tillräckligt för en analys. För den tar inte hänsyn till de andra regionala spelarna – nämligen Iran,
Turkiet och Israel plus de andra arabländerna, särskilt Khatar. Efter Iraks fall och nu Libyens genom västlig intervention och ockupation, är det klart att Västs sionistagenda för arabregionen (Iran är inte arabisk) först och främst gör sig av med sekulära, progressiva regimer eller det som är början på progressiva regimer. Regimförändring betyder också utplånande av sina ideologiska rötter, vilka i grunden är antiimperialistiska (även om det finns sprickor) och härstammat från kolonial erfarenhet.

Så var fallet med Iraks Baathiststämpel och Libyens folkliga Jamahiriyah. Dessa regimförändringar har följts av två distinkta trångmål 1) en ersättning av de partier som påstår sig varaislamska (i.e som härstammar i sin politiska ideologi från Islam) och 2) en period av intensiv klanmässig, etnisk och civil strävan att fullfölja den ursprungliga förstörelsen triggad av de västliga invationerna.

I Västs agenda för de här regimerna (Irak och Libyen) finns det andra regionala spelare som också markant tävlar om makt och inflytande. I fallet Irak var det – Iran och Israel och i fallet Libyen var det Turkiet och Khatar. Detföregående är en viktig punkt att hålla i minnet, för det går helt enkelt inte att skilja utvecklingarna i varje särskilt
arabland åt, utan att placera dessa i en geopolitisk kontext.

Tillbaka till Syrien, som är det ursprungliga ämnet, vilket spelar roll. Genom att dra observationer som dessa från
Irak och Libyen, kan man också komma fram till Västs agenda för regimförändring i Syrien. Det går också att lägga till regionala spelare som Iran, Turkiet och Khatar (igen), vilka tävlar om att antingen ha kvar, utvidga eller
11ändra nuvarande regim.

Detta betyder inte att alla de folkliga protesterna i Syrien framkallats av utländska makter utifrån, det betyder inte heller att de inte skulle kunna försvara sig, de minskar heller inte regimens brutala sönderfall, men betyder att Syrien inte är en ö och att de regionala försök som görs för att gripa makten även kan reflekteras internt.

Iran behöver behålla sitt grepp om Syrien av flera skäl, där ett är koninuitet av makten i Libanon, då Iran inte ger
upp Syrien så lätt och Assads regim har därmed fått förbluffande släpphänta ultimatum från arabförbundet och den internationella samfälligheten. Det är klart, att blanda sig i Syrien genom att flexa alltför mycket med sina muskler triggar Irans (och Hizbollahs) vrede. Därmed vore det ”diplomatiska” närmandet att föredra, som helt klart inte var fallet i Iraks fall eller i Libyens, där brutala makter tagits in för att få till en regimförändring.

Turkiet och Khatar håller å ena sidan på att lirka med en regimförändring i Syrien. Inte för att de skulle bry sig särskilt mycket om det syriska folket, men eftersom Irak generöst getts bort till Iran av Usa, känner sig i synnerhet Turkiet förhindrad i sin plan på regional överlägsenhet. Konflikten eller tävlingen om regionalt inflytande mellan
Turkiet och Iran reflekteras då i Syrien.

Khatar å andra sidan har också planer på att bli en stor arabspelare – och att överta den traditionella roll som  Saudi- Arabien haft – och det är också en del av den nya amerikanska agendan för regionen – med SaudiArabiens gradvisa isolering…

övers Ingrid Ternert

18 januari, 2012

Förre CIA underrättelseofficeren Michael Scheuer om bin Laden och muslimska världens syn på Usa

Filed under: Afghanistan,Iran,Israel,krig,nya,religion,USA — ingrid @ 20:46

För det mesta gör vi saker och ting värre genom att intervenera. Men vi måste ha något som gör att vi intervenerar typ olja.

15 januari, 2012

Intervju med politiska kommentatorer i Iran medan Obama siktar in sig mot Kina

Att övertyga världen om att införa sanktioner mot Iran, särskilt då det gäller olja och gas, blir svårt för Amerika eftersom fler nationer drar sig ur. Se intervjun i Press TV: Vi har hört att Japan och en hel del andra länder sagt att de inte ska delta i sanktionerna, länder som Indien, Kina, Ryssland, Turkiet och även européer som Grekland och Italien. Vad är då målet med dessa USA-ledda försök till sanktioner? Nader Moktari: Det är att skapa en mur. Igår var jag här och sa att världen vore bra dum, om man inte ville ta chansen att ge Washington en läxa utan att behöva avfyra ett enda skott.

Nu har Usa gått alldeles för långt. Man har kommit till det läge, där man ställer kapitalism mot socialism; ett extremt dåligt läge för affärerna varthelst det gäller i världen. Och om Washington följer i dessa fotspår, kommer antalet länder som befinner sig under vissa av Washingtons sanktioner mycket snart att vara fler än dess vänner. Detta kan helt enkelt inte fortsätta.

Japanerna lever i ett mycket hövligt samhälle och deras diplomatiska språk är en katastrof, då man genom att säga ‘i det stora hela’, som är ett nyckelord för den japanska diplomatin och betyder vad gäller Washington - så är det artigt att tala om för Washington att Japan inte håller med om deras förslag. Det här skapar stor splittring i det Usa försöker göra.

Tokyo är en nära allierad till Washington, men vad Tokyo måste ta med i beräkningen är att det man köper från Iran är fin lätt råolja, som kostar hälften att raffinera medan t.ex SaudiArabiens tunga råolja är full av svavel. Så dessa kostnader, vare sig det gäller europeiska länder eller Japan, kommer att ge fördubblade kostnader för sina kunder, även vid en tidpunkt då läget för världens globala finanser inte är bra. Man måste alltid ta med i beräkningen att världen befinner sig i ett så prekärt läge med så många ledande länder bokstavligt talat i bankrutt, såvida man hade fortsatt tillsammans med Washington. Så varje annat förslag från Washingtons sida om MellanÖstern skulle då ha setts med en stor, stor grad av ängslan. Och detta är vad som händer.

——-
Obama siktar tidigt in sig mot Kina 2012 30 nov 2011 av Kent Ewing

Så varje förslag från Washingtons sida vad gäller Mellanöstern skulle ha betraktats med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt. Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, då det väl kommer till länderna att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss, att Usa eventuellt ensamt kommer fortsätta att införa sanktioner, vilken blir då effekten bli på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa sanktioner, då blir det vare sig det ena eller det andra. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom äger Iran en stor del av sina reserver i euro och inte i dollar. Så detta blir ännu en icke-händelse. Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse kan komma att bli en av de största misstag han varit tvingad till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder.

Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum, att saker och ting förändrats här i världen och att Iran nu anses vara en av de ledande nationerna i regionen och i hela världen. Om sanktionsrundan inte fortsätter så som Usa planerat, som det nu verkar, vad tror ni då blir Usas nästa drag? Nader Moktari: Om man ser till Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det kommer kosta Usa 16.4 triljoner dollar – och ändå är det ett kortfristig skuld. Usa har något runt hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har bundits till sina händer och tvingats förändra sin utrikespolitik, eftersom man liksom sina allierade helt enkelt inte har råd – - med ännu en konflikt. Så det är bara för Washington att gå tillbaka till ritbordet, men det man skulle behövt är en nypa verklighetsanpassning, då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende ute i världen. Jordens resurser är ändliga, befolkningen ligger på sju miljarder människor och Usa ensam kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av dess befolkning. Nu måste Usa börja finna sig i det.

Naturligtvis har läget i den globala ekonomin mycket att säga till om i frågan eller hur, vad gäller att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa själv fortsätter att införa dessa sanktioner, vad skulle det i så fall bli för effekt på den globala ekonomin?Nader Moktari: Om Usa fortsätter att vilja införa dessa sanktioner, då kan det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom utgör en stor del av Irans reserverver av euro och inte dollar. Det blir alltså ännu ett slags icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, att denna icke-händelse eventuellt blir en av de största misstag han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det skulle verkligen vara en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att kunna ta till sig det faktum, att saker och ting har förändrats här i världen och att Iran anses vara en av jordens ledande nationer i regionen och över hela världen. Om denna sanktionsrunda inte fortsätter så som Usa har planerat, vilket den verkar göra, vad tror ni då kommer att bli Usas nästa drag? Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader- dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Det skulle kunna kostat Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är ett kortfristig lån.

Usa besitter något i området ett hundra triljoner dollar i långfristiga skulder.Usa har de egna händerna bundna och blivit tvingad att förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och inte heller dess allierade – med ännu en konflikt. För Washington går det alltså tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva, det är en nypa verklighets-anpassning vad gäller planetens framtid under det 21a århundradet. Washington tvingas i fortsättningen att ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen är på sju miljarder och Usa kan inte fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sin befolkning på 5 procent. Det gäller för Usa att börja finna sig i detta.

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att betraktas med stora, stora farhågor. Och det är just det som händer. Naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller ländernas vilja att acceptera sanktioner eller ej. Om vi tänker oss att Usa kanske själv fortsätter med att införa dessa sanktioner, vad skulle det då bli för effekter på den globala ekonomin?

övers Ingrid Ternert

14 januari, 2012

Obama-Panettas Pentagonstrategi

Filed under: nya — ingrid @ 19:40

Hädanefter kommer varje förslag om MellanÖstern från Washington att ses med stora, stora farhågor. Och nu är det just det som händer.

Det finns naturligtvis mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller vad gäller dessa länders vilja att acceptera sanktioner eller inte. Om vi tänker oss att eventuellt Usa själv fortsätter införa sådana sanktioner, vad blir då effekterna på den globala ekonomin?

frågor ——
Nader Moktari: Om Usa fortsätter vilja införa sina sanktioner, då skulle det väl inte kunna fungera vare sig här eller där? Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom ligger en stor del av Irans reserverver i Euro och inte i dollar. Så det skulle väl i så fall bli något av en icke-händelse.

Men jag tror då det gäller president Obama, kunde eventuellt denna icke-händelse bli en av de största misstag som han har tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det vore verkligen en utrikespolitisk blunder. Usa ser inte ut att ha förmåga ta till sig detta faktum, att saker och ting förändras här i världen och Iran anses vara en av världens ledande nationer i regionen och hela världen.

Om denna sanktionsrunda inte fortsätter som Usa planerat, vilket det ser ut som, vilket tror ni då blir Usas nästa drag?
Nader Moktari- Såvida man ser till Usas kostnader, dess skulder- har president Obama nyligen efterlyst ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Detta kommer att kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och det är ändå ett kortfristigt lån.
Usa har något kring ett hundra triljoner dollar i långfristiga lån.

Usa har de egna händerna bundna och tvingas då förändra sin utrikespolitik, eftersom man helt enkelt inte har råd – och heller inte de allierade – med ännu en konflikt. Så det går tillbaka till ritbordet, men vad Washington skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning vad gäller framtiden under det 21a århundradet. De måste i fortsättningen ändra sitt beteende runt världen. Resurserna är ändliga, befolkningen ligger nu på sju miljarder och Usa ska inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av befolkningsstorleken. Usa måste kunna finna sig i det.

Så varje förslag från Washingtons sida då det gäller MellanÖstern borde nu ses med stora, stora farhågor. Och det är vad som kan hända. Ja naturligtvis finns det mycket att säga om läget i den globala ekonomin eller i dessa länder för att acceptera sanktionerna eller ej. Om vi tänker oss att Usa ev unilateralt fortsätter införa dessa sanktioner, vad blir det då för effekt på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Ifall Usa fortsätter vilja införa dessa sanktioner kommer det vare sig att bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom är en stor del av Irans reserver i Euro och inte i dollar. Så det kommer bli ännu ett slag i luften.

Men jag tror vad gäller president Obama, så kan denna icke-händelse bli en av de största misstag som han tvingats till av sitt utrikespolitiska team. Och det vore verkligen en utrikespolitisk blunder. Usa verkar inte kunna ta till sig det faktum att saker och ting har förändrats i världen och att Iran nu anses vara en av världens ledande nationer i regionen och över hela världen.

Frågan om denna sanktionsrunda inte fortsätter som Usa planerat, vilket det nu verkar som, vad tror ni då blir Usas nästa drag?Nader Moktari: Ifall man ser till Usas kostnader- landets skulder- efterlyste nyligen president Obama ännu ett lån till ett värde av 1.2 triljoner dollar. Detta skulle kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är en kortfristig skuld. Usa har något i området ett hundra triljoner dollar i långfristig skuldsättning.

Usa har sina egna händer bundna och tvingas förändra sin utrikespolitik eftersom man helt enkelt inte har råd – inte
heller dess allierade – med ännu en konflict. Så det går tillbaka till ritbordet för Washington, men vad Washington skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning då det gäller planetens framtid under det 21a århundradet.

Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende runt världen. Resurserna är ändliga, befolkningen ligger nu på sju miljarder människor och Usa kan inte få fortsätta ta ut 25 procent av världens resurser med sina 5 procent av jordens befolkning. Usa måste börja finna sig i detta -Så att varje förslag från Washington vad gäller MellanÖstern skulle ha setts med stora, stora farhågor. Och det är vad som har hänt.

Fråga: Naturligtvis, läget i den globala ekonomin har mycket att säga om det här eller hur, då det kommer till att få dessa länder att acceptera sanktionerna eller ej. Om vi kan tänka oss att Usa ev på egen hand eventuellt fortsätter införa dessa sanktioner, vad blir då effekten på den globala ekonomin?

Nader Moktari: Ifall Usa fortsätter vilja införa dessa sanktioner, då kommer det vare sig bli här eller där. Iran har inga energiaffärer med Usa. Iran har inget utrikesutbyte med Usa och dessutom är en stor del av Irans reserverver
i Euro och inte i dollar. Så det blir ännu en slags icke-händelse.

Men jag tror att vad gäller president Obama, kommer denna icke-händelse eventuellt att bli en av de största misstag som han tvingats till av sitt utrikespolitiska team. och detta är verkligen en utrikespolitisk blunder.Usa verkar inte kunna ta till sig mdet faktum att saker och ting förändrats i världen och att Iran nu anses vara en av världens ledande nationer i regionen och över hela världen.

Frågan om denna sanktionsrunda inte fortsatte som Usa planerat, vilket det verkar, vad kan då bli Usas nästa drag?

Nader Moktari: Ifall man ser Usas kostnader -skulderna- har nyligen president Obama efterlyst ännu ett lån till ett
värde av 1.2 triljoner dollar. Detta skulle kosta Usa 16.4 triljoner dollar- och detta är en kortfristig skuld. Usa har
något i området ett hundra triljoner dollar i långfristig skuldsättning.

Usa har sina egna händer bundna och tvingas förändra sin utrikespolitik eftersom man helt enkelt inte har råd – inte heller dess allierade – med ännu en konflict. Så det går tillbaka till ritbordet för Washington, men vad Washington
skulle behöva är en nypa verklighetsanpassning vad gäller framtiden för planeten under det 21a århundradet.

Washington måste i fortsättningen ändra sitt beteende i världen. Resurserna är ändliga, befolkningen uppgår nu till
sju miljarder och Usa borde inte få fortsätta ta ut 25 proc av världens resurser med sina 5 procent av jordens invånare.

Usa får börja finna sig i det.

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress