26 april 2012 av Victor Kotsev - Syriens president Bashar al-Assad kan tidigare under året ha vunnit en kamp (som den Fria Syriska Arméns återkomst, vilket den ruinerade staden Homs visar), men vinner inte kriget någonstans. Upproret vändes snabbt till ett fullskaligt motstånd – ett motstånd som är sponsrat från utlandet, för att vara mer precis, vilket vissa analytiker kallar en ”ny-mujahedin strategi”.
Efter lördagens enhälliga omröstning, har raderna från Förenta Nationernas SäkerhetsRåd blivit till viss del otydliga: Resolution 2043, införd av Ryssland, med godkännande att sända 300 obeväpnade militära observatörer för att övervaka införandet av senaste fredsplanen övervakad av Förenta Nationernas fredsenvoyé och förre generalsekreterare Kofi Annan.
Emellertid genom de flesta rapporter är detta inget mer än en symbolisk handling, som inte kommer att stoppa blodbadet, men skulle kunna vinna en del tid från alla sidor för att omgruppera och stärka sin strategi. Status quo är klart ohållbart, men en illavarslande tystnad har satt in, åtminstone vad gäller nästa större drag.
På marken har statsgränserna blivit oskarpa – om än inte officiellt, åtminstone inte ännu. Stormakter som deltar mest i Syrienkonflikten tittar på kartan och verkar alltmer upptäcka etniska och religiösa gruppers nätverk spridda över ett antal länder, snarare än de traditio-nella statsgränser som till namnet definierar området.
Om en regim är alltför militärt stark för att bli försvarad utifrån, kan den rivas itu inifrån - för trots allt är detta ett spel som kräver stor skicklighet och försiktighet, såväl som ett visst handhavande av en enormt komplicerad väv av regionala relationer och rivaliteter
Närläggande länder vars befolkningar under många år deltagit i dessa nätverk, brukar uttrycka en del skärpa i detta med avlägsna supermakter, men de har också i det hela taget en massa mer på gång . Ett misstag kunde kosta dom mycket och tända en identitets-konflikt inom sitt eget berömda hus.
Denna logik passar den situation som Turkiet befinner sig i med tanke på Syrien. De båda länderna har varit bittra rivaler under decennier, även under senare år – fram till föregående års uppror – då Ankara försökte försäkra sig om MellanÖsterns politiska scen, och verkade se Assads regim som sitt prisade instrument för att sprida inflytande i den arabiska världen.
Den Arabiska Våren satsade på detta, men Turkiets premiärministern Recep Tayyip Erdogan ändrade sig snabbt och försökte gå i spetsen för Syriens frihet, skenbart i hopp om att vinna ännu större inflytande bland araberna på det sättet än genom sin relation till Assad, som aldrig någonsin skulle haft råd med honom.
Sedan i somras har turkiska pressen spekulerat om Erdogan tänkte beordra armén att skapa ”buffertzoner” till sin södra granne; detta militära val blev emellertid inte materialiserat, och verkar för närvarande som bäst avlägset. Det hänger bland annat mycket på en del oklart köpslående mellan Förenta Staterna och Turkiet.Enligt ett antal rapporter efterfrågar Turkiet stark Usa- och NATO uppbackning av varje militär operation i Syrien.
Medan den precisa meningen av detta ”uppbacka” är oklar, kunde vi tolka dessa rader om den turkiska begäran om $26 miljarder US-dollar i utbyte mot att låta Förenta Staterna invadera Irak från dess territorium under år 2003. Under tiden har Turkiet erbjudit ett brett stöd till den syriska oppositionen, inklusive från sitt eget territorium.
Ett annat slag av militärt närmande sägs vara ”uppbackat” av Saudiarabien och Khatar och tar uppenbart form i tysthet och sanktioneras av Förenta Staterna. James Traub skriver för ‘Utrikespolitiskt Magasin’ och kallar det hela för en ”ny mujahedin-strategi”.
En person jag talat med, som verkligen har en plan, är en tidigare regeringstjänsteman med omfattande erfarenhet i Syrien. Oppositionen, säger han, behöver inte bara vapen utan ”en omfattande militär och civil stridsplan”att besegra Assad Han ser fram emot ett multilateralt försök, i vilken Förenta Staterna inte enbart erbjuder kommunikationsteknologi utan militär underrättelse i realtid för att hjälpa rebellerna att svara upp mot regeringstruppernas förflyttningar.
Gulfstater skulle erbjuda huvuddelen av vapen och fonder; jordanier kan erbjuda specialstyrkor för arbete nära milisen; Turkiet skulle själv erbjuda spelplanen såväl som andra former av stöd; och diplomater skulle ge strategisk rådgivning till SNC.
En sådan insats skulle mindre likna bombkampanjen i Libyen och, nåja, mer likna USAs CIA -sponsrade kampanj för beväpning och träning av mujahedin som kämpat mot ryssarna i Afghanistan. Detta är naturligtvis inte en fruktansvärt uppmuntrande analogi, då gårdagens anti-sovjetiska krigare har blivit dagens anti-amerikanska talibaner. Vi behöver ingen bättre påminnelse om de oavsiktliga konsekvenser det kan bli av att stödja utländska upprorsmän.
I vilket fall duckade han inte för jämförelsen. ”Vi behöver göra det vi gjorde under president Ronald Reagans tid”, sa han, ”som är att aktivt stödja dessa motståndsmän”. Men, tillägger han, vi behöver veta vilka vi arbetar med, för att sätta ut klara uppförandekoder och villkora vår hjälp, för att upprätthålla dessa regler – vilket vi inte hade gjort i Afghanistan.
Och vi behöver vara försiktiga så att den internationella insatsen inte förvärrar problemet: Saudierna t.ex tycks ha med sig en öppet sektaristisk agenda till Syrien. Insatsen skulle tjäna mer på en större roll för turkarna, och en mindre för saudierna. En sådan strategi skulle pröva på att trötta ut Assads styrkor och försvaga hans krigsmotstånd.
Det finns indikationer på att detta redan fungerar: t.ex enligt Reuters nyhetsrapportering har Syrien övergått till att sälja ut sina guldreserver till kraftigt reducerade priser som ett tecken på desperation. Hans krigsmaskin tycks också börja mattas av, och militäranalytiker pekar på att eldupphör – visserligen inte perfekt, som det pågående våldet visar – kan bli en välkommen chans för honom att omgruppera sina styrkor.
Enligt vad en expert som citerats i en separat Reuters rapport, ”är det demoraliserande att genomföra kontramotstånds-operationer, beskjuta befolkade områden och ha trupper förlagda hemifrån… Det ger enorma påfrestningar på väpnade styrkor. Och han har ett mycket begränsat antal tillgängliga elittrupper. Det innebär alltså fördelar för hans militärstrategi att dra undan trupper från vapenstilleståndet.” Medan Assad för närvarande kontrollerar en formidabel styrka,
Utrustade med sofistikerade rysktillverkat luftförsvars- och ballistiska missiler med kemiska vapen, vilka fungerar mäktigt avskräckande mot en utländsk intervention, som gör det troligt att hans grepp om makten i framtiden kommer att försvagas. Enligt den syriska experten Joshua Landis, tvivlar jag på att han skulle haft särskilt mycket mer framgång än vad Usa hade i Irak eller Afghanistan.
Trots att hans armé möjligen kan förstå syrier lite bättre än vad befälhavaren för Usas trupper gjorde i förhållande till irakier. Men dom kommer troligen att provoceras till en överreaktion mot terrorism, vägbomber och demonstrationer, något man redan sett. Helt enkelt skulle han bara förlora striden om ‘hjärtan och sinnen’.
Alawiterna kan helt enkelt inte ta tillbaka striden för ‘hearts and minds’. De kan enbart ingjuta skräck och spela på den syriska oron om att bli en ‘failed state’, en sådan som finns i Irak. Det är vad som tidigare fungerat för Assads regim. Regimen har inga nya tricks uppe i rockärmen. Den syriska StatsTVn försöker nu demonisera Saudiarabiska monarkin för att härstamma från judar och bakåtsträvare. Det säger en del om regimens taktik.
Det är värt notera att den fulla omfattningen av regimens våld ännu inte dragits fram i ljuset, men enligt den senaste FN- statistiken har åtminstone 9000 dött sedan upprorets början. Fragmenteringen av Syrien under trycket från motståndsrörelsen över gränsen uppvisar många fler döda; och vad mera är, tar denna strategi bort en del av glittret från stormaktsdiplomatin och skiftar fokus tillbaka på regional microdynamik.
Förenta Staterna – tillsammans med Ryssland, Kina, och europeiska makter – saknar kunskap om och långvariga relationer till de oräkneliga grupperna och politiska intressena på marken, vilket regionala makter sådana som Turkiet, Saudiarabien och Iran har. Denna slags tyngd är viktig för att i mindre drag klara en motståndsrörelse.
Som en gammal cliché säger: Förenta Staterna spelar i MellanÖstern, medan Iran spelar schack. Syriens Assad är på samma sätt den som spelar schack, och dessutom uppbackas av Iran. Det förklarar till viss del varför Turkiet i grunden är för denna strategi. Den innebär också enorma problem för turkarna. Konflikten i Syrien skulle lätt ha kunnat spilla över till Turkiet:
Som Soner Cagaptay påpekar kunde turkiska alewiter med omkring 10-15% av befolkningen, sluta stödja Assad. Ett sådant stöd hade förmodligen varit politiskt snarare än våldsamt, men som Cagaptay noterar, skulle det ändå ha kunnat ”komplicera varje utländsk intervention mot Assads regim”.
Den kurdiska motståndsrörelsen är ett ännu större horn på den turkiska sidan, och den syriska regimes nära band till det Kurdiska ArbetarPartiet (PKK) tjänar som en påminnelse för Erdogan, att också hans land hade kunnat lida stort av en motståndsrörelse. Som MK Bhadrakumar rapporterat i Asia Times Online, hade Erdogan kunnat försöka neutralisera detta hot genom att utnyttja sin relation till Iraks kurder, men det är ”en lång beordran”.
Ännu bredare, såvida en förlängd motståndsrörelse uppträder i Syrien, skulle den ha representerat en ny evolution för den Arabiska Våren (trots man tidigare sporadiskt utnyttjat en liknande taktik, om ej mer systematiskt av den förre libyske ledaren Muhammed Khadaffis regim). Onödigt påpeka att detta är ett farligt skifte, såvida det utlovar mer blodsutgjutelse och större regional uppdelning.
Det är fullständigt möjligt att Mellanösterns karta i en nära framtid kommer se annorlunda ut; då nya länder mycket väl kan uppstå och vissa minska i storlek. Vi kan vänta oss debatt om denna uppdelning och påföljande blodsutgjutelse på grund av ett supermaktsvacuum (Förenta Staterna minskar sin närvaro i regionen) eller en uppsåtlig inblandning. Om man kunde tro på något av motståndsrörelsens strategi och taktik, skulle man inte minst i vidare demokratiska processer ha föredragit den senare.
övers Ingrid Ternert
