I Washington har Pakistandårarna en fältdag och unviker ansvar gentemot Usa
av Jordan Michael Smith
30 nov 2011 ”Salon” – - Ifall det skulle finnas en sak som republikanska presidentikandidater kunde hålla med om, så är det Pakistans svek.
RepresentantHusets Michele Bachmann leder gänget. Vid förra veckans GOP debatt, kallade hon Pakistan för “våldsam” och “mer än ett existentiellt hot” mot Förenta Staterna, för de är “en nation som ljuger, och gör allt möjligt fel som man kan tänka sig.” Texasguvernören Rick Perry sa, att Pakistan “gång på gång har visat oss att de inte går att lita på.”
Han begärde stopp för hjälpen, en mening som rev ner applåder från åhörarna.
Förre Utah guvernören Jon Huntsman sa på söndagen att Amerika kanske måste “leta efter en ny partner i regionen” och ansåg också att ett stopp för hjälpen var i sin ordning.
Det är inte bara GOP ledare som är uppfyllda av Pakistan. “De Allierade Från Helvetet”, skriker framsidan på denna månads Atlantic. Demokraternas New York-representant Gary Ackerman har nyligen beskrivit Pakistan som “försåtlig”, och sa att landet inte varit en allierad, en vän, en partner eller någon lagspelare. “Pakistan är för sig själv, punkt”, sa han vid Representanthusets underkommittés hearing om Afghanistan och Pakistan.
Man kunde tro utifrån allt detta tal, att Amerikas uppförande vis-à-vis Pakistan varit hederligt och bra. Men verkligheten har inte kunnat vara längre från dessa självrättfärdiga påståenden utifrån Washingtons ständiga klagomål. Amerika har inte agerat bättre än Pakistan i sin relation, och kunde även ha varit en värre partner.
För att förstå ilskan över att NATO nyligen dödad 24 pakistanska soldater, krävs det en djupare syn på relationen. Låt oss börja då allt startat. Inom dagar efter 9/11 attackerna, när den dåvarande vice utrikesministern Richard Armitage skulle på ett möte med en pakistansk tjänsteman. Enligt Pakistans dåvarande president Pervez Musharraf hade Armitage menat att Pakistan, såvida man inte ville samarbeta villkorslöst med Förenta Staterna, skulle vara beredd på att bli “bombad tillbaka till stenåldern”.
Armitage tar också upp utrikesminister Colin Powells budskap till Musharraf, där det ingick en lista med krav, bland dem ett fullt utnyttjande av Pakistans luftrum, stängning av dess gränser mot Afghanistan och användning av Musharrafs territorium som plattform för sin bas. I gengäld skulle Pakistan garanteras massor av pengar— och den behagliga känslan av att inte bli bombad tillbaka till stenåldern.
“Ifall de signaler Amerika gett Pakistan var subtila, skulle de ha ignorerats,” säger Anthony Cordesman, som ofta ger USAs regering råd om Sydasien/MellanÖstern-regionen. Kanske det, men det ultimatum man levererat Pakistan gav orealistiska förväntningar, om vad som skulle ha kunnat levereras.
Ingen förståelse fanns för Pakistans egna intressen. Inga försök gjordes för att se den allmänna opinionen i Pakistan. Pakistan behandlades inte som en allierad. Man behandlades som en vasall. Hade dessa bemödanden genomförts, skulle man ha kunnat förutse Pakistans efterföljande aktioner och dubbelspel.
För medan Amerika kunde kräva ett underordnat och okvalificerat stöd för sin kampanj mot al-Qaida och talibanerna, har Pakistan sitt eget ifrågasättande. Det inbegriper att stå stark i en dödlig strid med Indien. Sammanräknat med klimatförändringen (och troliga massiva flöden); att klara den svåra spänningen mellan mängden olika etniska grupper; och att upprätthålla den svåra relationen mellan den mäktiga militären och den civila regeringen.
Varje argument om Pakistans uppförande som inte tar hänsyn till dessa behov är som bäst inte fullständigt. “För att bedöma en allierad, om hur han tjänar en annan nations intressen på bekostnad av sin egen” är helt enkelt dumt, säger Cordesman, strateg inom Center för Strategiska och Internationella Studier.
Och ändå är detta följdriktigt vad som händer inom USAs chattande klasser. Pakistan talar man om, som om det helt enkelt vore ett tomt land utan några oberoende behov. Konstigt nog handlar Huntsmans kommentarer om Pakistan — han kallade det “rätt och slätt för en transaktions-relation”, och dagen efter kom nyheter om NATOs flyganfall.
Något är fullständigt fel med det utrikespolitiska samtalet i Washington, då Pakistan får sig en reprimand som en fattig allierad efter att 24 av dess soldater dödats av en amerikansk-ledd koalition. Inte för att dödsfallen var oväntade. The ‘New Amerika Foundation’ rapporterar att 283 obemannade anfall i Nordvästra Pakistan från 2004 har dödat något mellan 1717 och 2680 individer.
Man beräknar antalet civila offer till 17 procent, även om man förlitar sig till pressberäkningar, som ofta beskriver nästan vem som helst som ‘militant’. Medan dessa dödsfall mestadels får små bokstäver i Pakistan, gäller detta inte i amerikansk media.
“Amerikansk utrikespolitik har skapat en bräcklig situation i Pakistan”, står det i en nylig bloggpost av en medarbetare till Dawn, en pakistansk dagstidning. “Pakistans deltagande i detta så kallat ‘Krig mot Terrorn’ har skakat om dess fundament ner till grunden.” På webbsidan till News International, den största engelska dagstidningen i Pakistan, handlar de alla för det mesta kommenterade fem artiklarna om NATOs attacker mot pakistanska soldater.
De flesta kommentarer stöder Pakistans premiärministers ord, som efter attacken har varnat för att det inte skulle bli “mer affärer än vanligt” i Pakistans görande med Förenta Staterna. NATOs nyliga misstag förstorade problemet, men Amerikas territoriella anfall över Pakistan resulterar i civila dödsfall, vilka rutinmässigt dominerat media.
I Pakistan är Amerika en allierad från helvetet. Nu skulle det ha varit en större grupp, varför medlemmar av Pakistans militär kanske inte informerat amerikaner om Osama bin Ladens närvaro. De ville inte ha USAs invasion på sitt territorium Att göra våld på Pakistans självständighet är bara en del av problemet. Pakistan är så djupt delat, så att tvinga på dom de amerikanska önskningarna rör naturligtvis upp en nationalistisk förbittring om att underminera landets stabilitet.
I hans nya bok, “Pakistan: Ett Hårt Land”, skriver journalisten Anatol Lieven att USAs press är ett av de få ting som i realiteten kan äventyra Pakistans stabilitet. Pakistan är inte den misslyckade stat som medias kommentatorer gör den till, skriver Lieven, men som USAs tryck hotar få den till.
“Ingen tänkbar kortvarig fördel i Västs kampanj i Afghanistan eller ‘kriget mot terrorn’ hade kunnat kompensera för de vida ökade hot mot regionen och världen, som härrört från Pakistans kollaps”, skriver Leiven. Och ändå är kortfristiga fördelar i fokus i nästan alla amerikanska kommentarer om Pakistan och mycket av amerikansk politik.
Mycket men inte allt. Det finns skäl att tro att en god bit av USAtjänstemannens salvor mot Pakistans förräderi är lik en uppvisning. “Vad jag vet är de alltför medvetna” om Pakistans begränsade möjlighet att agera så som vi vill att de ska, “även om de inte kommer att statuera detta offentligt”, säger Cordesman, som arbetat för Försvars-och Statsdeparte-menten och hos NATOs internationella stab.
Ett telegram i december 2009 från WikiLeaks ger stöd åt Cordesmans syn. Det är sänt år 2009 av dåvarande pakistanska ambassadören Anne Patterson till Statsdepartementet, då telegrammet menar att drönare är effektiva att döda al-Qaidas hejdukar, men lyckas inte helt eliminera terroristgruppens ledarskap.
Under tiden riskerar “Ökade unilaterala operationer i dessa områden att destabilisera den pakistanska staten, alienera både den civila regeringen och det militära ledarskapet och provocera fram en bredare regeringskris inne i Pakistan utan att slutgiltigt lyckas uppnå målet” [att eliminera al-Qaidas och talibanernas ledarskap].
Destabilisera Pakistan är det värsta förslaget av alla. Det är en stor nation med kärnvapen, belägen emellan Afghanistan, Kina, Indien och Iran, med en avsevärd uppsättning anti-amerikanska känslor. Få saker skulle vara mer störande för amerikanska sinnen än utsikten av att Pakistan skulle ta avstånd.
Och ändå är det just det hökarna så ljudligt fördömer Pakistan för, att man kan riskera få uppleva dess svekfullhet. Kom ihåg detta nästa gång ni hör något om landets halvhjärtade stöd till amerikanska operationer i regionen. Bättre att vara halvhjärtad än att ha med halva hjärnan.
av Michael Smith
som har skrivit för New York Times, Boston Globe och Washington Post
övers Ingrid Ternert
