Fredskoalitionen Göteborg

6 maj, 2012

Mitt i Homs ruiner, där de syriska rebellernas ilska brinner

Filed under: CIA,FN,krig,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,Syrien,terrorism — ingrid @ 17:03

 Amid the ruins in Homs, Syrian rebel anger burns av Mariam Karouny  Reuters

Reuters 5 maj 2012 Homs Syrien – Nerbrända hus, kollapsade byggnader och gator nedanför fulla med bråte, översållat med krossat glas och avlossade salvor i Homs förstörda grannskap, som i månader varit fronten i revolten mot Syriens president Bashar al-Assad.

Under en 10-minuters utflykt på torsdagen genom Baba Amr distriktet, var de enda människor man kunde se två äldre kvinnor, alltmedan journalister ledsagade FNs observatörer av vapenstilleståndet. Byggnader längs huvudvägen och alléer i närheten var förstörda av arméns bombningar.

Homs som är Syriens tredje största stad, är ett viktigt industricentrum nära den stora nord-syd motorvägen nära gränsen till Libanon.  Staden och den omgivande provinsen har fått den svåraste förlusten i liv under de 14-månaderna av uppror mot Assad och tiotusentals människor har förflyttats. 

I närheten av Inshaat sa en kvinna att hon förra veckan hade återvänt till området med sin familj, eftersom de inte kunde förlita sig på att andra skulle se efter dom.”Vad mer kan vi göra? Förstörelsen är väldig, men vi kan inte fortsätta bo i andra människors hus”, sa hon. En soldat vid en checkpoint i närheten, som man tagit in från staden Deir al-Zor som hjälp med att slå ner på motståndet. Han sa han blev gripen då han anlände till Homs för en månad sedan.

”Jag överraskades se denna förstörelse. Jag kände att det var dåligt för landet och mitt folk”, sa han. ”Men detta beror helt på vapen-männen”, sa han och upprepade regeringens anklagelse, att upproret var  uppbackat av en utländsk militärkampanj.”Er revolution är mitt arsel” stod det inristat på murarna av en mindre sympatisk graffiti. I Baba Amrs rebelldistrikt prisas presidenten på murarna – ”Vi älskar dig Bashar”, ”Assad för evigt” och ”Vi offrar oss för dig”.

Blommor till luftvärn – Likt andra besvärliga städer i Syrien har Homs lugna områden. Majoriteten sunnimuslimer utgör de flesta av demonstranterna, och den överväldigande majoriteten rebeller säger, att distrikten med alawiter- de av samma trosriktning som Assad-familjen – åtnjutit arméns skydd, medan resten av staden blivit bombad.

I Hamra distriktet, där regeringsbyggnaden ligger, står husen orörda och träd och blommor kantar gatorna. Men i Khalidiya, där fortfarande rebeller bekämpade Assads styrkor, kan man höra konstant gevärseld med såväl luftvärn och explosioner som, enligt invånare, eldgivning från tanks.

Allt från utbrända shoppingvagnar till förstörelse av den stora Khalid ibn al-Walid moskén vittnade om våldet i Homs. Också medan journalister stod och väntade på att FNövervakare skulle avsluta sina samtal med rebellernas representanter, bars kroppen till begravning av en krigare som blivit dödad i provinsen, omlindad i en blodig filt.

Abdulrazzaq Tlas, som är ledare för den stora rebell Farouq- Brigaden, hjälpte till att få in kroppen och leda begravningen. Närvaron av observatörer för att övervaka vapenstillestånd, vilket skulle leda till samtal och en politisk lösning av krisen i Syrien, har inte kunnat göra särskilt mycket för att övertyga människor i Khalidiya, varav många är rebellkrigare. ”Folket i Homs förväntar sig inte särskilt mycket, inte ens av observatörerna.

Nu talar man om dialog – vem har sagt vi vill ha dialog”, sa 24-åriga Ghanem. ”Vi har varit ute på gatorna för att störta Bashar al-Assad, inte för att tala med honom”. Andra har argt berättat om förlorade hem och släktingar. 62-åriga Mohammad Ezzedine sa att armén  bränt ner hans hus i Homsdistriktet Bayada och tvingat familjen hasta iväg till Damaskus för att lämna landet, eller flytta till ett annat område i Homs. ”Vem kompenserar mig, och hur får vi tillbaka våra döda?” sa han.

Mahmoud 12 år sa att många familjer blivit hopfösta i små kvarter. ”I mitt hus är vi nio personer som bor där, och vårt hus är väldigt litet. Det finns ingen mat och inget rent vatten, ingenting. Det finns ingen öppen affär och vi äter bara ett mål mat om dagen. Se er omkring – hur kan vi leva så här och samtidigt överleva?”

övers Ingrid Ternert

5 maj, 2012

Libyens myndigheter garanterar immunitet för anti Khadaffi rebeller

Filed under: krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter — ingrid @ 01:29

Sirte, Libyen – 3 maj 2012

TRIPOLI: Libyska myndigheter garanterade på torsdagen immunitet för tidigare rebeller som kämpat för att störta Muhammed Khadaffis regim och avslöjar en lagstiftning som slår ner på denna fallne starka mans supportrar.

”Det finns inget straff  för aktioner ansedda som nödvändiga av 17februari revolutionen”, sa lagen som blev publicerad på Nationella Övergångs Rådets webbsida.

Immuniteten täcker ”militären, säkerheten eller de civila åtgärder som vidtogs av revolutionärer med mål att säkra revolutionens framgång”, tillade NTC.

17 februari markerar uppstarten på ett folkligt uppror, vilket lett till Khadaffiregimens kollaps förra året. Det var inte klart huruvida lagen inbegriper akter utförda efter 23 oktober, då NTC deklarerat befrielsen av Libyen åtföljt av tillfångatagandet och dödandet av starka män som Khadaffi.

Människorättsgrupper sager att krigsbrott utfördes av båda sidor under 2011 års konflikt och varnar för tortyr i fängelse center drivna av miliser bestående av före detta rebeller.

Lagen beordrar också försvar och inrikesministrar att ställa Khadaffi-krigare till ansvar för att ha fängslat före detta rebeller eller släppa dom fram till 12 juli, såvida det inte finns nog av bevis mot dessa.

Ministrarna måste också agera mot individer som utgör ett ”hot mot Libyens säkerhet eller stabilitet” på basis av deras roll i den föregående regimen eller deras deltagande i ”officiella och icke officiella organ hos den förra regimen”.

Dessa åtgärder kunde ha inkluderat övervakning, reseförbud eller hinder för dessa att få bo på en särskild plats eller region i landet. I vidare lagstiftning om att styra övergången mot ett nytt Libyen, har NTC kriminaliserat glorifiering av Khadaffi eller hans regim.

”Prisande eller glorifiering av Muhammed Khadaffi, hans regim, hans idéer eller hans söner… betraktas som straffbart med fängelsestraff”, sa texten i lagen uppläst till reportrar av en jurist efter ett betydelsefullt möte.
”Ifall dessa nyhetseportrar, med rykten eller propaganda skapar någon skada mot staten, blir straffet livstid i fängelse” citerade tjänstemannen bokens text. ”I händelse av krig, finns en fängelsedom för varje person som sprider information och rykten, som hade kunnat hindra militära förberedelser till försvar av landet, sprida terror eller försvaga invånarnas moral”, tillade han.

Enligt lagen är Libyen fortfarande i ett tillstånd av krig efter 2011 års blodiga konflikt, vilken satte Khadaffis lojalister mot NATO-uppbackade rebellstyrkor.

En tredje lag för övergången stipulerar fängelsestraff för var och en som ”attackerar 17 februari revolutionen, nedgraderar Islam, statens myndighet eller dess institutioner.”

Och en annan lag konfiskerar all egendom och fonder som tillhör figurer inom den förra regimen, inklusive Khadaffis släktingar och placerar dom under domstolens översyn.

Denna hårda lagstiftning kommer just veckor före valen till konstituerande församlingen, vilka NTC utfäst sig till att hålla i juni. Libyska myndigheter har redan diskvalificerat medlemmar med anknytning till Khadaffiregimen från att styra en offentlig befattning, i reglementen som rättighetsgrupper betraktat som ”vaga”.

övers Ingrid Ternert

4 maj, 2012

I hemlighet gömt i en amerikansk-afghansk uppgörelse – att inte sluta kriga – eller styrkornas nattliga räder

Filed under: Afghanistan,CIA,Fred,krig,mellanöstern,NATO,talibaner,terrorism,USA,vapen — ingrid @ 21:17

Secret Hidden In US-Afghan Deal – Pact Won’t End War – Or SOF Night Raids

I hemlighet gömt i en amerikansk-afghansk uppgörelse – Pakten avslutar dock inte kriget eller styrkornas nattliga räder

av Gareth Porter
3 maj 2012 IPS – Optiken runt Barack Obama-administrationens överenskommelse om ‘Enduring Strategic Partnership’  med Afghanistan och ‘Memorandums of Understanding’ vilket följer med denna övergång till afghanskt ansvar och slut på Usas krig.

Men den enda faktiska överenskommelse som nåtts mellan Usa och Afghanistan – väl gömd i överenskommelser – har varit att tillåta mäktiga amerikanska SpecialOp-styrkor (SOF) fortsätta sina unilaterala nattliga räder mot privata hem, vilket är allmänt hatat i Afghanistans Pashtunska områden.

Presentationen av den nya överenskommelsen om president Obamas överraskande resa till Afghanistan, med en president hälsning på sändningstid och upprepade pressmeddelanden, får Obama att gå in i en tät presidentvalskampanj med plattformen att avsluta Usas impopulära krig i Afghanistan. Den låter också president Hamid Karzai framföra, att han fått kontroll över SOFs nattliga räder under 10-år av utfästelser om Usas ekonomiska stöd.

Men den egentliga texten i överenskommelsen och ‘Memorandum Of Understanding’ om nattliga räder, inbegriper referens till att inte slutföra Usas krig i Afghanistan, inte heller ger man Karzai kontroll över nattliga räder. Obama administrationens framgång att dölja dessa fakta, är den verkliga historien bakom denna skenbara överenskommelse.

Obamas beslut om hur många Usa trupper som ska vara kvar i Afghanistan under 2014 och därutöver, och hur man gör upp om deras uppgift i en ”Bilateral SäkerhetsÖverenskommelse”, återstår att behandlas. Trots att de högre tjänstemännen inte kommit med någon särskild information om dessa förhandlingar i sina genomgångar för nyhetsmedia, koncentrerar det Strategiska Partnerskapet texten, som om de vore på gång att underteckna den liggande överenskommelsen ”med målet att göra en sammanfattning inom ett år”.

Det betyder att Obama inte behöver gå ut med några beslut om att stationera Usa-styrkor i Afghanistan före 2012 års presidentval, vilket låter honom betona, att han drar sig ur Afghanistan och lägger frågan åt sidan om ett långsiktigt truppåtagande i landet.

Den Bilaterala Säkerhets Överenskommelsen kommer att ersätta 2003 års ”Status of Forces” med Afghanistan enligt texten. Denna överens-kommelse ger Usas trupper i Afghanistan immunitet från åtal och utverkar inga begränsningar i Usa-styrkorna avseende militärbaser eller operationer.

Förra månadens ‘Memorandum of Understanding’ (MOU) om nattliga räder blev tvingat på Förenta Staterna på grund av Karzais upprepade hot om att vägra underteckna en överenskommelse om partnerskap, såvida Förenta Staterna gav hans regering kontroll över alla räder mot människors hem. Karzai har insisterat på att avsluta Usas unilaterala nattliga räder i månader och fängslande av afghaner, som upprätthållit överenskommelsen om Strategiskt Partnerskap.

Men Karzais krav satte honom i direkt konflikt med en av de mest inflytelserika elementen i Usas militär: SOF. Under general Stanley Mc Chrystal och general David Petraeus kom Usas krigsstrategi i Afghanistan att tungt förlita sig till den purported effektiviteten i nattliga räder utförda av SOF enheter för att försvaga talibanskt motstånd.

Centcoms tjänstemän vägrade att sätta igång med att avsluta de nattliga räderna eller ge den afghanska regeringen kontroll över dom, som IPS rapporterat förra februari. De båda sidorna har i veckor försökt skapa en överenskommelse, som Karzai skulle kunna åberopa för att möta hans krav, men i realiteten ändrade det väldigt lite.

Då allt kommer omkring, var det emellertid Karzai som gett upp. Vad som gjordes för att avslöja detta faktum representerar en ny nivå av snillrikhet genom att misrepresentera den aktuella signifikansen i en internationell överenskommelse som inbegriper USas militäroperationer.

Men detta MOU täcktes av nyhetstelegram, som ett hav av förändring för att genomföra militära operationer. CNN till exempel kallade denna uppgörelse ett ”landmärke” som ”tillåter afghanska myndigheter ett effektivt veto över kontroversiella specialoperationsräder”. Men en närmare läsning av texten i MoU såväl som kommentarer av Usa-militärens tjänstemän, visar att detta representerar liten, om än någon, substans av förändring från status quo.

Överenskommelsen har förhandlats mellan Usas militärkommando i Kabul och afghanska Försvarsministeriet, och Usamilitärens advokater införde en viktig bestämmelse, som i grunden förändrat innebörden i resten av texten. I den första paragrafen under definition av villkor, säger MOU, ”Avsikten med detta Memorandum of Understanding (MoU), är specialoperationer som godkänts av ‘Afghan Operational Coordination Group’ (OCG) och genomförts av afghanska styrkor med stöd av Usastyrkor i enlighet med afghansk lagstiftning.”

Denna noggrannt utformade mening betyder, att de enda nattliga räder som täckts av MoU är de som SOFbefälhavaren, den ansvarige för Usas nattliga räder, beslutar om överlämnande till den afghanska regeringen. De räder Usas enheter genomfört utan råd från den afghanska regeringen faller utanför MoU.

De stora nyhetsmedias täckning av MoUt beror av Usas SOF-enheters deltagande, att den afghanska regeringen helt enkelt hoppat över denna bestämmelse i texten. Men Pentagons talesman John Kirby berättade helt enkelt för reportrar 9 april att Karzai inte hade veto över nattliga räder. ”Det handlar inte om Usa avstår från ansvar gentemot afghanerna,” sa han.

Kirby ville inte kommentera om SOF enheter, som operererat oberoende av afghanska enheter, skulle beröras av MOUt, vilket
följaktligen bekräftades, att de inte skulle göra det. Kirby förklarade att överenskommelse helt enkelt hade ”kodifierat” det som redan hade gjorts sedan december 2011, vilket var att afghanska specialstyrkor ledde de flesta nattliga räderna. Det betydde att de skulle åtagit sig spaning inom området.

 

Usastyrkorna har emellertid fortsatt att tillfångata eller döda afghaner i dessa räder. Skillnaden mellan verkligheten i överenskommelsen och den optik som skapats av administrationens pressmeddelanden påminner om Obamas deklarationer under 2009 och 2010 om bortdragande av amerikanska stridande trupper från Irak ett slut på Usas krig, och att i realiteten stridande enheter blivit kvar i Irak och fortsatt slåss långt efter den 1 sept 2010 års slutdatum, Obama satt för tillbakadragande hade passerats.

Femtioåtta av Usas soldater hade dödats i Irak efter detta slutdatum under 2010 och 2011. Men det finns en fundamental skillnad mellan dessa båda övningar i att forma mediatäckning och en offentlig uppfattning: 2008 års överenskommelse om tillbakadragande av trupper från Irak har gjort det politiskt svårt, om än inte omöjligt, för den irakiska regeringen att ha kvar Usatrupper i landet utöver år 2011.

Ifråga om Afghanistan, där överenskommelsen precis undertecknats, har emellertid Usamilitären inte ådömts sådana restriktioner. Och trots Obama för fram en politik för att avsluta Usas krig i Afghanistan, har Usamilitären och Pentagon offentligt sagt, att man tänker ha kvar tusentals SOF-trupper i Afghanistan många år efter 2014.

Obama hoppades på att lura in talibanernas ledare i fredssamtal, för att göra det lättare att sälja idén att dra sig ur Afghanistan, medan han fortsätter kriget. Men talibanerna har inte velat samarbeta. Obamas tal i Kabul har inte kunnat hota med att Usas SOF-enheter fortsätter jaga fram dessa i sina hem, tills de accepterar att ingå fred med Karzai.

Det skulle ha kunnat gå att komma undan med detta som fortfarande är gömt i överenskommelsen om ett amerikanskt-afghanskt ‘Evigt Strategiskt Partnerskap’. Men Obama måtte anta, att talibanerna förstår vad Usa inte gör offentligt: Usas nattliga räder fortsätter väl utöver år 2014, trots det faktum, att man med detta säkrar ett bestående hat mot Usas och Natos trupper.

Gareth Porter är en undersökande historiker och journalist, specialiserad på Usas nationella säkerhetspolitik.

 

övers Ingrid Ternert

3 maj, 2012

Om samhällsklyftor och politisk ekonomi

Filed under: CIA,USA — ingrid @ 19:02

2 maj, 2012

Galtung i fortsatt toppform

Filed under: ekonomi,Fred — ingrid @ 20:57

Dem Now på arbetarnas högtidsdag

Filed under: nya — ingrid @ 00:12

1 maj, 2012

Pentagon hade kunnat bomba fientliga hackers och Iran

Filed under: CIA,Iran,kärnvapen,krig,Mänskliga Rättigheter,NATO,nya,USA — ingrid @ 23:37

Pentagon hade kunnat bomba fientliga hackers 

övers Ingrid Ternert

-Man kan bara undra vad USAs tjänstemän skulle säga, ifall Iran hade gett klartecken till sitt RevolutionsGarde att slå till med en cyberattack som hämnd för det Stuxnet-virus Israel-Usa planterat in i dess nya kärnkraftsanläggning.En rapport från det amerikanska Försvarsdepartementet har beskrivit hur amerikanska militären planerat att svara på utländska hackerattacker. Vi talar om en total hämnd, både i cyberspace och i verkliga livet.

­Det 12-sidiga dokument som hade sänts till Kongressen blev offentligt på torsdagen den 10 nov. Lagstiftarna ville att Pentagon skulle ge ut rapporten om en ny cyberkrigspolitik den 1 mars ubder året, men högsta hönsen låg några månader för sent.

”Vid fara ska vi svara gentemot fientliga attacker i cyberrymden som mot varje annat hot mot vårt land”, sa rapporten som Reuters citerade. ”Vi reserverar oss rätten att använda alla nödvändiga medel – diplomatiska, informationsmässiga, militära och ekonomiska – till försvar av vår nation, våra allierade, partners och intressen”.

Fullmakt för dylik operation skall komma från presidenten, och han beslutar vad “bruk av styrka” i cyberrymden innebär. Självständiga operationer skulle inte trigga ett Kongress-meddelande som krav under KrigsMaktsResolutionen, rapporterar Washington Post.

Det största problemet med att reagera på en hackerattack är att identifiera den skyldige. Ett antal säkerhetsexperter och underrättelsefolk pekade ut kineserna och ryssarna som de främsta uitförarna av cyberattacker mot amerikanska datorer. I vilket fall har inga anklagelser offentligt uttryckts mot dessa regeringar.

Pentagon planerar tackla frågan genom att anställa beteende- och cyberrättspsykiatriska experter, vilka skulle kunna peka ut ansvariga individer. Rapporten pekar också ut behovet av ett automatiskt svar vid fientligheter på Internet, vilket kom att resa alarm hos en del cybersäkerhetsexperter.

“Frågan är, hur och i vilken utsträckning funderar man på automatiska svar?” berättade Herbert Lin, cyberexpert vid USAs Nationella VetenskapsAkademi, för Washington Post. Dylika svar sa han, “åtföljs av fara. Utan folk i slingan är det mycket mer troligt att man gör oavsiktliga saker.”

Man kan bara undra vad USAs tjänstemän skulle säga om, låt oss säga, Iran gett klartecken till sitt RevolutionsGarde att som hämnd för Stuxnet-maskens slå till med en cyberattack.

Irans under förra året av virus haltande anläggningar för anrikning av uran anses ha skapats av mycket skickliga hackers. En del rapporter har pekat ut Israel och USA för att stå bakom den infekterade koden.

Obamas farliga ”Röda Linje” mot Iran
av Robert Dreyfuss 7 mars 2012

Aldrig har det republikanska presidentfältet tett sig mer fantasilöst i skarp kontrast till president Obamas nyanserade Iranpolitik och samlingen GOP krigsanhängare, särskilt när Förenta Staterna och Iran formellt har gått med på att återuppta förhandlingarna.

Mitt Romneys låter bombastisk, även om hans verkliga politiska rekommendationer skiljer sig lite från Obamas, Rick Santorums krig ropas ut och Newt Gingrichs löddrar sin antimuslimska retorik, och markerar dom som klart icke presidentlika, som bäst. Som värst liknar de Benjamin Netanyahus grekiska korus.

Men låt inte Obama halka av kroken. Tidigare denna vecka skrev författaren om Obamas väldesignade nerdämpning av Israels Netanyahu och fortsatte med att behandla Republikanerna som om de uppförde sig likt olydiga barn, som inte förstår att verkliga människor dör i verkliga krig. Idag skriver jag om det som är fel med Obamas Iranpolitik.

Vissa antikrigstyper hurrade när Obama vägrade att ta till sig Netanyahus så-kallade “röda linje” för krig, nämlige att Israel och/eller Förenta Staterna hade bombat Iran, såvida inte man utvecklar vissa urankärnor med en dåligt definierad förmåga att tillverka vapen – och det är bra. Ifall Obama är korrekt. Men det finns många problem med Obamas egen “röda linje”, vilken han definierade som ett konkret belägg på att Iran närmar sig militarisering av sina IAEAinspektörer och öppet eller hemligt siktar in sig på en kärnvapenbomb.

Även om Iran hade ha gjort allt detta och Iran fått tillgång till en bomb, skulle det ändå ha varit en fruktansvärd idé att gå ut i krig. Under åratal har det försiggått en debatt inne i Vita Huset om exakt detta: Vad ska man göra om Teheran får tillgång till, eller snudd på kommer över en bomb? Därför är det svårt att diskutera detta offentligt, särskilt för en valmanskår som radikaliserats av Israellobbyn, de nykonservativa och GOP.

Vita Huset har nästan inte sagt någonting om sina diskussioner om politiken mot ett “post-nukleärt” Iran. I sitt tal till AIPAC hade presidenten fått Israels ledare nöjda, genom att explicit säga att han är emot “inringningen” av ett kärntekniskt Iran och poängterade, att hans politik syftar till att hindra detta från att ske.

Men i brist på krig och när förhandlingar misslyckas, har Obama inte mycket han kan göra för att förhindra det hela. Smarta personer i administrationen vet, att de måste utveckla en politik för att kunna leva med detta. Så Obamas röda linje är ett farligt missgrepp. Han ställer in sig på krig, eller snarare om Iran får bomben, måste Obama antingen gå ut i krig—med outtalade, hemska efterverkningar, eller dra sig tillbaka.

Paul Pillar, en tidigare hög amerikansk underrättellseanställd, skrev nyligen i ‘The Washington Monthly’ att krig med Iran är en dålig idé, även omTeheran skulle skaffat sig bomben. I ett stycke med titeln, “Vi kan leva med ett kärntekniskt Iran”, sa Pillar:”Man måste ändå fråga sig om konsekvenserna av en iransk bomb kunnat bli ännu värre än krig mot Iran.

Följderna är just de här. De är inte konkreta, de baseras inte på någon kärnteknisk doktrin eller rigorös analys, och är inte ens troligt. De är det värsta fall man kan tänka sig, och ingen verklig ursäkt för att gå i krig. Därför verkar det konstigt att i en helsidesannons i Washington Post i veckan, betalad av Nationella Iransk Amerikanska Rådet, som är en stjärnspäckad grupp av fd militär- och underrättelseanställda, inklusive Pillar, tillsammans med NIAC, ochs äger: “Att hindra ett nukleärt Iran är helt rätt er prioritet och er röda linje”.

Samtidigt är det vagt och saknar Pillars eget mod att gå ut med det uppenbara: att över huvud taget måla uppröda linjer är en dålig idé gentemot Irans kärnteknikprogram. Om vi “kan leva med” Irans bomb, så varför hade det varit en röd linje? Som Obama klart sagt till AIPAC, är han beredd att utnyttja Usas militära styrka, såvida Iran korsar den röda linjen.

Som försvarsminister Leon Panetta,  vilken klart står över sin chef— sa till AIPAC: “Militär aktion är sista alternativ, då allt annat misslyckas. Men ta inte miste, när allt annat misslyckas, då agerar vi.” Gud hjälpe oss. Det andra som är fel med Obamas Iranpolitik, som snart blir prövasd, är att han hittills varit ovillig att inse detta uppenbara: att Iran inte överger sitt nukleära program, och att Iran har varje rätt att anrika uran på sin egen mark och genom sin egen teknologi.

Även om han har lekt med denna idé, och det har också Hillary Clinton— har senator John Kerry uttryckligen uppmanat IAEA att intensifiera sina inspektioner av de iranska anläggningarna för att säkra, att programmet inte är militariserat. Förhandlingarna med Iran som lyder, “Stoppa anrikningen av uran, punkt!” tjänar knappast något till.

Nu då P5+1länder sagt ja till iranska diplomater att återuppta samtalen, kommer Obama i utbyte trycka på för iranska eftergifter. Under ett valår—för Usa år 2012 och för Iran år 2013— är det helt enkelt inte troligt. Vad än som sker, tänker båda sidor troligen hålla fast vid sin oflexibla politik utan uppgörelser på grund av det iranska president-valet juni 2013.

Ett slutord om “inringning”- Att ringa in ett nukleärt Iran är en dålig idé om det betyder att ringa in landet genom stort militärt uppbygge i Persiska Viken. Att bygga en militärallians med arabiska nationer runt Persiska Viken gentemot Iran och anlägga ett KallaKrigsliknande närmande. Går det att finna ett bättre ord än “inringning”, inspirerat av Pillars tanke, att Förenta Staterna kan “leva med” ett Iran som har bomben.

Kanske kan Obama hellre än inringning kalla det något annat, och jag låter Vita Husets PRbutik fundera ut detta- så länge detta innebär att undvika krig och skapa en Nato-liknande “Maginotlinje” i Mellanöstern.
övers Ingrid Ternert

29 april, 2012

Detta är verkligen Mike då han är som bäst! Så här fungerar världen…

Filed under: dollar,krig,USA,valuta — ingrid @ 19:04

Att överleva israeliska fängelser: Tortyr, förödmjukelse och barnafödande

Filed under: Gaza,Israel,krig,kvinnor,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,Palestina,tortyr — ingrid @ 01:26

27 april 2012
Tusentals palestinier hungerstrejkar i israelska fängelser – i över en vecka har de protesterat mot fängslande utan åtal med påstådd dålig behandling. Vissa av dessa som släppts ut har berättat om sina liv bakom galler.

Mänskliga Rättighetsgrupper på Västbanken säger att 2000 palestinier har hungerstrejkat i mer än en vecka, och andra är beredda göra det nästa vecka. För närvarande finns det omkring 5000 palestinier i israeliska fängelser. Varje år arresteras 700-800 minderåriga, och allt som allt har 20 procent av palestinierna upplevt ett israeliskt fängelse.

Yahya as-Sinwar arresterades 1988. Han dömdes till 23 års fängelse och är nu 50 år. Han är en av grundarna av Hamas och Gazas Islamska Universitet. Israel har anklagat honom för att organisera och leda Hamas’ interna säkerhetsenhet MAJD och att döda palestinska förrädare som spionerat för Israel. Sinwar säger att man inte hade något val, för dessa människor utgör en fara för motstånds rörelsen.

På tal om åren i israeliskt fängelse, var det enligt Sinwar rutin med olika slag av tortyr. ”De höll mig vaken 10 dagar i ett sträck. Då jag domnade av, hällde de iskallt eller kokande vatten på mig – beroende på vad de själva föredrog. De band mina armar bakom ryggen, kastade mig på golvet- fängelsevakten satte sig på bröstet eller magen, tryckte ner mina höfter – denna smärta var extrem”, minns Yahya as-Sinwar.

Enligt det israelska säkerhetsorganet utnyttjar man tortyr under förhör och den israeliska fängelsetjänsten Shabas torterar dömda fångar. ”De har två departement – Nahshon och Metzada – som ansvarar för en persons totala psykiska nedbrytning. Dessa metoder används inte någon annanstans i världen”.

Han säger att israeliska fångvaktare kan binda en fånge vid en barnstol och få honom att balansera på den i dagar; de kan också sätta en person i en frysbox (och efter det brukar personens lemmar få amputeras). ”Så har de denna form av tortyr då de binder fångens händer och lämnar honom hängande i 24 timmar. Eller kväver de fången, ser honom bli blå, låter honom andas en stund och upprepar därefter det hela flera gånger om”.

 ”När de torterade min nära vän, slog de honom på baksidan av huvudet med tätt ihoprullade tidningar. Man får en fruktansvärd huvud-värk efteråt, blir hysterisk, eftersom de inre organen förstörs.” Enligt Sinwar lämnar denna slags tortyr inga märken efter sig och till och med en doktor finner det mycket svårt att upptäcka några tecken på övergrepp.

”De studerar fångarna och kommer sedan fram till något särskilt förödmjukande för just den särskilda fången. För en palestinier är det lättare att dö än att behöva utstå denna förödmjukelse – vilket man mycket väl känner till och på ett mycket grymt sätt förödmjukar vårt folk .”

Som Sinwar säger kan fångarna inte få någon riktig medicinsk behandling i fångenskap: ”Efter långa timmars väntan i smärta, får man inte en doktor utan en sjuksköterska som inte har någon erfarenhet av vem som kan ge en behandling mot alla sjukdomstillstånd – ett huvudvärkspiller. De bryr sig inte, om en fånge lever eller lider av en fruktansvärd pina.”

Vad Sinwar anser, är hungerstrejk enda sättet för palestinska fångar att uttrycka sin protest. ”Fångar i Israel får 10 procent av den mat som serveras i andra länders fängelser. Efter många dagar i hungerstrejk ser fångarna ut som levande döda. Fångvaktarna måste bära dom på bår till förhörssessioner och kastar sedan ner dom på stengolvet i deras fängelseceller”.

Celler på 1.2 gånger 0.8 m Alla staket i närheten av Ayman Hatem Afif al-Shakhshirs hus i Gaza är täckta med människors önskningar att han mår bra.  Han har tillbringat 19 år i ett israeliskt fängelse av domen på 550-år som han utdömts till, och släpptes i utbyte mot den israeliska korpralen Shalit.

Ayman Hatem Afif al-Shakhshir härstammar från en välkänd palestinsk familj. Han arresterades vid 28 års ålder. Hans tre döttrar växte upp och två av dem gifte sig och fick barn utan att se honom omkring sig. Ayman var ledare för en av Izz ad-Din al-Qassam Brigaderna, den militära grenen av Hamas. Han arresterades på anklagelser om att ha deltagit  i angrepp mot den israeliska militärpersonal som var förlagd till Gaza.

”Ingen av fångarna hade sedan 2006 haft en enda besökare på fem år. Min far dog utan att ha fått se mig en enda gång under de sista tio åren av sitt liv. Det var bara genom Röda Korset som jag ibland fick brev – det var enda sättet att komma i kontakt med familjen, medan mina barn växte upp utan mig”, säger Ayman.

Han säger att hans cell inte var något för människor.”Det var en liten cell som mätte 1.2 x 0.8 m där en person inte kunde ligga ner, eller stå upp eller sträcka ut sina ben, och den hade inga möbler och man fick äta en gång om dagen. För det är så dåligt att det inte går att äta.  Jag vet tre fångar som tillbringat 25 år var i dessa celler”.

”Israels propaganda annonserar ut för världen, ungefär som deras fängelser skulle vara fem-stjärniga hotell – vilket är en fullständig lögn.  Och vad de säger om fångar som ska ha möjlighet att avsluta sin utbildning i israeliska skolor är också det en ren lögn.”

Ayman själv har fått sin universitetsgrad i civilörsvar genom ett utbildningsprogram från Universitet i Gaza. ”Nu förvägrar man fångar varje möjlighet till utbildning. Ett helt system ligger klart för att bryta ner den fria viljan hos fångar, där de förvägras allt en person behöver för att känna sig som ett med världen utanför”, säger han.

Ayman är övertygad om att en meningslös många gångers livstids fångenskap utdöms med enda syfte att bryta ner fångars vilja. ”De vill att en person ska sitta i denna stenkälla och veta att det är där han ska dö. Men de tar verkligen miste. Varje palestinier har ett hopp om hjälp från Gud, och ingen kan ta bort detta.”

Att föda barn med bundna händer och fötter
Samar Isbeh blev arresterad när hon var 22 år efter en student protest. Hon dömdes till 2.5-års fängelse. Hon är nu 28 år och bor i Gaza, medan hennes egen och mannens familjer bor på VästBanken.

”Jag blev arresterad tre månader efter mitt giftermål. Jag var ledare för studentföreningen vid det Islamska Universitetet. Vi organiserade en protest mot ockupationen. Jag blev arresterad i min mans hem i Tulkarm. Två dagar senare blev min man också arresterad och dömd till 9 månaders fängelse, trots att dom inte hade något alls att anklaga honom för,” säger Samar.
Samar Isbeh har nu blivit deporterad till Gaza och förvägras komma in i Tulkarm, så hon kan vare sig träffa sin man eller sina barn.”Jag var gravid i mina första veckor, när jag arresterades. Jag genomgick varje form av tortyr. De torterade mig i en underjordisk cell i 66 dagar. De fick mig att balansera på en barnstol, de höll mig i en iskall disciplinär cell,” säger Samar.

”Mina händer och fötter var bundna när jag gick till arbetet. De satte mig i C-sektionen, inte för att jag hade begärt det, utan helt enkelt av rent hat. De lät mig ha barnet men behandlade honom också som en fånge. De gav oss ingen mjölk eller blöjor, utan bara sådana som inte längre användes. Jag hölls i fruktansvärt tillstånd både under och efter födseln. Jag fick inte gå ut för att få frisk luft. Den enda medicin av vilket slag som helst de någonsin gett mig och mitt barn var Paracetamol”.

 

övers Ingrid Ternert

26 april, 2012

Syrien emotser en ny islamsk motståndsrörelse

Filed under: CIA,Irak,Irak,Iran,Jordanien,krig,Libyen,Mänskliga Rättigheter,mellanöstern,NATO,nya,Saudiarabien,Syrien,talibaner,Turkiet,USA,vapen — ingrid @ 05:23

26 april 2012 av  Victor Kotsev - Syriens president Bashar al-Assad kan tidigare under året ha vunnit en kamp (som den Fria Syriska Arméns återkomst, vilket den ruinerade staden Homs visar), men vinner inte kriget någonstans. Upproret vändes snabbt till ett fullskaligt motstånd – ett motstånd som är sponsrat från utlandet, för att vara mer precis, vilket vissa analytiker kallar en ”ny-mujahedin strategi”.

 Efter lördagens enhälliga omröstning, har raderna från Förenta Nationernas SäkerhetsRåd blivit till viss del otydliga: Resolution 2043, införd av Ryssland, med godkännande att sända 300 obeväpnade militära observatörer för att övervaka införandet av senaste fredsplanen övervakad av Förenta Nationernas fredsenvoyé och förre generalsekreterare Kofi Annan.

Emellertid genom de flesta rapporter är detta inget mer än en symbolisk handling, som inte kommer att stoppa blodbadet, men skulle kunna vinna en del tid från alla sidor för att omgruppera och stärka sin strategi. Status quo är klart ohållbart, men en illavarslande tystnad har satt in, åtminstone vad gäller nästa större drag.

På marken har statsgränserna blivit oskarpa – om än inte officiellt, åtminstone inte ännu. Stormakter som deltar mest i Syrienkonflikten tittar på kartan och verkar alltmer upptäcka etniska och religiösa gruppers nätverk spridda över ett antal länder, snarare än de traditio-nella statsgränser som till namnet definierar området.

Om en regim är alltför militärt stark för att bli försvarad utifrån, kan den rivas itu inifrån - för trots allt är detta ett spel som kräver stor skicklighet och försiktighet, såväl som ett visst  handhavande av en enormt komplicerad väv av regionala relationer och rivaliteter

Närläggande länder vars befolkningar under många år deltagit i dessa nätverk, brukar uttrycka en del skärpa i detta med avlägsna supermakter, men de har också i det hela taget en massa mer på gång . Ett misstag kunde kosta dom mycket och tända en identitets-konflikt inom sitt eget berömda hus.

Denna logik passar den situation som Turkiet befinner sig i med tanke på Syrien. De båda länderna har varit bittra rivaler under decennier, även under senare år – fram till föregående års uppror – då Ankara försökte försäkra sig om MellanÖsterns politiska scen, och verkade se Assads regim som sitt prisade instrument för att sprida inflytande i den arabiska världen.

Den Arabiska Våren satsade på detta, men Turkiets premiärministern Recep Tayyip Erdogan ändrade sig snabbt och försökte gå i spetsen för Syriens frihet, skenbart i hopp om att vinna ännu större inflytande bland araberna på det sättet än genom sin relation till Assad, som aldrig någonsin skulle haft råd med honom.

Sedan i somras har turkiska pressen spekulerat om Erdogan tänkte beordra armén att skapa ”buffertzoner” till sin södra granne; detta militära val blev emellertid inte materialiserat, och verkar för närvarande som bäst avlägset. Det hänger bland annat mycket på en del oklart köpslående mellan Förenta Staterna och Turkiet.Enligt ett antal rapporter efterfrågar Turkiet stark Usa- och NATO uppbackning av varje militär operation i Syrien.

Medan den precisa meningen av detta ”uppbacka” är oklar, kunde vi tolka dessa rader om den turkiska begäran om $26 miljarder US-dollar i utbyte mot att låta Förenta Staterna invadera Irak från dess territorium under år 2003. Under tiden har Turkiet erbjudit ett brett stöd till den syriska oppositionen, inklusive från sitt eget territorium.

Ett annat slag av militärt närmande sägs vara ”uppbackat” av Saudiarabien och Khatar och tar uppenbart form i tysthet och sanktioneras av Förenta Staterna. James Traub skriver för ‘Utrikespolitiskt Magasin’ och kallar det hela för en ”ny mujahedin-strategi”.

En person jag talat med, som verkligen har en plan, är en tidigare regeringstjänsteman med omfattande erfarenhet i Syrien. Oppositionen, säger han, behöver inte bara vapen utan ”en omfattande militär och civil stridsplan”att besegra Assad Han ser fram emot ett multilateralt försök, i vilken Förenta Staterna inte enbart erbjuder kommunikationsteknologi utan militär underrättelse i realtid för att hjälpa rebellerna att svara upp mot regeringstruppernas förflyttningar.

Gulfstater skulle erbjuda huvuddelen av vapen och fonder; jordanier kan erbjuda specialstyrkor för arbete nära milisen; Turkiet skulle själv erbjuda spelplanen såväl som andra former av stöd; och diplomater skulle ge strategisk rådgivning till SNC.

En sådan insats skulle mindre likna bombkampanjen i Libyen och, nåja, mer likna USAs CIA -sponsrade kampanj för beväpning och träning av mujahedin som kämpat mot ryssarna i Afghanistan. Detta är naturligtvis inte en fruktansvärt uppmuntrande analogi, då gårdagens anti-sovjetiska krigare har blivit dagens anti-amerikanska talibaner. Vi behöver ingen bättre påminnelse om de oavsiktliga konsekvenser det kan bli av att stödja utländska upprorsmän.

I vilket fall duckade han inte för jämförelsen. ”Vi behöver göra det vi gjorde under president Ronald Reagans tid”, sa han, ”som är att aktivt stödja dessa motståndsmän”. Men, tillägger han, vi behöver veta vilka vi arbetar med, för att sätta ut klara uppförandekoder och villkora vår hjälp, för att upprätthålla dessa regler – vilket vi inte hade gjort i Afghanistan.

Och vi behöver vara försiktiga så att den internationella insatsen inte förvärrar problemet: Saudierna t.ex tycks ha med sig en öppet sektaristisk agenda till Syrien. Insatsen skulle tjäna mer på en större roll för turkarna, och en mindre för saudierna. En sådan strategi skulle pröva på att trötta ut Assads styrkor och försvaga hans krigsmotstånd.

Det finns indikationer på att detta redan fungerar: t.ex enligt Reuters nyhetsrapportering har Syrien  övergått till att sälja ut sina guldreserver till kraftigt reducerade priser som ett tecken på desperation. Hans krigsmaskin tycks också börja mattas av, och militäranalytiker pekar på att eldupphör – visserligen inte perfekt, som det pågående våldet visar – kan bli en välkommen chans för honom att omgruppera sina styrkor.

Enligt vad en expert som citerats i en separat Reuters rapport, ”är det demoraliserande att genomföra kontramotstånds-operationer, beskjuta befolkade områden och ha trupper förlagda hemifrån… Det ger enorma påfrestningar på väpnade styrkor. Och han har ett mycket begränsat antal tillgängliga elittrupper. Det innebär alltså fördelar för hans militärstrategi att dra undan trupper från vapenstilleståndet.” Medan Assad för närvarande kontrollerar en formidabel styrka,

Utrustade med sofistikerade rysktillverkat luftförsvars- och ballistiska missiler med kemiska vapen, vilka fungerar mäktigt avskräckande mot en utländsk intervention, som gör det troligt att hans grepp om makten i framtiden kommer att försvagas. Enligt den syriska experten Joshua Landis, tvivlar jag på att han skulle haft särskilt mycket mer framgång än vad Usa hade i Irak eller Afghanistan.

Trots att hans armé möjligen kan förstå syrier lite bättre än vad befälhavaren för Usas trupper gjorde i förhållande till irakier. Men dom kommer troligen att provoceras till en överreaktion mot terrorism, vägbomber och demonstrationer, något man redan sett. Helt enkelt skulle  han bara förlora striden om ‘hjärtan och sinnen’.

Alawiterna kan helt enkelt inte ta tillbaka striden för ‘hearts and minds’. De kan enbart ingjuta skräck och spela på den syriska oron om att bli en ‘failed state’, en sådan som finns i Irak. Det är vad som tidigare fungerat för Assads regim. Regimen har inga nya tricks uppe i rockärmen. Den syriska StatsTVn försöker nu demonisera Saudiarabiska monarkin för att härstamma från judar och bakåtsträvare. Det säger en del om regimens taktik.

Det är värt notera att den fulla omfattningen av regimens våld ännu inte dragits fram i ljuset, men enligt den senaste FN- statistiken har åtminstone 9000 dött sedan upprorets början. Fragmenteringen av Syrien under trycket från motståndsrörelsen över gränsen uppvisar många fler döda; och vad mera är, tar denna strategi bort en del av glittret från stormaktsdiplomatin och skiftar fokus tillbaka på regional microdynamik.

Förenta Staterna – tillsammans med Ryssland, Kina, och europeiska makter – saknar kunskap om och långvariga relationer till de oräkneliga grupperna och politiska intressena på marken, vilket regionala makter sådana som Turkiet, Saudiarabien och Iran har. Denna slags tyngd är viktig för att i mindre drag klara en motståndsrörelse.

Som en gammal cliché säger: Förenta Staterna spelar i MellanÖstern, medan Iran spelar schack. Syriens Assad är på samma sätt den som spelar schack, och dessutom uppbackas av Iran. Det förklarar till viss del varför Turkiet i grunden är för denna strategi. Den innebär också enorma problem för turkarna. Konflikten i Syrien skulle lätt ha kunnat spilla över till Turkiet:
Som Soner Cagaptay påpekar kunde turkiska alewiter med omkring 10-15% av befolkningen, sluta stödja Assad. Ett sådant stöd hade förmodligen varit politiskt snarare än våldsamt, men som Cagaptay noterar, skulle det ändå ha kunnat ”komplicera varje utländsk intervention mot Assads regim”.

Den kurdiska motståndsrörelsen är ett ännu större horn på den turkiska sidan, och den syriska regimes nära band till det Kurdiska ArbetarPartiet (PKK) tjänar som en påminnelse för Erdogan, att också hans land hade kunnat lida stort av en motståndsrörelse. Som MK Bhadrakumar rapporterat i Asia Times Online, hade Erdogan kunnat försöka neutralisera detta hot genom att utnyttja sin relation till Iraks kurder, men det är ”en lång beordran”.

Ännu bredare, såvida en förlängd motståndsrörelse uppträder i Syrien, skulle den ha representerat en ny evolution för den Arabiska Våren (trots man tidigare sporadiskt utnyttjat en liknande taktik, om ej mer systematiskt av den förre libyske ledaren Muhammed Khadaffis regim). Onödigt påpeka att detta är ett farligt skifte, såvida det utlovar mer blodsutgjutelse och större regional uppdelning.

Det är fullständigt möjligt att Mellanösterns karta i en nära framtid kommer se annorlunda ut; då nya länder mycket väl kan uppstå och vissa minska i storlek. Vi kan vänta oss debatt om denna uppdelning och påföljande blodsutgjutelse på grund av ett supermaktsvacuum (Förenta Staterna minskar sin närvaro i regionen) eller en uppsåtlig inblandning. Om man kunde tro på något av motståndsrörelsens strategi och taktik, skulle man inte minst i vidare demokratiska processer ha föredragit den senare.

 

övers Ingrid Ternert

« Newer Posts — Older Posts »

Powered by WordPress