Michael Collon avsnitt 3
Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut minskade Bill Clintons militärbudget liksom också militärindustrins orderbok. Han hoppades med detta få igång USAs ekonomi i största allmänhet.
Men trots att det knappast ens kom att uppmärksammas, gjorde samma Clinton vid slutet av sin mandatperiod en U-sväng: « USAs militärbudget skall ökas med 70% ». Vilket bara bekräftar detta som sagts tidigare, att stora politiska beslut knappast beror på karaktären hos den ena eller den andra presidenten, utan snarare på de strategier man beslutar om högre upp. Presidenter kommer och går, men de multinationella företagen består.
USA kom att ändra sina metoder
Då det gäller en alternativ amerikansk politik brukar det efter varje betydande bakslag komma temporära övergångar till ‘mjuk makt’. Efter förlusten i Vietnam och det moraliska fördömandet av de diktaturer som Washington installerat i LatinAmerika, tog de stora amerikanska företagen in den trevliga pastor Jimmy Carter till makten med sina underbara tal om våra mänskliga rättigheter.
Och efter det kalla krigets slut och det första Irakkriget försökte president Clinton engagera européerna i sitt krig och var i sammanhanget särskilt noggrann med sina presentationer inför media. I själva verket hade det amerikanska borgerskapet alltid tvekat mellan dessa båda sätt att lösa problemen. Eller så växlade man mellan ömsom käpp, ömsom morot. Men valet blev allt svårare. Inget av dessa kunde i realiteten lösa problemen.
Efter de fruktansvärda resultat som Bushregimen åstadkommit, kom USAs borgarklass att tveka mellan de två valen. Antingen att kasta sig in i flera krig eller göra en taktisk reträtt, dra sig tillbaka för att med det kunna skaffa sig en ännu bättre ansats. Frågan är inte vilken president, utan vilken strategi man väljer.
Då allt kommer omkring finns det inget som säger att Brzezinskis strategi är mindre brutal än den som Bush företrätt.
Visserligen kom Brzezinski 2008 att öppet kritisera presidenten för att vara enfaldig nog att vilja attackera Iran, ett krig som inte går att vinna. Att det skulle komma att riskera Israels situation och påverka priset på oljan och därmed hela USAs ekonomi.
Vissa analytiker tror att Brzezinski hade velat tämja Iran, eftersom han hoppades på att kunna vända det till att Iran en dag deltar i omringningen av Ryssland. Det skulle i så fall vara den enda makt som återstår för detta hans mest avskyvärda drag, det han utvecklar som författare till ‘Det stora shackspelet’.
Några anser att Brzezinski skulle vilja omringa och försvaga Ryssland fullständigt, för att med det kunna få till ett krig, inte heller att förglömma Kina, som nu uppenbarligen också tycks utgöra ett stort hot för USA. Om det realiseras kommer denna ‘mjuka makt’ att transformeras över till ‘Apocalypse Now’. Dylika lösningar kommer bara att förvärra problemen.
Att USAs borgarklass är delad om vilken linje man vill följa beror i slutlig analys på att USA i själva verket inte verkar vara så mäktigt som man själv gärna vill tro, vare sig ekonomiskt eller militärt. För var gång landets makthavare tror sig ha funnit en lösning, visar den sig efter ett tag bara förvärra problemen.
För att undkomma 1980talets recession gav sig de amerikanska globala företagen in i Latinamerika och andra platser i tredje världen, glufsade i sig deras råmaterial, handel och marknader. Men denna nyliberala offensiv gjorde länderna fattiga och provocerade fram sådana ekonomiska katastrofer att det kom att få motståndet i Latin Amerika att växa och folket att vända sig till vänstern.
1989 startade Washington ett globalt krig för att försäkra sig om en total kontroll över oljan. Men denna olja fortsätter att slippa ut ur USAs grepp. Som då Bush 2001 startade krig mot dessa sk ondskans axelmakter, men med det bara kom att stärka motståndet i all världens regioner. Förenta Staterna må ge intryck av styrka, men kan detta verkligen stämma?
övers Ingrid Ternert
